Tanten

Jag är ledsen.

Ja. Det är faktiskt så.

Jag är ledsen.

Jag behöver säga det, skriva det, för att det ska synas. Jag vill inte vara ledsen, så jag låtsas. Tydligast blev det när Knekten var här i helgen.

Han kom på torsdagen och helgen innan, påskhelgen, var jag hos honom. Påskhelgen var en helt magisk helg. En nästan hel, helt magisk, vecka. Jag träffade hans familj, spenderade två nätter i deras sommarstuga, retades med Knektfarmor och blev ompysslad av Knektmamma. Vi firade födelsedag och vi gick på restaurang med knektbror Tambor och Kata, Tambors fabulösa, radikala flickvän, där vi blev så kommunistiska och kapitalistiska att spottet flög över vinglasen. Vi hade himlaskälvande sex i pojksäng och vi pussades, nosades, snosades, hudade och drunknade i varandra och en kärlek för stark för att gömmas i två bräckliga människokroppar. På tågstationen på tisdagen kändes två knappa dygn oändligt svåra att uthärda.

Så kom onsdagen med skola, så kom torsdagen med sjukanmälan och torsdagkvällen med Knekten. Han klev av tåget med all längtan, all kärlek som vi byggt så stor under påskveckan och jag mötte honom... Jag mötte honom med min oro. Jag kunde inte möta hans värme och jag förstod inte varför. Jag såg hans osäkerhet, jag kände hans tvekan och jag förstod inte vad som hänt. Han frågade och jag svarade med en gissning.

Jag är nog kanske ledsen.

Och ja. Jag var ledsen. Hela helgen blev det smärtsamt tydligt. Påsken var semester, vila, flykt från min vardag och min oro. Där kunde lyckan flöda, glädjen ta över och oron lämnas hemma. Hemma här, där den väntade som en helveteshund på dörrmattan, ivrigt hoppandes och nafsandes vid min återkomst. Onsdagen och torsdagen blev ett gatlopp av ångest, en brutal återkomst till allt jag inte kan, inte orkar, inte klarar av. Inte ens Knekten kunde sudda ut rynkan mellan mina ögonbryn den här helgen.

På söndagen i Knektens sommarstuga svek min kropp igen. Alla muskler lade av och jag fick halvt bäras från matbordet när gaffeln med sallad blev för tung att lyftas till munnen. Jag sov utmattad på Knektfarmors överkast medan Knektmamma röt upprört i köket om usel sjukvård och orättvisan mot en ung kropp. På onsdagen i skolan markerade kroppen omedelbart missnöje och när jag härdat ut förbi lunch kunde jag inte längre fatta pennan eller hålla upp huvudet. Jag tog en taxi hem och fick hjälp upp i lägenheten av Rex. På torsdagen och fredagen stannade jag hemma och grät.

Jag har gråtit så mycket de senaste veckorna. Fram till i vintras hade min kropp strejkat vid kanske tio tillfällen, bara en gång totalt. De senaste två veckorna har min kropp helt lagt av vid tre, kanske fyra tillfällen. Vad betyder det här? Vad gör jag mot mig själv? Driver jag mig att bli allt sjukare, så sjuk att jag inte längre kan gå? Är min utbildning värd det här? Vad är alternativet?

Varje dag är en kamp, för att vakna, för att inte somna, för att orka, för att lyssna, förstå, ta in. För att hålla koncentrationen. Jag gör oavbrutet enerverande småfel som tvingar mig att gå i mina egna fotspår, städa upp efter mig själv. Jag har labbråttat mig igenom varje föreslagen drog för att försöka hitta den enda som låter mig sova. Från fyratiden varje morgon sparkar jag mig runt sängen med tilltagande ryggvärk och ett allt mer oöverstigligt berg av sömnskuld.

Jag intalar mig själv att allt är fint vid minsta möjliga läge. Har jag lyckats låta bli att nicka till en timme, har svärmarna av trötthetshumlor under huden tagit lunchrast, lyckas jag skämta en gång vid fikabordet, så är allt bara bra. Finfint. Kalaskul. Det här klarar jag galant. Ändå tvingar jag mig ur sängen med övermänsklig ansträngning varje morgon, hälsar dem jag möter med ett askgrått ansikte för utmattat för att le, stjäl sömnpauser så fort ingen ser och ligger stilla i soffan från ögonblicket jag kommer hem till nio, när jag börjar fundera på att sova. När jag tänker att den HÄR natten, nu måste jag väl ändå vara utmattad nog för att verkligen sova.

Jag är ledsen. Jag sörjer att jag inte klarar av det här. Jag kan inte leva mitt liv som jag hade tänkt. Jag kan inte arbeta heltid, inte nu och förmodligen aldrig. Jag kan inte jobba parallellt med studierna. Jag kanske inte ens klarar av att studera på heltid.

Det är ett väldigt annorlunda liv jag försöker se framför mig. Än så länge är bilden smutsgrå och konturlös.

Kanske är det tårarna som suddar blicken.