Tanten

Jag sitter framför skärmen och lyssnar på slumpmässigt valda låtar, skickade och nedladdade av olika personer vid vitt skilda tillfällen. Jag spelar hjärnbedövande enkla spel, siktar och färgmatchar, börjar om och börjar om och börjar om. Bakom mig är golvet täckt av utstyrslar för olika situationer, kombinationer och variationer att passa humör och sällskap. Imorgon åker jag till Radikala staden för en infernovecka. Därifrån reser jag till Knekten, för kärlek, kyssar och nyårsfirande. Jag vet inte när jag kommer hem. Jag vet inte vad jag ska komma hem till.

Radikala mamman är här ett par dagar innan hela sällskapet, Rex inkluderad, åker hem till henne. Igår började Radikalis nysa, ta sig åt tinningarna och snörvla genom igentäppta bihålor. Framåt elvasnåret ville hon bädda ner sig för natten. Och jag blev tvungen att säga Jag kan inte. Inte nu. Du får gärna sova, men jag kan inte. Till slut var det sent nog för mig, och vi kojade tillsammans i stora Tantsängen. När jag vaknade igen hade tio timmar passerat, fyllda av sprattlande, vridande, skuffande och suckande. Klockan tolv släpade jag mig ut i köket, dödstrött.

Jag kan inte sova.

För några månader sedan började jag skriva ett inlägg som jag aldrig avslutade. Jag hade lovat att sluta bloggstrutsa, att börja berätta om allt det jobbiga, men det blev liksom inte av. Gick kanske inte riktigt. Det här är det jobbiga. Jag kan inte sova.

Min klagande, trasiga kropp har jag berättat om. Men inte dess nya, raffinerade sätt att strula till mitt liv. När jag lägger mig i sängen finns det inget sätt att komma till ro. Allt är obekvämt. Madrassen trycker mina axlar ur sina socklar, höfterna värker så smått av att tyngas ner i sängen, min nacke klagar över kuddens oformlighet och ryggen vill överhuvudtaget inte acceptera någonting. Ligger jag på rygg kan jag inte sova. Ligger jag på sidan får jag ont i rygg, höfter och axlar. Ligger jag på mage värker ryggen dovt i dagar efteråt. Så jag skjuter upp sänggåendet tills jag absolut måste, lägger mig raklång och slappnar av, väcker mig själv med ett ryck så fort sömnen smyger sig på, ger till slut upp och vänder mig på sidan, somnar och spenderar resten av natten med att sprattla, vrida, skuffa och sucka. Om jag har tur. Har jag otur vaknar jag helt efter någon timme och får ge upp när jag aldrig somnar om igen. Åtskilliga nätter har jag spenderat med teven eller deckarromanen för veckan.

Och ja, jag har provat sömnmedel. Alla sorter, alla doseringar. De gör antingen inget eller för mycket. Tar jag tillräckligt för att sova, är jag helt utslagen dagen efter. Somnar på föreläsningar, möten, i soffan och på bussen. Värktabletter funkar likadant. De som har någon effekt knockar mig så totalt att jag inte fungerar. Jag har vinglat, kräkts, kallsvettats och fått migrän. Sluddrat och glömt vad jag pratar om. Gråtit hysteriskt.

Läkarna gör vad de alltid gjort, rycker på axlarna och frågar vad jag vill att de ska göra. De har lyckats utesluta reumatologiska och neurologiska diagnoser men fortfarande inte fastställt namnet på vad jag lider av. Åtminstone tre läkare har försökt förklara för mig hur depressioner kan ge kroppsliga symtom. Jag vet det. Jag är fullt på det klara med vad en depression innebär. Och jag vet att jag inte är deprimerad nu. Jag är djävligt ledsen och upprörd när min kropp inte låter mig leva mitt liv. Sådant är orsakssambandet här, käre läkare.

I mitten av oktober blev jag tvungen att sjukskriva mig. Mina studier är avbrutna, på oviss tid. Sedan dess har ingenting hänt, ingenting förändrats. Jag sover nära halva dygnet, jag stannar uppe långt in på småtimmarna för att bli verkligt trött och jag har ont varje morgon när jag vaknar. Sängen har blivit ångestladdad. I februari ska jag börja mina studier igen. Redan nu vet jag att det inte kommer att fungera.

Hur ska det kunna fungera? Vad är annorlunda? Med ständig smärta är jag fullkomligt beroende av vila och när sömnen rubbas blir min vardag ohanterlig. Större delen av förra terminen gick förlorad för mig eftersom jag var för trött för att ta in det som presenterades. Efter en hel dag i skolan är jag så utmattad att jag har svårt att öppna porten till vår trappuppgång. Blir jag utmattad nog lägger min kropp helt av och jag kan inte röra mig. Strax innan jag sjukskrev mig åkte jag in på akuten, helt oförmögen att förflytta mig, sätta mig upp, eller ens klia mig i ansiktet. När Rex skulle hjälpa mig till toaletten fick hon lyfta över mig på en skrivbordsstol, hålla mig upprätt och rulla in mig i badrummet. Skräcken var så stor att jag grät istället för att andas.

Vad är min framtid nu?