Vårvakenhet
Knekten är här. Han sitter vid sin dator, jag vid min, vi har varsin deadline imorgon och en bästissamboRex i rummet bredvid. Ändå har vi sex hela tiden.
Förlåt Rex.
Tack världsalltet.
Förlåt Rex.
Tack världsalltet.
En god dansör
Jag var ju så klart ute på lördagen också.
Eftersom min älskade samboTyrannosaurius just kommit hem från Ett Engelskspråkigt Land, hade vi lovat varandra en utekväll i sambohetens tecken. Två bästisar, mycket sprit, vad kan gå fel? Jag var i sällsynt segt skick efter fredagens myckna vininmundigande. Vid fyrasnåret kom Traktorskan hit med glass, och efter en halvtimme på balkongen började folkölen i kylen kännas allt mer lockande. Jag lurade i både henne och mig ett par glas, som i gott samarbete med sol och det sköna sällskapet piggade upp ordentligt. Framåt kvällen gled jag och Rex i partystassar, spelade hög musik och blandade vindrinkar. Vi beslutade oss för att prova Hypen, ett ställe där jag haft trevligt ett par gånger och som Rex ännu inte lyckats ta sig till. Ganska kort efter att vi kommit in konstaterade hon att det inte alls var i hennes smak. Besökarna är unga och flashiga, inredningen skrikigt ny och musiken monotont rätt. Jag trivdes lite bättre och hade dessutom fått en dansant yngling i blickfånget. Plus att ölen måste drickas upp innan man kan gå vidare. Så klart.
Ynglingen var av så dansant slag att vi kvickt döpte honom till Dansbögen. Det var något fascinerande mjukt över hans rörelsemönster och jag ville väldigt gärna stuffa lite bredvid. Rex hängde stadigt vid väggen och hatade musiken. Jag gungade lite på egen hand. Till slut kom hon upp på golvet och plötsligt stod Dansbögen med sällskap alldeles nära. Det utbyttes blickar, många och långa, och min goda sambo gjorde sig osynlig. Plötsligt stod jag själv med Dansbögen. Vi dansade tyst, bara med varandra, en ganska lång stund. Utbytte några trevliga fraser och jag insåg att jag behövde pyssla om min vantrivandes bästis. Han stod kvar, själv. Vi skulle gå hem, och jag frågade om han ville följa med. På thé. Han stod näranära och förklarade att han var tvungen att ta hand om sina vänner, men att han gärna tog mitt nummer. Jag insisterade på hans, han skrattade, och just när jag skulle gå så stod vi så väldigt nära att vi kysstes. Mjukt, lätt, knappt. Bara varma läppar och tunga, helt kort. Jag gick hem med ett fnitter och ett pirr.
I köket blev det fyllemat och samboprat. Jag höll på att somna mellan varje tugga, men lyckades ändå slänga iväg ett sms med en théinbjudan. Svaret kom kvickt. Vännerna var tråkiga och Dansbögen törstig. Jag skickade adressen och funderade på hur jag skulle göra med Knekten. På sistone har vi ringt varandra mycket på fyllan. Om han skulle ringa och jag inte svara, kunde det bli jobbig stämning både här och där. Jag skickade ett sms och skrev att jag skulle gå och lägga mig. Det var inte hela sanningen, men heller inte en lögn. Jag var onekligen skittrött och hade faktiskt inte fått bekräftelse på att Dansbögen tänkte komma hit. Knekten ville prata. Bara lite. Bara säga hej. Jag försökte avstyra, men ville ju också prata och inte göra illa. Det var så dumt.
Han ringde, den oundvikliga frågan kom. Har du flirtat? Mm. Hur gick det? Jo... Jag insåg att Dansbögen när som helst skulle kunna dyka upp, att jag kunde bli tvungen att avsluta samtalet snabbt med någon form av förklaring. Jag sade som det var och Knekten blev upprörd. Ville inte prata med mig fem minuter innan ett ragg. Så såg jag att jag fått två sms av Dansbögen som stod ute och frös, och alla försök att lugna och laga fick vänta. Det gjorde ont att sluta prata med Knekten.
Dansbögen klev innanför dörren och var lång, snygg och trevlig. Två steg in i hallen var kläderna fortfarande på. Lovande. Thét serverades, vi satte oss i soffan. Pratade länge om hemstäder och ålder, arbete och passion. Min fot vilade mot hans ben. Efter någon timme sade jag att jag var trött, men att han görna fick sova kvar. Han svarade att han också var trött och gärna stannade. Mycket civiliserat. Vi kröp i säng i underkläder, hånglade gott och jag sade att jag är ganska försiktig av mig. Han svarade Jag med.
Det hånglades i en halv evighet. Det var hett, skönt, roligt. Jag blev tvungen att tala om att jag hade mens. Vi hånglade den andra halvan av evigheten. Jag sade att mens inte var ett så stort hinder för mig. Han frågade om det verkade vara det för honom. Vi hade sex. Och, mina damer och herrar, det var strålande. Skönt, kul, ömsesidigt. Hetsigt men inte otäckt, ordlöst och ändå inkännande. Vi somnade slingrigt, sov oroligt. Pratade och kelade på morgonen. Hade sex igen, lika bra. När han skulle gå till jobbet vågade jag mig på att säga det jag aldrig vågar säga. Jag skulle gärna göra det här igen. Han svarade Mm... Jag blev lite snopen och osäker. Du kan ju höra av dig om du är i krokarna. Han skrattade lite. Och gick. Inget Vi hörs, bara Ha det bra.
På kvällen, på jobbet, fick jag ett sms med tack för en mysig natt. Nyss frågade han om jag ville ses idag. Det skulle jag vilja, men imorgon kommer Knekten. I vår deal ingår att man inte träffar någon dagen innan vi ska ses. Nu sitter jag och längtar efter att Knekten ska kliva av tåget och hångla upp mig mot en pelare, med en skön känsla av att jag kan ha hittat en annan man jag kan ha bra ligga med lite då och då. Att jag kan ha skrapat fram en till som inte är ett monster. Att livet kan funka ibland.
Nu återstår bara att få dealen att fungera som det är sagt att den ska. Jag och Knekten har mycket att prata om i veckan. Jag återkommer.
Puss.
Eftersom min älskade samboTyrannosaurius just kommit hem från Ett Engelskspråkigt Land, hade vi lovat varandra en utekväll i sambohetens tecken. Två bästisar, mycket sprit, vad kan gå fel? Jag var i sällsynt segt skick efter fredagens myckna vininmundigande. Vid fyrasnåret kom Traktorskan hit med glass, och efter en halvtimme på balkongen började folkölen i kylen kännas allt mer lockande. Jag lurade i både henne och mig ett par glas, som i gott samarbete med sol och det sköna sällskapet piggade upp ordentligt. Framåt kvällen gled jag och Rex i partystassar, spelade hög musik och blandade vindrinkar. Vi beslutade oss för att prova Hypen, ett ställe där jag haft trevligt ett par gånger och som Rex ännu inte lyckats ta sig till. Ganska kort efter att vi kommit in konstaterade hon att det inte alls var i hennes smak. Besökarna är unga och flashiga, inredningen skrikigt ny och musiken monotont rätt. Jag trivdes lite bättre och hade dessutom fått en dansant yngling i blickfånget. Plus att ölen måste drickas upp innan man kan gå vidare. Så klart.
Ynglingen var av så dansant slag att vi kvickt döpte honom till Dansbögen. Det var något fascinerande mjukt över hans rörelsemönster och jag ville väldigt gärna stuffa lite bredvid. Rex hängde stadigt vid väggen och hatade musiken. Jag gungade lite på egen hand. Till slut kom hon upp på golvet och plötsligt stod Dansbögen med sällskap alldeles nära. Det utbyttes blickar, många och långa, och min goda sambo gjorde sig osynlig. Plötsligt stod jag själv med Dansbögen. Vi dansade tyst, bara med varandra, en ganska lång stund. Utbytte några trevliga fraser och jag insåg att jag behövde pyssla om min vantrivandes bästis. Han stod kvar, själv. Vi skulle gå hem, och jag frågade om han ville följa med. På thé. Han stod näranära och förklarade att han var tvungen att ta hand om sina vänner, men att han gärna tog mitt nummer. Jag insisterade på hans, han skrattade, och just när jag skulle gå så stod vi så väldigt nära att vi kysstes. Mjukt, lätt, knappt. Bara varma läppar och tunga, helt kort. Jag gick hem med ett fnitter och ett pirr.
I köket blev det fyllemat och samboprat. Jag höll på att somna mellan varje tugga, men lyckades ändå slänga iväg ett sms med en théinbjudan. Svaret kom kvickt. Vännerna var tråkiga och Dansbögen törstig. Jag skickade adressen och funderade på hur jag skulle göra med Knekten. På sistone har vi ringt varandra mycket på fyllan. Om han skulle ringa och jag inte svara, kunde det bli jobbig stämning både här och där. Jag skickade ett sms och skrev att jag skulle gå och lägga mig. Det var inte hela sanningen, men heller inte en lögn. Jag var onekligen skittrött och hade faktiskt inte fått bekräftelse på att Dansbögen tänkte komma hit. Knekten ville prata. Bara lite. Bara säga hej. Jag försökte avstyra, men ville ju också prata och inte göra illa. Det var så dumt.
