Knekten
Jag satte mig för att besvara kommentarer på äldre inlägg och upptäckte att jag kanske inte varit så tydlig här som jag är i mitt eget huvud. Jag har nog inte skrivit tillräckligt mycket om Knekten.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Kommentarer
Trackback