Tanten

Jag är inkapabel att skriva korta inlägg. Måste alltid förtydliga, förklara och få fram alla orden. Jag pratar på precis samma sätt. Noggrant, detaljrikt, med tusen viktiga sidospår. Min mamma har avbrutit allt jag försökt berätta med ett irriterat: Men kom till SAK någon gång! Hon kan inte se att orden är saken.

Nu är det mitt i natten, tidigare ikväll fyllde jag i mars månads timrapport med slutsumman 110,5 arbetade timmar, den lånade kursbokstraven i hallen välter gång på gång och jag har redan somnat framför CSI Miami tre gånger. Jag gillar inte ens Miami-versionen. David Caruso är skitdålig. De två sista hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Jag borde verkligen ligga mellan lakanen. Och jag ser redan att det här inte kommer bli ett kort inlägg.

Innan jag åkte från jobbet försökte jag hitta någon som kunde titta på när jag blev full, elda på mina tvärsäkra förhoppningar om att  hitta någon att hångla med trots att alla pojkarna på stället har acne den här kvällen också, och säga till mig att gå hem när jag bittert skriker att aaalla män är sviiin. Ingen kunde. Så jag såg fram emot film eller bok, bänkade mig framför teven och åt en tröstBrio. Jag älskar Brio, kolavarianten. Den första var jättegod. Den andra hade konstiga hårda bitar i sig. Jag tuggade fundersamt en liten stund, men visste egentligen precis vad som hänt. Tandflisor.

Samma kväll som jag räknat ihop mina existrerande och väntade tillgångar och insett att jag nog kanske precis kan betala räkningarna i sommar, splittrar jag de sista ynkliga fragmenten av min cepetand med hjälp av en tröstBrio. Cepetanden är en eländeshistoria som tar sin början under 1998 och förefaller ändlös. Jag hade ett hål, det blev stort, jag lagade, lagningen läckte, allt blev infekterat, tanden lagades om, den gick sönder, den gick sönder igen, infektionen ville aldrig läka ut, tandkirurgen hittade en hemlig liten rot, fixade allt, de ringde och sade att det bara var provisoriskt, bla bla bla blä. Det har kostat mig i runda slängar 10 till 15 000 att laga cepetanden. Jag trodde eländeshistorian var avslutad. Och så åt jag en tröstBrio. Det var mindre än en tredjedel av tanden kvar, resten är påbyggt. Nu splittrades den sista tredjedelen. Jag gissar att jag kommer behöva en krona. Vad kostar det, tro? 10 000? Mer? Jag vill bara grina. Jag MÅSTE ju gå till tandläkaren, typ akut, typ nu. Jaha. Hur då?

Mamma har ringt också. Jag har haft ont i veckan. I torsdags, på väg till jobbet, var benen och höfterna stela och ostadiga igen. Jag blev så ledsen och ensam att jag ringde mormor. Mormor lyssnade, tröstade och blev vansinnigt orolig. Plockade fram djungeltrumman och röksignalsfilten och kablade ut mayday till hela släkten. Det vill säga, mina mostrar och min mamma. Tydligen hade hon pratat strängt med min mor, sagt: Julia kan inte gå, ring henne nu! varpå min mor, som aldrig falerar i konvenans, ringde. Jag såg det missade samtalet på nummerpresentatören. Moster berättade att morfar skickats över för påtryckande samtal också. Wow. Det här är tunga grejer. Morfar tas bara fram som en sista desperat åtgärd.

Jag tänker inte svara. Jag är inte ett dugg intresserad av hennes stela, uppfordrande: Hur går det då? Det är klart att hon ringer nu. Det konvenansen kräver kommer min mor att utföra. Det betyder inget annat än det: Hennes självbild upprätthålls. I samtalet ligger ingen förändring, ingen drivkraft, ingen önskan. Bara repetition. Och jag är helt ointresserad. Min moster vill att jag ska se det som en början, som att mamma försöker engagera sig. Jag vet bättre. Jag har dansat den här dansen i oändliga turer värdiga Dantes beskrivningar. That's what hell is all about. Repetition.

Igår fick jag sovsällskap. Inget hångel, inget ligga. Bara en underklädessked och en hand om mitt bröst. Det kändes bra. Det kan kanske utvecklas i ett annat okort inlägg. Nu ska jag somna, med tungspetsen i hålet där min ekonomi brukade vara.

Sov gott.