Tanten

Ja djävlar.

Den här helgen har varit något sanslös. På fredagen var det festlig middag med någon form av skolanknytning som jag inte hade helt klar för mig innan jag gick dit. Dit gick jag i alla fall, med förhoppning om lite nätverkande och gratis sprit. Nätverkandet blev det inte så farligt mycket med och spriten var förvisso gratis men snålt tilltagen. Ett ynka glas vin fick jag mig till livs innan plånboken skulle fram och sedan var dropparna svindyra . Maten var dock alldeles strålande och sällskapet var trevligt. Efter några halvhjärtade försök till stuffande på Slaktavfallsmarknaden, dit sällskapet slussats efter avslutat kaffemingel, åkte jag hem för att undersöka om ett klädbyte kunde lätta upp stämningen. Jag hann dock inte mer än trampa igång cykeln och snegla på klockan för att inse att jag faktiskt var alldeles för hopplöst skittrött för några som helst hemifrånaktiviteter.

Så jag började fundera över lämpliga hemmaaktiviteter istället. Glasögonmannen visade sig finnas nerbäddad på en föräldrasoffa i Dialektlandskapet, så det blev det inget med. Mycket synd. Eftersom jag fått smak för sällskap slängde jag iväg en skedförfrågan till Lång. Svaret lät vänta på sig, men vid tresnåret trillade en gänglig yngling ner i Tant-jättesängen, pladdrade lite om identitetsproblematik och gick föredömligt snabbt över till att infria givna löften. Eftersom jag inte riktigt hann ända fram till mållinjen blev det en orolig natt, fylld av våta drömmar och klängiga uppvaknanden. När det äntligen blivit tillräckligt ljust ute för att rättfärdiga lite morgonkåtma kastade jag mig över Lång som en virvelvind av lustfylld frustration, men blev blåst på målgången igen. Som tur var ville Lång låna duschen. På tio minuter hinner man både starta, få igång flåset, spurta och kasta sig i mål. Med tillräckligt mycket marginal för att anlägga ett sömnigt oskyldigt anlete lagom tills besökaren kommer tillbaka in i rummet.

För att undvika eventuella gemensamma frukostaktiviteter provade jag en ny strategi: Vara för trött för att kliva ur sängen. Efter diverse obesvarade hintar om hunger och rastlöshet gjorde Långs bakisångest äntligen slag i saken och drev ut honom ur lägenheten. Nöjt skuttade jag ur sängen och drällde omkring i skitig morgonrock och flottigt knullrufs tills diverse internethaverier och modemhämtningar drev även mig ur lägenheten.

Framåt kvällningen kändes det som att jag behövde en kalaspartner för att fullända lördagen. På msn jagade jag reda på Hårfager som inte alls var sugen men vars sambo, Vakt, tyckte att ett studiebesök på Rock'n'roll Highschool lät riktigt spännande. Vi gled dit, old people stylee, innan de började ta inträde och söp oss fulla på Happy Hour-priser. Det har visat sig vara en närmast bergsäker strategi för en finfin kväll. Man hinner hugga sittplats, pissa revir på hela stället och spana in de andra oldiesarna innan fyllan fördunklar både syn och omdöme. När småkidsen sedan rasar in i drivor känns det ändå som att man äger stället och även om man köper sista drinken sekunden innan snålpriset slutat gälla (vanligtvis vid elva) har man hunnit tanka upp så duktigt att man kan surfa på ruset hela kvällen. Det vill säga, till ett, när man börjar gäspa okontrollerat och muttra indignerat över att ungdomen knuffas så väldigt på dansgolvet nu för tiden.

I vilket fall. Tydligen hade jag gjort något rätt med utstyrseln, för jag har sällan blivit så inspanad. Vakt, jag och Hårfager satt på ena sidan baren och underhöll oss med mina knullskrönor och Vakts chockerade ansiktsuttryck, under ett stadigt inmundigande av drinkar och shots. På andra sidan baren stod ett par-tre män i lämpligt utförande och ålder för en tant på rövarstråt. Särskilt en av dem fångade min uppmärksamhet. Eftersom jag lider av en oturlig kombination av skumögdhet och fåfänga var jag inte helt säker på hur han faktiskt såg ut, men upprepade sneglingar gav ändå samma intryck. Sjukt het. På väg till toaletten passade jag på att få mig en närsyntare upplevelse. Jajamensanserru. Det här var en skönhet i världsklass. En pech-ba-OUÄJ, för att uttrycka sig lite tydligare. Spanandet fortsattes, även om responsen verkade lite svag.

Efter en stund kände sig Vakt färdig med studiebesökandet och lämnade mig och Hårfager åt våra öden, det vill säga dans, fylla och män. Efter en runda på dansgolven, med obligatorisk pojkspolingsjucksduckning, återvände vi till vårt väl inpinkade barrevir. Hårfager armbågade till mig, sneglade över min axel, och där stod han, Skönheten. Eftersom jag varit på väg fram i säkert en timme, hade jag öppningsfrasen färdigpaketerad på tungspetsen. Den skulle vara av den okreativa men hard hitting varianten: Jag har funderat på en sak en stund nu. Är du bra på att hångla? Jag vänder mig om, skakar hand och säger Jag har en fråga som jag har velat ställa en stund. Entré kompis i keps, Med Ett Uppdrag. Det här är en skitbra kille, det ska du veta! Han tycker att du är ashet!

Det visade sig vara ett ganska lyckosamt avbrott, även om det just då kändes rätt pinsamt med kepsens höhö-iga hopfixningsansträngningar. Skönheten var en skönhet av den speciella sorten vi alla känner till: Snyggast med käften stängd. Jag hoppas fortfarande att en del av flabbandet och ööh-andet kan hänföras till nerver, men uttrycket Inte det skarpaste redskapet i redskapsskjulet har sällan varit så otillräckligt. Så, vad göra? Han var tillräckligt vacker för att distrahera från säkert hälften av korkadheterna och hans sällskap var rätt trevligt. Så jag hängde kvar ett tag. Försökte fråga om saker. Fick veta att han hatade frågor. Fick veta att han var rik som ett troll. Och att han var absurt känslig kring ämnet pengar. Fick frågan om jag ville åka till Amsterdam samma natt. Blev inbjuden på sjutton efterfester. Blev erbjuden olika alkoholsorter i ett bedövande tempo. Tittade på när Hårfager blev nedsupen med hjälp av en av de starkare sorterna.

Rätt som det var fick jag syn på Tonåringen, en gammal nedläggning som fick mig att rodna kraftigt när han dagen efter svarade på frågan om hur gammal han var. Jag vinkade glatt och följde honom med blicken till hans sällskap, som visade sig innehålla ett annat välkänt ansikte: Gossen. Ni som känner min vapendragare Rex tillräckligt väl för att ta del av hennes hemligheter känner igen namnet. Gossen är skojig, drygare än de namnkunnigaste av handdiskmedel och lillebror till en gammal god vän, Lingonben. Just lillebrorskapet är mycket relevant i alla historier om Gossen, till hans stora förtret. Jag såg i alla fall ytterligare ett tillfälle att distraheras från Skönhetens okloka ovilja att låta munnen tiga still och gick bort för att kramas glatt och utgjuta mig om oturligheten i de vackras mer påfallande brister. Gossens svar på min klagan var omöjligt att missförstå. Du kunde ju gå hem med en snygg och smart lillebror till en kompis istället.

Jag tappade hakan, rodnade, stammade och kände mig som ett fån. När Gossen var sexton hade vi ett första sammanträffande i en soffa på en midsommarfest, där avslöjandet av Gossens knappa byxmyndighet raskt omintetgjorde de långt framskridna planerna på hångel. Sedan dess har han för mig förblivit sexton i alla sexualiserade avseenden. Det har helt enkelt varit otänkbart. När jag förklarade min fullkomliga överraskning inför denna nya vändning i kvällens drama, påminde mig Gossen om att vi minsann bestämt att vi skulle gå hem ihop förra gången vi sågs på Rock'n'roll Highschool. Rodnaden, stammandet och hakslappheten tog sats med ny energi. Men inte har väl jag... Jo men visst. Ni mina kära läsare vet ju vilken kväll det var. Det var kvällen när jag smsade Glasögonmannen efter sommaruppehållet och Lång deklarerade att han var skyldig mig a whole lot'a tounge. Full som en alika hade jag uppenbarligen spridit min kärlek som en bottentrål, uppfångandes allt i dess väg.

Jag och Gossen fick inte mycket vettigt sagt innan jag gick tillbaka till barreviret för att leta efter Hårfager, men ett alternativt slut på kvällen började ta form i mitt sinne. Ett där Skönheten gick på efterfest med kepskompisen och ööh-ade och höhö-ade utan mig. Ett där Gossen plötsligt växte upp och blev man. Inte långt efter detta insåg Hårfager sina begränsningar och raglade hem. Jag blev kvar i ett mycket stimulerande samtal med Skönhetens polare, samtidigt som jag i bakhuvudet försökte forma någon typ av plan. Skönheten hängde i krokarna och teg barmhärtigt nog. Gossen dök upp och försvann igen. Till slut bestämde jag mig för att säga adjö till Skönheten, säga... någonting till Gossen på vägen ut och gå hem. Genom att inte tänka den tanken färdigt låtsades jag att jag minsann inte alls bestämt mig för om jag ville hångla med Lingonbens lilla lillebror eller inte. Så jag gick fram till Skönheten och sade Hejdå. Då frågade han om jag ville ha taxi hem. Jag sade att jag hade cykel. Han frågade om jag ville att han skulle följa mig. Jag blev ställd och tog över ööh-andet. Ja?

Så gick vi ut ihop och Gossen såg jag inte till. Hemvägen blev en intressant studie i hur snabbt min vanligen så elokventa uttrycksstil kan regrediera till gälla läten ackompanjerade av lätt höjda ögonbryn och halvöppen mun. Jag var allt annat än övertygad om att det här hemsläpet var en bra idé. Väl hemma tjatades det om sprit, varpå jag ljög att barskåpet var tomt. En efterfest på tu man hand med snygg som ett spån var inte vad jag längtade efter. När tandborstning och ansiktstvättning var gjord kom jag ut  till denna märkligt vackra man, bytte ett par ord och blev upphånglad. Och gud hör bön.

Han må inte kunna föra en konversation, men hångla, se det kan han. Och allt annat som tillhör ämnesområdet. I min umgängeskrets går den här speciella begåvningen under benämningen The Magic Touch. Ni vet när ni har upplevt det. Natten och morgonen var av sällsynt trevligt slag. När Skönheten gick lämnade han inte bara sitt nummer, utan hela mobilen. Återlämning ska ske under veckan och jag rådbråkar min hjärna för att hitta lösningen på detta delikata problem. När man hittar så bra ligga låter man det inte komma undan i första taget. Men orkar jag snacka mig fram till första kyssen? Eller bör jag låta den vackra munnen förbli helt och hållet stängd?