Den rosa tandborstens öden och äventyr, del 3.
I brist på nya liggaberättelser får jag avsluta de gamla: Den rosa tandborsten fick minsann inte vila mycket den där helgen.
På söndagen satt jag, något matt efter all mörkerakrobatik, och brottades med en svårt viktig skoluppgift. Långsamt, långsamt fylldes dokumentet på. Kvällen var tydligt annekterad av universitetet. Vid åttasnåret surrade min mobil. Från Eldsjälen? Det var onekligen inte igår... Eldsjälen hade komponerat ett gruppsms för att tala om att han och ett av hans band befann sig i Staden och att man skulle höra av sig snabbt om man ville stå på gästlista. Jag ville stå på gästlista. Men jag var ju tvungen att skriva viktigheter... Äsch. Piskan är säkert nyttig. Jag svarade Hej, kul, förvånad jag blev, klart jag kommer! När? Han svarade Nio. Jag frågade när han skulle ha mest tid att prata. Han svarade Efter roddningen. Jag meddelade att jag var tvungen att sova tidigt, men kunde komma förbi en snabbis. Och sedan skrev jag så fingrarna sved och geniknölarna fick blåsor. Rad lades till rad och jag lyckades till och med maila iväg arbetet i ganska kasst skick. Den allomfattande prestationsångesten och dess perfektionskrav fick stiga åt sidan för en annan motiverare: Tonårsförälskelsen bara ett par kvarter bort.
Eldsjälen, förstår ni, har en alldeles egen historia. Den involverar hjärta och smärta, tonårslängtan och bekräftelse, svartsjuka, exfickvänner och en och annan psykiatrisk diagnos. Kanske berättar jag hela historien snart. Till dess kan förklaras att Eldsjälen är en viktig karaktär i skådespelet som varit och fortfarande är mitt liv. Han var kanske den första som såg vem jag kunde vara. Kanske den första som ville vara nära min hud, för att han älskade att vara nära mina tankar.
På söndagkvällen vid min dator satt jag givetvis i söndagssmuts. Det är ett frekvent förekommande fenomen, som jag VET att ni också sysselsätter er med. Den totala flykten från vardagens renlighetskrav. Gårdagens smink, nattens fyllerester, senaste två dygnens svett. Man luktar lite kompostartat, har på sig dagisbyxor och hemmatrosor och gillar det i smyg. Inga problem med det. Om inte en tonårskärlek oväntat vill träffas och tiden vägrar låta sig förvandlas till ett gummiband från posten. Så, jag skrev, mailade skiten, kastade mig i duschen, akuttvättade mitt bångstyriga hår, blåste det till oigenkännlighet, slängde på mig en standardkombo och kastade mig ut i aprilregnet. Klockan var halv elva och morgonens seminarie skulle inledas 8.15 pip. Jag hinner, hojtade den lyckliga tidsoptimisten som varit ohotad diktator över såväl sinne som kropp så länge jag haft endera. Väl framme vid stället sprang jag in, stirrade mig vilt omkring, skulle just ringa, när jag läste smset igen. Fel ställe. Nu blev till och med diktatorn lite stressad. Det andra ligger ju faktiskt en bit bort... Jag hoppade på första bästa kollektivtrafik, tjuvåkte ett par hållplatser och kastade mig in genom nästa dörr. Var, var? Så, där, en fin frisyr, ett par leende ögon och en omisskännlig amourbåge. Eldsjälen, i full färd att filma bandet. Vi tog ett bord, pratade lite. Stelt, skumt. Senaste gången vi sågs blev allt fel, beröring blev ånger blev ringar som spreds allt större över vattenytan. Vi har undvikit varandra både av omständigheter och osäkerhet sedan dess. Det blev dags för mig att gå, jag drog ut på det. Ville inte lämna samtalet när det kändes som att det aldrig börjat. Vi satt en stund till. Lite längre efter det. Det blev prat om sovplatser. Om fem stycken i en liten etta. Om var jag bodde nu. Och plötsligt hade min mun bjudit bort halva dubbelsängen. Eldsjälen var snabb att tacka ja till Tantmunnens opraktiska löften. Så var vi på väg till mig, det skulle väntas på arrangörer, det skulle diskuteras mötestider, det skulle flyttas förstärkare. Eldsjälen betalade en taxi och så var vi där. Hemma hos mig. Inte alls en särskilt bra idé. Väl. Nog. Borde man tycka.
