Nytt gånger nytt blir gammalt bajs
Sedan dess har lite för mycket hänt, lite för fort. Den 28e oktober skrev jag det här, i ett inlägg som aldrig blev klart.
Mitt liv ser konstigt ut. På sistone har jag allt svårare att känna igen det. Bilden är inkomplett, fattig, med stora hål i mitten och malätna kanter. Vissa objekt går knappt att urskilja alls. Bit för bit vittrar mitt liv sönder.
Jag har tagit lång tid på mig att måla tavlan som jag bor i. Jag har virrat, irrat, strulat och krånglat. Försökt få ihop intrycken till en helhet, försökt förstå vad det jag gör kommer föreställa. Flera gånger har jag känt hur jag nästan, nästan sett det men något har ändå inte stämt. Och så har bilden byggts på, blivit allt större, allt tydligare, allt mer detaljrik. Undan för undan mist sin impressionistiska karaktär. Det blev till slut en vacker tavla. En bild med djup, karaktär, varma färger och stundtals djärva penseldrag. Öppen för tolkning och omtolkning, med få fasta definitioner. Mitt liv, som jag vill ha det.
Jag vet inte hur jag ska göra för att restaurera tavlan.
Och det är precis så det känns. Allt för många saker har plockats bort, ryckts mig ur händerna och hela mitt sammanhang böljar och skälver. Jag finner mig själv åter i urgamla, urdåliga mönster och helt och hållet dysfunktionella antaganden drar genom mitt huvud som automatiska svar på alla tänkbara frågor. Jag är jobbig. Jag är tröttsam. Jag är en människa som gör andra obekväma/irriterade/trötta. Jag är aldrig en tillgång, bara en ballast. Ingen vill höra min historia. Ingen vill veta. Jag säger för mycket, kräver för mycket, tar för stor plats, pratar för mycket om mig själv. Hopplösa, trötta antaganden som jag hade jobbat så hårt på att genomskåda, troll som jag med kvast och skaft jagat ut i solen för att spräcka.
Jag misstänker att det också är därför bloggen uppdateras allt mer sällan och allt mer oinspirerat. Jag tror inte att jag har något att säga. Jag litar inte till min förmåga att analysera, att förändra, att förändras. Jag försöker tiga ihjäl mig själv.
Jag har inte klarat av att tappa så mycket, att först bli så sammanhangslös och att sedan kliva in på så många nya, okända platser i ett svep. Jag känner mig ifrågasatt som varelse, av andra och mig själv. Av världen. Jag hade lärt mig att fungera som den jag var, med det jag hade, i de sammanhang jag ingick i. Nu måste jag göra om och jag glider kvickt över i de upptrampade spåren. Jag klarar inte av att vara mitt nya, goda jag, med en ny, dålig kropp, i en ny klass med människor jag inte känner, på en ny kurs med uppgifter jag inte behärskar. För mycket.
Nu ska jag möta Knekten, och suga i mig all kärlek jag får plats med. Bråttom bråttom.
Jag hör dig, jag vill höra din historia, berättad med dina ord. Jag tycker att du är intressant och inspirerande!
Du är en fin och bra människa och jag kikar in på din blogg varje dag för att jag vill höra vad DU vill säga, vad som händer i DITT liv. Var inte rädd för att vara obekväm och uttrycka dig själv!
Låt inte din röst tystna!! Det vore en stor förlust för världen!!
Kram på dig!
det är en svår känsla du bär på, att du
lyckas sätt ord på den och förmedla den, ja vad ska jag säga, det är en ynnest att få läsa,och jag hoppas av ren själviskhet att du har ork att fortsätta.
Min allra käraste!
Jag kan inte ta bort det onda men jag kan ge dig ett plåster. "Jag älskar dig." Hoppas att det var lagom stort att täcka något av såren.
Fortsätt att skriva. Det hjälper så otroligt mycket. Både för dig och de som läser. Det känns tryggt att läsa att allt inte är så förbannat rätt och riktigt. Att inte "alla andra" är perfekta. Det gör att mina knasigheter känns så mycket mer acceptabla i den stora världen. Men som jag brukar säga: "Var är alla de där normala människorna vi jämför oss med? Jag är ganska säker på att jag inte ens har träffat någon sån..."
Massa kramar i kvadrat!
Ps. Är du i stan kan vi väl träffas för några kramar. Ds.
In the immortal words of Povel Ramel and Wenche Myhre (om någon minns den vill säga):
Jag diggar dig jag diggar dej jag digg digg diggar dig.
Jag digg diggelidiggdigg diggar dig så smått
Du riggar dej flott
Det diggar ja hot
Fan va du e sympatisk
Hej va du e kamratisk
Potatis gillar potatis gott gott gott
Jag diggar dej till 1000
Va har du för stoff i blusen?
Va mysig du e kring kusen
Maxat kaxat
Hej du, jag tycker så mycket om din blogg, detta trots att jag inte tycker om bloggar. Generellt sett.
Jag föddes med en immunbrist och har varit sjuk hela mitt liv. Jag vet verkligen hur det är att tvingas anpassa livet efter hur man mår. Att inte orka när man egentligen vill så förbannat mycket.
Det du skriver påminner mycket om fibromyalgi, även om du fått diagnos på bindvävsproblemet, men eftersom du har samma symptom kanske det som lindrar för dom kunde lindra för dig också? I väntan på bot.
Det är en sorg att ha en kropp som inte fungerar. Jag är arg på mig själv nästan jämt, förbannad på alla jävla infektioner och jag _skäms_ när jag kommer upp på akuten för tredje gången samma månad. Känslan av att vara till besvär, av att andra inte tar mig på allvar, av ett ständigt dåligt samvete. Gnagande. Ätandes.
Att ha ett osynligt handikapp är pissochskitochröv. Verkligen. Ibland vill jag bara skrika, DET ÄR INTE MITT FEL! JAG HAR INTE VALT DET HÄR!
Mitt hem är min borg, men min kropp är mitt fängelse.
Jag ska inte trötta ut dig med för långa utläggningar. Hoppas idag har varit en bra dag.
Veggolatte:
Det finns en liten tår i mitt vänstra öga precis nu. Den har ditt namn. Det är en fin tår, glittrig och blank.
Tack för att du vill se mig.
freulien freud:
Ibland är själviskhet det omtänksammaste som finns. Men det visste du redan.
Puss.
Jenny:
Finaste Jenny. Jag tycker så evinnerligt mycket om dig. Det är svårt att förstå att mina sotiga tankar kan vara någon till glädje och ännu mindre till hjälp.
Nästa gång jag är i staden vill jag kramas med dig. Puss.
Snaskefar:
Jag diggar dig minst lika mycket. Senast för en timme sedan luskade jag efter resor i din riktning. Det är ett pågående uppdrag.
Fina tankar till dig, vad du än sörjer.
Fia:
Det är en stor komplimang. Om du inte gillar bloggar, hur hittade du hit?
Många med min problematik feldiagnostiseras med fibromyalgi. Visst påminner de mycket om varandra och visst kan lindringarna vara de samma. Tyvärr är ju även fibromyalgi oerhört svårt att komma till rätta med. Jag har inte provat allt men tuggar mig så sakteliga igenom det som står till buds. Någon gång ska något funka.
Mig tröttar du inte ut med utläggningar. Jag önskar oss båda en nyckel, ut till friska människors underbart aningslösa frihet.
Din kommentar har gjort min dag lite bättre. Tack för det, Fia.
Nu ska jag läsa din blogg.