Han ringde, den oundvikliga frågan kom. Har du flirtat? Mm. Hur gick det? Jo... Jag insåg att Dansbögen när som helst skulle kunna dyka upp, att jag kunde bli tvungen att avsluta samtalet snabbt med någon form av förklaring. Jag sade som det var och Knekten blev upprörd. Ville inte prata med mig fem minuter innan ett ragg. Så såg jag att jag fått två sms av Dansbögen som stod ute och frös, och alla försök att lugna och laga fick vänta. Det gjorde ont att sluta prata med Knekten.
Dansbögen klev innanför dörren och var lång, snygg och trevlig. Två steg in i hallen var kläderna fortfarande på. Lovande. Thét serverades, vi satte oss i soffan. Pratade länge om hemstäder och ålder, arbete och passion. Min fot vilade mot hans ben. Efter någon timme sade jag att jag var trött, men att han görna fick sova kvar. Han svarade att han också var trött och gärna stannade. Mycket civiliserat. Vi kröp i säng i underkläder, hånglade gott och jag sade att jag är ganska försiktig av mig. Han svarade Jag med.
Det hånglades i en halv evighet. Det var hett, skönt, roligt. Jag blev tvungen att tala om att jag hade mens. Vi hånglade den andra halvan av evigheten. Jag sade att mens inte var ett så stort hinder för mig. Han frågade om det verkade vara det för honom. Vi hade sex. Och, mina damer och herrar, det var strålande. Skönt, kul, ömsesidigt. Hetsigt men inte otäckt, ordlöst och ändå inkännande. Vi somnade slingrigt, sov oroligt. Pratade och kelade på morgonen. Hade sex igen, lika bra. När han skulle gå till jobbet vågade jag mig på att säga det jag aldrig vågar säga. Jag skulle gärna göra det här igen. Han svarade Mm... Jag blev lite snopen och osäker. Du kan ju höra av dig om du är i krokarna. Han skrattade lite. Och gick. Inget Vi hörs, bara Ha det bra.
På kvällen, på jobbet, fick jag ett sms med tack för en mysig natt. Nyss frågade han om jag ville ses idag. Det skulle jag vilja, men imorgon kommer Knekten. I vår deal ingår att man inte träffar någon dagen innan vi ska ses. Nu sitter jag och längtar efter att Knekten ska kliva av tåget och hångla upp mig mot en pelare, med en skön känsla av att jag kan ha hittat en annan man jag kan ha bra ligga med lite då och då. Att jag kan ha skrapat fram en till som inte är ett monster. Att livet kan funka ibland.
Nu återstår bara att få dealen att fungera som det är sagt att den ska. Jag och Knekten har mycket att prata om i veckan. Jag återkommer.
Puss.
Hanteringen av okvinnliga
Män då.
Bartendern har ni ju redan stött på. Hela veckan efter det gick jag och funderade på vad jag skulle ta mig till med det omöjliga sexlivet, vilken väg som skulle vara den bästa att vandra. Jag har fortfarande inte fattat något egentligt beslut, men jag har agerat. Jag har övat.
Många har rösterna varit som tyckt att jag ska låta bli män, bli tillfälligt monogam, pausa ett tag. Det har ju varit min första tanke också, min skyddsreaktion. Att jag inte kan fortsätta utsätta mig för de varelser som gör mig så ont. Samtidigt känns den lösningen okonstruktiv, tillfällig. Okej, så jag låter bli ett tag. Vad har förändrats när jag börjar igen? Kommer män bara bli annorlunda under tiden? Kommer jag bli annorlunda? Eller ska jag bli monogam för gott? Gå över till celibat den dagen Knekten och jag väljer att inte ligga med varandra längre?
Förra helgen anlände. Frk. Blick, Valianta och Valiantas make, Happy, kom hit för att fylla sina kroppar och sinnen med rödvinets muntra pirr. Det analyserades, diskuterades, fnittrades och skålades. Med kvällens framåtskridande vaknade ett litet djur i Tantens mage. Det sprätte runt, levde om, snodde kring och ville ut. Ut på gatan, ut bland folk, ut till män. Män? Ja, män. Bara män. Nu. Jag lade försynt fram förslaget om utgång till sällskapet. Ingen verkade höra. Kvällen blev natt och även fast Happy till slut verkade rätt sugen på ett barhäng, insåg jag att det blivit försent. Jag talade mjukt med djuret, trugade med varm säng och löften om morgonkvällen. Djuret lugnade sig något och jag bjöd på mer vin. Halv två vaknade Happy till på allvar. Nu går vi ut! Jag suckade och tittade på klockan. Inget som är öppet. Joo, något måste väl finnas? Jag bjuder på drinkar! Nä... Eller, jo, kanske! Ståplats är öppet till tre. Frk. Blick längtade vid det här laget efter sin säng, så likt tre trallande puckon vandrade jag, Valianta och Happy ner mot Ståplats. Dörrvakten förklarade att det var alldeles fullt. Föga förvånande. Vi trampade vilset runt lite, och vakten tyckte synd om oss. Okej då. Bara ni tre.
Inne på Ståplats var det som vanligt. Svettigt, trångt, glatt och allsjungande. Blandbandet med Elvis, Tom Jones och Beatles har spelats varje kväll de senaste tio åren och alla kan låtordningen. Happy öppnade som utlovat plånboken och försedde den ypperligt förfriskade Valianta och likvärdigt muntra Tanten med varsitt glas rött och jägershot. Hoppla. Vi vinglade med folkmassans rörelser i takt till musiken, skrålade mot taket och tömde glasen på knappa tjugo minuter. Innan de använda glasens fötter nått bordsytan hade Happy försett oss med en runda till och stämt upp i nästa slagdänga. Treslaget kom och passerades och vi blev obönhörligen förpassade till trottoaren. Vad nu då? Jag och Happy lovade varandra karaokedate, Valianta log brett och lite sömnigt. I korsningen där vi skulle skiljas höll vi varandra i händerna, hoppade runt i ring och ylade Jag äälskar eer! Det var en så fin kväll. Jag kände mig så yster. Det gick en silverhårig man över övergångsstället bredvid oss, iklädd rock. Jag sade snabbt hejdå till de äkta fyllemakarna och sprang efter villebrådet. Stack min arm under hans och drog med honom hem.
Ja, men vad fan. Radikala mamman gör det jämt och det funkar alltid så bra! Nästan alltid i alla fall. Dessutom är det praktiskt taget den enda taktiken jag inte provat. Det var värt ett försök. Mannen ville ha thé, följde med mig upp och hade tagit av sig alla kläderna utom kalsongerna två meter innanför ytterdörren. Jag stirrade förvånat. Vi hade ju knappt kyssts än? Så jag provade att kyssas lite till. Smala, spända läppar, hård, påträngande tungspets. Nää. Inte kul alls. Jag återgick till thékokandet. Under tiden slet han i mina kläder och lyckades få av allt på överkroppen. Jag sade Thé först, och funderade på hur det här skulle bli egentligen. Vid sängen frågade han efter kondom. Jag stod med thékoppar i händerna och tänkte Ajdå. Det blir nog knappast särskilt bra. Så jag sade till honom att jag blivit rätt illa hanterad av män, och att jag är lite försiktig. Lite rädd. Han svarade, att en kille som heter Kalle måste ju bara vara bra. Jaa, jaha..? Det krånglades och meckades ett tag, jag parerade på lite olika sätt, han körde på som ett urspårat godståg. Envisades med att prata engelska stup i kvarten, sjöng med högt och falskt i musiken och avslutade solonumret med "Great singer, huh!" Jag stirrade. Herregud. Jag har råkat kidnappa mitt hugg från Samhalls årliga firmafest.
När jag återigen sade något om att jag inte var så säker på att jag alls ville ligga och att jag ju var lite obekväm med män, frågade han något som jag inte riktigt uppfattade. Jag svarade Mm... och han började dra i kalsongerna. Nejnejnejnej, det var inte det jag menade! hojtar Tanten förskräckt, som allt för sent inser frågans ordalydelse. Vill du se grejen först, så du vet vad du ger dig in på?
Hahaha, jamen, det går ju BARA att skratta. Jag vet inte hur många gånger han sade att han måste vara en bra kille för att han hette Kalle. Avslutningen, Visst är Kalle ett vackert namn? kändes rätt väntad i sammanhanget. Han hann också säga något om svenskar och eftersom han hade en vag brytning frågade jag var han kom ifrån. I come from an interesting country on an interesting continent. Ja, men var är du ifrån då? An interesting country on an interesting continent! Jamen VAR? An interesting country. Okej då. Jag kommer från Sverige. Mhm, var bodde du innan Sverige? Sverige. Ja, men var är du född då? Borås. Brytningen plockade han upp på djurparken eller?
Ja djävlar. Jag meddelade slutligen att det inte skulle bli något ligga. Då ville han gå hem. Jag sörjde inte länge. Däremot har jag fnissat hela veckan.
Bartendern har ni ju redan stött på. Hela veckan efter det gick jag och funderade på vad jag skulle ta mig till med det omöjliga sexlivet, vilken väg som skulle vara den bästa att vandra. Jag har fortfarande inte fattat något egentligt beslut, men jag har agerat. Jag har övat.
Många har rösterna varit som tyckt att jag ska låta bli män, bli tillfälligt monogam, pausa ett tag. Det har ju varit min första tanke också, min skyddsreaktion. Att jag inte kan fortsätta utsätta mig för de varelser som gör mig så ont. Samtidigt känns den lösningen okonstruktiv, tillfällig. Okej, så jag låter bli ett tag. Vad har förändrats när jag börjar igen? Kommer män bara bli annorlunda under tiden? Kommer jag bli annorlunda? Eller ska jag bli monogam för gott? Gå över till celibat den dagen Knekten och jag väljer att inte ligga med varandra längre?