I sin stora väska hade Eldsjälen konstigt nog inte packat ned tandborste. I glaset ovanför handfatet stod en rosa som ingen annan behövde just ikväll. Jag frågade om han kanske ville låna..? Okokt, rosa plastborste lämnades över. Jag tänkte på att Dansbögen verkar vara en mycket renlig ung man.
I sängen tog jag min halva och sade att den inre nog var bäst för honom, eftersom jag ju skulle upp tidigt. Lite ställd men mycket beskedlig klättrade han över mig och lade sig under eget täcke. Vi pratade kort, jag lade mina fingrar i hans handflata och försökte somna. Han låg väldigt vaken. Jag slumrade till ljudet av hans spända andning. Vaknade till när han plötsligt drog mig till sitt bröst, höll om mig ganska hårt och fortsatte andas. Jag slumrade igen. Enklast så. Hans hjärtslags snabba styrka hördes ändå. Så vaknade jag igen. Han kysste mig. Som att han fått nog. Jag tvekade, tänkte, vågade inte riktigt. Men kysstes tillbaka. Kyssarna blev djupa. Jag var osäker, lite rädd. Tänkte på Knekten och det kaos som utbröt efter förra gången Eldsjälen gästspelade på min scen. Tänkte också på den roll Eldsjälen spelat. Det manus vi följt.
Eldsjälens händer är mjuka. Hans läppar försiktiga. Minnen, historia, tonåringars kärlekslängtan fyller smekningarna med mening de kanske inte var ämnade att förmedla. Det är en innebörd som skrämmer mig rejält och en värme som är svår att motstå. Rent fysiskt var natten helt igenom bra. Emotionellt... Det är bara för krångligt. Jag känner mig intrasslad i ett allt för gammalt nät och har ingen aning om vilka trådar som är mina, vilka som är hans, vilka som börjar här eller vilka som slutade där. Han är en verkligt fin människa. Det känner jag mig övertygad om. Jag är lika säker på att vi inte känner varandra nu. Att vi manövrerar i strid ström med sandbankarna utritade på förrförra säsongens sjökort. Jag vet inte vad han vill. Kanske bara enkla saker, vänskap, närhet ibland, det sexuella när det blir bra. Jag är rädd att han söker avslut. Jag kan inte ge det nu. Jag kan inte ens ta reda på om jag vill avsluta. Inte nu. Eldsjälen och jag behöver förbli historia, ett tag till. Kanske alltid. Vem vet.
Mitt huvud är fullt av mig och i mitt hjärta låter jag Knekten dansa tango. No vacancies.
Med farlig blick
Håll alla tummar för ett muntert post ligga-inlägg imorgon.
Jag gillar er!
Till ingens mamma
Jag rotade runt på mina mailsidor och hittade det här. Jag minns inte vad som fick mig att skriva det. Jag vet precis varför jag aldrig avslutade eller skickade det. Det sparades under Drafts den 18e april. Året var inte detta, men kunde vara vilket som helst av de senaste tio och kommande sextio åren. Tänk om enbart beständighet kunde garantera trygghet.
Till min mamma.
Jag frågar mig själv varför jag skriver detta. Kanske för att få det osagda uttalat. Kanske för att söka en reaktion. Kanske för att nå ett avslut.
Det är nu ganska exakt sexton år sedan Fascisten flyttade in i ditt liv. Det närmar sig tolv år sedan jag flyttade ut ur det livet. Det har varit obegripligt ensamma år.
Länge väntade jag på dagen då du skulle förstå. Dagen då allt skulle förändras, då du skulle ringa mig och säga "Nu löser vi det här". Dagen då du skulle vilja ha din dotter tillbaka. Nu har jag förstått att den dagen inte kommer komma. Att acceptera det har jag ännu inte klarat.
Jag har så mycket förståelse. Jag fullkomligt svämmar över alla breddar med förståelse. Jag förstår varför du valt som du gjort. Jag förstår varför Fascisten tycker så intensivt illa om mig. Jag förstår varför det är så svårt för dig att tala med mig. Jag förstår. Jag har ju ägnat hela livet åt att försöka förstå vad som händer mig. Men det hjälper mig inte.
Att vara utan far har inte varit svårt. Det har varit ett osynligt tomrum, en frånvarande relation som jag aldrig kunnat föreställa mig att ha. Att vara utan mor har varit, och är, svårare än jag kan förklara med någon kombination av alla mina innehållsrika ord. Det tomrummet är totalt. Ändlöst.
