En kille det är synd om
Där satt jag, på skolpuben, med uringning till midjan och nya fräknar. Raffigaste blusen hade strukits, snyggaste vårpjucken hade avdammats och vin hade intagits tillsammans med Frk. Blick sedan den arla timmen 14. Jag var med andra ord i högform. To die for. Het som fan. På min högra sida satt en mandelögd tjugotreåring, på min vänstra sida en söt, blyg förskolearbetare med smilgropar. Mittemot satt förra helgens sovsällskap. Kukar i varje näve, inte sant? Inte sant. Inte sant alls.
Det borde varit så sant. Glasögonmannen hade dessutom praktiskt taget bjudit ut sig, och han är alltid där. Märkligt då, att när jag gled in, i sedvanlig fintfolk-tid, var den annars så bubblande pubtillställningen tvärdöd. Öde i lokalerna. Tydligen sysslar folk med att kombinera familj och kristna högtider. Jag blev helt förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag var ju där själv. Av klassisar syntes inte ett fnugg. Några halvskraja tånnisar hängde i hörnen och gluttade på Tantens lökar som redan var halvvägs framme vid baren. Törstiga tjejer de där. Jag slog mig ner vid ett bord och lekte med telefonen i en kvart, gick på toa och kom tillbaka lagom till att Sovsällskapet et entourage klev in. Kul kille, bra sällskap. Vi högg ett bord och blev kvickt joinade av tjugotreåringen och hans polare. Stolar erbjöds, söta rumpor placerades. Samtal inleddes.
Det blev hyfsat omedelbart tydligt att tjugotreåringens ögonglober inlett en affär med Tantens lökar. Sällan eller aldrig dök de upp ur uringningen, och eftersom tjugotreåringen är sällsynt söt och har inspanats tidigare, kändes det som en rätt lovande umgängesform. Tanten log med huggtänder och konverserade om oviktigheter. Ämnet fördomar kom upp. Tjugotreåringen undrade vad jag menade med fördomar och förklarade att eftersom han jobbat på en bensinmack i två år VISSTE han att zigenare, eller ja, romer dårå, stal allt, var sjukt otrevliga och inte gick att ha i möblerade rum. Så om välgrundade fördomar räknades var det en av dem. Jag kunde inte låta bli. Jag borde ha lärt mig, men det gick inte. Jag var tvungen att svara att jag, eftersom jag har stora erfarenheter av att bli behandlad som skit av män, har fördomar mot män. Välgrundade. Nu blev det lite obekvämt för tjugotreåringen, som ju ändå kände att han som snoppbärare blev lite utpekad. Detta ledde vidare till en diskussion om hur jobbigt det är att vara man, rent psykiskt. Jag svarade att det säkert är så, men att det kan finnas en poäng i att minnas att det är ännu jobbigare att vara kvinna. Tjugotreåringen höll inte med.
Jag vet, jag vet. När man sitter med kuk i näven ska man aldrig, jag menar ALDRIG, prata feminism. Oddsen att kukinnehavaren lyckas undgå att säga något som förvandlar fittan till sandmonstret från Mumien är urusla. Men idag var jag bara inte på humör. Jag orkade inte släppa förbi snacket om hur ledsen i själen just den här individuella mannen blev av att bli anklagad som patriarkatsuppbärare. Och hur mycket värre det var än att vara rädd för att bli våldtagen när man är på väg hem från krogen. "Alla blir faktiskt mörkrädda ibland." Jag drog riff om löner, chefspositioner och samtalstid i klassrummet och fick svaret "Jaja, rent KONKRET ja, men du förstår faktiskt inte hur dåligt jag mår av det här." När jag jämförde med de vitas dåliga samvete kontra svartas förtryck, svarade han att han minsann lidit jättemycket i gymnasiet, för han lyssnade bara på hip-hop och skrev om Malcolm X.
Men det gåår ju inte. Det spelar ju ingen roll att han är skitsöt, har stora, mörkbruna mandelögon och vid midnatt frågar vad jag ska göra ikväll. Det hjälper inte ens att han hatar moderater och inte kan sluta stirra på mina bröst. Eller att jag omedelbart måste hångla med någon annan än Knekten innan jag kastar relationsanarkin i komposten och lägger bud på ett radhus på Wisteria Lane. Det går bara inte. Jag kan inte gå hem med en pojke som tror att han är den stora förloraren i ett samhälle där feminism är en nästanfråga. Som säger att varannan föreläsning är om genus, efter en halv termin på ett program som i sin helhet stoltserar med tre genusföreläsningar. Det går faktiskt inte.
Om jag är radikalfeminist, så är fittan napalma-styrelsegubbar-feminist. Visst, det händer att hon blir lättsinnig och släpper in både kreti, pleti och kleti, men bara om inga patriarkatsstrukturer debatterats innan. Har de fula orden sagts är samlaget dödsdömt. Vi försökte oss på en Kosovosoldat som ylat om kvinnors muskulära underlägsenhet i julas, det var ju helkört. Skavsår, bitterhet och lätt ångest var de enda resultaten.
Glasögonmannen? Firar väl någon särskild snålkukspåsk med sin snålkuksfamilj antar jag. Och vad som hände med Sovsällskapet vet jag inte riktigt. Han, jag och förskolearbetaren gick åt samma håll en liten stund, men de fick bråttom i korsningen. Det kändes inte som en hjärtskärande förlust, även om en sked alltid värmer. Jag har faktiskt en blogg att uppdatera också.
Bästa älsklings-Tanten.
Jag tycker förstås _precis_ som du.
Men det gör mig lite ledsen i ögat att du, lökkrönta überknullkvinnan i liggalandet, inte får din rättmätiga utdelning.
Det här måste analyseras med en tavelkrita i handen. Jag kommer. Snart.
Ja du... Det blir betydligt svårare om man kräver en gnutta intellekt hos de potentiella liggen...
Leve Tantens kamplust och integritet! Så förändras samhället.
Man lär sig aldrig, man måste ALLTID svara, eller sucka, eller göra nånting, man kan aldrig verka oberörd och bara fnittra med och store starke mannen har ju givetvis rätt. Blaha.
Men du får hångla snart, det vet jag.
Radikal mamma:
När utdelningen kommer så är den värd sin vikt i bajs. Jag väntar vid tavelväggen tills analysen står skriven i eldskrift.
veggolatte:
Du har också märkt det?
Lyckliga Han:
Tack! Jag tycker PRECIS som du.
Maria:
Du har så rätt. Och du hade så rätt. Och det blev så dåligt. Men förhoppningen var god.
Men duuu... Vad hände med tålamodet? Om du kräver av småpojkarna att de ska vara ideologiskt riktiga och duktiga vid 23 så får du ju inget legat! Kan du inte bara vända på steken, argumentationen, kraven och se att du har som en mission där - att förklara könsmaktordningen när pojken ligger där, varm och rosig i din säng och eftersvettas - så kanske han har garden lite sänkt och så SMÅNINGOM kan fås att förstå ett och annat. Allt består ju av processer, så också gryende feministisk omvändelse ;0)
Sus:
Du har så rätt, naturligtvis. Man kan inte kräva att småpojkar ska vara annat än småpojkar. Tyvärr orkar jag inte bedriva feministisk mission EFTER liggat. Det måste göras innan. Om adepterna svarar väl på utbildningen kan de belönas med en dos first class Tantligga.