Förra helgen anlände. Frk. Blick, Valianta och Valiantas make, Happy, kom hit för att fylla sina kroppar och sinnen med rödvinets muntra pirr. Det analyserades, diskuterades, fnittrades och skålades. Med kvällens framåtskridande vaknade ett litet djur i Tantens mage. Det sprätte runt, levde om, snodde kring och ville ut. Ut på gatan, ut bland folk, ut till män. Män? Ja, män. Bara män. Nu. Jag lade försynt fram förslaget om utgång till sällskapet. Ingen verkade höra. Kvällen blev natt och även fast Happy till slut verkade rätt sugen på ett barhäng, insåg jag att det blivit försent. Jag talade mjukt med djuret, trugade med varm säng och löften om morgonkvällen. Djuret lugnade sig något och jag bjöd på mer vin. Halv två vaknade Happy till på allvar. Nu går vi ut! Jag suckade och tittade på klockan. Inget som är öppet. Joo, något måste väl finnas? Jag bjuder på drinkar! Nä... Eller, jo, kanske! Ståplats är öppet till tre. Frk. Blick längtade vid det här laget efter sin säng, så likt tre trallande puckon vandrade jag, Valianta och Happy ner mot Ståplats. Dörrvakten förklarade att det var alldeles fullt. Föga förvånande. Vi trampade vilset runt lite, och vakten tyckte synd om oss. Okej då. Bara ni tre.
Inne på Ståplats var det som vanligt. Svettigt, trångt, glatt och allsjungande. Blandbandet med Elvis, Tom Jones och Beatles har spelats varje kväll de senaste tio åren och alla kan låtordningen. Happy öppnade som utlovat plånboken och försedde den ypperligt förfriskade Valianta och likvärdigt muntra Tanten med varsitt glas rött och jägershot. Hoppla. Vi vinglade med folkmassans rörelser i takt till musiken, skrålade mot taket och tömde glasen på knappa tjugo minuter. Innan de använda glasens fötter nått bordsytan hade Happy försett oss med en runda till och stämt upp i nästa slagdänga. Treslaget kom och passerades och vi blev obönhörligen förpassade till trottoaren. Vad nu då? Jag och Happy lovade varandra karaokedate, Valianta log brett och lite sömnigt. I korsningen där vi skulle skiljas höll vi varandra i händerna, hoppade runt i ring och ylade Jag äälskar eer! Det var en så fin kväll. Jag kände mig så yster. Det gick en silverhårig man över övergångsstället bredvid oss, iklädd rock. Jag sade snabbt hejdå till de äkta fyllemakarna och sprang efter villebrådet. Stack min arm under hans och drog med honom hem.
Ja, men vad fan. Radikala mamman gör det jämt och det funkar alltid så bra! Nästan alltid i alla fall. Dessutom är det praktiskt taget den enda taktiken jag inte provat. Det var värt ett försök. Mannen ville ha thé, följde med mig upp och hade tagit av sig alla kläderna utom kalsongerna två meter innanför ytterdörren. Jag stirrade förvånat. Vi hade ju knappt kyssts än? Så jag provade att kyssas lite till. Smala, spända läppar, hård, påträngande tungspets. Nää. Inte kul alls. Jag återgick till thékokandet. Under tiden slet han i mina kläder och lyckades få av allt på överkroppen. Jag sade Thé först, och funderade på hur det här skulle bli egentligen. Vid sängen frågade han efter kondom. Jag stod med thékoppar i händerna och tänkte Ajdå. Det blir nog knappast särskilt bra. Så jag sade till honom att jag blivit rätt illa hanterad av män, och att jag är lite försiktig. Lite rädd. Han svarade, att en kille som heter Kalle måste ju bara vara bra. Jaa, jaha..? Det krånglades och meckades ett tag, jag parerade på lite olika sätt, han körde på som ett urspårat godståg. Envisades med att prata engelska stup i kvarten, sjöng med högt och falskt i musiken och avslutade solonumret med "Great singer, huh!" Jag stirrade. Herregud. Jag har råkat kidnappa mitt hugg från Samhalls årliga firmafest.
När jag återigen sade något om att jag inte var så säker på att jag alls ville ligga och att jag ju var lite obekväm med män, frågade han något som jag inte riktigt uppfattade. Jag svarade Mm... och han började dra i kalsongerna. Nejnejnejnej, det var inte det jag menade! hojtar Tanten förskräckt, som allt för sent inser frågans ordalydelse. Vill du se grejen först, så du vet vad du ger dig in på?
Hahaha, jamen, det går ju BARA att skratta. Jag vet inte hur många gånger han sade att han måste vara en bra kille för att han hette Kalle. Avslutningen, Visst är Kalle ett vackert namn? kändes rätt väntad i sammanhanget. Han hann också säga något om svenskar och eftersom han hade en vag brytning frågade jag var han kom ifrån. I come from an interesting country on an interesting continent. Ja, men var är du ifrån då? An interesting country on an interesting continent! Jamen VAR? An interesting country. Okej då. Jag kommer från Sverige. Mhm, var bodde du innan Sverige? Sverige. Ja, men var är du född då? Borås. Brytningen plockade han upp på djurparken eller?
Ja djävlar. Jag meddelade slutligen att det inte skulle bli något ligga. Då ville han gå hem. Jag sörjde inte länge. Däremot har jag fnissat hela veckan.
Obrukbar
Jaha. Vad ska jag skriva om nu då? Det blir bara svårare och svårare ju längre tiden går. Allt som hänt, alla tankar som behövt vidareutvecklas lägger sig på hög och trasslar ihop sig.
Igår kunde jag inte gå igen. Det började med en enorm trötthet och svaghet i hela kroppen. Strax innan lunch hade jag en läkartid, vilket blev rätt lägligt. Jag har sällan haft några symtom att visa upp just vid besöken. Det hade jag igår. Svårt att hålla balansen, ingen styrka i benen och inga reflexer i knäna. Sjukt. I fötterna hade jag lite reflex, när läkaren hamrade på hälsenan böjdes foten neråt lite. Knäna var däremot helt stumma. Jag tror nye läkaren gissar på MS, han vill remittera mig till neurologen. Jag tror inte att det är neurologiskt. Mina symptom stämmer för väl med den diagnos jag redan har och för illa med MS. Smärtan är inte alls typisk.
Senare på dagen fick jag ringa Rex och be henne hjälpa mig hem efter ett möte. Benen bar knappt alls. Jag stödde min vikt på henne, höll mig krampaktigt uppe med svaga armar på hennes axel. Fick inte med mig fötterna, de släpade mot trottoarstenar och fick mig att snubbla. Vänster ben var lite starkare än höger. Promenaden, som vanligtvis tar cirka sju minuter, tog nu drygt en halvtimme. Människor vi mötte vände sig om, tittade igen och igen med undran och medlidande i blicken. Så ung... CP-skada? Stackars. Väl hemma var jag fullkomligt utmattad och somnade på soffan i tre timmar.
Idag har jag varit öm och stel, värkig ibland. Köpte mat och hämtade medicin, höll på att börja gråta när apoteksväntan närmade sig en halvtimme. Benen värkte ihärdigt och magen kurrade. Skåpen har varit tomma i en vecka, men de senaste dagarna har jag varit för dålig för att handla. Det var jag nog nu också egentligen. Styrkan som bar hem kassarna var viljans, inte armarnas. Vad händer den dag jag inte kan köpa mat åt mig själv? När jag kom hem var jag så arg och ledsen, kastade toapappret, fräste åt Rex och djupandades på hallpallen flera minuter innan jag kunde gå in i köket. Det känns så sjukt, så orättvist, så obegripligt. Att jag kan vara så oförmögen ena sekunden och helt normal nästa. Att jag aldrig vet vad jag ska förvänta mig. Den ständiga oron och rädslan inför vad som komma skall. Förra våren var rullstol ett avlägset skräckscenario. Nu är det en realitet som jag försöker finna vägar runt.
Jag tuggar på tanken att sjukskriva mig i sommar. På måndag får jag träffa en arbetsterapeut och kanske en sjukgymnast. Jag hoppas att de kan hjälpa mig reda ut vilka bidrag jag har rätt till, så att jag kan avgöra om jag har råd med sjukskrivning eller inte.
Tja. Det var kroppsfängelset det. Över till fläckvis muntrare nyheter: Fylle- och mansaktiviteter.
Igår kunde jag inte gå igen. Det började med en enorm trötthet och svaghet i hela kroppen. Strax innan lunch hade jag en läkartid, vilket blev rätt lägligt. Jag har sällan haft några symtom att visa upp just vid besöken. Det hade jag igår. Svårt att hålla balansen, ingen styrka i benen och inga reflexer i knäna. Sjukt. I fötterna hade jag lite reflex, när läkaren hamrade på hälsenan böjdes foten neråt lite. Knäna var däremot helt stumma. Jag tror nye läkaren gissar på MS, han vill remittera mig till neurologen. Jag tror inte att det är neurologiskt. Mina symptom stämmer för väl med den diagnos jag redan har och för illa med MS. Smärtan är inte alls typisk.
