En sista vägskylt till Ingens Mamma
Brev till Ingens Mamma. Än är det inte skickat.
Mamma.
När människor funderar kring att skaffa barn, målar de upp fantasier och bilder i huvudet. Deras längtan efter ett eget litet knyte tar form i drömmar och önskningar om hur fantastiskt just deras lilla barn kommer bli. De önskar sig ett vackert barn, ett begåvat barn, ett intelligent barn. Ett verbalt barn, ett socialt barn, ett modigt, snällt och duktigt barn. Ibland blir verkligheten en helt annan än fantasin. En del av de drömmande människorna får handikappade barn, utvecklingsstörda barn, språkligt begränsade, ängsliga, bråkiga eller svåra barn. Ofta klarar de av att älska barnet trots problemen, för att det på något sätt ändå är deras efterlängtade lilla knyte. Ibland orkar de inte. Ibland är problemen allt föräldrarna kan se.
Jag var ett vackert barn. Jag var ett begåvat barn. Jag var ett mycket intelligent barn, ett verbalt barn, ett socialt, modigt, snällt och duktigt barn. Jag var precis det som de allra flesta blivande föräldrar fantiserar om. Men om mig fanns det ingen som hade fantiserat. Jag blev till av en slump, jag var en ovälkommen överraskning, ett problem för en allt för ung kvinna att lösa. Det var ingens fel. Allra minst mitt. Men när jag kom där, med alla mina gåvor, goda förutsättningar och ansträngningar, fanns det ingen som hade drömt om mig och som kunde hålla om mig och säga att jag var precis allt man kunde önska.
Jag kom till en familj som var måttligt road av små barn. När jag betedde mig som det lilla barn jag var möttes jag allra oftast av irritation och eftersom jag var ett begåvat barn, gjorde jag det som situationen krävde. Jag försökte bete mig vuxet. Jag härmade vuxnas sätt att prata, intresserade mig för vuxna ämnen och tog ansvar på vuxet vis. Runt mig fanns inga andra små barn att leka och utvecklas med och när jag hamnade i barnsliga sammanhang, blev jag ett lillgammalt ufo som ingen förstod. Det hette att jag hade sociala svårigheter. Märkligt hur något så adaptivt i nästa snegling blir en svårighet.
Jag har inte ADHD. Jag har med största sannolikhet aldrig fyllt kriterierna för diagnosen. Den preliminära diagnos som jag nämnde för dig kom från ett enstaka besök hos en psykolog, när jag sökte för en av mina depressioner. Han bad mig fylla i ett formulär, kastade ett getöga på svaren i sittande stund och sade att jag nog hade en mild form av ADHD, precis som han.
ADHD-diagnosen ställs, precis som andra psykiatriska diagnoser, utifrån symptom och inte orsak. Man skiljer på ADHD med koncentrationssvårigheter och/eller hyperaktivitet, som har med signalsubstanser i hjärnan att göra och svarar väl på medicinsk behandling, och ADHD med ångest som främsta symtom, där medicinsk behandling inte har någon effekt. Debatten kring huruvida ångest ska ge samma diagnos som signalsubstansrubbningar går het, som den bör.
Ångest, ja, det får jag väl säga att jag haft. Mina första självmordsgester gjorde jag i lågstadiet. Min första depression minns jag inte. Mina två allvarligaste självmordsförsök skickade mig till sjukhus, där det ena resulterade i en veckas ofrivillig inskrivning på akutpsyk. Jag minns så väl när jag sade det till dig, desperat gråtandes. Du svarade Sch, Lillasyster kan höra, och frågade aldrig igen.
Det har tagit mig många långa år att få grepp om vad känslan att vara oönskad gjort med mig. Fortfarande är jag skräckslagen att någon ska tycka att jag gjort något fel, hur litet och oavsiktligt det än må vara. Kärlek för mig, är ett betyg. Det är något man gör sig förtjänt av, något man får när man bevisat sig vara helt igenom duktig och god. Det är nära omöjligt att få MVG och efter nästa prov blir bedömningen en helt annan.
Du kan aldrig förstå hur ensamma åren utan familj har varit. Du kan aldrig föreställa dig det oändliga vakuumet, när ingen ens låtsas att de älskar en precis som man är. Det var först i vuxen ålder som jag insåg den milsvida skillnaden mellan att vara självständig och att aldrig be om hjälp, eftersom vissheten att ingen kommer till undsättning är total.
Hela mitt liv har du sökt felet i mig. Du har bett om hjälp hos skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst, överallt har du försökt förklara hur stora problem din dotter har och hur svårt det gör ditt liv. Du har bett om diagnos för mig och stöd för dig. Jag har haft sociala problem, borderline, ätstörningar och ADHD. Ingen har bekräftat dina slutsatser. Gång på gång har skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst talat om att det är ett begåvat barn du har. Intelligent och verbalt.
Jag hatar dig inte. Jag är ibland arg, men inte alltid. Jag önskar inte att vår kontakt är för evigt bruten. Jag beundrar dig, ser upp till dig, längtar efter dig. Det har jag gjort hela mitt liv. Men så länge du söker efter förklaringen till problemen i mig, så kommer inget förändras. Det kommer aldrig föra dig närmare mig, bara längre och längre bort. Kanske är det det du vill. Så enormt många av mina problem, mamma, då och nu, stammar ur din oförmåga att älska mig. Jag vet att du vill. Men jag vet också att du inte riktigt kan. Jag tycker att jag förstår varför. Den dagen du själv förstår varför, den dagen du kan försöka älska mig som den jag är nu, som din vuxna dotter, då har du hittat fram till mig. Till platsen där jag står. Jag kommer aldrig sluta önska mig din kärlek. Jag kan bara inte längre hålla andan.
Jag söker inte ett svar nu, jag vill inte föra en debatt kring rätt och fel, verklighet och fantasi, tolkningsföreträde och absoluta sanningar. Det här är min verklighet, min sanning, min livshistoria. Jag berättar för dig nu, att så här har mitt liv sett ut. Ditt liv har sett annorlunda ut.
När du kan älska mig finns jag här. Fram till dess tänker jag inte leka låtsaslekar. De krossar mitt hjärta. Jag önskar att jag aldrig behövde göra dig illa men ibland är det oundvikligt.
Jag hoppas att du får en underbar födelsedag, med all glädje du förtjänar.
Vilket brev du har skrivit tant. Jag grät när jag hade läst slut. Men jag ler också för din stryka. Det är ingen lätt sak att skicka det där brevet, men OJ - vilken styrka. Jag vill ändå ge dig en kram, du har inte bett om den och det vet jag. Men du får en iallafall lika mkt för min egen skull. Jag har precis insett att jag har ett brev som väntar på att skrivas.
Kram
Önskar jag kunde vara där och krama dig.
Självständighet kan också vara att undanbe sig den hjälp man aldrig fått eller förväntar sig att få.
Skicka brevet.
Svar: Självklart håller jag med dig. Och det var verkligen inte min mening att få det att låta som om jag sätter in alla kvinnor i ett fack! För självklart är det inte alla kvinnor som känner som jag skrev.
Anledningen till att jag överdrev det lite är för att jag känner att många kvinnor som säger att de står upp för sig själva, och säger att man hela tiden måste tänka på vilken roll man ger sig själv osv, inte gör det egentligen! Jag känner att många
känner sig tvingade att tänka på allt de säger och gör endast för att de känner sig hotade utav mannen, vilket är precis det de säger till andra att inte göra!
Jag själv känner inte heller att jag behöver bli räddad eller omhändertagen, jag klarar mig själv. Dock känner jag behov av att ha en man, men det är ju inget konstigt med det :)
Ha det så bra och tack för din kommentar!
Vackert men sorgligt brev!
Du verkar vara en mycket stark kvinna, någon att vara stolt över!
Jo, det kändes som han hade nåt i början. Men han verkar inte ha huvudet med sig längre. Och som vanligt är det sorgligt att inte heller fansen filtrerar vad som är roligt och inte...
Också jag imponeras av din styrka förresten.
Jag vill inte vara oförskämd eller göra dig ledsen med mitt inlägg.
Men jag får det bestämda intrycket att du försöker " besegra " din mamma. Hon kan nog inte bli någon annan än den hon är, hur mycket du än försöker, lika lite som hon kan
" göra om " dig. Hennes tillkortakommanden måste du som vuxen kvinna acceptera och lägga bakom dig.
Jag har aldrig förväntat mig att mina föräldrar ska passa in i mitt livsmönster eller ge mig det jag tycker att jag borde få eller inte fick. Det är ju orimligt att tänka så.
Gör dig av med ditt maktbegär Tanten och uppvakta din lilla mamma på hennes stora dag. Var hos henne och gläds med henne. Krama henne mycket och uppriktigt.
Du som är besitter ett gott omdöme måste ju inse att det är det enda rätta. Din kärlek kan på sikt göra en skillnad. Hon längtar efter dig också.
Åh kära Tanten. Det känns verkligen i magen att läsa detta och de föregående inläggen av dig.
Jag behöver kanske inte säga att jag inte håller med Vita. Att förlåta, som är vad det skulle innebära att åka dit och "krama henne mycket och uppriktigt", är ibland nödvändigt. Men ibland innebär det bara att man upprepar traumat och sviker sig själv.
Kram
Hej kära Tant!
Har du skickat brevet? Eller blev det kvar här, i "bloggosfären"?
Jag tycker att du borde skicka det och jag tycker att du gör rätt som bryter och inte träffar din mammma. Om en människa bara tar energi ifrån och aldrig ger något så finns det ingen anledning att ha kvar som i sitt liv. Även om dom är närstående.
Så länge din mamma inte ser DIG utan bara alla märkliga symptom och förklaringar så är det inte värt att försöka förlåta. Om du gör det så ska det ju vara för din egen skull! Marcus har en klar poäng tycker jag, och jag håller inte heller med Vita (som jag tycker är ute och cyklar med sitt inlägg) Gör vad som är bäst för DIG, gumman, du är alldeles jättebäst, precis som du är!!
Det är tanten som har övertaget hela tiden. Hon är intelligent vacker empatisk och omdömesgill.
Marcus och Vegolatte faller i gropen som de flesta gör som tänker att en PRESTIGEFÖRLUST är ett avkall på en själv och visar därmed hur "liten" man i själva verket är.
Ni måste erkänna och inse att många
människor inte når upp till er nivå men ändå har ett existensberättigande och ett outtalat KRAV på respekt.
Er inställning Marcus och Vegolatte leder till de
krig som så många ggr förödd vår jord. Irak tex !!!
Vita, om du menar att min inställning leder till krig, så tycker jag att man kan jämföra din inställning med världens, då man låter Kina arrangera OS. Tycker du att det är rätt ge ett land så mycket PR när dom verkligen inte beter sig på ett accepterat sätt mot andra människor?
Jag vill verkligen inte jämföra Tantens mamma med Kina, men jag vill bara påpeka det absurda i att enbart visa välvilja i de fallen som det framför allt skadar en själv.
Visst har alla ett krav på respekt, men jag tycker verkligen inte att jag behöver GE min respekt om människan gång på gång visar att hon inte förtjänar det och det i slutändan är jag som förlorar mest på det. Det handlar inte om PRESTIGEFÖRLUST eller ATT GE AVKALL PÅ SIG SJÄLV som du så fint beskriver det, det handlar om att låta bli att själv sticka in kniven i hjärtat på sig själv, gång på gång, på gång.
Jag hävdar bestämt att prestige leder till krig. Varför lyssnade inte Bush på Hans Blix som ägde relevant kunskap om Irak ? Svaret är prestige och behov av makt.
Det är på samma sätt med oss människor. Gör vi avkall på vår makthunger så lever vi ett mycket lyckligare liv. Jag förstår inte varför det är så viktigt att besegra andra ? Gör du ?
Jag respekterar dig Vegolatte. Dina åsikter stör mig på intet vis och jag vill inte heller att du ska tänka som jag.
Tanten borde förstå att man kan inte "VINNA" alla människor till 100%, eller FÖRÄNDRA dem, inte ens sin lilla mamma. Man får vara nöjd med den kontakt som ändå finns.
Sträcker du ut din hand möter du en annan, garanterat,
men om du sluter dig och DÖMMER din medmänniska är ett möte aldrig möjligt.
I mörker kan inga rosor växa. Ha det bra Vegolatte !
Jag motsätter mig inte din åsikt att makthunger leder till krig. Däremot förstår jag inte din liknelse med Bush/Blix och Tanten/Tantens mamma? Menar du att Tanten är som Bush? Eller att Tantens mamma sitter inne med värdefull information till Tanten, som Tanten vägrar lyssna på? Menar du isf den befängda informationen att Tanten skulle ha ADHD?
Jag menar naturligtvis inte att att varken jag eller Tanten kan "VINNA" eller "FÖRÄNDRA" andra människor, men det finns heller ingen anledning att vara nöjd med en relation om man ständigt skadas av den. Om någon sårar mig gång på gång så ser jag faktiskt ingen anledning att fortsätta träffa den personen.
Det här är överhuvudtaget inte fråga om makt eller att besegra andra människor. Det handlar inte om att göra andra människor illa för att få dom att tänka som jag vill, inte heller om att DÖMMA andra människor för deras åsikter eller handlingar. Det handlar om att dra sig ur en relation som skadar, som får en att må DÅLIGT.
Jag har inget behov av att besegra andra människor, men jag ser heller ingen anledning att omge mig av människor som får mig att må dåligt. Gör du?
Tanten har en utomordentlig god kunskap. Hon vet det mesta och kan verbalt formulera förhållandet Tant/Morsa.
1. Tanten vet att verkligheten blir en annan än fantasin.
2. Tanten vet att ett oönskat barn är ett problem för en alltför ung kvinna.
3. Tanten har ju enligt henne själv inte ADHD. Att hennes Morsa envisas med att försöka fastställa en diagnos är ju Morsans problem.
4. Tanten är vuxen nu och att man är så beroende av att bli bekräftad av sin Morsa är långt mer än jag kan förstå.
5. Tanten vet att Morsan inte kan älska Tanten.
6. Det har varit många ensamma år. Visst ! Beror det enbart på Tantens Morsa ? I en relation är man väl åtminstone två. Osv, Osv.
Det var inte något bra exempel Bush/Blix det kan jag villigt erkänna. Snälla Vegolatte ha överseende med detta.
Tanten har så mycket kunskap, en bländande begåvning och inlevelseförmåga att hon borde dämpa sitt "hämdbegär" ? "maktbegär" ? "förlåtelsekrav" ?
Hon borde anvämda sin erfarenhet konstruktivt, skiva en bok, arbeta som psykolog, ugöra ett stöd för barn som drabbas i dag.
Jag lever själv i ett kollektiv och här är det högt i tak vill jag lova. En god överlevnadsstrategi är att ha självdistans, kunna garva åt sina tillkortakommanden.
Jag funkar bättre med en del, helt klart. Men det betyder inte att jag avvisar de som kritiserar mig. Tvärtom. De är viktiga för min självuppfattning.
Till Tanten !
Försök att lära känna dig själv lite bättre.
Vem du har råkat bli och ärligt hur det verkligen har gått till.
Vad finns det för skavanker som du kan göra något åt ?
Vad är du bra på bortsett från att skriva ?
Hur kan du utveckla det ?
Du behöver en psykisk råstyrka för att ta dig ur ditt dilemma. Har du den ?
Därmed inte sagt att du ska glömma eller trycka ned din sårbara verkliga kärna. Den är så fiiin !!!
Jag önskar dig all lycka med knekten.
Jag tänker på dig.
Ett sista svar till Vita..
Det är en sak at veta saker rent intellektuellt. Det är en helt annan sak att kontrollera känslan. Du har uppenbarligen inte blivit sårad djupt i själen av dina föräldrar? Det är något som sitter kvar, känslan av att vara oälskad är inte något som man kan vifta bort, bara för att man VET saker. Det är stor skillnad på att VETA och att KÄNNA.
Visst kan man använda negativa erfarenheter konstruktivt, men det är också lätt att man gör det enbart utifrån ett behov av att vara duktig eller för att få bekräftelse. Det kan därför vara bättre att bearbeta känslan, vilket ju Tanten gör i sin blogg. Att definiera känslor är ju ett steg i att nå målet att må bättre, till skillnad från att bara tuffa på och och vara arg, men inte exakt veta varför.
Kontentan är att du gör det väldigt lätt för dig när du säger att "det bara är att komma över och förlåta" och att Tanten har så stor intellektuell förmåga så att Tanten "borde kunna osv". Det är inte intellekt det handlar om och såren sitter djupare än att det bara är att skaka av sig och komma igen. Sättet du presenterar lösningar tycker jag visar på framför allt bristande ödmjukhet inför Tantens situation.
Ha det så bra och lycka till i ditt liv!