Tanten

Det var ju en sak till jag skulle berätta.

Mamma ringde, som sagt, i måndags. Det började med ett sedvanligt Hur äär det med dig egentligen? levererat iklätt törnekrona size XXL. Hennes röst blir skitkonstig när hon vet att isen är lite tunn, liksom klagande och gäll på något sätt. Målbrottig, nästan. Och så pratar hon lite för fort. Försöker hinna före. Jag svarade när hon ringde, eftersom hon ringt runt tio gånger senaste dagarna och påfrestningen att ducka telefonen kändes större än att återigen förklara att jag inte vill ha en medelålders vännina. Jag visste ju varför hon ringde. La Famiglia krävde. Dotterdotter Tanten är handikappad. Anpassa dig, Moder.

Hon frågade, jag sade att jag inte vill prata med henne om det. "Får jag inte fråga hur du mår?" Suck. En gång till förklarade jag att vår relation måste bli annorlunda. Att det inte räcker att hon ringer när jag är som sämst. Hon tyckte att det är så svårt när jag dikterar hur hon ska vara, vad hon ska säga. Jag förklarade att det gör jag inte alls. Det är upp till henne att finna orden. Det jag kräver är en mamma och det har jag rätt att kräva. Jag har rätt att kräva trygghet. Vår relation måste vara annorlunda. Hur får hon lista ut själv. Hon tyckte att annorlunda lät så vagt, ogreppbart. Hurdå annorlunda? Jag sade att hon får bestämma sig för om hon vill att jag ska diktera vad hon ska göra, eller inte. Att hon säkerligen har en föreställning om hur en mamma-dotter-relation ser ut och att vi inte passar in i den bilden. Jag sade att bollen ligger hos henne nu, att jag inte kan förändra eller påverka. Att jag redan försökt allt jag kan, alltid. Att hon inte ens börjat. Hon tyckte att det känns svårt att relationen bara ska vara på mina villkor. Jag svarade att den alltid varit på hennes, att jag dansat runt henne, att det är dags att tänka på mig själv nu. Att jag hållit tillbaka all vrede, sorg, besvikelse för att inte göra henne illa, men att den gått ut över mig själv istället. Att jag mått fruktansvärt dåligt, gått igenom skit och att hon aldrig funnits vid min sida. Hon sade att hon inte tycker om att jag säger att hon inte får prata om vissa saker. Jag blev förvånad, sade Det har jag aldrig sagt, jag vill inte prata med dig alls. Som vår relation är vill jag inte ha den.

Nästan från början grät hon. Tyst, återhållet. En snyftning då och då. Jag var lugnt, saklig, backade inte för det jag behövde säga. Det som stormar i mig. Jag var modig. Och jag vägrade gå in i monologen, även när det var svårt. Hon säger ju aldrig något. Hon var tyst länge, jag med. Hon snyftade. Plötsligt sade hon Jag kan inte prata! och då hörde jag att rösten inte bar alls. Att hon grät mycket mer än jag trodde. Jag sade att jag aldrig velat göra henne illa. Att jag förstår, så väl, att jag sedan mellanstadiet förstått att hon har sina egna demoner. Men att hon är vuxen. Hon måste ta ansvar för dem nu. Hon kan inte längre låta dem gå ut över mig.

Jag tror att det var där någonstans det brast. Hon grät mer och mer, hjälplöst, till slut klagande, som en tonåring. Som en ung flicka. Hon fick fram, kvävt, Jag måste lägga på nu, det går inte. Jag sade att hon nog behöver prata med någon som inte är jag. Att hon vet var jag finns om hon vill prata. Att hon skulle ringa någon, inte vara själv. När det lät som att hon inte fick in luft mellan tårarna, som att ångesten skulle spricka och gå sönder, lade hon på. Fumligt, luren trillandes mot klykan. Jag ringde hennes man, Fascisten, för att se till att hon inte var själv. Han svarade inte, ens på smset.

Så vad gör jag nu?

Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Hon gråter över sig och det är bra. Kanske, om hon möter sina bitterheter, sorger och besvikelser, kanske, om hon börjar känna känslorna hon alltid ogiltigförklarat, finns det ett hopp. Någon gång, någonstans. Kanske kan hon till slut känna något för mig. Kanske kan hon prata med mig.

Jag känner mig ond. Orolig. Att inte ringa och fråga hur det är med henne går emot allt som är jag. Om så en helt okänd människa trillade sönder i telefonen, skulle jag göra vad som stod i min makt för att hjälpa. Det gör man. Så är det bara. Och det här är min mamma. Min egen Ingens Mamma, som kanske möter alla sina ångestar för första gången på allvar. Som inför mitt lyssnande trillar sönder till precis den trasiga, ensamma, rakt igenom olyckliga tonåring jag själv var. Är. Kanske alltid kommer vara.

Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Det behöver hon börja göra.

Jag kan bara hjälpa våra tonåringar genom att tvinga dem att få finnas.