Senare på dagen fick jag ringa Rex och be henne hjälpa mig hem efter ett möte. Benen bar knappt alls. Jag stödde min vikt på henne, höll mig krampaktigt uppe med svaga armar på hennes axel. Fick inte med mig fötterna, de släpade mot trottoarstenar och fick mig att snubbla. Vänster ben var lite starkare än höger. Promenaden, som vanligtvis tar cirka sju minuter, tog nu drygt en halvtimme. Människor vi mötte vände sig om, tittade igen och igen med undran och medlidande i blicken. Så ung... CP-skada? Stackars. Väl hemma var jag fullkomligt utmattad och somnade på soffan i tre timmar.
Idag har jag varit öm och stel, värkig ibland. Köpte mat och hämtade medicin, höll på att börja gråta när apoteksväntan närmade sig en halvtimme. Benen värkte ihärdigt och magen kurrade. Skåpen har varit tomma i en vecka, men de senaste dagarna har jag varit för dålig för att handla. Det var jag nog nu också egentligen. Styrkan som bar hem kassarna var viljans, inte armarnas. Vad händer den dag jag inte kan köpa mat åt mig själv? När jag kom hem var jag så arg och ledsen, kastade toapappret, fräste åt Rex och djupandades på hallpallen flera minuter innan jag kunde gå in i köket. Det känns så sjukt, så orättvist, så obegripligt. Att jag kan vara så oförmögen ena sekunden och helt normal nästa. Att jag aldrig vet vad jag ska förvänta mig. Den ständiga oron och rädslan inför vad som komma skall. Förra våren var rullstol ett avlägset skräckscenario. Nu är det en realitet som jag försöker finna vägar runt.
Jag tuggar på tanken att sjukskriva mig i sommar. På måndag får jag träffa en arbetsterapeut och kanske en sjukgymnast. Jag hoppas att de kan hjälpa mig reda ut vilka bidrag jag har rätt till, så att jag kan avgöra om jag har råd med sjukskrivning eller inte.
Tja. Det var kroppsfängelset det. Över till fläckvis muntrare nyheter: Fylle- och mansaktiviteter.
Tråktant
Sorry, jag är skittrist, jag vet. Faktum är att Tanten håller på att jobba ihjäl sig och inte orkar med några andra göromål. Det ska vara tillfälligt. Snart ska jag leva lite vanligare liv igen. Bara fyra arbetspass kvar i april.
Jag planerar lite inlägg. Det kommer bli minst ett om varför tvåsamhet är förkastligt. Det kommer bli något om män och sex, baserat på nya erfarenheter av bajsmongon och något eller några om relationsanarkistiska fadäser och monogamiångest. Äventyr i alkoholens tecken behöver också avhandlas.
Egentligen inget nytt alltså.
Vi ses så snart det bara går. Vem vet, kanske imorgon?
Puss.
Jag planerar lite inlägg. Det kommer bli minst ett om varför tvåsamhet är förkastligt. Det kommer bli något om män och sex, baserat på nya erfarenheter av bajsmongon och något eller några om relationsanarkistiska fadäser och monogamiångest. Äventyr i alkoholens tecken behöver också avhandlas.
Egentligen inget nytt alltså.
Vi ses så snart det bara går. Vem vet, kanske imorgon?
Puss.
A small step for mankind
Det var ett enormt personligt framsteg. Jag stod på mig, vägrade och vågade bli arg. Jag lät honom inte köra över mig, trots att bulldozern var enormt gul.
Det får jag inte glömma.
Det får jag inte glömma.
Återvändsgränd
Jag dricker folköl. Helt uppriktigt gör jag det för att mitt liv ska bli lite roligare en stund.
Egentligen, EGENTLIGEN, är livet inte dåligt eller jobbigt på särskilt många sätt alls. Det är bara en sådan där dag, ni vet. Ute faller tungt, snöblandat regn. Det är april men hustaken är vita. Jag har smutsigt hår och tom mage, men är för less för att orka duscha och äta. I veckan jobbar jag fem pass och har två seminarier. Inga böcker är lästa, hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Suck. Bara det. Suck.
I fredags fick jag med mig en man hem. Äntligen, skulle man kunna tänka. Men vet ni, för varje man jag gått hem med det senaste halvåret har jag bara blivit mer bitter, mer uppgiven, mer kränkt. Jag HATAR patriarkatet. Jag hatar att så konkret drabbas av det. Jag hatar att inte kunna fly.
Det här var ett välbekant ansikte, men inte mer. Han skall härmed heta Bartendern. Det är sällan jag ens kan föreställa mig att hångla med någon men det här kändes bra. Tryggt. Han ger ett moget, avspänt intryck. Vi kom hem till mig och han mer eller mindre överföll mig. När hans fingrar slet, drog och tryckte sade jag Jag är långsam, jag behöver tid. Han svarade Men du är ju våt.
Ja, jag vet. Där borde jag ha slängt ut honom, naken i påskkylan. Det gjorde jag inte. Däremot stod jag på mig, tog minimalt med skit. Han hanterade min beslutsamhet med att tjata och försöka smyga sig in, smyga av kondomen, överrumpla. När jag sade Jag har ont, var försiktig, körde han på som att mina stämband inte skapade ljud. Jag försökte flytta runt honom, styra, göra om upplevelsen till en som kunde ge något, och han kontrade, höll emot, stretade, vägrade. Pumpade. Till slut sade jag Men låt MIG bestämma en stund! apropå att jag hade ont. Han saktade tempot lite, men inte mer. Han grejade med något, jag blev misstänksam, han hade tagit av kondomen och skulle fortsätta. Jag vägrade. Han tjatade, i oändlighet. Vi avslutade äntligen, jag minns inte ens hur. Men han fick inte komma in oskyddad. Han ville igen, en tredje gång, nästan omedelbart. Jag vägrade. Han tjatade. Jag röt ifrån, säkert fyra gånger i följd, Nej, NEJ, jag sa NEJ! när han försökte pressa sig in ändå. Han krånglade fortfarande, jag sade Jag har ont, jag vill inte.
Men har du ont, varför sade du inte det?
Jag sade ju det.
Ja, jo, i och för sig...
När han äntligen skulle gå hem ville han ha mitt nummer.
Vi connectar så, det är som att vi träffats förut, får jag ringa dig?
Lämna ditt nummer istället. Jag gillar att ha kontroll.
Kan jag skriva det på deklarationen?
Mm, visst.
Nu sitter jag här, och försöker febrilt förstå det parallella universumet som måste vara platsen där mäns sexualitet skapas. Och jag försöker förstå vad mina alternativ är.
Jag önskar att jag kunde bli politisk flata, men det går bara inte. Jag är tråkhetero. Hur gärna jag än vill, går jag inte igång på brudar. Ska jag då gå i celibat, med undantag för Knekten? Då blir jag helt monogam. Vad kommer det göra för ickevaraihopandet? För relationsanarkin? Jag är inte stark nog, inte trygg nog i relationsanarkin för att lita på min förmåga att vara praktiskt monogam men ändå inte tvåsam. Dessutom kommer han fortsätta träffa andra. Jag har ingen vilja att inskränka hans livsutrymme. Vad gör det för balansen i relationen?
Min kåthet, närhetslängtan, kvarstår som ett faktum. Den försvinner inte för att män är farliga, otäcka, kränkande. Kåtheten stympas, handikappas, förvanskas, men den fortsätter finnas. Frustrationen är ett oundvikligt resultat. Mer och mer fokus riktas mot Knekten. Han får en allt större, allt exklusivare del av mitt liv. Tiden då vi inte träffas blir en transportsträcka. Jag är redan på god, dålig, väg dit.
Vad i helvete ska jag göra??
Egentligen, EGENTLIGEN, är livet inte dåligt eller jobbigt på särskilt många sätt alls. Det är bara en sådan där dag, ni vet. Ute faller tungt, snöblandat regn. Det är april men hustaken är vita. Jag har smutsigt hår och tom mage, men är för less för att orka duscha och äta. I veckan jobbar jag fem pass och har två seminarier. Inga böcker är lästa, hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Suck. Bara det. Suck.
I fredags fick jag med mig en man hem. Äntligen, skulle man kunna tänka. Men vet ni, för varje man jag gått hem med det senaste halvåret har jag bara blivit mer bitter, mer uppgiven, mer kränkt. Jag HATAR patriarkatet. Jag hatar att så konkret drabbas av det. Jag hatar att inte kunna fly.
Det här var ett välbekant ansikte, men inte mer. Han skall härmed heta Bartendern. Det är sällan jag ens kan föreställa mig att hångla med någon men det här kändes bra. Tryggt. Han ger ett moget, avspänt intryck. Vi kom hem till mig och han mer eller mindre överföll mig. När hans fingrar slet, drog och tryckte sade jag Jag är långsam, jag behöver tid. Han svarade Men du är ju våt.
Ja, jag vet. Där borde jag ha slängt ut honom, naken i påskkylan. Det gjorde jag inte. Däremot stod jag på mig, tog minimalt med skit. Han hanterade min beslutsamhet med att tjata och försöka smyga sig in, smyga av kondomen, överrumpla. När jag sade Jag har ont, var försiktig, körde han på som att mina stämband inte skapade ljud. Jag försökte flytta runt honom, styra, göra om upplevelsen till en som kunde ge något, och han kontrade, höll emot, stretade, vägrade. Pumpade. Till slut sade jag Men låt MIG bestämma en stund! apropå att jag hade ont. Han saktade tempot lite, men inte mer. Han grejade med något, jag blev misstänksam, han hade tagit av kondomen och skulle fortsätta. Jag vägrade. Han tjatade, i oändlighet. Vi avslutade äntligen, jag minns inte ens hur. Men han fick inte komma in oskyddad. Han ville igen, en tredje gång, nästan omedelbart. Jag vägrade. Han tjatade. Jag röt ifrån, säkert fyra gånger i följd, Nej, NEJ, jag sa NEJ! när han försökte pressa sig in ändå. Han krånglade fortfarande, jag sade Jag har ont, jag vill inte.
