Händer
Jag vet fortfarande inte riktigt. Jag är hemma hos Knekten och lånar hans dator medan han diskar bakom mig. Jag var hemma hos Knekten förra veckan också. Och veckan innan var han hos mig.
Det blir inte så mycket tid över till skrivna tankar. Kanske är det bra. Det blir desto mer tid till talade, delade tankar. Jag hade fel. Eller, kanske inte fel, men jag reagerade inte på vad Knekten faktiskt sade den där gången, senast jag skrev, utan på mina rädslor. De stora, huggtandade monstren under sängen.
Han tänker på mig. Han älskar mig. Han vill vara med mig, utan slut.
Nu är det Hur som är den stora frågan.
det gör mig så glad att det är av förnöjsamhet, som gör att du inte skriver, mitt i det att jag saknar dig här ute i rymden.
Men åh vilken bra anledning att inte skriva. Fnula på hur ni bara, det kommer att bli fint!
En dag kommer du säkert att lära dig vad kärlek är.
Härligt! Ni kommer säkert fram till något bra tror jag!! Kramar till er!
Å Sötaste!!! Hoppas att du flyttar närmare mig. *tänkte hon egoistiskt*
Jag håller tummarna för dig!
Kram!
Freulein Freud:
Förnöjsamhet, vilket perfekt ord...
Puss!
Carin:
Fint som julgransglitter och nysnö (och beständigare, vågar jag tro)!
vita:
Varje gång jag läser din kommentar, fascineras jag av hur mycket bigotteri som kan få plats i bara elva små ord.
Veggolatte:
Det gjorde vi! Kramar tillbaka!
Jenny:
Haha, ja, du skulle må då va! En granngård rent av? Fniss!
Jaja inte så underligt när du mäter världen med din egen måttstock.
Vita:
Min värld, mitt tolkningsföreträde, min måttstock. Vad gör du ens här?
Jag vet inte men snyggt är det inte
Vita:
Tack för visat intresse, jag hoppas du kan finna det du söker i bloggsfären. En sökning på 'konservativ' på bloggtoppen.se torde generera något av värde, sett ur ditt perspektiv. Och visst är det väl det som räknas här?
Adjö.