Till ingens mamma
Jag rotade runt på mina mailsidor och hittade det här. Jag minns inte vad som fick mig att skriva det. Jag vet precis varför jag aldrig avslutade eller skickade det. Det sparades under Drafts den 18e april. Året var inte detta, men kunde vara vilket som helst av de senaste tio och kommande sextio åren. Tänk om enbart beständighet kunde garantera trygghet.
Till min mamma.
Jag frågar mig själv varför jag skriver detta. Kanske för att få det osagda uttalat. Kanske för att söka en reaktion. Kanske för att nå ett avslut.
Det är nu ganska exakt sexton år sedan Fascisten flyttade in i ditt liv. Det närmar sig tolv år sedan jag flyttade ut ur det livet. Det har varit obegripligt ensamma år.
Länge väntade jag på dagen då du skulle förstå. Dagen då allt skulle förändras, då du skulle ringa mig och säga "Nu löser vi det här". Dagen då du skulle vilja ha din dotter tillbaka. Nu har jag förstått att den dagen inte kommer komma. Att acceptera det har jag ännu inte klarat.
Jag har så mycket förståelse. Jag fullkomligt svämmar över alla breddar med förståelse. Jag förstår varför du valt som du gjort. Jag förstår varför Fascisten tycker så intensivt illa om mig. Jag förstår varför det är så svårt för dig att tala med mig. Jag förstår. Jag har ju ägnat hela livet åt att försöka förstå vad som händer mig. Men det hjälper mig inte.
Att vara utan far har inte varit svårt. Det har varit ett osynligt tomrum, en frånvarande relation som jag aldrig kunnat föreställa mig att ha. Att vara utan mor har varit, och är, svårare än jag kan förklara med någon kombination av alla mina innehållsrika ord. Det tomrummet är totalt. Ändlöst.
Det tyngsta nu, och kanske alltid, är tilliten. Hur jag aldrig kan lita till någon annan människa. Du var den enda jag hade. När du inte fångar mig när jag faller, hur ska jag då kunna tro att någon annan gör det?
Frågan är, och kommer kanske alltid vara, densamma. Jag övar och försöker, men kan aldrig intala mig själv att det står någon där nere, med starka, utbredda armar och en blick fylld av kärlek. Jag vet ju. Jag har ju fallit. Gång efter annan har jag fallit, i nära oändliga djup, för att slutligen mötas av det enda jag verkligen förstår: Det isande, ekande tomrummet. Brunnsbotten, med bara mig på.
Djävla mamma.
Jag tycker att du ska skicka det.
Okej, nu blir jag långrandig men - ju mer jag läser din blogg desto mer fastnar jag. Fy fan vilken styrka du har tjejen. I fucking adore you.
Jag intalar mig själv varje dag att det är jag själv som kommer ta emot mig om jag faller. Den teorin är jag inte så mycket för att testa, så det gäller att klamra sig fast så mycket det går, utan att tappa taget.
Jag tycker nog också att du ska skicka brevet. Om du inte själv skulle må sämre av det förstås. Din mamma verkar ju extremt okänslig för vad hon har gjort dig och det skulle nog vara nyttigt att höra sanningen...
Fett med flippar.
Snäckan:
Har jag talat om hur mycket jag gillar randigt? Det är väl dessutom säsongens hetaste mönster...
Det du skriver gör mig riktigt glad och stolt. Får mig att tänka att jag kanske är ganska bra på att vara jag. Men jag skickar inga mail till mamman. Inga fler. Någon gång måste man sluta ropa åt sitt eko och släppa tankarna fria inuti istället.
Hur hittade du hit?
Veggolatte:
Ja, min mamma skulle nog behöva sanningar. Hon skulle inte må bra av dem, men hon skulle kanske kunna kliva upp ur sitt djupa cirkelspår. Tyvärr så har hon hörselkåporna på. Kanske har öronen slutat fungera under. Brevet har hon fått, i andra versioner, i andra medier.
Visst tar du emot dig. Men att ändå våga längta efter en annan famn är stort. Vem är din bästa vän?
Sus:
Flippiflippiflippi
Ni kids idag. Jag hajar inte tugget. :D