Det tyngsta nu, och kanske alltid, är tilliten. Hur jag aldrig kan lita till någon annan människa. Du var den enda jag hade. När du inte fångar mig när jag faller, hur ska jag då kunna tro att någon annan gör det?
Frågan är, och kommer kanske alltid vara, densamma. Jag övar och försöker, men kan aldrig intala mig själv att det står någon där nere, med starka, utbredda armar och en blick fylld av kärlek. Jag vet ju. Jag har ju fallit. Gång efter annan har jag fallit, i nära oändliga djup, för att slutligen mötas av det enda jag verkligen förstår: Det isande, ekande tomrummet. Brunnsbotten, med bara mig på.
Djävla mamma.
Den rosa tandborstens öden och äventyr, del 2.
Kvällen verkade dock inte hålla vad min optimism lovat. Lite för trött för att engagera mig i ditt-och-datt-samtal satt jag och hängde över min öl och konstaterade likgiltigt att min uringning drog till sig bisarrt mycket uppmärksamhet. Tydligen var brudarna, som så ofta, piggare än jag. Någongång vid klockan halvsent komponerade jag ett sms till Dansbögen. Hur går det med kranvatten och stickning? Han hade haft en sällsynt hård Valborg och dagen efter förklarat att ramlösa och Yatzy var allt för starkt och nervkittlande för honom den kommande helgen. Smssvaret lät meddela att han minsann hade en halv tröja klar redan. Vi växlade telefonpip en stund, tills jag talade om att jag ville stuffa och undrade hur han tänkt fortsätta sin kväll. Dansbögen svarade att han var en trött, trött man som satt hos en kompis och mest ville i säng. Jag frågade Hur trött? Han svarade Inte SÅ farligt. TantStadsdelen? Tid bestämdes och jag skyndade hem. Väl inne på gården såg jag att han redan väntade. Vi kramades och snabbhånglade, jag var lite nervös och småfull och han var lång, snygg och körde-nyss-bil-nykter.
Uppe i lägenheten konverserades det väluppfostrat i soffan, över en kopp kanelthé. Rex kom hem med fnissfullt hugg, fraser utbyttes, konverserandet fortsatte. Jag tröttnade. Vill du låna tandborste? Det ville Dansbögen. Den rosa, nykokade kom fram ur skåpet. Dansbögen kände igen lånetandborsten från förra gången och började fundera kring om den var till just honom. Han fick syn på min och Rexs tämligen imponerande samling i tandborstglaset och sade Aha. Jag hajar. Färgkodat? Eftersom jag inte på något sätt vill ge honom idén att han är den enda jag ligger med, lät jag bli att förklara att tandborstarna faktiskt bara är till för våra egna olika behov, med undantag för den som Radikala mamman glömde vid sin förra visit. Det passade mig så bra, så bra att Dansbögen förstått och gillat läget. Och att han samtidigt inte misstänkte att den tuggummirosa varit i en annan mans mun bara ett dygn tidigare.
Jag kröp ner mellan lakanen och väntade på sällskap. Dansbögen inledde med att bjuda på en liten avklädningsceremoni, för att sedan gå över till svettigare aktiviteter. Och ja, även denna gång excellent. Vi samarbetar bra med det köttsliga. Jag sov okej stundvis, Dansbögen inte alls. Trots att han fick sin rygg kliad, blev klappad på och till och med fick ligga alldeles ifred en liten stund, ville sömnen bara inte infinna sig. Med ojämna mellanrum väcktes jag av ett desperat meddelande om klockans skamlösa framåttickande. 5.30. 6.45. 8.55. Vid alldelesförtidigt-snåret behövde den dansante ynglingen plocka ihop sina saker och åka för att hämta en lastbil. Med kli och klapp höll jag honom kvar en dryg timme extra och just innan han lämnade Tanthemmet gav han tillbaka en kvick strykning som lämnade vidlyftiga löften inför framtida nattbesök. Tanten fortsatte slumra, lätt léende, efter bara en liten, liten kvalitetsstund med sig själv.
Det här kan vara början på ett gott samarbete.
Den rosa tandborstens öden och äventyr, del 1.
Tanten är sjuk. Inte dödssjuk-Radikal-mummy-stylee, men likväl sjuk. Någon lättare form av flunsa, alternativt elakare form av bonnförkylning. Jag har en vag misstanke om att hälsotillståndet kan vara relaterat till förra veckans eskapader, vilket naturligtvis leder mig till just: Förra veckans eskapader.
Det började relativt oskyldigt på torsdagen. Jag snajdade iväg till skolans pub, senare än vanligt och lite mer nedtonad i min utstyrsel. Det innebar att jag hade på mig en genomskinlig svart polo och ett gigantiskt, koboltblått halsband. Jag tyckte själv att jag var rätt het på ett diskret sätt. Vid baren syntes en välbekant uppenbarelse: Glasögonmannen i egen hög person. Det är säkert ett par månader sedan jag pratade med honom och hur det gick minns vi alla. Snålt, snålt, snålt. Just i torsdags såg han alldeles extra glad ut när han fick syn på mig. Jag anade en söt, oemotståndlig doft i luften. Kunde det kanske vara seger jag fått vittring på?
Jag placerade mig smidigt mellan honom och hans kompis, konverserade dem båda med osedvanlig lätthet och kände mig mäkta bekväm med hela situationen. När kompisen tyckte att det var dags att gå hem och Glasögonmannen ur ena mungipan mumlade att han skulle stanna, kunde jag inte låta bli att le. Vi pratade på ett tag till, han beställde en överflödig drink och frågade efter sista klunken om jag var färdig med stället. Naturligtvis var jag färdig med stället. Utanför undrade Glasögonmannen om jag ville följa med och äta någonstans. Jag suckade lite och svarade Visst. Kommenterade att det var torsdag, att allt nog var stängt. Han föreslog en sväng nerför Storgatan. Jag föreslog pommes i min soffa. Han tvekade, jag höll andan... och så följde han med. I soffan blev det fyllemat och oskyldiga benmotbenlutningar. När han för sjätte gången gäspade så att jag blev orolig för hans käkled, frågade jag om han var trött. Det var han. Jag med. Ville han sova kvar? Tystnad. Jag tittade förundrat på den heta men ökänt snåla mannen i mitt vardagsrum och tänkte Han kan väl inte på ALLVAR mena att han tänker gå hem, nu, klockan två en fredagmorgon? Efter allt för många darrande sekunder svarade han Är det okej då? varpå jag poänterade det uppenbara. Annars hade jag inte frågat.
Artig som jag är erbjöd jag lån av tandborste. I mitt skåp finns en extra, tuggummirosa Eldoradotandborste. Ibland lånas den ut, sedan kokas den ren och återgår till sin plats i skåpet. Glasögonmannen ville gärna låna. Efter uträttade uppfräschningar kröp vi ner mellan lakanen. Utan förväntningar på annat än sked, lät jag honom ta initiativ. Och blev riktigt duktigt upphånglad. Och uppkåtad. Och befriad från underkläder. Allt i raskt tempo, utan att bli lämnad på efterkälken. Glasögonmannen var denna natt en man med ett mission. Han var fast besluten att avskaffa sitt rykte som snål.
Det var en bra natt. Glasögonmannen är en samsovare av rang. Han skedar fint, pussar och stryker över hud och kryper sedan över till en egen halva av dubbelsängen och drar på sig ett eget täcke. På morgonen blev det kel med elektrifierande aningar om mer, men eftersom Tanten är en ansvarsfull student hann inga ansträngande aktiviteter inledas. Vi pussades utanför porten och jag kastade mig på cykeln och kom nästan i tid till skolan.
Till Sus
Dina ord var tänkvärda nog att få svar i ett eget inlägg. Det är kortare än ett vanligt, men längre än en kommentar tillåter. Så:
Jag har gått och funderat över din kommentar i flera dagar nu. Något riktigt färdigt svar har jag inte. Visst minns även jag Maria Mongoloid på dagis och nog förstår jag idag hennes pappas ledsna blick när vi ropade efter henne.
Språk är något halkigt. Ord byter mening, används i nya sammanhang och förstärks, försvagas, förvrängs. Mongo betyder inte Downs syndrom för mig. Jag tror att det gör det för få idag, och det har även fråntagits betydelsen i striktare mening. Ordet idiot var från början en benämning på sinnesjuka och utvecklingsstörda. Nu är det inte många som känner till den ursprungliga betydelsen. Bara värderingen finns kvar.
Jag vill egentligen inte försvara att jag använder ett ord som för många varit plågsamt, på ett sätt som bara bevarar värderingarna. Jag tycker själv att det är krångligt. Mongo är i mitt vardagsspråk ett harmlöst ord, skojigt i formen och svagt i betydelsen. Det enda jag kan säga är att jag har svårt att sanera mitt språk från alla dess dåliga vanor. Och jag vet inte om jag vill lägga den energi det skulle kräva, på just det. Jag vill lägga energi på att försöka att verkligen se de människor jag möter, bakom syndrom, tics och ogenomtänkta frisyrval. Det tror jag att jag ofta gör bra.
Du har en mycket viktig poäng. Jag tycker som du. Men mongo blir kanske kvar ändå, tyvärr.
Gruff
Knekten och jag konfliktar. Det är obekvämt, det är svajigt. Det är kanske omvälvande. Jag tycker inte om det. Och nu har han läst min blogg. Han har alltid vetat att den finns och han har länge vetat var. Jag har inte förbjudit honom att gå in, utan lagt över valet på honom. Du kommer inte må bra av att läsa. Det är inte en bra idé. Men du måste ta det ansvaret själv. Och nu har han läst. Först sade han att han nog skulle läsa igen. Sedan pratade jag om tolkningsutrymme, frihet, rätt att uttrycka sig. Inskränkning och begränsning. Konsekvenstänkande. Rollövertagande. Nu säger han att han nog inte ska läsa. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste fortsätta låta det här vara min röst, mina ögon på mig själv. Min ärlighetsövning. Jag måste fortsätta låta ansvaret vara hans.
Mycket av det handlar om min helg, mitt sex, vår deal. Vår uppgörelse om att fatta beslut utifrån oss själva och mitt praktiserande av den. Vi har pratat mycket om det på sistone, sedan Dansbögen. Jag har krävt. Jag har sagt att distanserandet, straffandet, måste upphöra. Vi fungerar inte annars. Det är för orättvist. Knekten har sitt utrymme, sina brudar och sin svartsjuka. Jag saknar utrymme, snubbar och svartsjuka. Jag vet att han hatar svartsjukan, men den drabbar likväl mig och det måste upphöra.
Jag ser att jag skriver i staccato. Jag tror jag tänker så just nu också. Jag är egentligen för trött, för sur, för stressad och lite för post-berusad för att blogga klockan 01.47 denna onsdagmorgon, men jag har ett trängande behov av att glipa på locket och pysa ut en gnutta. Imorgon åker jag till Knekten och kommer vara borta från bloggen i ytterligare fem dagar. Redan nu börjar de uttänkta inläggen bli för många, pressen att skriva väl stor. Det har blivit ett Borde.
Jag kan inte låta bli att vara glad att jag inte skrev inlägget om en rosa tandborste i söndags, när jag ville. Eller måndags, när jag hade tid. Jag är lättad att Knekten inte läste det också. Det hade bara blivit för mycket att tröska igenom. Berättelsen om den rosa tandborsten är ändå inte till för hans ögon. Den är till för era. Och den skall skrivas så.
Om allt jag inte hinner skriva
Jag blir så glad när jag får era kommentarer. Jag blir så glad när det visar sig att människor som inte känner mig i vardagen läser mina ohemligheter och följer mina historier. Jag blir så glad när ni funderar, stöttar, engagerar er. Varje gång jag hittar en nyskriven tanke på sidan, blir jag lite pirrig. Glad.
Jag har några historier till att dela med mig av. Det blir mer om Ingens mamma, jag suger fortfarande på hur jag ska formulera The bajs that is vara-ihop, insikten om varför män beter sig som grottmongon i sänghalmen har jag inte hunnit utveckla, och det kan möjligen vara så att det ligger en och annan snaskesnuskberättelse om helgens eskapader och lurar...
Nyfikna?
Puss alla fina!
Inget barns mamma
Har jag rätt att vara så besviken på min mamma? Eller har jag bara bestämt mig för att min barndom var hemsk och att det är synd om mig? Frågan fanns plötsligt i huvudet under föreläsningen idag. Jag har funderat en längre tid på att skapa någon form av sammanställning. Någon lista. Skriva ner några historier.
Det värsta min mor gjort, som drabbat mig. De första åren.
Under ett par år bodde vi i ett gult hus, med Lillasysters pappa. Det var nog bråkiga år, men jag var för liten för att minnas mer än det värsta. Lillasysters pappa är inte en snäll eller särskilt stabil man. Min mor är dålig på män, och jag och Lillasyster är dåliga på pappor. Ingen av oss har förstått riktigt vad de är till för. I det gula huset hade jag långt hår, gluggar i överkäken och älskade Godmorgon Sverige och Nutella. Vi hade en stor, brun burk i kylen som var förbjuden att röra. En tidig lördag kom min unga, trötta mamma upp, gjorde O'boj och leverpastejsmörgås till mig och somnade om. När jag ätit hälften kom jag att tänka på något. Det var så väldigt viktigt, jag bara MÅSTE berätta för mamma, genast. Jag sprang in i sovrummet, skakade henne i armen, viskade Mamma, mamma, hon öppnade äntligen ögonen och skrek Djävla unge, vad har jag SAGT om Nutellan! PANG. En hård örfil, rakt över kinden. Jag förstod ingenting. Du har ju choklad runt hela munnen! Men mamma, det är ju O'boy, det var ju du som gjorde den... Jag grät tröstlöst. Mamma mumlade Jaha, och kanske somnade hon om. Jag vet inte. Jag minns bara att jag länge gick arg och väntade på Förlåt. Örfilar fick jag många, tills någon annan tog över jobbet, men den här sved mer.
När jag var elva träffade min mamma en ny man. Han var lång, glad och snäll och hade en fin röd bil. Det var hemligt att de träffades, han bodde fortfarande med sin fru och alltihop var krångligt. Till slut flyttade han in till oss, mamma, mig och Lillasyster. Lägenheten blev trång och han blev mindre glad. Han sparkade tån i Lillasysters tripp-trapp-trullstol och röt högt och länge. Ofta. Mamma och han köpte hus ihop. Ett fint blått, med stor trädgård. Det var långt till skolan, men nära till stan. Jag var fortfarande väldigt glad att mamma äntligen träffat någon, även om han bestämde så konstigt. Tvärtemot vad mamma sagt. Och så högljudt. I huset blev han ännu mindre glad. Huset var inte vårat, utan hans och mammas. Eller bara hans, när han var arg. Inte under mitt tak. Vi började bråka mer och mer och när han blev riktigt arg slängde han mig i golvet. En gång, efter ett jättegräl på morgonen, slängde han mig nerför trappen. Mamma och Lillasyster var båda där, tysta. En morgon, efter år av bråk, fick jag nog och ringde polisen. Jag var tretton år och anmälde min mammas man för barnmisshandel. Det gick ett skalv genom hela staden. Han är ett välkänt namn där och lokalpressen engagerade sig stort. Rättegången kom, efter ett helt år av kompakt tystnad i huset. Aldrig någonsin nämndes vad som höll på att ske, på advokatkontor, åklagarmyndighet, redaktioner och framför allt innanför de blå väggarna. Det var som ett vakuum. Det är som ett försvunnet år. Under rättegången skulle min mor, som sett, svara på frågor. Jag satt ensam på målsägarsidan och minns bara ett enda svar: Jag vill inte säga att Dottern ljuger, men hon har sitt eget sätt att se på verkligheten.
Som tonåring var jag djupt, ibland brutalt, olycklig. En av många gånger när det blivit mig övermäktigt ringde jag min vän och bad om hjälp. Bad en annan människa att bara hålla mig, låta mig finnas. Jag skolkade och han kom hem till mitt ljusblå flickrum, höll mig hårt och lät förtvivlan skaka oss båda. Natten innan hade jag svalt tabletter mot smärtan och sedan väntat in gryningen, oviss om jag skulle uppleva den eller inte. Genom tom gråt hörde vi ytterdörren slå igen och tystnade tvärt. Fascisten var hemma. Vi kurade i sängen och jag önskade mig utmattat att han inte skulle komma upp för trapporna. Men upp kom han. Och in. Han röt och vrålade, argare än någonsin, Ut, han ska UT! Jag bråkade så gott jag orkade, grät, tiggde. Sade Jag mår dåligt, lita bara på mig, snälla. Jag behöver honom här. Fascisten ringde mamma. Jag tänkte Hon kan förstå, om jag bara förklarar... Hon stod hårdnackat vid sin mans sida. Vad gör du i sängen med en kille, varför är du inte i skolan? Snälla mamma, det är inte så, jag mår så dåligt, jag behöver honom. Snälla förstå. Vad är det då, varför mår du dåligt? Jag kan inte berätta, inte nu, snälla lita bara på mig. Bara den här gången. Snälla mamma. Men min snälla mamma hade en annan lösning. Om du inte säger vad det är drar jag in studiebidraget den här månaden. Är du inte klok?! Du kan väl för fan inte utpressa mig att berätta! Nä, men då drar jag in det för nästa månad också. Vännen slängdes ut, pengarna drogs in, och jag var olyckligare än någonsin.