Men har du ont, varför sade du inte det?
Jag sade ju det.
Ja, jo, i och för sig...
När han äntligen skulle gå hem ville han ha mitt nummer.
Vi connectar så, det är som att vi träffats förut, får jag ringa dig?
Lämna ditt nummer istället. Jag gillar att ha kontroll.
Kan jag skriva det på deklarationen?
Mm, visst.
Nu sitter jag här, och försöker febrilt förstå det parallella universumet som måste vara platsen där mäns sexualitet skapas. Och jag försöker förstå vad mina alternativ är.
Jag önskar att jag kunde bli politisk flata, men det går bara inte. Jag är tråkhetero. Hur gärna jag än vill, går jag inte igång på brudar. Ska jag då gå i celibat, med undantag för Knekten? Då blir jag helt monogam. Vad kommer det göra för ickevaraihopandet? För relationsanarkin? Jag är inte stark nog, inte trygg nog i relationsanarkin för att lita på min förmåga att vara praktiskt monogam men ändå inte tvåsam. Dessutom kommer han fortsätta träffa andra. Jag har ingen vilja att inskränka hans livsutrymme. Vad gör det för balansen i relationen?
Min kåthet, närhetslängtan, kvarstår som ett faktum. Den försvinner inte för att män är farliga, otäcka, kränkande. Kåtheten stympas, handikappas, förvanskas, men den fortsätter finnas. Frustrationen är ett oundvikligt resultat. Mer och mer fokus riktas mot Knekten. Han får en allt större, allt exklusivare del av mitt liv. Tiden då vi inte träffas blir en transportsträcka. Jag är redan på god, dålig, väg dit.
Vad i helvete ska jag göra??
En kille det är synd om
Jamen ärligt talat.
Där satt jag, på skolpuben, med uringning till midjan och nya fräknar. Raffigaste blusen hade strukits, snyggaste vårpjucken hade avdammats och vin hade intagits tillsammans med Frk. Blick sedan den arla timmen 14. Jag var med andra ord i högform. To die for. Het som fan. På min högra sida satt en mandelögd tjugotreåring, på min vänstra sida en söt, blyg förskolearbetare med smilgropar. Mittemot satt förra helgens sovsällskap. Kukar i varje näve, inte sant? Inte sant. Inte sant alls.
Det borde varit så sant. Glasögonmannen hade dessutom praktiskt taget bjudit ut sig, och han är alltid där. Märkligt då, att när jag gled in, i sedvanlig fintfolk-tid, var den annars så bubblande pubtillställningen tvärdöd. Öde i lokalerna. Tydligen sysslar folk med att kombinera familj och kristna högtider. Jag blev helt förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag var ju där själv. Av klassisar syntes inte ett fnugg. Några halvskraja tånnisar hängde i hörnen och gluttade på Tantens lökar som redan var halvvägs framme vid baren. Törstiga tjejer de där. Jag slog mig ner vid ett bord och lekte med telefonen i en kvart, gick på toa och kom tillbaka lagom till att Sovsällskapet et entourage klev in. Kul kille, bra sällskap. Vi högg ett bord och blev kvickt joinade av tjugotreåringen och hans polare. Stolar erbjöds, söta rumpor placerades. Samtal inleddes.
Det blev hyfsat omedelbart tydligt att tjugotreåringens ögonglober inlett en affär med Tantens lökar. Sällan eller aldrig dök de upp ur uringningen, och eftersom tjugotreåringen är sällsynt söt och har inspanats tidigare, kändes det som en rätt lovande umgängesform. Tanten log med huggtänder och konverserade om oviktigheter. Ämnet fördomar kom upp. Tjugotreåringen undrade vad jag menade med fördomar och förklarade att eftersom han jobbat på en bensinmack i två år VISSTE han att zigenare, eller ja, romer dårå, stal allt, var sjukt otrevliga och inte gick att ha i möblerade rum. Så om välgrundade fördomar räknades var det en av dem. Jag kunde inte låta bli. Jag borde ha lärt mig, men det gick inte. Jag var tvungen att svara att jag, eftersom jag har stora erfarenheter av att bli behandlad som skit av män, har fördomar mot män. Välgrundade. Nu blev det lite obekvämt för tjugotreåringen, som ju ändå kände att han som snoppbärare blev lite utpekad. Detta ledde vidare till en diskussion om hur jobbigt det är att vara man, rent psykiskt. Jag svarade att det säkert är så, men att det kan finnas en poäng i att minnas att det är ännu jobbigare att vara kvinna. Tjugotreåringen höll inte med.
Jag vet, jag vet. När man sitter med kuk i näven ska man aldrig, jag menar ALDRIG, prata feminism. Oddsen att kukinnehavaren lyckas undgå att säga något som förvandlar fittan till sandmonstret från Mumien är urusla. Men idag var jag bara inte på humör. Jag orkade inte släppa förbi snacket om hur ledsen i själen just den här individuella mannen blev av att bli anklagad som patriarkatsuppbärare. Och hur mycket värre det var än att vara rädd för att bli våldtagen när man är på väg hem från krogen. "Alla blir faktiskt mörkrädda ibland." Jag drog riff om löner, chefspositioner och samtalstid i klassrummet och fick svaret "Jaja, rent KONKRET ja, men du förstår faktiskt inte hur dåligt jag mår av det här." När jag jämförde med de vitas dåliga samvete kontra svartas förtryck, svarade han att han minsann lidit jättemycket i gymnasiet, för han lyssnade bara på hip-hop och skrev om Malcolm X.
Men det gåår ju inte. Det spelar ju ingen roll att han är skitsöt, har stora, mörkbruna mandelögon och vid midnatt frågar vad jag ska göra ikväll. Det hjälper inte ens att han hatar moderater och inte kan sluta stirra på mina bröst. Eller att jag omedelbart måste hångla med någon annan än Knekten innan jag kastar relationsanarkin i komposten och lägger bud på ett radhus på Wisteria Lane. Det går bara inte. Jag kan inte gå hem med en pojke som tror att han är den stora förloraren i ett samhälle där feminism är en nästanfråga. Som säger att varannan föreläsning är om genus, efter en halv termin på ett program som i sin helhet stoltserar med tre genusföreläsningar. Det går faktiskt inte.
Om jag är radikalfeminist, så är fittan napalma-styrelsegubbar-feminist. Visst, det händer att hon blir lättsinnig och släpper in både kreti, pleti och kleti, men bara om inga patriarkatsstrukturer debatterats innan. Har de fula orden sagts är samlaget dödsdömt. Vi försökte oss på en Kosovosoldat som ylat om kvinnors muskulära underlägsenhet i julas, det var ju helkört. Skavsår, bitterhet och lätt ångest var de enda resultaten.
Glasögonmannen? Firar väl någon särskild snålkukspåsk med sin snålkuksfamilj antar jag. Och vad som hände med Sovsällskapet vet jag inte riktigt. Han, jag och förskolearbetaren gick åt samma håll en liten stund, men de fick bråttom i korsningen. Det kändes inte som en hjärtskärande förlust, även om en sked alltid värmer. Jag har faktiskt en blogg att uppdatera också.
Där satt jag, på skolpuben, med uringning till midjan och nya fräknar. Raffigaste blusen hade strukits, snyggaste vårpjucken hade avdammats och vin hade intagits tillsammans med Frk. Blick sedan den arla timmen 14. Jag var med andra ord i högform. To die for. Het som fan. På min högra sida satt en mandelögd tjugotreåring, på min vänstra sida en söt, blyg förskolearbetare med smilgropar. Mittemot satt förra helgens sovsällskap. Kukar i varje näve, inte sant? Inte sant. Inte sant alls.
Det borde varit så sant. Glasögonmannen hade dessutom praktiskt taget bjudit ut sig, och han är alltid där. Märkligt då, att när jag gled in, i sedvanlig fintfolk-tid, var den annars så bubblande pubtillställningen tvärdöd. Öde i lokalerna. Tydligen sysslar folk med att kombinera familj och kristna högtider. Jag blev helt förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag var ju där själv. Av klassisar syntes inte ett fnugg. Några halvskraja tånnisar hängde i hörnen och gluttade på Tantens lökar som redan var halvvägs framme vid baren. Törstiga tjejer de där. Jag slog mig ner vid ett bord och lekte med telefonen i en kvart, gick på toa och kom tillbaka lagom till att Sovsällskapet et entourage klev in. Kul kille, bra sällskap. Vi högg ett bord och blev kvickt joinade av tjugotreåringen och hans polare. Stolar erbjöds, söta rumpor placerades. Samtal inleddes.
Det blev hyfsat omedelbart tydligt att tjugotreåringens ögonglober inlett en affär med Tantens lökar. Sällan eller aldrig dök de upp ur uringningen, och eftersom tjugotreåringen är sällsynt söt och har inspanats tidigare, kändes det som en rätt lovande umgängesform. Tanten log med huggtänder och konverserade om oviktigheter. Ämnet fördomar kom upp. Tjugotreåringen undrade vad jag menade med fördomar och förklarade att eftersom han jobbat på en bensinmack i två år VISSTE han att zigenare, eller ja, romer dårå, stal allt, var sjukt otrevliga och inte gick att ha i möblerade rum. Så om välgrundade fördomar räknades var det en av dem. Jag kunde inte låta bli. Jag borde ha lärt mig, men det gick inte. Jag var tvungen att svara att jag, eftersom jag har stora erfarenheter av att bli behandlad som skit av män, har fördomar mot män. Välgrundade. Nu blev det lite obekvämt för tjugotreåringen, som ju ändå kände att han som snoppbärare blev lite utpekad. Detta ledde vidare till en diskussion om hur jobbigt det är att vara man, rent psykiskt. Jag svarade att det säkert är så, men att det kan finnas en poäng i att minnas att det är ännu jobbigare att vara kvinna. Tjugotreåringen höll inte med.
Jag vet, jag vet. När man sitter med kuk i näven ska man aldrig, jag menar ALDRIG, prata feminism. Oddsen att kukinnehavaren lyckas undgå att säga något som förvandlar fittan till sandmonstret från Mumien är urusla. Men idag var jag bara inte på humör. Jag orkade inte släppa förbi snacket om hur ledsen i själen just den här individuella mannen blev av att bli anklagad som patriarkatsuppbärare. Och hur mycket värre det var än att vara rädd för att bli våldtagen när man är på väg hem från krogen. "Alla blir faktiskt mörkrädda ibland." Jag drog riff om löner, chefspositioner och samtalstid i klassrummet och fick svaret "Jaja, rent KONKRET ja, men du förstår faktiskt inte hur dåligt jag mår av det här." När jag jämförde med de vitas dåliga samvete kontra svartas förtryck, svarade han att han minsann lidit jättemycket i gymnasiet, för han lyssnade bara på hip-hop och skrev om Malcolm X.
Men det gåår ju inte. Det spelar ju ingen roll att han är skitsöt, har stora, mörkbruna mandelögon och vid midnatt frågar vad jag ska göra ikväll. Det hjälper inte ens att han hatar moderater och inte kan sluta stirra på mina bröst. Eller att jag omedelbart måste hångla med någon annan än Knekten innan jag kastar relationsanarkin i komposten och lägger bud på ett radhus på Wisteria Lane. Det går bara inte. Jag kan inte gå hem med en pojke som tror att han är den stora förloraren i ett samhälle där feminism är en nästanfråga. Som säger att varannan föreläsning är om genus, efter en halv termin på ett program som i sin helhet stoltserar med tre genusföreläsningar. Det går faktiskt inte.
Om jag är radikalfeminist, så är fittan napalma-styrelsegubbar-feminist. Visst, det händer att hon blir lättsinnig och släpper in både kreti, pleti och kleti, men bara om inga patriarkatsstrukturer debatterats innan. Har de fula orden sagts är samlaget dödsdömt. Vi försökte oss på en Kosovosoldat som ylat om kvinnors muskulära underlägsenhet i julas, det var ju helkört. Skavsår, bitterhet och lätt ångest var de enda resultaten.
Glasögonmannen? Firar väl någon särskild snålkukspåsk med sin snålkuksfamilj antar jag. Och vad som hände med Sovsällskapet vet jag inte riktigt. Han, jag och förskolearbetaren gick åt samma håll en liten stund, men de fick bråttom i korsningen. Det kändes inte som en hjärtskärande förlust, även om en sked alltid värmer. Jag har faktiskt en blogg att uppdatera också.
Ett samtal från ingens Mamma
Det var ju en sak till jag skulle berätta.
Mamma ringde, som sagt, i måndags. Det började med ett sedvanligt Hur äär det med dig egentligen? levererat iklätt törnekrona size XXL. Hennes röst blir skitkonstig när hon vet att isen är lite tunn, liksom klagande och gäll på något sätt. Målbrottig, nästan. Och så pratar hon lite för fort. Försöker hinna före. Jag svarade när hon ringde, eftersom hon ringt runt tio gånger senaste dagarna och påfrestningen att ducka telefonen kändes större än att återigen förklara att jag inte vill ha en medelålders vännina. Jag visste ju varför hon ringde. La Famiglia krävde. Dotterdotter Tanten är handikappad. Anpassa dig, Moder.
Hon frågade, jag sade att jag inte vill prata med henne om det. "Får jag inte fråga hur du mår?" Suck. En gång till förklarade jag att vår relation måste bli annorlunda. Att det inte räcker att hon ringer när jag är som sämst. Hon tyckte att det är så svårt när jag dikterar hur hon ska vara, vad hon ska säga. Jag förklarade att det gör jag inte alls. Det är upp till henne att finna orden. Det jag kräver är en mamma och det har jag rätt att kräva. Jag har rätt att kräva trygghet. Vår relation måste vara annorlunda. Hur får hon lista ut själv. Hon tyckte att annorlunda lät så vagt, ogreppbart. Hurdå annorlunda? Jag sade att hon får bestämma sig för om hon vill att jag ska diktera vad hon ska göra, eller inte. Att hon säkerligen har en föreställning om hur en mamma-dotter-relation ser ut och att vi inte passar in i den bilden. Jag sade att bollen ligger hos henne nu, att jag inte kan förändra eller påverka. Att jag redan försökt allt jag kan, alltid. Att hon inte ens börjat. Hon tyckte att det känns svårt att relationen bara ska vara på mina villkor. Jag svarade att den alltid varit på hennes, att jag dansat runt henne, att det är dags att tänka på mig själv nu. Att jag hållit tillbaka all vrede, sorg, besvikelse för att inte göra henne illa, men att den gått ut över mig själv istället. Att jag mått fruktansvärt dåligt, gått igenom skit och att hon aldrig funnits vid min sida. Hon sade att hon inte tycker om att jag säger att hon inte får prata om vissa saker. Jag blev förvånad, sade Det har jag aldrig sagt, jag vill inte prata med dig alls. Som vår relation är vill jag inte ha den.
Nästan från början grät hon. Tyst, återhållet. En snyftning då och då. Jag var lugnt, saklig, backade inte för det jag behövde säga. Det som stormar i mig. Jag var modig. Och jag vägrade gå in i monologen, även när det var svårt. Hon säger ju aldrig något. Hon var tyst länge, jag med. Hon snyftade. Plötsligt sade hon Jag kan inte prata! och då hörde jag att rösten inte bar alls. Att hon grät mycket mer än jag trodde. Jag sade att jag aldrig velat göra henne illa. Att jag förstår, så väl, att jag sedan mellanstadiet förstått att hon har sina egna demoner. Men att hon är vuxen. Hon måste ta ansvar för dem nu. Hon kan inte längre låta dem gå ut över mig.
Jag tror att det var där någonstans det brast. Hon grät mer och mer, hjälplöst, till slut klagande, som en tonåring. Som en ung flicka. Hon fick fram, kvävt, Jag måste lägga på nu, det går inte. Jag sade att hon nog behöver prata med någon som inte är jag. Att hon vet var jag finns om hon vill prata. Att hon skulle ringa någon, inte vara själv. När det lät som att hon inte fick in luft mellan tårarna, som att ångesten skulle spricka och gå sönder, lade hon på. Fumligt, luren trillandes mot klykan. Jag ringde hennes man, Fascisten, för att se till att hon inte var själv. Han svarade inte, ens på smset.
Så vad gör jag nu?
Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Hon gråter över sig och det är bra. Kanske, om hon möter sina bitterheter, sorger och besvikelser, kanske, om hon börjar känna känslorna hon alltid ogiltigförklarat, finns det ett hopp. Någon gång, någonstans. Kanske kan hon till slut känna något för mig. Kanske kan hon prata med mig.
Jag känner mig ond. Orolig. Att inte ringa och fråga hur det är med henne går emot allt som är jag. Om så en helt okänd människa trillade sönder i telefonen, skulle jag göra vad som stod i min makt för att hjälpa. Det gör man. Så är det bara. Och det här är min mamma. Min egen Ingens Mamma, som kanske möter alla sina ångestar för första gången på allvar. Som inför mitt lyssnande trillar sönder till precis den trasiga, ensamma, rakt igenom olyckliga tonåring jag själv var. Är. Kanske alltid kommer vara.
Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Det behöver hon börja göra.
Jag kan bara hjälpa våra tonåringar genom att tvinga dem att få finnas.
Mamma ringde, som sagt, i måndags. Det började med ett sedvanligt Hur äär det med dig egentligen? levererat iklätt törnekrona size XXL. Hennes röst blir skitkonstig när hon vet att isen är lite tunn, liksom klagande och gäll på något sätt. Målbrottig, nästan. Och så pratar hon lite för fort. Försöker hinna före. Jag svarade när hon ringde, eftersom hon ringt runt tio gånger senaste dagarna och påfrestningen att ducka telefonen kändes större än att återigen förklara att jag inte vill ha en medelålders vännina. Jag visste ju varför hon ringde. La Famiglia krävde. Dotterdotter Tanten är handikappad. Anpassa dig, Moder.
Hon frågade, jag sade att jag inte vill prata med henne om det. "Får jag inte fråga hur du mår?" Suck. En gång till förklarade jag att vår relation måste bli annorlunda. Att det inte räcker att hon ringer när jag är som sämst. Hon tyckte att det är så svårt när jag dikterar hur hon ska vara, vad hon ska säga. Jag förklarade att det gör jag inte alls. Det är upp till henne att finna orden. Det jag kräver är en mamma och det har jag rätt att kräva. Jag har rätt att kräva trygghet. Vår relation måste vara annorlunda. Hur får hon lista ut själv. Hon tyckte att annorlunda lät så vagt, ogreppbart. Hurdå annorlunda? Jag sade att hon får bestämma sig för om hon vill att jag ska diktera vad hon ska göra, eller inte. Att hon säkerligen har en föreställning om hur en mamma-dotter-relation ser ut och att vi inte passar in i den bilden. Jag sade att bollen ligger hos henne nu, att jag inte kan förändra eller påverka. Att jag redan försökt allt jag kan, alltid. Att hon inte ens börjat. Hon tyckte att det känns svårt att relationen bara ska vara på mina villkor. Jag svarade att den alltid varit på hennes, att jag dansat runt henne, att det är dags att tänka på mig själv nu. Att jag hållit tillbaka all vrede, sorg, besvikelse för att inte göra henne illa, men att den gått ut över mig själv istället. Att jag mått fruktansvärt dåligt, gått igenom skit och att hon aldrig funnits vid min sida. Hon sade att hon inte tycker om att jag säger att hon inte får prata om vissa saker. Jag blev förvånad, sade Det har jag aldrig sagt, jag vill inte prata med dig alls. Som vår relation är vill jag inte ha den.
Nästan från början grät hon. Tyst, återhållet. En snyftning då och då. Jag var lugnt, saklig, backade inte för det jag behövde säga. Det som stormar i mig. Jag var modig. Och jag vägrade gå in i monologen, även när det var svårt. Hon säger ju aldrig något. Hon var tyst länge, jag med. Hon snyftade. Plötsligt sade hon Jag kan inte prata! och då hörde jag att rösten inte bar alls. Att hon grät mycket mer än jag trodde. Jag sade att jag aldrig velat göra henne illa. Att jag förstår, så väl, att jag sedan mellanstadiet förstått att hon har sina egna demoner. Men att hon är vuxen. Hon måste ta ansvar för dem nu. Hon kan inte längre låta dem gå ut över mig.
Jag tror att det var där någonstans det brast. Hon grät mer och mer, hjälplöst, till slut klagande, som en tonåring. Som en ung flicka. Hon fick fram, kvävt, Jag måste lägga på nu, det går inte. Jag sade att hon nog behöver prata med någon som inte är jag. Att hon vet var jag finns om hon vill prata. Att hon skulle ringa någon, inte vara själv. När det lät som att hon inte fick in luft mellan tårarna, som att ångesten skulle spricka och gå sönder, lade hon på. Fumligt, luren trillandes mot klykan. Jag ringde hennes man, Fascisten, för att se till att hon inte var själv. Han svarade inte, ens på smset.
Så vad gör jag nu?
Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Hon gråter över sig och det är bra. Kanske, om hon möter sina bitterheter, sorger och besvikelser, kanske, om hon börjar känna känslorna hon alltid ogiltigförklarat, finns det ett hopp. Någon gång, någonstans. Kanske kan hon till slut känna något för mig. Kanske kan hon prata med mig.
Jag känner mig ond. Orolig. Att inte ringa och fråga hur det är med henne går emot allt som är jag. Om så en helt okänd människa trillade sönder i telefonen, skulle jag göra vad som stod i min makt för att hjälpa. Det gör man. Så är det bara. Och det här är min mamma. Min egen Ingens Mamma, som kanske möter alla sina ångestar för första gången på allvar. Som inför mitt lyssnande trillar sönder till precis den trasiga, ensamma, rakt igenom olyckliga tonåring jag själv var. Är. Kanske alltid kommer vara.
Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Det behöver hon börja göra.
Jag kan bara hjälpa våra tonåringar genom att tvinga dem att få finnas.
Livsleda
Grinig idag.
Jag vet vad jag skulle kunna hävda att felet är, men jag vet inte vad det EGENTLIGEN är. Det finns alltid något att skylla på. Lederna, mamma, ekonomin, patriarkatet och lite annat smått och gott ur The History of the Tant. Jag är faktiskt inte riktigt säker på att det ÄR lederna eller pengarna, eller mamma, eller ens det eviga djävla patriarkatet. Kanske är jag bara... låg. Livsled.
Jag har haft extra ont idag. Hela veckan, eller senaste två veckorna egentligen, har varit sällsynt dåliga. Min framtidsångest har stuckit fram sitt gravt missbildade och något slemmiga ansikte igen och vägrar nu sluta följa efter mig från rum till rum. Mäkta irriterande faktiskt, att försöka få något gjort med en lepraskadad framtidsvision i hasorna. Jag kan bara inte sluta tänka på permobiler, förtidspension, långvariga sjukskrivningar och en sommar helt utan inkomst. Djävla leprafuture. Dunsta.
Jag är kär också. Och monogam. Båda delarna gör mig grinig, på olika sätt. Knekten är tryggt undanstoppad i sin borg och kommer där förbli i ytterligare tre veckor. Minst. Det kommer bli den längsta tidsperioden vi gått utan att träffas. Fem veckor. Jaja, visst, skitfint, leva sina egna liv, inte prioritera bort grejer för varandra, träffas ganska sällan, inte definiera sig utifrån varandra, blablablaBLA. Det suger att vara kärlekskritisk och relationsanarkistisk just nu. Jag vill bara ta bort det jobbiga. Flytta ihop, skaffa tre katter. I min fantasi skiter jag i att det kommer gå åt helvete. Men det är klart att jag inte gör egentligen. Egentligen är jag klok, eftertänkt, logisk och kritisk. Jag vet att vi är himlastormande kära för att vi har våra liv kvar. Det är så här bra för att vi gjort det bra. Kärleken är ett resultat. Den är inte en orsak. Förändrar vi, förstör vi förmodligen. DET HÄR är bra.
Men ändå.
Monogamiteten hoppas jag kunna förändra imorgon. Om mina höfter inte hatar mig ska jag på skolans pub. Där finns Le Snålkuk Extravagant, Glasögonmannen. Jag sprang på honom när jag var på väg till Knekten senast. Han frågade om jag skulle på puben den kvällen och efter det nekande svaret sade han Vi ses på nästa pub då... och log med de där fantastiska ögonen. Kåtögon. Åtminstone gör de mig kåt. Lyckas jag inte välta omkull honom imorgon säger mig min kviiinnliga intuitiooon att det kommer bli en praktAggrofylla a là Tanten. De inträffar inte ofta, men de ger utslag på Richter-skalan när de passerar. Jag hade en mindre sådan i fredags, skällde, gormade och tårögade om varför man inte kan ha sex med män och hur svårt det är att skapa relationsanarkistiska projekt. Jag hade inte kul, ingen annan hade kul. Och på Seismologiska Institutet tittade geologerna oförstående på de darrande richternålarna.
Suck.
Staackars, stackars Tanten. Det här måste vara den gnälligaste djävla bloggen i kvinnominne. Jag ska snart bli glad, jag lovar. Inte er, men mig. Jag lovar.
Nu ska jag plugga, och sedan är det Grey's anatomy. Puss.
Jag vet vad jag skulle kunna hävda att felet är, men jag vet inte vad det EGENTLIGEN är. Det finns alltid något att skylla på. Lederna, mamma, ekonomin, patriarkatet och lite annat smått och gott ur The History of the Tant. Jag är faktiskt inte riktigt säker på att det ÄR lederna eller pengarna, eller mamma, eller ens det eviga djävla patriarkatet. Kanske är jag bara... låg. Livsled.
Jag har haft extra ont idag. Hela veckan, eller senaste två veckorna egentligen, har varit sällsynt dåliga. Min framtidsångest har stuckit fram sitt gravt missbildade och något slemmiga ansikte igen och vägrar nu sluta följa efter mig från rum till rum. Mäkta irriterande faktiskt, att försöka få något gjort med en lepraskadad framtidsvision i hasorna. Jag kan bara inte sluta tänka på permobiler, förtidspension, långvariga sjukskrivningar och en sommar helt utan inkomst. Djävla leprafuture. Dunsta.
Jag är kär också. Och monogam. Båda delarna gör mig grinig, på olika sätt. Knekten är tryggt undanstoppad i sin borg och kommer där förbli i ytterligare tre veckor. Minst. Det kommer bli den längsta tidsperioden vi gått utan att träffas. Fem veckor. Jaja, visst, skitfint, leva sina egna liv, inte prioritera bort grejer för varandra, träffas ganska sällan, inte definiera sig utifrån varandra, blablablaBLA. Det suger att vara kärlekskritisk och relationsanarkistisk just nu. Jag vill bara ta bort det jobbiga. Flytta ihop, skaffa tre katter. I min fantasi skiter jag i att det kommer gå åt helvete. Men det är klart att jag inte gör egentligen. Egentligen är jag klok, eftertänkt, logisk och kritisk. Jag vet att vi är himlastormande kära för att vi har våra liv kvar. Det är så här bra för att vi gjort det bra. Kärleken är ett resultat. Den är inte en orsak. Förändrar vi, förstör vi förmodligen. DET HÄR är bra.
Men ändå.
Monogamiteten hoppas jag kunna förändra imorgon. Om mina höfter inte hatar mig ska jag på skolans pub. Där finns Le Snålkuk Extravagant, Glasögonmannen. Jag sprang på honom när jag var på väg till Knekten senast. Han frågade om jag skulle på puben den kvällen och efter det nekande svaret sade han Vi ses på nästa pub då... och log med de där fantastiska ögonen. Kåtögon. Åtminstone gör de mig kåt. Lyckas jag inte välta omkull honom imorgon säger mig min kviiinnliga intuitiooon att det kommer bli en praktAggrofylla a là Tanten. De inträffar inte ofta, men de ger utslag på Richter-skalan när de passerar. Jag hade en mindre sådan i fredags, skällde, gormade och tårögade om varför man inte kan ha sex med män och hur svårt det är att skapa relationsanarkistiska projekt. Jag hade inte kul, ingen annan hade kul. Och på Seismologiska Institutet tittade geologerna oförstående på de darrande richternålarna.
Suck.
Staackars, stackars Tanten. Det här måste vara den gnälligaste djävla bloggen i kvinnominne. Jag ska snart bli glad, jag lovar. Inte er, men mig. Jag lovar.
Nu ska jag plugga, och sedan är det Grey's anatomy. Puss.
Trött
Min mamma ringde idag. Men det får jag berätta mer om imorgon. Valianta och Frk. Blick har varit här hela dagen och förgyllt ömsom min balkong och mina soffor. Jag har flera nya fräknar och känner mig varm inuti. Och lite... snurrig. Men som sagt. Ett senare inlägg. Just nu vill jag mest säga hej.
Hej!
Hej!
Förhoppningsvis ett kort inlägg
Jag är inkapabel att skriva korta inlägg. Måste alltid förtydliga, förklara och få fram alla orden. Jag pratar på precis samma sätt. Noggrant, detaljrikt, med tusen viktiga sidospår. Min mamma har avbrutit allt jag försökt berätta med ett irriterat: Men kom till SAK någon gång! Hon kan inte se att orden är saken.
Nu är det mitt i natten, tidigare ikväll fyllde jag i mars månads timrapport med slutsumman 110,5 arbetade timmar, den lånade kursbokstraven i hallen välter gång på gång och jag har redan somnat framför CSI Miami tre gånger. Jag gillar inte ens Miami-versionen. David Caruso är skitdålig. De två sista hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Jag borde verkligen ligga mellan lakanen. Och jag ser redan att det här inte kommer bli ett kort inlägg.
Innan jag åkte från jobbet försökte jag hitta någon som kunde titta på när jag blev full, elda på mina tvärsäkra förhoppningar om att hitta någon att hångla med trots att alla pojkarna på stället har acne den här kvällen också, och säga till mig att gå hem när jag bittert skriker att aaalla män är sviiin. Ingen kunde. Så jag såg fram emot film eller bok, bänkade mig framför teven och åt en tröstBrio. Jag älskar Brio, kolavarianten. Den första var jättegod. Den andra hade konstiga hårda bitar i sig. Jag tuggade fundersamt en liten stund, men visste egentligen precis vad som hänt. Tandflisor.
Samma kväll som jag räknat ihop mina existrerande och väntade tillgångar och insett att jag nog kanske precis kan betala räkningarna i sommar, splittrar jag de sista ynkliga fragmenten av min cepetand med hjälp av en tröstBrio. Cepetanden är en eländeshistoria som tar sin början under 1998 och förefaller ändlös. Jag hade ett hål, det blev stort, jag lagade, lagningen läckte, allt blev infekterat, tanden lagades om, den gick sönder, den gick sönder igen, infektionen ville aldrig läka ut, tandkirurgen hittade en hemlig liten rot, fixade allt, de ringde och sade att det bara var provisoriskt, bla bla bla blä. Det har kostat mig i runda slängar 10 till 15 000 att laga cepetanden. Jag trodde eländeshistorian var avslutad. Och så åt jag en tröstBrio. Det var mindre än en tredjedel av tanden kvar, resten är påbyggt. Nu splittrades den sista tredjedelen. Jag gissar att jag kommer behöva en krona. Vad kostar det, tro? 10 000? Mer? Jag vill bara grina. Jag MÅSTE ju gå till tandläkaren, typ akut, typ nu. Jaha. Hur då?
Mamma har ringt också. Jag har haft ont i veckan. I torsdags, på väg till jobbet, var benen och höfterna stela och ostadiga igen. Jag blev så ledsen och ensam att jag ringde mormor. Mormor lyssnade, tröstade och blev vansinnigt orolig. Plockade fram djungeltrumman och röksignalsfilten och kablade ut mayday till hela släkten. Det vill säga, mina mostrar och min mamma. Tydligen hade hon pratat strängt med min mor, sagt: Julia kan inte gå, ring henne nu! varpå min mor, som aldrig falerar i konvenans, ringde. Jag såg det missade samtalet på nummerpresentatören. Moster berättade att morfar skickats över för påtryckande samtal också. Wow. Det här är tunga grejer. Morfar tas bara fram som en sista desperat åtgärd.
Jag tänker inte svara. Jag är inte ett dugg intresserad av hennes stela, uppfordrande: Hur går det då? Det är klart att hon ringer nu. Det konvenansen kräver kommer min mor att utföra. Det betyder inget annat än det: Hennes självbild upprätthålls. I samtalet ligger ingen förändring, ingen drivkraft, ingen önskan. Bara repetition. Och jag är helt ointresserad. Min moster vill att jag ska se det som en början, som att mamma försöker engagera sig. Jag vet bättre. Jag har dansat den här dansen i oändliga turer värdiga Dantes beskrivningar. That's what hell is all about. Repetition.
Igår fick jag sovsällskap. Inget hångel, inget ligga. Bara en underklädessked och en hand om mitt bröst. Det kändes bra. Det kan kanske utvecklas i ett annat okort inlägg. Nu ska jag somna, med tungspetsen i hålet där min ekonomi brukade vara.
Sov gott.
Nu är det mitt i natten, tidigare ikväll fyllde jag i mars månads timrapport med slutsumman 110,5 arbetade timmar, den lånade kursbokstraven i hallen välter gång på gång och jag har redan somnat framför CSI Miami tre gånger. Jag gillar inte ens Miami-versionen. David Caruso är skitdålig. De två sista hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Jag borde verkligen ligga mellan lakanen. Och jag ser redan att det här inte kommer bli ett kort inlägg.
Innan jag åkte från jobbet försökte jag hitta någon som kunde titta på när jag blev full, elda på mina tvärsäkra förhoppningar om att hitta någon att hångla med trots att alla pojkarna på stället har acne den här kvällen också, och säga till mig att gå hem när jag bittert skriker att aaalla män är sviiin. Ingen kunde. Så jag såg fram emot film eller bok, bänkade mig framför teven och åt en tröstBrio. Jag älskar Brio, kolavarianten. Den första var jättegod. Den andra hade konstiga hårda bitar i sig. Jag tuggade fundersamt en liten stund, men visste egentligen precis vad som hänt. Tandflisor.
Samma kväll som jag räknat ihop mina existrerande och väntade tillgångar och insett att jag nog kanske precis kan betala räkningarna i sommar, splittrar jag de sista ynkliga fragmenten av min cepetand med hjälp av en tröstBrio. Cepetanden är en eländeshistoria som tar sin början under 1998 och förefaller ändlös. Jag hade ett hål, det blev stort, jag lagade, lagningen läckte, allt blev infekterat, tanden lagades om, den gick sönder, den gick sönder igen, infektionen ville aldrig läka ut, tandkirurgen hittade en hemlig liten rot, fixade allt, de ringde och sade att det bara var provisoriskt, bla bla bla blä. Det har kostat mig i runda slängar 10 till 15 000 att laga cepetanden. Jag trodde eländeshistorian var avslutad. Och så åt jag en tröstBrio. Det var mindre än en tredjedel av tanden kvar, resten är påbyggt. Nu splittrades den sista tredjedelen. Jag gissar att jag kommer behöva en krona. Vad kostar det, tro? 10 000? Mer? Jag vill bara grina. Jag MÅSTE ju gå till tandläkaren, typ akut, typ nu. Jaha. Hur då?
Mamma har ringt också. Jag har haft ont i veckan. I torsdags, på väg till jobbet, var benen och höfterna stela och ostadiga igen. Jag blev så ledsen och ensam att jag ringde mormor. Mormor lyssnade, tröstade och blev vansinnigt orolig. Plockade fram djungeltrumman och röksignalsfilten och kablade ut mayday till hela släkten. Det vill säga, mina mostrar och min mamma. Tydligen hade hon pratat strängt med min mor, sagt: Julia kan inte gå, ring henne nu! varpå min mor, som aldrig falerar i konvenans, ringde. Jag såg det missade samtalet på nummerpresentatören. Moster berättade att morfar skickats över för påtryckande samtal också. Wow. Det här är tunga grejer. Morfar tas bara fram som en sista desperat åtgärd.
Jag tänker inte svara. Jag är inte ett dugg intresserad av hennes stela, uppfordrande: Hur går det då? Det är klart att hon ringer nu. Det konvenansen kräver kommer min mor att utföra. Det betyder inget annat än det: Hennes självbild upprätthålls. I samtalet ligger ingen förändring, ingen drivkraft, ingen önskan. Bara repetition. Och jag är helt ointresserad. Min moster vill att jag ska se det som en början, som att mamma försöker engagera sig. Jag vet bättre. Jag har dansat den här dansen i oändliga turer värdiga Dantes beskrivningar. That's what hell is all about. Repetition.
Igår fick jag sovsällskap. Inget hångel, inget ligga. Bara en underklädessked och en hand om mitt bröst. Det kändes bra. Det kan kanske utvecklas i ett annat okort inlägg. Nu ska jag somna, med tungspetsen i hålet där min ekonomi brukade vara.
Sov gott.