Definitionen av för mycket, del I

Det är mycket nu. Kanske själva definitionen av för mycket, faktiskt. Jag tänker inleda de kommande fyra inläggen med en disclaimer.

Som alla trogna läsare vet, och har fått omtalat för sig en halv miljard gånger, så är det här bloggprojektet främst ett ärlighetsprojekt, ett självterapiprojekt. Jag har talat både högtravande och högljudt om hur viktigt det är att inte censurera sig, inte för någon. Det jag skriver är min sanning och bara min. Ibland kommer den att vara obekväm, men aldrig intentionellt elak. Eller, ja. Åtminstone inte mot dem jag älskar. Och nu kommer vi till dagens knut. Ibland handlar min sanning, det jag behöver få ur mig, om dem jag älskar. Det är sällan kul att läsa om sig själv, beskriven med någon annans blick. Men om jag skulle låta bli att skriva om dem jag älskar skulle jag inte kunna skriva alls. Kort sagt: Det här inlägget kommer handla om några av er som läser. Jag menar inte att såra någon, jag är inte arg på någon, tycker inte mindre om någon. Jag uttrycker bara min reaktioner på det vi gjort och sagt. Känns det jobbigt behöver ni självklart inte läsa vidare.

Disclaimer färdig.

Min älskade, finaste lillasyster var här i veckan. Hon bor i ett land halvlångt bort och vi ses allt för sällan. Nu skulle vi få två dagar, bara för oss själva. När hon anlänt tog vi svängen förbi Hemköp och handlade mat för ett smärre gästabud. De hemkånkade varorna blev till en smarrans sallad och vid matbordet talade vi om att tala om känslor. Lillasyster konstaterade snabbt att hon inte gillar att prata om känslor. Att hon tycker att människor som grinar och betér sig är oattraktiva. Det var inga nyheter egentligen, det har aldrig varit en enkel uppgift att lura ur lilla syster hur hon mår och känner. Men just den här gången var det som att mattan rycktes undan för mig. Jag kan inte prata om något annat än känslor. På riktigt, jag kan inte. Vad ska man prata om då? För mig blir alla samtal tomma, urvattnade, korta och innehållslösa, om man inte pratar om hur sakerna känns och får en att reagera.

Så där satt jag, och kände mig överflödig. Ganska meningslös. Hela min funktion, som person, som vän, som syster, hade just förklarats oönskad. Tungan satt som låst vid gommen och inte ett enda ämne fanns att lägga upp för diskussion. Och den tunglåsningen ville inte släppa. Det blev ganska tysta dagar, med mycket foton, youtube och gå-på-stan. Jag kände mig fånig, tråkig och gammal. Sista kvällen frågade jag ändå, efter allt för starka drinkar, hur det egentligen låg till med mamma. Hennes födelsedag är på väg, en särdeles viktig jämn sådan. Det känns idiotiskt att låtsas vara ointresserad av mamma, när konflikten så uppenbart vibrerar som fond till alla samtal om familjen. Så jag frågade. Och det blev kris och katastrof.

Mamma hade först sagt att hon inte vill ha någon fest, eftersom det känns så jobbigt att jag inte kommer vara där. Att jag inte blivit tillfrågad är inte relevant. Att min mor inte ringt mig sedan februari förra året är heller inte relevant. Bara att hon är så ledsen över att jag inte skulle komma på hennes fest att hon helt ska strunta i att fira sin stora födelsedag. Återigen är hon martyren och jag spikislagaren och törnekranslindaren. För min mor, det eviga societetslejonet, den perfekta värdinnan, finns ingen mer högljudande siren, ingen klarare fyr att tända, än den att inte fira sina jämna år. Alla skulle veta, alla skulle fråga. Det i sig skulle vara enormt obekvämt för kvinnan vars ansikte utåt är det enda som räknas, men skuldfrågan skulle vara för evigt avgjord. Jag har förskjutit min mor, hon är förkrossad. Otacksamma barn, helga din moder.

