Varför åtta timmar räcker alldeles utmärkt

Suck. Rastlös idag.

Vaknade vid nio av ett öronbedövande KRASCH! Hjärtat hamrade vansinnigt, blodet bestod till 30 % av rent adrenalin och jag var uppe på fötterna innan jag hunnit fatta vem jag var. Under tårna krasade leca-kulor, och nedanför mig låg min stora aloe vera-planta, som tydligen beslutat sig för att ett liv i fångenskap inte är ett liv värt att leva. Trots att den står mot väggen, uppe på byrån, en bra bit från kankten, hade den lyckats kasta sig ner och tagit med sig tre andra blommor i fallet. Obegripligt. Jag spenderade i alla fall ungefär en timme med att sopa, plantera om, vattna och slutligen torka golvet för att ungefärligt återställa ordningen. Vi får väl se när den gör nästa försök, och hur. Hänger sig i persiennsnöret? Förgiftar sig själv med nagellacksborttagning? Dränker sig i vattenkannan?

Eftersom jag stannade uppe till tre natten innan utan att göra något nämnvärt nyttigt (läste om femte Harry Potter, smsades med Glasögonmannen och fick kalla handen) kändes det inte riktigt läge att gå upp så tidigt som nio. Jag somnade därför om med väckarklockan på ringning en timme senare. När den pep stängde jag av den och sov vidare. Biiig mistake. Halv ett kom jag ur sängen, virrig och grinig. Som alltid när jag sover för länge mådde jag illa och klarade inte av att peta i mig mer än ett äpple till frukost. När jag insåg att jag förvisso hade en ledig dag, men inget att göra, blev jag bara ännu surare. För att toppa det hela räknade jag ut att jag skulle få vara vaken i totalt tio timmar, innan det är dags att krypa till kojs igen. Morgondagens schema: 6.45-15.15.

Blä.

Jag mår fortfarande lite halvilla och är öm i hela kroppen. Lunchen bestod av tjugo pommes frites med smält ost och majonäs (Hey! Don't knock it 'til you tried it!) och middagen har hittills blivit ett äpple till, några matskedar kikärtor, en deciliter majskorn och en sked glass till efterrätt. Bisarr kosthållning. HATAR att sova för länge. Det fuckar upp hela min kropp, hela min dag.

Jag tror att en stor del av surheten och rastlösheten beror på det massiva stillasittandet jag sysselsatt mig med sedan i lördags. På väg hem från krogen natten efter fredagen small det till i min ena höft och vi fick ta taxi hem. I vanliga fall blir jag alltid bättre när jag sovit, men på lördag morgon var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Eftersom det var mäkta obehagligt att halta omkring, och jag lovat att komma till jobbet på söndagen, spenderade jag hela lördagen i soffan med Harry Potter. Vid tre-snåret kröp jag i säng. Vaknade på söndagen, fortfarande lite öm, men tog mig ändå iväg. På jobbet fick jag också hålla mig rätt still. Axlarna, höfterna, ryggen och knäna värkte konstant. Djävla skitkropp.

Jag tog mig i alla fall ut ur huset en kortis idag, provade jeans med Rex och lyckades köpa två par skor. Inte illa för en gammal elefantfot. Mina fötter, som i alla tider och med alla mått mätt är löjligt breda, sväller upp en hel storlek i sommarvärme. Skitsnyggt med nätta små ballerinaskor i kanotutförande.

Nä, fy. Jag trodde att jag kanske skulle bli gladare av att skriva lite, men det verkar snarare som att ni får er en imponerande gnällflod till livs. Jag ska försöka göra något roligt till nästa gång. Ligga, till exempel.

Puss!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback