Motion sickness
Lång, ledsen dag. Det har varit grått och tyst i mig och jag har försökt kompensera med volanger, guldsmycken och mascara. Slokande volanger. Matta guldsmycken. Klumpig mascara.
I förrgår var Glasögonmannen här. Det kändes okej, om än lite märkligt. Det var första gången vi båda var nyktra, vi gick och lade oss tidigt och var tystare än vi brukar. Men ändå okej. Dagen efter rotade jag runt efter galna smycken och gammalt glitter till helgens fest, blev inspirerad och uppspelt och skickade iväg några glada rader till Knekten på msn. Han svarade kort och frågade efter en stund vem jag haft här. Svartsjukespel. På telefon var Knekten arg och oresonlig och ville inte alls intellektualisera kring känslor och reaktioner. Till slut blev även jag arg. Som vanligt tog det bättre skruv. Vi pratade tills bådas ilska lagt sig hjälpligt, jag bad honom att ringa när han ville prata nästa gång. Gick runt och var småmuttrig, men lugn. Nu för tiden inträffar svartsjukespelen så sällan, att det inte längre känns som att de hotar relationen.
Imorse vaknade jag för tidigt och kunde som vanligt inte somna om. Jag kände mig urlakad och lite låg. Ringde Knekten för att prata igenom vad som egentligen hänt och hur han tänkte hantera det. Inget dramatiskt egentligen. Bara viktigt att få avklarat. Nu svajar marken under mina fötter medan ännu en bit av mitt liv sakta singlar mot marken, som tysta, kalla snöflingor.
Han klarar inte av dealen. Efter ett och ett halvt års öppen relation, har inget blivit lättare för honom. Han minns inte längre varför vi inte skulle vara monogama och varje gång han tänker på mig undrar han, med en klump i magen, om jag ligger med någon annan.
Varje gång han tänker på mig har han ångest.
Jag känner mig som en idiot.
För en vecka sedan kände jag att det här är mannen jag vill bygga en framtid med. Vår framtid. För en vecka sedan sade jag till Rex att jag och Knekten inte har några egentliga problem och att det är makalöst, fantastiskt. För en vecka sedan sade jag till Knekten att han ibland får mig att känna som om han inte tänker på mig, som om vi bara finns när vi ses, eller pratar. För en vecka sedan var jag så säker på att det inte kunde vara sant, att han naturligtvis tänker på mig mycket, att min plats i hans liv är stor. För en vecka sedan bad jag honom att tänka på hur viktig jag är för honom, egentligen. Vad han vill att vi ska vara, att vi ska bli. För en vecka sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur enorm hans distans till mig är.
Jag har anat. Jag har frågat. Han har nekat. Han har stridit för dealen. Han har högljutt deklarerat att han inte är beredd att bli ihop. Och nu...
Det gungar, det snurrar, det kränger och skälver och jag kunde aldrig, aldrig läsa i bilen utan att kräkas.
I förrgår var Glasögonmannen här. Det kändes okej, om än lite märkligt. Det var första gången vi båda var nyktra, vi gick och lade oss tidigt och var tystare än vi brukar. Men ändå okej. Dagen efter rotade jag runt efter galna smycken och gammalt glitter till helgens fest, blev inspirerad och uppspelt och skickade iväg några glada rader till Knekten på msn. Han svarade kort och frågade efter en stund vem jag haft här. Svartsjukespel. På telefon var Knekten arg och oresonlig och ville inte alls intellektualisera kring känslor och reaktioner. Till slut blev även jag arg. Som vanligt tog det bättre skruv. Vi pratade tills bådas ilska lagt sig hjälpligt, jag bad honom att ringa när han ville prata nästa gång. Gick runt och var småmuttrig, men lugn. Nu för tiden inträffar svartsjukespelen så sällan, att det inte längre känns som att de hotar relationen.
Imorse vaknade jag för tidigt och kunde som vanligt inte somna om. Jag kände mig urlakad och lite låg. Ringde Knekten för att prata igenom vad som egentligen hänt och hur han tänkte hantera det. Inget dramatiskt egentligen. Bara viktigt att få avklarat. Nu svajar marken under mina fötter medan ännu en bit av mitt liv sakta singlar mot marken, som tysta, kalla snöflingor.
Han klarar inte av dealen. Efter ett och ett halvt års öppen relation, har inget blivit lättare för honom. Han minns inte längre varför vi inte skulle vara monogama och varje gång han tänker på mig undrar han, med en klump i magen, om jag ligger med någon annan.
Varje gång han tänker på mig har han ångest.
Jag känner mig som en idiot.
För en vecka sedan kände jag att det här är mannen jag vill bygga en framtid med. Vår framtid. För en vecka sedan sade jag till Rex att jag och Knekten inte har några egentliga problem och att det är makalöst, fantastiskt. För en vecka sedan sade jag till Knekten att han ibland får mig att känna som om han inte tänker på mig, som om vi bara finns när vi ses, eller pratar. För en vecka sedan var jag så säker på att det inte kunde vara sant, att han naturligtvis tänker på mig mycket, att min plats i hans liv är stor. För en vecka sedan bad jag honom att tänka på hur viktig jag är för honom, egentligen. Vad han vill att vi ska vara, att vi ska bli. För en vecka sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur enorm hans distans till mig är.
Jag har anat. Jag har frågat. Han har nekat. Han har stridit för dealen. Han har högljutt deklarerat att han inte är beredd att bli ihop. Och nu...
Det gungar, det snurrar, det kränger och skälver och jag kunde aldrig, aldrig läsa i bilen utan att kräkas.
Känsloflöde tankeström
Skavig och obekväm. Jag är vaken för tidigt efter att ha somnat för sent, som så ofta de här veckorna. Att göra-listan i huvudet är lång och mestadels rolig, inget är särskilt svårt. Men det är svårt ändå. Viktiga papper ska skrivas, måste skrivas, idag, nu, nyss. Försäkringskassan kräver intyg senast imorgon. Posten tar en dag. Och jag skjuter upp lite till.
Knekten skaver. Orden klingar skevt och jag är känslig som vore mina trumhinnor spräckta. Jag och Rex var ute igår, det var simpelt och fnissigt och förvandlades till en slumpartad efterfest. Två snubbar, två snubbor, skämtsam stämning, irriterad stämning när ena snubben dukar under för fylleidiotin. Jag försöker berätta för Knekten. Det var ju roligt. Spontant. Inte som alltid annars. Och det var inget hångel, så det är safe att prata om. Men Knekten blir misstänksam, sotis, jag hör det på hans röst och jag försäkrar att inget finns att oroa sig för. Jag vet att han inte vill vara sotis, jag vet att han tror mig, jag vet att han försöker vara som vanligt och jag hör det också. Men det funkar inte. Den skeva tonen ligger under och vibrerar. Han lyssnar inte på vad jag säger, frågar om tusen gånger, skrattar inte där han borde, är inte glad och rolig som han borde. Jag pratar på, försöker prata på, det ska gå, det ska vara som vanligt. Det är ju bara en historia, vilken historia som helst om något man gjorde, en fest, ett fniss. Min rösts gälla ansträngning är det enda som hörs. Jag tystnar. Han bryter inte in. Han säger att jag ska prata. Jag säger att jag har pratat färdigt. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Jag är sårad och till slut lägger jag på. Vi lägger på som jag aldrig vill göra, med en outtalad smärta någonstans mellan bådas mellangärden. Och nu kan jag inte skriva mina viktiga papper, göra mina viktiga göranden.
Knekten var här för en vecka sedan, på genomresa, bara lite drygt ett dygn. När vi skulle somna första natten låg vi ansikte mot ansikte, jag strök över hans kind, pussade mjukt på hans varma läppar, och medan jag tittade på de stora kattögonens långa, ljusa fransar hittade jag en ny känsla. Den låg bara där, i fullkomlig visshet. Jag vill bygga en framtid med den här mannen. Inte med någon annan. Inte bara själv. Inte en vanlig framtid, med bröllop, barn, och hus. Men en framtid, med honom. Jag vill hitta ett sätt, ett liv, som passar mig, en konstruktion som fungerar, med honom. Kanske kommer den se ut precis som nu, kanske förändrar vi ingenting alls, men jag vill planera, fundera och bygga, med honom. Han är den. Den som jag vill bygga med.
Det svindlar.
Och ja, jag är fortfarande samma realist jag alltid varit. Jag vet att jag kan känna helt annorlunda om ett halvår, om sju år, om en månad. Och nä, jag tror fortfarande inte på den magiska kärleken. Han är inte Den Rätte, Den Ende, Själsfränden. Han är något mycket viktigare och större än så. Han är en person som jag tycker om hel och hållen, han är en person som låter mig finnas med allt jag är, han är en person som ger kärlek, tar emot kärlek, där det alltid finns plats för diskussionen, konstruerandet, dekonstruerandet. Han är en person jag litar på, som jag kan övervinna mig själv med och som strävar att övervinna sina egna förväntningar. Jag är förbannat stolt över det vi byggt hittills. Jag har inga lögner inbäddade i murbruket. Och jag tror på att han inte heller har det. Jag är förbannat stolt, och jag litar på, tror på, att vi kan fortsätta bygga stort, vackert, solitt. Jag vill göra det.
En stor del av byggandet grundas i att inte hålla tillbaka, undanhålla, undvika. Så jag sade det till honom. Jag har hittat en ny känsla. Jag vill ha en framtid med dig. Hittills har vi bara varit ett nu, ett långt utdraget nu. Det har varit bra, fantastiskt, viktigt. Det har gett oss frihet, handlingsutrymme, möjlighet att konstruera annorlunda. Det har hindrat oss från att ta varandra för givet. Men nu vill jag något annat. Jag vill tänka långt, och jag vill veta att du tänker långt också. Du är den jag vill konstruera något eget, något som fungerar med. Och jag vill veta om jag är den som du vill det med, eller om jag är en av dem man passerar igenom, på väg någon annanstans.
Knekten blev orolig, pratade om att han inte ville flytta ihop, inte ville bli ihop, att det skulle förstöra oss. Jag försökte förklara att det inte är det jag vill heller, inte är det jag menar. Att min förändring, mitt nya, är i känslan, i längtan, inte i det praktiska. Att jag vill börja tro på att vi kommer finnas kvar. Att jag vill bli trygg i oss. Att det inte är rättvist att bara de som följer mallen får vara trygga. Att man måste kunna hitta ett eget sätt, och att jag vill leta efter det med honom. Tillsammans. Inte bara själv. Jag vill inte ha löften om evig kärlek, jag vill ha önskan om den. Jag vill ha det egentliga innehållet. Inte de tomma orden. Jag vet att saker förändras och att man inte kan veta. Det förändrar inte att man kan vilja. Jag vill ha viljan om en framtid i vårt nu.
Jag vet inte om han förstår. Jag vet inte om någon annan än jag förstår. Han ville ge svar, eftersom han trodde att det var vad jag sökte. Jag bad honom att tänka. Att ge svar när de fanns. Än har vi inte pratat om det. Jag vet inte om han tänker, eller om han lagt det åt sidan. Jag vet inte om han hittat svar. Jag vet inte om vi är kvar i samma berättelse. Och mina trumhinnor är spruckna, min hud avnött, mina ögon utan ögonlock. Allt skaver.
Jag är livrädd för att inte vara den för honom.
Knekten skaver. Orden klingar skevt och jag är känslig som vore mina trumhinnor spräckta. Jag och Rex var ute igår, det var simpelt och fnissigt och förvandlades till en slumpartad efterfest. Två snubbar, två snubbor, skämtsam stämning, irriterad stämning när ena snubben dukar under för fylleidiotin. Jag försöker berätta för Knekten. Det var ju roligt. Spontant. Inte som alltid annars. Och det var inget hångel, så det är safe att prata om. Men Knekten blir misstänksam, sotis, jag hör det på hans röst och jag försäkrar att inget finns att oroa sig för. Jag vet att han inte vill vara sotis, jag vet att han tror mig, jag vet att han försöker vara som vanligt och jag hör det också. Men det funkar inte. Den skeva tonen ligger under och vibrerar. Han lyssnar inte på vad jag säger, frågar om tusen gånger, skrattar inte där han borde, är inte glad och rolig som han borde. Jag pratar på, försöker prata på, det ska gå, det ska vara som vanligt. Det är ju bara en historia, vilken historia som helst om något man gjorde, en fest, ett fniss. Min rösts gälla ansträngning är det enda som hörs. Jag tystnar. Han bryter inte in. Han säger att jag ska prata. Jag säger att jag har pratat färdigt. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Jag är sårad och till slut lägger jag på. Vi lägger på som jag aldrig vill göra, med en outtalad smärta någonstans mellan bådas mellangärden. Och nu kan jag inte skriva mina viktiga papper, göra mina viktiga göranden.
Knekten var här för en vecka sedan, på genomresa, bara lite drygt ett dygn. När vi skulle somna första natten låg vi ansikte mot ansikte, jag strök över hans kind, pussade mjukt på hans varma läppar, och medan jag tittade på de stora kattögonens långa, ljusa fransar hittade jag en ny känsla. Den låg bara där, i fullkomlig visshet. Jag vill bygga en framtid med den här mannen. Inte med någon annan. Inte bara själv. Inte en vanlig framtid, med bröllop, barn, och hus. Men en framtid, med honom. Jag vill hitta ett sätt, ett liv, som passar mig, en konstruktion som fungerar, med honom. Kanske kommer den se ut precis som nu, kanske förändrar vi ingenting alls, men jag vill planera, fundera och bygga, med honom. Han är den. Den som jag vill bygga med.
Det svindlar.
Och ja, jag är fortfarande samma realist jag alltid varit. Jag vet att jag kan känna helt annorlunda om ett halvår, om sju år, om en månad. Och nä, jag tror fortfarande inte på den magiska kärleken. Han är inte Den Rätte, Den Ende, Själsfränden. Han är något mycket viktigare och större än så. Han är en person som jag tycker om hel och hållen, han är en person som låter mig finnas med allt jag är, han är en person som ger kärlek, tar emot kärlek, där det alltid finns plats för diskussionen, konstruerandet, dekonstruerandet. Han är en person jag litar på, som jag kan övervinna mig själv med och som strävar att övervinna sina egna förväntningar. Jag är förbannat stolt över det vi byggt hittills. Jag har inga lögner inbäddade i murbruket. Och jag tror på att han inte heller har det. Jag är förbannat stolt, och jag litar på, tror på, att vi kan fortsätta bygga stort, vackert, solitt. Jag vill göra det.
En stor del av byggandet grundas i att inte hålla tillbaka, undanhålla, undvika. Så jag sade det till honom. Jag har hittat en ny känsla. Jag vill ha en framtid med dig. Hittills har vi bara varit ett nu, ett långt utdraget nu. Det har varit bra, fantastiskt, viktigt. Det har gett oss frihet, handlingsutrymme, möjlighet att konstruera annorlunda. Det har hindrat oss från att ta varandra för givet. Men nu vill jag något annat. Jag vill tänka långt, och jag vill veta att du tänker långt också. Du är den jag vill konstruera något eget, något som fungerar med. Och jag vill veta om jag är den som du vill det med, eller om jag är en av dem man passerar igenom, på väg någon annanstans.
Knekten blev orolig, pratade om att han inte ville flytta ihop, inte ville bli ihop, att det skulle förstöra oss. Jag försökte förklara att det inte är det jag vill heller, inte är det jag menar. Att min förändring, mitt nya, är i känslan, i längtan, inte i det praktiska. Att jag vill börja tro på att vi kommer finnas kvar. Att jag vill bli trygg i oss. Att det inte är rättvist att bara de som följer mallen får vara trygga. Att man måste kunna hitta ett eget sätt, och att jag vill leta efter det med honom. Tillsammans. Inte bara själv. Jag vill inte ha löften om evig kärlek, jag vill ha önskan om den. Jag vill ha det egentliga innehållet. Inte de tomma orden. Jag vet att saker förändras och att man inte kan veta. Det förändrar inte att man kan vilja. Jag vill ha viljan om en framtid i vårt nu.
Jag vet inte om han förstår. Jag vet inte om någon annan än jag förstår. Han ville ge svar, eftersom han trodde att det var vad jag sökte. Jag bad honom att tänka. Att ge svar när de fanns. Än har vi inte pratat om det. Jag vet inte om han tänker, eller om han lagt det åt sidan. Jag vet inte om han hittat svar. Jag vet inte om vi är kvar i samma berättelse. Och mina trumhinnor är spruckna, min hud avnött, mina ögon utan ögonlock. Allt skaver.
Jag är livrädd för att inte vara den för honom.
Minnesvärt
Nu är jag nästan frisk och har samlat på mig så mycket att skriva om att jag inte ens vet vilket humör jag borde försätta mig i för att börja. Fnissigt skandalös? Lättsamt ironisk? Svårmodigt allvarlig?
Förra helgen var jag, som många av er vet, hos Radikala mamman för att få mig en hederlig skandalhelg till livs. I sin hemstad kan man aldrig riktigt leva ut sitt fulla skandalpotential. Skulle man någon enstaka gång lyckas är det sällan med flit, eller särskilt skoj. I Radikala staden är det dock hejdlöst latjo. Jag och Rex förärade SJs överdrivet dyra och likaledes obekväma säten närkontakt med våra välskapta rumpor, med bagagehyllorna ovanför oss dignande av allhelgonakostymer, fulsprit och hångelutstyrslar. På stationen stod inte bara Radikala mamman med armarna utbredda och léendet från örsnibb till örsnibb, utan även Mania, utstyrd i en fantastisk mössa som förlänade hennes nätta uppenbarelse starka drag av kattleksak. I Palatset blev det snabbt dags för utgång. Jag gled i en stekhet liten 50talsstass med klarröda accenter och höll på att bli upphånglad av min egen spegelbild. Glas tömdes, mål bestämdes och som en liten och alldeles fulländad tornado nedsteg vi på Herbariet. Jag blev så snabbt uppfångad av en späd rock'n'rollhjälte, att jag inte ens hann se Mania bli limbohånglad av en för alla i sällskapet okänd rutig skjorta. Rock'n'rollhjälten ville tala med mig om livets stora frågor, se mig djupt i ögonen, bjuda mig på sprit och ta in mig på hotell. Jag var tjäntsvillig med ögon, öron och djupsinnigheter en god stund, men sedan fick det räcka. Det stod ju faktiskt en hel klunga härliga brudar där, bara för mig. Och en rätt härlig snubbe också. Vi skall kalla honom Hårdrock.
Vid något tillfälle under kvällen spelades The Pointer Sisters gamla dänga, I'm so excited. Den passade stämningen utmärkt, men fick ännu skönare dimensioner av Hårdrocks lyckliga ylande. Den här har jag haft våfflat hår till, nu dansar vi! Hårdrock släpade kärleksfullt omilt upp mig på dansgolvet och jag lyckades nappa Mania med mig i farten. Hårdrock svingade sitt långa hår i varje berusat ansikte, jag trutade med illröda munnen i min bästa dansmin och Mania backade in hela vårt sällskap i mitten av en mansklunga. Hon flög runt golvet, slet tag i kragar, tryckte upp näsan i stubbiga fejs och var helt enkelt Mania. Jag bara skrattade och dansade lycklig under Hårdrocks propellrande svall.
Jag minns att jag visade ena skinkan för ett förvånat par som ställt en vänlig fråga och det förtjusta grabbgänget i hörnet bakom dem, jag minns att jag sade till bartendern att jag ville ligga med honom och skrattade mig därifrån när han stammande sökte distraktion hos sin kollega, och jag minns att rock'n'rollhjälten hela tiden fanns som en flyttbar kuliss i närheten. Jag minns en vilt glad kväll, jag minns vackra ansikten, allt för angelägna män och helt fantastiska kvinnor. Jag minns att alltihop slutade med min hand på Radikala mammans arm, ansikte mot ansikte i hennes breda säng.
Dagen efter var huvudvärken av det slaget som får en att ducka för den himmelska vreden. Jag stapplade, dubbelvikt gnällande, ut i köket efter vatten och planterade mig sedan i soffan under en filt. Jag, Rex och Radikala mamman fnissade, stalkade gamla ligg på nätet, spelade musik och älskade varandra alldeles perfekt mycket för en bakislördag. På kvällen kom kostymerna på, spriten fram och gästerna till bordet. Min bakfylla ville fortfarande inte låta orden flyta, så jag tog en extra drink, för att hjälpa till lite. Och en till, för att vara på den säkra sidan. På nattklubben hamnade jag under en bänk med både flytande ord och flytande synfält. Brudarna satte sig runt om, hånglade oss alla glada och sedan var det bara att rocka vidare i natten. Där fanns Skäggiga äcklon, där fanns en massa bröst som jag bara var tvungen att be att få klämma på, där fanns dräktdelar som inte ville sitta på plats. Där fanns gamla kändisar som skulle hälsas på, där fanns kameror att posera för. Och mest av allt fanns där händer. Överallt, händer. Det slets, drogs, klämdes och nöps. Runt omkring, anonyma ansikten utan någon antydan om huruvida de hörde ihop med näven som just tagit ett stadigt tag om mitt bröst eller gett mig blåmärken på skinkan. Jag, som vanligtvis tycker att örfil och rumpnyp hänger ihop som tit for tat, blev helt förvirrad och uppgiven. Det var bara för mycket. Precis som promillehalten.
Det kan ha varit i mitten av kvällen som en otäcksminkad kostymman dök upp och bad om ett foto. Jag och Mania poserade in caracter, han tackade och ställde någon fråga och ett helt klockspel ringde i bakhuvudet. Munnen, rösten... Vad heter du? Det är ju jag, Tanten! Du var min milleniedate! Vi skrattade, pratade och han var både trevlig och snygg. Men alla klockorna ville inte sluta ringa. Det var ju något, det var något mer... Milleniemannen mindes att vi haft trevligt. Det mindes jag med. Milleniemannen mindes att jag skällt på honom för något. Det mindes jag inte. Milleniemannen mindes att det var om något oviktigt. Det mindes jag inte heller. Jag mindes något viktigt. Något fel. Men inte vad.
Efter diverse förväxlingar, ordväxlingar och spårväxlingar skulle det hemåt gås. Men var? Mania skrek om problem, jag röt om inga problem, Radikala mamman ville ha efterfest och Rex var borta. I kön till garderoben tappade jag bort såväl brudar som humör men när jag kom ut stod Milleniemannen kvar. Jag vill inte gå på efterfest, sade han. Inte jag heller, jag ville bara få med dig hem, svarade jag. Han förklarade att jag fick följa med honom, men utan löften. Och mitt i det vaga klockringandet var det ett erbjudande jag var nöjd med.
Hemma hos honom, med bortgnuggat smink, var vi båda fortfarande snygga och skittrevliga. I hans säng fanns alla möjliga löften att infria. Det var skönt, det var kul, det var... fortfarande något fel. Jag sov gott på hans arm, vi hade sex en tredje gång, vi pratade länge och jag hade inte bråttom därifrån. Men fel var det. När han ville ha mitt nummer blev jag lättad att hans batterier var döda. Jag tog hans. Jag gick ut i den solstrålande, kristallbitande senhöstdagen, tog in vattenblänk och skrytbyggen och mådde bra. Vandrade genom Radikala staden på lätta, glada fötter. Och funderade hela vägen hem till Radikala mamman på vad det kunde vara som var så fel.
Var det hans dumliberala åsikter? Var det att han ville förklara det som jag så tydligt kunde bättre? Var det hans sockerklistriga röst under akten? Jag vet inte. Jag har legat med otrevligare, hårdhäntare, dummare, men det har sällan känts så fel. Vad hände kring millenieskiftet? Har Y2K-viruset raderat livsviktig, livsfarlig information eller är det som ligger kvar och skaver bara en harmlös trackingcookie?
I Palatsets hjärta satt brudar på varje ledig yta, bakfulla, trötta, rufsigt fnissande. Skvallret lades på bordet, bit för bit, som krusidulliga, glittriga presenter från bijouteridisken. När skymningen svartnat och gatorna glittrade frostigt tomma satt vi fortfarande i soffan, alla fyra hoptrasslade under två filtar. Allt vi pratade om var så viktigt. Allt vi lyssnade till var så stort. Allt vi tänkte var blänkande nytt, hopsmitt av de insikter och erfarenheter de andra hunnit göra. Tåget som skulle ta mig och Rex hem fick åka med oväntat lediga platser, för soffan gick bara inte att lämna. Vi skrattade ju så mycket åt Radikala mammans Anna Skipper-imitation och det fantastiska nya programmet Du är vad du knullar, med veckans intag av nakna män på bordet bredvid kannorna med sperma och strikt flatdiet i åtta veckor.
Till slut hade Radikala mamman tagit av sig strumporna så att ögonlocken föll ihop, Manias föräldrar ringt och längtat efter henne tre gånger och jag och Rex blandat fnissningarna med så många gäspningar att det inte gick att avstyra längre. Läggdags. Uppbrottsdags. Hejdådags. Slut på varma, vackra brudsnack som känns lika enkla och livsviktiga som syre.
Dagen efter åkte jag och Rex hem och lämnade Radikala mamman på en perong alldeles för långt bort. På nästa perong stod Knekten, med sina mjuka läppar och älskade kattögon.
Allt det vackraste, är det jag har.
Förra helgen var jag, som många av er vet, hos Radikala mamman för att få mig en hederlig skandalhelg till livs. I sin hemstad kan man aldrig riktigt leva ut sitt fulla skandalpotential. Skulle man någon enstaka gång lyckas är det sällan med flit, eller särskilt skoj. I Radikala staden är det dock hejdlöst latjo. Jag och Rex förärade SJs överdrivet dyra och likaledes obekväma säten närkontakt med våra välskapta rumpor, med bagagehyllorna ovanför oss dignande av allhelgonakostymer, fulsprit och hångelutstyrslar. På stationen stod inte bara Radikala mamman med armarna utbredda och léendet från örsnibb till örsnibb, utan även Mania, utstyrd i en fantastisk mössa som förlänade hennes nätta uppenbarelse starka drag av kattleksak. I Palatset blev det snabbt dags för utgång. Jag gled i en stekhet liten 50talsstass med klarröda accenter och höll på att bli upphånglad av min egen spegelbild. Glas tömdes, mål bestämdes och som en liten och alldeles fulländad tornado nedsteg vi på Herbariet. Jag blev så snabbt uppfångad av en späd rock'n'rollhjälte, att jag inte ens hann se Mania bli limbohånglad av en för alla i sällskapet okänd rutig skjorta. Rock'n'rollhjälten ville tala med mig om livets stora frågor, se mig djupt i ögonen, bjuda mig på sprit och ta in mig på hotell. Jag var tjäntsvillig med ögon, öron och djupsinnigheter en god stund, men sedan fick det räcka. Det stod ju faktiskt en hel klunga härliga brudar där, bara för mig. Och en rätt härlig snubbe också. Vi skall kalla honom Hårdrock.
Vid något tillfälle under kvällen spelades The Pointer Sisters gamla dänga, I'm so excited. Den passade stämningen utmärkt, men fick ännu skönare dimensioner av Hårdrocks lyckliga ylande. Den här har jag haft våfflat hår till, nu dansar vi! Hårdrock släpade kärleksfullt omilt upp mig på dansgolvet och jag lyckades nappa Mania med mig i farten. Hårdrock svingade sitt långa hår i varje berusat ansikte, jag trutade med illröda munnen i min bästa dansmin och Mania backade in hela vårt sällskap i mitten av en mansklunga. Hon flög runt golvet, slet tag i kragar, tryckte upp näsan i stubbiga fejs och var helt enkelt Mania. Jag bara skrattade och dansade lycklig under Hårdrocks propellrande svall.
Jag minns att jag visade ena skinkan för ett förvånat par som ställt en vänlig fråga och det förtjusta grabbgänget i hörnet bakom dem, jag minns att jag sade till bartendern att jag ville ligga med honom och skrattade mig därifrån när han stammande sökte distraktion hos sin kollega, och jag minns att rock'n'rollhjälten hela tiden fanns som en flyttbar kuliss i närheten. Jag minns en vilt glad kväll, jag minns vackra ansikten, allt för angelägna män och helt fantastiska kvinnor. Jag minns att alltihop slutade med min hand på Radikala mammans arm, ansikte mot ansikte i hennes breda säng.
Dagen efter var huvudvärken av det slaget som får en att ducka för den himmelska vreden. Jag stapplade, dubbelvikt gnällande, ut i köket efter vatten och planterade mig sedan i soffan under en filt. Jag, Rex och Radikala mamman fnissade, stalkade gamla ligg på nätet, spelade musik och älskade varandra alldeles perfekt mycket för en bakislördag. På kvällen kom kostymerna på, spriten fram och gästerna till bordet. Min bakfylla ville fortfarande inte låta orden flyta, så jag tog en extra drink, för att hjälpa till lite. Och en till, för att vara på den säkra sidan. På nattklubben hamnade jag under en bänk med både flytande ord och flytande synfält. Brudarna satte sig runt om, hånglade oss alla glada och sedan var det bara att rocka vidare i natten. Där fanns Skäggiga äcklon, där fanns en massa bröst som jag bara var tvungen att be att få klämma på, där fanns dräktdelar som inte ville sitta på plats. Där fanns gamla kändisar som skulle hälsas på, där fanns kameror att posera för. Och mest av allt fanns där händer. Överallt, händer. Det slets, drogs, klämdes och nöps. Runt omkring, anonyma ansikten utan någon antydan om huruvida de hörde ihop med näven som just tagit ett stadigt tag om mitt bröst eller gett mig blåmärken på skinkan. Jag, som vanligtvis tycker att örfil och rumpnyp hänger ihop som tit for tat, blev helt förvirrad och uppgiven. Det var bara för mycket. Precis som promillehalten.
Det kan ha varit i mitten av kvällen som en otäcksminkad kostymman dök upp och bad om ett foto. Jag och Mania poserade in caracter, han tackade och ställde någon fråga och ett helt klockspel ringde i bakhuvudet. Munnen, rösten... Vad heter du? Det är ju jag, Tanten! Du var min milleniedate! Vi skrattade, pratade och han var både trevlig och snygg. Men alla klockorna ville inte sluta ringa. Det var ju något, det var något mer... Milleniemannen mindes att vi haft trevligt. Det mindes jag med. Milleniemannen mindes att jag skällt på honom för något. Det mindes jag inte. Milleniemannen mindes att det var om något oviktigt. Det mindes jag inte heller. Jag mindes något viktigt. Något fel. Men inte vad.
Efter diverse förväxlingar, ordväxlingar och spårväxlingar skulle det hemåt gås. Men var? Mania skrek om problem, jag röt om inga problem, Radikala mamman ville ha efterfest och Rex var borta. I kön till garderoben tappade jag bort såväl brudar som humör men när jag kom ut stod Milleniemannen kvar. Jag vill inte gå på efterfest, sade han. Inte jag heller, jag ville bara få med dig hem, svarade jag. Han förklarade att jag fick följa med honom, men utan löften. Och mitt i det vaga klockringandet var det ett erbjudande jag var nöjd med.
Hemma hos honom, med bortgnuggat smink, var vi båda fortfarande snygga och skittrevliga. I hans säng fanns alla möjliga löften att infria. Det var skönt, det var kul, det var... fortfarande något fel. Jag sov gott på hans arm, vi hade sex en tredje gång, vi pratade länge och jag hade inte bråttom därifrån. Men fel var det. När han ville ha mitt nummer blev jag lättad att hans batterier var döda. Jag tog hans. Jag gick ut i den solstrålande, kristallbitande senhöstdagen, tog in vattenblänk och skrytbyggen och mådde bra. Vandrade genom Radikala staden på lätta, glada fötter. Och funderade hela vägen hem till Radikala mamman på vad det kunde vara som var så fel.
Var det hans dumliberala åsikter? Var det att han ville förklara det som jag så tydligt kunde bättre? Var det hans sockerklistriga röst under akten? Jag vet inte. Jag har legat med otrevligare, hårdhäntare, dummare, men det har sällan känts så fel. Vad hände kring millenieskiftet? Har Y2K-viruset raderat livsviktig, livsfarlig information eller är det som ligger kvar och skaver bara en harmlös trackingcookie?
I Palatsets hjärta satt brudar på varje ledig yta, bakfulla, trötta, rufsigt fnissande. Skvallret lades på bordet, bit för bit, som krusidulliga, glittriga presenter från bijouteridisken. När skymningen svartnat och gatorna glittrade frostigt tomma satt vi fortfarande i soffan, alla fyra hoptrasslade under två filtar. Allt vi pratade om var så viktigt. Allt vi lyssnade till var så stort. Allt vi tänkte var blänkande nytt, hopsmitt av de insikter och erfarenheter de andra hunnit göra. Tåget som skulle ta mig och Rex hem fick åka med oväntat lediga platser, för soffan gick bara inte att lämna. Vi skrattade ju så mycket åt Radikala mammans Anna Skipper-imitation och det fantastiska nya programmet Du är vad du knullar, med veckans intag av nakna män på bordet bredvid kannorna med sperma och strikt flatdiet i åtta veckor.
Till slut hade Radikala mamman tagit av sig strumporna så att ögonlocken föll ihop, Manias föräldrar ringt och längtat efter henne tre gånger och jag och Rex blandat fnissningarna med så många gäspningar att det inte gick att avstyra längre. Läggdags. Uppbrottsdags. Hejdådags. Slut på varma, vackra brudsnack som känns lika enkla och livsviktiga som syre.
Dagen efter åkte jag och Rex hem och lämnade Radikala mamman på en perong alldeles för långt bort. På nästa perong stod Knekten, med sina mjuka läppar och älskade kattögon.
Allt det vackraste, är det jag har.
Ynk
Det är meningen att jag ska sluta bloggstrutsa. Jag har ju berättat halva historien och till och med börjat på fortsättningen. Just nu orkar jag inte alls. Just nu är jag lite eländig och tänker ömka mig själv i bloggform.
Jag somnade löjligt sent inatt, alternativt fånigt tidigt imorse. Knekten var här på blixtvisit och skulle åka hem strax innan tio idag, vilket så klart innebar att jag blev tvungen att prata om livsviktiga saker, snyfta lite och prata ännu mer, fram till 04.17. Ungefär. Vi somnade i en rätt fin sked efter att han tagit våra förnuft tillfånga, och sisådär tre och en halv timme senare vaknade jag av att det gjorde brutalt ont när jag så väluppfostrat försökte svälja lite överskottsdreggel. Huh? Jo, men visst. Det är klart att Tanten ska ha lite halsfluss. Eller mononucleos. Eller cancer. Eller vad det nu kan vara som inom loppet av tre timmar hunnit förvandla en helt utmärkt onsdag till en riktig ynkelskrynkeldag. Kärnfrisk 04.17, sjuksvag 07.45. Rimligt.
På min allra käraste hatvårdcentral gick de i alla fall med på att träffa mig, men halsprovet visade ingenting. Eftersom det gått så kort tid sedan insjuknandet. Översättning: Du är hypokondrisk och upptar vår tid. Jag, som redan speglat halsen och häpnats över storleken på mina halsmandlar som helt plötsligt befinner sig mitt i svalget, blev något fundersam när läkaren efter närsynt letande med ljus och lykta hävdade att min hals var praktiskt taget symtomfri. Full? Tagit makens glasögon? Tittar i fel ände? Penicillin fick jag i alla fall, med direktiven att inte hämta ut det än på ett par dagar. Ska se hur min hitti-på-hals betér sig först.
Nu känner jag mig nödgad att förklara att jag faktiskt inte är det minsta hypokondriskt lagd. Snarare tvärtom. Jag är en av de få jag känner som aldrig trott att jag haft cancer, trots växande knölar i brösten -98 och skum liten knuta på livmodertappen -02. Hum, förresten... Rättelse. När de upptäckte min tumör i hypofysen -96 så hann jag tro att jag hade cancer i hjärnan i säkert en vecka. Men det var för att ingen förklarade för mig hur en godartad tumör skiljer sig från en elakartad förrän, ja just det, ungefär en vecka senare. Och jag får väl erkänna att jag var lite stressad när de gjorde nålbiopsier på bröstknölarna. Sjukt tjock nål förresten. Det ska också sägas att jag inte hade bokat tid för gynundersökning av skumma knutan om jag inte insett att jag ännu inte gjort några cellprover, trots min dryga ålder. Så, jaja. Jag har tänkt tanken. På ett ansvarsfullt och moget vis. Inte det minsta hysteriskt.
Idag var jag lite kvick till vårdcentralen, det erkänner jag. Men halsfluss är så infernaliskt jobbigt och jag hade det jättemycket i gymnasiet. Den korta tid jag tillbringade där. Och det var faktiskt väldigt misstänkt att det gick så fort och att jag inte är sjuk på några andra sätt. Förutom möjligen lite feber nu. Dessutom har jag frikort fram till december och min vårdcentral är SKYLDIG mig. De är onda och får mig att gråta hela tiden. Har jag halsfluss tänker jag då rakt inte ligga hemma och lida i tre dagar, bara för att det är så en väluppfostrad gråsvensk gör. Men, ja. Jag är väl rätt väluppfostrad antar jag. Definitivt gråsvensk. För jag har just skrivit en alldeles orimligt lång text i försvar för att jag gick till läkaren första dagen. Och jag känner mig fortfarande som att jag slösade hennes, och Rikets, dyrbara tid.
Jag somnade löjligt sent inatt, alternativt fånigt tidigt imorse. Knekten var här på blixtvisit och skulle åka hem strax innan tio idag, vilket så klart innebar att jag blev tvungen att prata om livsviktiga saker, snyfta lite och prata ännu mer, fram till 04.17. Ungefär. Vi somnade i en rätt fin sked efter att han tagit våra förnuft tillfånga, och sisådär tre och en halv timme senare vaknade jag av att det gjorde brutalt ont när jag så väluppfostrat försökte svälja lite överskottsdreggel. Huh? Jo, men visst. Det är klart att Tanten ska ha lite halsfluss. Eller mononucleos. Eller cancer. Eller vad det nu kan vara som inom loppet av tre timmar hunnit förvandla en helt utmärkt onsdag till en riktig ynkelskrynkeldag. Kärnfrisk 04.17, sjuksvag 07.45. Rimligt.
På min allra käraste hatvårdcentral gick de i alla fall med på att träffa mig, men halsprovet visade ingenting. Eftersom det gått så kort tid sedan insjuknandet. Översättning: Du är hypokondrisk och upptar vår tid. Jag, som redan speglat halsen och häpnats över storleken på mina halsmandlar som helt plötsligt befinner sig mitt i svalget, blev något fundersam när läkaren efter närsynt letande med ljus och lykta hävdade att min hals var praktiskt taget symtomfri. Full? Tagit makens glasögon? Tittar i fel ände? Penicillin fick jag i alla fall, med direktiven att inte hämta ut det än på ett par dagar. Ska se hur min hitti-på-hals betér sig först.
Nu känner jag mig nödgad att förklara att jag faktiskt inte är det minsta hypokondriskt lagd. Snarare tvärtom. Jag är en av de få jag känner som aldrig trott att jag haft cancer, trots växande knölar i brösten -98 och skum liten knuta på livmodertappen -02. Hum, förresten... Rättelse. När de upptäckte min tumör i hypofysen -96 så hann jag tro att jag hade cancer i hjärnan i säkert en vecka. Men det var för att ingen förklarade för mig hur en godartad tumör skiljer sig från en elakartad förrän, ja just det, ungefär en vecka senare. Och jag får väl erkänna att jag var lite stressad när de gjorde nålbiopsier på bröstknölarna. Sjukt tjock nål förresten. Det ska också sägas att jag inte hade bokat tid för gynundersökning av skumma knutan om jag inte insett att jag ännu inte gjort några cellprover, trots min dryga ålder. Så, jaja. Jag har tänkt tanken. På ett ansvarsfullt och moget vis. Inte det minsta hysteriskt.
Idag var jag lite kvick till vårdcentralen, det erkänner jag. Men halsfluss är så infernaliskt jobbigt och jag hade det jättemycket i gymnasiet. Den korta tid jag tillbringade där. Och det var faktiskt väldigt misstänkt att det gick så fort och att jag inte är sjuk på några andra sätt. Förutom möjligen lite feber nu. Dessutom har jag frikort fram till december och min vårdcentral är SKYLDIG mig. De är onda och får mig att gråta hela tiden. Har jag halsfluss tänker jag då rakt inte ligga hemma och lida i tre dagar, bara för att det är så en väluppfostrad gråsvensk gör. Men, ja. Jag är väl rätt väluppfostrad antar jag. Definitivt gråsvensk. För jag har just skrivit en alldeles orimligt lång text i försvar för att jag gick till läkaren första dagen. Och jag känner mig fortfarande som att jag slösade hennes, och Rikets, dyrbara tid.