Jag blev arg och ledsen. Min syster, vars känslor inte har ord eller namn men ständigt bubblar under ytan, blev ännu argare, ännu ledsnare. Hon ville försvara mamma, förstå mig, inte välja sida men samtidigt... Det blev för jobbigt. Vi lämnade bartenderns oblyga stirrande, gick hem och satte oss i soffan. För att prata, trodde jag. Men min lillasyster tycker inte om att prata om känslor. Så jag avslutade min monolog, var tyst, väntade. Väntade i en evighet. Tystnaden pressade mot mina trumhinnor med ett bedövande brus. Till slut gav jag upp, helt enkelt och lika ordlöst, och borstade tänderna och bytte om. I den breda sängen gjorde jag ännu ett försök att förtydliga, att förklara att dörrarna alltid står öppna och att jag alltid vill lyssna. Vad vill du att jag ska säga, blev svaret.

Vad vill du att jag ska säga.

All ork rann ur mig, jag var för full, för trött, för ledsen. Jag vill väl ingenting. Jag kräver väl ingenting. Jag har väl inga särskilda ord att lägga i någon annans mun.

I mörkret snyftade lillasyster, och jag likaså. Ordlös gråt som skar genom varenda fiber. Hon somnade. Jag låg vaken och lyssnade. Morgonen därpå låtsades vi båda som ingenting, gick en vända i kvarteren och sade adjö på tågstationen. Jag tror att hon hade bråttom iväg. Jag vilade utmattad i soffan hela kvällen.


Kommentarer
Postat av: Johanna

Ring din mamma och säg att du gärna kommer om det blir en fest. Den här konflikten och tystnaden tar tusen gånger mer enegi från dig än ett halvkyligt ses-nån-gång-ibland förhålland emed din mor skulle göra. Det tror jag starkt. Håll henne lite på avstånd om du inte litar på henne men någon form av relation, typ ringa-och-kallprata-ibland kan ni väl ändå ha.

2008-02-10 @ 21:25:10
Postat av: Gustave

Börja med att banka skiten ur demonerna. Det är mitt ödmjuka råd till dig älskliga syster !

2008-02-10 @ 23:05:57
Postat av: Tanten

Johanna:

Hm. Det här är en kommentar som skulle behöva kapitel och åter kapitel till svar. De kommer säkert komma, men inte just här.

Jag förstår vad du menar. Jag har själv tänkt tanken, otaliga gånger. Sedan kommer jag ihåg att det är precis den relationen vi haft. Alltid.

Varje gång jag trott att jag förstått vår relation, att jag vet var jag har henne, att hon inte kan göra mig illa mer, händer något som återigen lämnar mig förkrossad. Det är inte hennes mening. Hon tycker bara inte om mig.

Det är svårt att förklara vad det gör med en människa att ha en förälder som inte tycker om en. Att bara ha den föräldern. Ibland tror jag också att det är ännu svårare när man ser upp till och längtar efter den föräldern, så mycket som jag faktiskt gör.

Även om det säkert inte verkar så här, så har jag känt mig oändligt lättare, friare och sannare sedan jag bröt kontakten med min mor i februari förra året. Vill hon ha mig till sin dotter så vet hon var jag finns. Så får det vara.

Kram.

Postat av: Tanten

Gustave:

Jag tror att det är det slagsmålet du bevittnar just nu.

Rond 137. DING.

2008-02-11 @ 16:37:50
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Gustave

Ooops sweeetie.
Bakfull och javlig. Min hjarna ar en sardeles otjanlig hog med slem. No neocortex at all.
Men va faen !
Nya dagar nya kort i given.
Har kommer en tankbar behandling av din morsa.
1. Spikpistol framifran
2. Svetslaga bakifran
3. Knutpiska fran vanster
4. Flytande kvave fran hoger
5. Stora kalla droppar rakt uppifran.

Hjalper inte det v v aterkom! Jag har fler effektiva metoder att astadkomma en OM moder.

Oaaaajjj! Ha godhet over min arma skalle. Kram

2008-02-16 @ 12:05:54
Postat av: Tanten

Gustave:

Hehe. Öm var nyckelordet ja.

Nåväl. Jag har nog inte släppt mina förträngda aggressioner RIKTIGT så fria än. Jag hör av mig om den dagen kommer. Du verkar onekligen vara Carolan för uppdraget.

2008-02-19 @ 19:45:00
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback