Spöket

Dagen innan jag och Knekten skulle åka på Charter kom han hit. Vi hånglades på tågstationen, utförde förargelseväckande beteende på lokaltrafiken, klädde av varandra nakna innan resväskan slutat gunga på hallgolvet. Inget nytt. Efter sjungande, rungande kättjeyl låg vi och kelade, pratade. Jag kände ett skav. Jag pratade om skavet. Det skavde lite mer.

För någon månad sedan var Knekten på Sydligare Breddgrader. Jag satt på brittpub med min kära Frk. Blick och inmundigade ale och visdomar. Ikväll kan jag inte minnas vad hon sade som landade så ömt, men jag vet att vi pratade om ensamhet, rädsla, längtan och trygghet. Jag vet att vi pratade om mammor, om föräldralöshet. Jag vet att Knekten fanns med bland meningarna. Jag gick på toa och ringde Sydligare Breddgrader. När Knekten svarade darrade jag ur mig längtan och rädsla. En önskan om att ta bort all distans och försiktighet. Mellan mina tårar svarade han med kärlek, allt kändes varmt och jag återvände till Frk. Blick med bröstet fyllt av sol.

Efter någon vecka kom han hem, vi hade båda mycket att göra och ansträngde oss för att följa vår nya curfew. Ingen kontakt mellan 21.00 och 13.00. Det är det senaste i Projekt Hantera Svartsjuka. Funkar helt okej, men resulterar ibland i att vi inte hinner höras av på ett tag. Så blev det nu. Helt förklarligt, alltså. Ändå...

Mitt skav var svårt att få tag på. Jag kände mig lite undvikt, han kändes lite långt bort, jag funderade kring mina eventuella pirr för eventuella andra (Ha tålamod, det kommer. Förf. anm.). När jag försökte hitta källan till skavet såg det ut som att det kanske hade med det där samtalet till Sydligare Breddgrader att göra. Som att han tyckte att det blivit lite mycket, lite stort. Så jag frågade, i sängen, efter ylandet. Han funderade en stund och svarade att det nog kunde vara så. Vi pratade om det. Så fick jag ett infall. Jag bad honom vara ärlig. Finns det någon annan som gör dig pirrig?

Ja.

Svindel. Och svindeln vill inte släppa.

Jag vet vem hon är. Jag råkade bläddra fram en bild på henne, på hans mobil. Hon är fin. Alternativ, ren, fin. Hon ser ut som En Riktig Tjej. Och jag har svindel. Jag vet att de ses då och då, och jag vet att de nyligen spenderade en hel kväll ute, med varandra och varandras vänner. Hon gör honom pirrig, och i mitt huvud är hon En Riktig Tjej. En tjej som vill vara ihop. En tjej som inte håller på och krånglar med relationsanarki och kärlekskritik, en tjej som bara vill vara med honom när hon är kär, en tjej som blir svartsjuk på ett sätt som får honom att känna sig viktig. En tjej som är alternativ på ett sätt som andra är alternativa, som andra förstår, en tjej som rakar sig och som sminkar sig lagom mycket varje morgon, en tjej som gärna vill ha barn någon gång, en tjej som inte blir arg på hans kompisar när de pratar om tjejerna de dragit över. En tjej som tycker att det är mysigt att bo ihop, en tjej som inte blir enstörig efter att ha umgåtts intensivt i en vecka, en tjej som inte får ångest av att bli inbjuden till föräldrarnas sommarställe på midsommar, en tjej som gillar parmiddagar. En tjej som är lagom mycket vänster och lagom mycket feminist, en tjej som inte skriker sig hes framför barnklädesaffärernas rosa och blå skyltfönster. En tjej med trygg uppväxt och bra relationer till sina föräldrar. En tjej med intressanta, men inte otäcka och inte för många, historier om smärtor och förluster. En Riktig Tjej. The marrying kind, antar jag. Den sorten jag aldrig kommer vara och är livrädd att bli utbytt mot.

Jag är så rädd att han ska titta på mig en dag och tänka: Det har varit spännande. Det har varit passionerat och sexigt, det blir ett fint minne när jag sitter i bostadsrätten med barnen. Det var verkligen ett bra sätt att spendera de vilda åren. Men hon är ingen man åldras med.

Jag är ingen man åldras med, inte så. Jag håller inte fast, tryggar inte med krav, fattar inte de svåra besluten åt någon. Jag kan inte skoja avslappnat med föräldrarna, för jag vet inte hur man pratar med vuxna. De saker jag skämtar om är inte för föräldrars öron. Jag kan inte le överseende när kompisarna flatgarvar åt brudskrönorna. Jag blir för arg, för hetsig, för högljudt uppläxande. Polarna slappnar inte av när jag är med, jag blir aldrig klädsamt osynlig. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte dela bostadslån med någon. Jag vet att pappor inte stannar kvar, de är alltid först och främst män. Jag vill inte bli först och främst mamma. Jag vill aldrig vara monogam, aldrig kalla mig flickvän. Jag tycker om att vara min egen, fatta beslut för att jag vill, ha sex med män som tar skönt i mig för att jag kan, för att det känns bra. Jag hatar parmiddagar, jag blir inte svartsjuk, jag är för morgontrött för att måla mitt ansikte vänligare mot andras ögon. Jag hatar rosa flickkläder, de får mig att hota om hemgjorda bomber. Jag måste vara själv, i mitt eget huvud, ofta. Tankarna är för många för att jag ska kunna lyssna på andras för länge.

Han säger att han älskar att jag är sådan. Kanske tror jag honom. Jag önskar att jag kunde tro på det ickenormativa. Att någon kan stå emot trycket. Jag önskar att jag inte visste att allt bara är tillfälligt.

Kommentarer
Postat av: veggolatte

Euh.. Läskigt när det blir så påtagligt.. Usch vad jobbigt, samtidigt som du ju inte kan ändra på dig.. Baksidan med fria förhållanden..
Jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning av dig själv. Vi verkar vara ganska lika..:0)

Postat av: Andie

Det är inte baksidan med fria förhållanden, det är baksidan med alla förhållanden. Hur mycket folk än har lovat och sagt kan de hitta någon annnan, någon mer giftasvärdig eller någon snyggare. Det finns 9 miljoner människor i bara det här landet. Trygghet kan inte trollas fram genom att bestämma att man ska vara tillsammans för evigt.
Just saying. :)
Hoppas det reder ut sig, Tanten. Valet är ju ändå nånstans att bara vilja vara med personer som vill vara med en själv. Vill han ha ett radhus så kan du ju inte göra så mycket åt det. Att bli lämnad blir inte roligare med relationsanarki. Kommunikation är det enda som funkar. Kommunikation och feminism, från alla inblandade. :)
/Andie

2007-06-22 @ 10:48:08
URL: http://www.andie.se
Postat av: Tanten

Veggolatte;
Jag har känt igen mig i dig också, så visst har vi mycket gemensamt! Och ja, det är läskigt. Bara att vänta och se.

2007-06-24 @ 13:26:42
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Tanten

Andie:
Celebert besök på min ära! Roligt, välkommen! Jag har varit inne på din blogg i olika omgångar och kikat. Har jag inte länkat till dig redan, så är det en ren miss.
Jag tycker naturligtvis precis som du. En skillnad mellan anarkistiska relationer och traditionell tvåsamhet är dock exponering. När man frekvent hånglar med flera olika ökar chansen att man utvecklar ett pirr för någon av dessa. De flesta människor har svårt att fullt ut särskilja sex och kärlek, då vår kultur så starkt sammanbinder dem. Att bli bekräftad av en annan människa, såväl fysiskt som psykiskt, är en kraftfull sak.
Det här skulle inte skrämma mig så mycket, om jag var tryggare. Så klart. Så är det alltid. Jag har fortfarande en bit att gå i mina relationsanarkistiska erfarenheter, och jag har mil att gå vad gäller tillit. Just nu kan jag bara hålla fast vid den trygghet som finns och vänta ut oron. Och så klart, fejka det tills jag grejar det ;).
Hoppas du fortsätter titta in!

2007-06-24 @ 13:39:09
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: hakko

åh, det där var en väldigt fin blandning av form och innehåll. välskrivet, tänkvärt, och ett visst mått av igenkänning. tack.

2007-08-15 @ 22:38:38
Postat av: Tanten

Hakko:
Tack till dig, för vackra komplimanger. Och välkommen hit, jag hoppas du trivs bra nog för att stanna. Hur hittade du mig?
Och vilka delar av berättelsen var det du kände igen dig i?

2007-08-16 @ 00:23:37
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: hakko

Jag har läst igenom det du skrivit några gånger till för att försöka sätta fingret på vad det är som jag känner igen mig i och tycker om. Och nu låter det här som ett stort smörande, men det gör inget för andra regler gäller i anonymitetens mörker. Men de fyra sista styckena skulle jag säga. Glädjen i att det finns vuxna människor som kämpar emot, som vägrar inordna sig i destruktiva samhällsmönster bara för att det är den skenbart lättaste vägen att ta.
Jag tycker om självständigheten i texten. De krassa konstaterandena som inte hamnar i bitterhet eller självömkan, utan i överlevnad. Jag tycker om bilden jag målar upp av personen bakom orden. Jag tror det är såna personer världen behöver. Jag gillar när folk kämpar emot.

2007-08-20 @ 23:51:33
Postat av: Tanten

Hakko:
Åh.
Åh. Tack.
Igår skrev jag vad som började som ett försvarstal om min eländiga, ynkliga blogg. Vad som blev en förklaring om varför det inte är synd om mig.
Och idag ser jag att du skrivit det här.
Håll aldrig inne med vackra ord, även om anonymiteten inte skyler dig. Det här kommer jag bära med mig.
Jag tycker om bilden jag målar upp av personen bakom kommentarerna.
Puss.

2007-08-21 @ 15:25:43
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback