Tanten

Ryggsäck. Bekräftelsemonster. Hänger mentalt fast vid Knekten som en otymplig liten påse av ömhetstörst. Varför? Jag har uppriktigt ingen aning. Kanske är det det där svarta hålet, kanske är Portalen till Otrygghetsdimensionen nu vidöppen och påverkar jordens gravitation på tidigare okända sätt.

Igår trodde jag att Knekten hånglade, förmodligen med Spöket. Han har sagt att pirret för henne gått över och de senaste gångerna han träffat henne har det känts lugnt. Lite mindre lugnt än med andra hångel, men alltid lugnt. Nu... Jag har tittat efter honom på msn hela dagen, och gjorde det samma långt in på natten igår. Till slut ringde jag. Och frågade. Han hade varit på föräldramiddag och sedan jobbat. Inget hångel.

Varför gör det mig så nöjd att höra? Varför har jag varit orolig? Jag, som aldrig blir svartsjuk och tycker att berättelserna om ragg på dansgolv är spännande. Som engagerar mig i misslyckade hemplock och blir frigörelsebitter på Snålfittorna som tror att de ska vara Fina Flickor som inte har sex på första daten. Helt plötsligt sitter jag som ett monogamiknytt och darrar på underläppen vid tanken på ett hångel hemma hos Knekten, som inte involverar mig. Märkligt.

Det kanske helt enkelt är ett hopkok av småskäl. Med storskäl som huvudrätt.
Jag har inga direkta projekt just nu.
Fittan är i vilket fall som helst tillfälligt ur funktion.
Knekten får, i vanlig ordning, mycket mer hugg än jag och jag börjar känna mig lite gammal på raggbanan.
Män är läskiga.
Sex med Knekten får allt annat att blekna och skämmas.
Jag är pank och därmed inte ute.

Och till slut, jag vill bara rulla ihop mig till en beundrad, avgudad och åtrådd liten boll i Knektens famn. Jag vill bara vara tryggtryggtrygg, jag vill att kärlek ska vara tydlig och när är den tydligare än när den talas högt och vidrör mjukt?

Jag känner att jag tigger och jag hatar det. Jag hatar att det är så mycket lättare att tigga ömhetsbetygelser från någon man ligger med, än från en vän. På något sätt tigger jag det härifrån också. På sistone är jag här stup i kvarten, tittar på statistiken och hoppas på nya kommentarer.

Denna bekräftelsetörst. Man skulle kunna tro att jag vandrade genom öknen på jakt efter oasen som kommer rädda mitt liv. Så är det ju inte. Jag vet ju att jag är älskad.

Eller?

När jag tittar på mitt liv som det framträder genom bloggen ser jag en bild målad i nyanser av grått och svart. Det är inte riktigt rättvisande. Som jag så många gånger sagt var mina föresatser med den här sidan att skriva för min egen skull, inte för eventuella läsares. Från början visste jag inte ens om jag skulle ha läsare, andra än mina vänner. Med tiden verkar mina berättelser ha samlat en liten och trofast skara. Jag märker hur min glädje inför detta, inför att någon vill veta om mina minnen och tankar, gör det svårare att skriva för min egen skull. Jag blir mån om hur jag framstår inför er. Och jag blir mån om att hålla er kvar. Det sista är på många sätt bra. Det sporrar mig att fortsätta skriva, istället för att låta hela projektet rinna ut i sanden när soffan eller solen högljudt lockar.

Att jag målar mitt liv i så dysta färger känns problematiskt när jag vet att det finns en publik. Jag vill inte vara någon det är synd om. Jag ÄR inte någon det är synd om. Eller, för det mesta inte, i alla fall. Visst lockar självömkan med filt, film och godis inom räckhåll, särskilt de dagar då kroppen eller minnena värker som värst. Men generellt är jag energisk, färgstark och kreativ, glad, och kanske viktigast av allt, nöjd. Det är så små och slitna ord, svåra att fylla med innehåll. Glad och nöjd. Jag älskar att kunna använda dem inför mig själv, att mena dem. Jag tycker om mitt liv.

På många sätt är det naturligtvis det svarta som får de starka färgerna att lysa så klart. En klarröd mun ler allra vackrast över en helsvart klädsel. Jag är genuint tacksam över att tycka om mitt liv. Under så många år ville jag få saker hellre, än att fly det. Jag har fortfarande svårt att inte memorera effektiva sätt att dö på. Det låter fruktansvärt morbidt när jag läser det så här. Det är inget jag medvetandegör, vanligtvis. Men gamla vanor är svåra att göra sig av med. Min poäng är att jag VILL leva. Jag vet det och tänker på det, ganska ofta. Gör man det, om det alltid har varit självklart?

Idag ser jag så tydligt alla de saker jag har fått givna. Jag förstår att jag har något som gör mig speciell, att allt jag har inte är tillkämpat eller tilltvingat. Ingen har fått kämpa sig till allt. Alla människor har sina egna underverk. Att känna att man inte fått någonting givet måste vara en enormt bitter och förminskande känsla. Som om man föddes värdelös och sedan stulit sig det goda i livet. (Jag skulle bli en utmärkt väckelsepredikant... Undrar vad reklambanern under det här blir. www.gudalskardig.com?)

En av de saker jag är gladast för, är att jag trivs i mitt eget sällskap. När jag var yngre blev jag så osynlig utan människor omkring mig. Nu är jag väldigt sällan sysslolös. Jag ser inte tid framför teven, eller datorn, eller med näsan i en bok som förspilld tid. Det är ju min tid. Min tid med mig. Mina förfester börjar med mig, musik och valfri alkoholvariant, framför spegeln med sminkattiraljer i högsta hugg. Det får gärna ta tre timmar. Jag gillar att festa med mig.

Som så många texter tog den här sin egen väg. Det jag skulle skriva var ännu en gråsvart bild av en dålig dag och ett besked som gjorde mig ledsen. Istället blev den inledande ursäkten för glåmigheten en påminnelse om min egen styrka och allt det som ligger bakom och framför griniga morgnar och sorgliga framtidsvisioner. Alla de starka färgerna. Allt jag tycker om.

Allt som är jag.

För ett par månader sedan fick jag ett brev. Jag läste det flera gånger under de kommande två dagarna och sedan dess har det legat, slutet men ständigt runtflyttat, nära min sovplats. Adressen är handskriven, bladen däri myndiga datorutskrifter.

Jag gick till barn- och ungdomspsykiatrin när jag var liten, inte så många gånger men utspritt över många år. Av olika skäl beslutade jag mig för att beställa en kopia av journalen. Det tog lång tid innan den kom och den innehöll få nyheter. Men väldigt många svar.

När min mamma insåg att hon var gravid i femte månaden så ringde hon min biologiska far. Han förklarade att magen inte hade med honom att göra, lade på luren och svarade aldrig igen. Efter fyra års obesvarade påringningar fick myndigheterna nog och hämtade honom för blodprovstagning. I Sverige är det mycket svårt att smita undan som "Fader okänd". En man ska ta ansvar för sin avkomma är tanken. Oftast sträcker sig ansvaret inte längre än till plånboken, eller namnet på födelseattesten.

När svaren på blodproven redovisades i tingsrätten begärde min, då bevisat, biologiske far delad vårdnad. Min mor tänkte Klart ungen ska ha en pappa, och gick med på det. Helger delades upp. Tyvärr hade min biologiske far många och viktiga saker att göra, som inte gick att kombinera med en fyraåring. Ibland behövde han tvätta, då och då dammsuga och ganska ofta var han tvungen att handla mat. Helg efter helg ställdes in. Jag vet inte hur ofta vi sågs men min gissning är att vi hann spendera kanske tjugo helger tillsammans, fram tills jag var sex år fyllda.

Det som hände under de besöken har jag lätträknade minnen av. Jag minns en gång när han dammsög samtidigt som jag åt spaghetti och köttfärssås och Carola spelade i bakgrunden. Jag vet att Carola ofta spelade i bakgrunden. Just den gången var han arg, varför är bortglömt. Jag minns några besök hos min farmor och farfar. Jag minns en äldre kusin som jag var förtjust i, att vi brukade ligga under farmors vardagsrumsbord och pussas och att Moonlight shadow med Mike Oldfield var min favoritlåt. Jag minns att jag smög i dörröppningen till farmor och farfars vardagsrum när de tittade på V, som jag var alldeles för liten för att få skrämmas av.

Av någon anledning är Moonlight shadow förknippat med farmor och farfar och alla träbenen på deras matsalsgrupp. Jag älskar fortfarande den låten. Carola är starkt förknippad med min biologiske far. Särskilt Hey Mickey. När jag jobbade på restaurang var det en av kockarna som alltid spelade den skivan. Jag hade svårt att överhuvudtaget gå igenom köket. När Hey Mickey spelades på en nattklubb i vintras började jag hyperventilera. Varför? Jag minns inte. Men jag tror att jag vet nu.

Jag har aldrig kommit ihåg. De senaste åren har jag börjat bli medveten om att det är mer än oförmåga. Det är ovilja. När tanken närmar sig vad som kan ha hänt, när jag börjar fundera kring hur hans lägenhet såg ut, så växlar hjärnan blixtsnabbt spår. Tänker på något helt annat. Jag vet inte om jag kan komma förbi det. Jag vet inte om jag vill. Och jag vet inte vad som skulle kunna vara minnen och vad som är gissningar, berättelser och efterkonstruktioner.

Detaljerna i historien har alltid varit luddiga. Någon berättade för mamma att jag sagt att pappa var dum, något mer frågades eller sades, en arbetskamrat till min systers far tyckte att det var dags att anmäla. Socialförvaltningen skickade ärendet vidare till barnpsykiatrin och jag fick träffa en psykolog. Polisen gjorde förhör. Dem minns jag. Psykologen minns jag också. Han var äcklig och hade fula glasögon, ville att jag skulle leka med nakna dockor och jag bara teg.

I alla dessa år har jag varit rädd. Jag har varit rädd för att det ska ha hänt. Jag har kanske varit mer rädd för att det inte ska ha hänt. Tanken på att ha anklagat en oskyldig människa, förstört en mans liv, berövat honom en dotter, orsakat min familj oro och myndigheterna onödigt arbete, har varit en evig, tyst följeslagare. Skammen över att ha ljugit om något så oerhört. Känslan av att vara en lögnare, att alltid, sedan födseln ha varit en lögnare. Känslan av att inget jag säger är riktigt sant.

I pappren står väldigt lite jag inte redan visste. Som sjuttonåring läste jag kopior av polisförhören. Det som är nytt är mitt beslut. Jag har dragit slutsatser och bestämt mig för att tro på dem. Jag har bestämt mig för att tro på att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min biologiske far. Jag har bestämt mig för att jag inte är skyldig honom något. Och jag har bestämt mig för att jag vet det mesta av vad som hänt och kan prata om det utan alla brasklappar, kansken och skuldpåtaganden.

När jag var fem sade jag till mamma att jag inte tyckte om att sova med pappa för att han tryckte sig emot mig. Mamma blev orolig men släppte det efter att ha kommit fram till att jag nog menade att jag blivit klämd i sömnen. När jag var sex sade jag till mormor att pappa var äcklig och att jag inte ville åka dit mer. Mamma tyckte att det var märkligt att jag mindes en händelse från ett helt år tidigare. Där tog utredningen sin start. Vad jag minns från kopiorna på polisförhören, så sade jag att jag ville sova på golvet, i min sovsäck, men att pappa envisades med att lyfta ur mig ur sovsäcken, upp i sängen. Han insisterade på att jag skulle sova naken, vilket jag gjorde hemma, men aldrig borta. Inte ens hos mormor och morfar. Ibland var han också naken, ibland hade han kalsonger. På natten tryckte han sig mot mig. Ibland var han vaken, ibland sov han. Idag tror jag att han möjligen låtsades sova. För psykologen förklarade jag, med lillgammal stämma, att han gjorde med mig som man gör med sin tjej. Att det är okej om föräldrar och barn har samlag, men bara om det är frivilligt. Och att det inte varit frivilligt med mig och min pappa. I polisförhören står att han inte stoppade in snoppen i min kisse, utan lade den emot. Det var vad jag, högst motvilligt, visade med den äckliga nakna dockfamiljen hos psykologen också.

Det är märkligt att skriva ner det här. Det är så distanserat, bara citat från papper. Jag minns ju inte. Jag har pratat med människor omkring mig, kunniga eller viktiga, som håller med mig om det som för mig varit avgörande. Man vet vem man sover med. Man råkar inte, gång på gång, trycka sitt kön mot sitt barn i sömnen. Och kanske ännu enklare. Man sover inte nakna, i samma säng, en vuxen och ett barn som knappt känner varandra. Jag har nog inte tvivlat på min sexårings upplevelse. Men jag har tvivlat på om han gjorde något medvetet. Jag har tänkt att han blivit anklagad för något som skedde i en dröm, helt utan hans mening. Nu försöker jag att inte tvivla mer. Barnet Jag berättade samma sak vid två olika tillfällen, med ett helt års mellanrum. Vid ett telefonsamtal, strax efter andra gången jag berättade, viskade jag till honom att jag inte ville träffa honom mer.

Kuratorn som ringde mig innan journalkopiorna skickades sade en sak som jag ofta tänker på.

Jag minns dig som en väldigt duktig flicka, och det menar jag inte på något dåligt sätt. Det var du själv som såg till så att du fick hjälp.

Det var jag som såg till att jag fick hjälp. Som sexåring. Allting förändras, inget blir annorlunda.