Tanten

Det ekar omkring mig.

Överallt är ödsligt, grått och tomt. I bloggosfären ser alla sidor ut som igår, i förrgår och i förra veckan, på gatorna blåser bruna fjolårslöv långsamt längs marken, himlen är jämngrått stilla och i lägenheten strumplästar jag omkring med bara dammet under sängen som sällskap. Rex är viktig i fjärran land och jag känner mig ensam.

Jag brukar inte känna mig ensam. Jag tycker om att vara själv. Jag är väldigt bra sällskap. Eller, jag kanske ska säga brukar vara. Rex har inte ens varit borta särskilt länge, bara två dagar. Snart tre. Och för att vara helt ärlig är jag inte så säker på att det handlar om henne.

På nätterna är det business as usual. Jag spenderar timme efter timme med att jaga kudden, fly från täcket och tvinna in mig i lakanet. När väckarklockan ringer somnar jag om och om och om. Jag tvingar mig ur sängen efter tio timmars liggande motion, utmattad, stressad och låg. Och tänker på att det är två och en halv vecka tills jag måste vakna utvilad senast sju varje morgon.

På dagarna går jag runt i lägenheten, diskar, lagar lite mat, diskar igen, går min runda på nätet, slår på teven, går tillbaka till datorn, sätter mig vid teven igen. Läser lite. Skickar iväg ett sms och söker sällskap. Väntar på svar. Går min runda på nätet. Funderar på att ringa Knekten. Tittar efter honom på msn, ringer, får inget svar. Ringer senare. Har inget att prata om. Säger Jag tycker om dig varannan minut, i hopp att det ska pigga upp mig lite. Blir ännu lite mer låg av att vi inte har något att prata om. Vill inte lägga på, eftersom allt, precis allt, är så tråkigt.

Eko. Ödsligt ekande tomrum, utanför och i.

När jag sitter framför teven stickar jag, repar upp, gör om, repar upp och gör om i en oändlig loop. Tittar på Ronja och blinkar bort svidiga tårar som får rinna fritt när Mattis slutar äta och förtvivlat hetsrider genom skogen, uppslukad av sorg över Ronjas besvikelse. Jag slår på en fransk dokumentär om tonåringar som försökt ta livet av sig, intalar mig att det är ett lärorikt program och drunkar i min egen ensamma tonåring, fortfarande osedd och obekräftad.

Min ensamhet och ångest studsar på alla tomma, hårda ytor, kommer tillbaka till mig i lätt förändrad form. Jag ser den, upplever den, ropar ut den och den studsar tillbaka.

Det ekar omkring mig.

Jag vill skriva ett inlägg som jag hoppas att Knekten aldrig kommer läsa. Och jag vet, att genom att inleda med den raden, så kommer han garanterat att läsa det om han trillar in här igen. Men det handlar inte om lögner eller svek, det är inga nergrävda hundar eller mossiga ugglor som ska avtäckas här. Bara en sticka i mitt finger, som någon helt annan än han placerat där.

För några månader sedan var jag i Knektens borg på visit. Mången härlig tillställning ägde rum, däribland en surrealistisk kväll som inleddes med en långdragen tävlan om vem som var fattigast, löpte förbi Magnus Ugglas smakfullt blondslingade tantfrisyr och avslutades med en housetaxiresa och efterfest hos Knekten. På efterfesten var ett gäng för mig okända personer, däribland en rock'n'roll-puma som skall kallas Lauper. Vi dansade in i varandra på dansgolv nummer två, hon gav mig komplimanger för särdeles fin frisyr och jag svarade med samma mynt. Vi förenades i kärleksförklaringar till väl valda rockikoner, skrålade högt och garvade rått. Min typ av brud. Självklart skulle hon med på efterfest. När det dessutom visade sig att hon var avlägset kopplad till Knektens bekantskapskrets var saken biff. I taxin lyssnade vi på dängor från hennes mp3-spelare i varsin öronsnäcka, tills housemusiken krämades på så högt att hela baksätet studsade och klubb på hjul var ett obestridligt faktum.

När vi kom upp till Knekten var Lauper hungrig. Eftersom fyllemat alltid är en bra idé, guidade jag henne till köket och rotade fram ett pastapaket. Bakom mig hörde jag henne muttra och knorra om hur enormt studentig Knektens borg var. Jag sneglade lite. Studentig? Medan jag fortsatte pyssla med kastruller och plattor pratade hon om Knekten. Jag lyssnade inte riktigt och reagerade inte förrän hon sade något i stil med Den här killen är väl ingen du tänker spendera livet med precis. Som ett konstaterande. Jag tittade förvånat upp. Ehm... Jo? Eller, va? Han är helt fantastisk. Hon pratade på, i tvivlande, lätt föraktfull ton. Jamen, vad är det du ser hos honom? Vadå, har han stor kuk eller? Är det det som är grejen? Vad är det du tycker är snyggt med honom?

Jag bara tittade på henne med stora ögon. Vad pratade hon om? Han är det vackraste jag vet, svarade jag. Såg hon inte det? Hon fortsatte tjata, med fyllans monotoni. Tycker du att han är snygg eller? Vadå? Han har stor kuk, eller hur? Jag petade runt i pastavattnet, fick fram ett durkslag, kände mig helt överrumplad. Jag kunde verkligen inte förstå vad det var hon sade till mig. Sade hon att Knekten är ful? När vi hällde av vattnet svängde Lauper runt med kastrullen, hällde en stor skvätt på min hand och brände min arm med den heta metallen. Jag ryckte till och hon svarade Men varför håller du på och TAR i kastrullen hela tiden? Jag gick till badrummet för att spola med kallt vatten och tänkte på vad hon försökt säga.

Plötsligt hade både fyllan och festlusten runnit av mig och rock'n'roll-puman i köket såg mer ut som en skitig, tovig vildkatt. Knekten märkte direkt att jag inte riktigt var med längre, kramade och undrade om allt är okej. Jadå. Jag blev bara trött. Tappade sugen. Nästa låt blev den sista och sällskapet visades dörren i all hast. Knekten försökte fråga vad som hände. Äh. Hon var dryg. Men ni var ju bästisar alldeles nyss? Ja. Men hon var dryg.

Vad skulle jag säga till honom? Att jag blev ledsen och sårad när hon sade till mig att han är ful? När hon utan att tveka konstaterade att den vackraste jag vet inte kunde vara något jag ville ha? Jag mumlade något otydligt om att hon dissat hans kök och var ledsen i tysthet. Ett par dagar senare pratade jag lite med Rex men kunde inte riktigt förklara vad som gjort mig så upprörd.

För ett par helger sedan gick vi på förödelsedagsfest för en av Knektens vänner, Vildvittra. Vi var stassade till tänderna, hetaste paret i hertigdömet. Hela kvällen sneglade vi efter varandra, tog på varandra, gav varandra komplimanger och kärleksförklaringar. Njöt av hur otroligt attraktiv den andre var och hur skönt det är att själv känna sig riktigt snygg. Det var en bra kväll, kul folk, sjysst ställe. Efter ett par timmar satt jag och födelsedagsbarnet med varsin shot i näven och raljerade om tillvaron. Knekten kom in i mitt synfält. Och det kändes så rätt att bara säga Jag är galen i honom. Han är mannen i mitt liv.

Vildvittra högg samtalsämnet som en kobra. Hon och hennes man är ett par av Knektens närmaste vänner och har tydligt gjort klart att de inte alls hajar grejen med öppna relationer och oortodoxa konstruktioner kring kärlek. Även tidigare hade Vildvittra förklarat hur tramsigt jag och Knekten beter oss och det var tydligt att uppläxningen legat och kliat i henne sedan dess. Eftersom jag gillar henne och ändå inte förväntar mig att folk ska förstå, lät jag henne hållas. Jag försökte mjukt svara att vi är väldigt nöjda med det vi har byggt. Hon körde på. Jag försökte förtydliga. Till slut verkade hon inse att slaget inte kunde vinnas och slog an en förtroligare ton. Hon berättade hur Knekten är så intelligent, den intelligentaste hon träffat, rena geniet. Hur himla bra han är. Och hur hon brukar säga till sin man att med mig, så spelar Knekten helt ur sin liga. Han har sådan tur som fångat mig. För han är ju inte bildskön direkt. Och hennes man brukar hålla med.

Jag blev så obeskrivligt trött. Och ledsen. Vad är det de här kvinnorna känner att de behöver säga till mig? Att jag kunde få bättre? Att det är fint av mig att nöja mig? Är det någon bisarrt omvänd komplimang? Jag tittade bort mot Knekten och försökte se med hennes ögon. Men jag kunde inte. Och det gjorde mig ännu mer ledsen att jag ens försökte.

Han är så vacker. De stora, sneda kattögonen och den underbara munnen som jag kan titta på i timmar. Varje morgon, när jag pussat honom vaken, drar jag av honom täcket för att kunna titta på hela honom. Hans fantastiska kropp, som jag åtrår så att jag vill ha ögonen öppna hela tiden när han är i mig. De lätta smilgroparna, som nästan bara kommer fram när han tittar på mig.

Jag kan inte se att någon skulle tycka att han är mindre än snygg. Visst förstår jag att vi tycker olika, att vackrast i andras ögon inte är vackrast i mina. Men jag förstår inte varför de här kvinnorna vill säga till mig att han är oattraktiv, som att det vore en självklarhet. Jag förstår inte varför de vill få mig att ifrågasätta min blick. Och det gör mig sorgsen att de nästan lyckades.

Åh bläh.

Jag har tänkt bryta min sjukskrivning och göra om terminen som jag avbröt i oktober. Inte för att någonting egentligen blivit bättre, för det har det inte. Snarare just därför. Jag är inte en millimeter närmare en diagnos, kan inte ens gissa mig till en lösning, ser inga förändringar på horisonten. Jag kan inte hålla andan för alltid. Om alla säger att det inte är något fel på mig, eller snarare att de inte kan hitta vad som är felet, så får jag väl helt enkelt anpassa mig efter det. Jag får låtsas att det inte finns något fel. Jag måste fortsätta leva.

Den här terminen skulle vara min tid att hitta felet, lösa det och fortsätta efter de nya mönstren. Istället har jag strutsat, blivit passiv, förlorat lusten inför mina studier och i all hemlighet, under den glättiga förträngningsytan, grävt en djup, djup brunn av renaste, klaraste förtvivlan. Förträngningen ligger som blankis ovanför, jag halkar runt och åker skridsko till skrålande musik,  brett leende och högst medveten om att jag omöjligt kan styra undan vaken när den öppnar sig. Och när den gör det, när isen knakar till under fötterna, faller jag handlöst rakt ner, drunknar i det klara djupet och kippar efter andan när jag lamslås av kylan.

Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Julaftons natt satt jag på en parkbänk vid vattnet, alena i världen, och lät tårarna strömma fritt över mina kalla kinder. Klockan var fem och jag hade varit vaken i tre timmar. Utmattad i själ och kropp var jag tvungen att kliva ur sängvärmen och gå ut i natten, eftersom mina lemmar vägrade vila. Efter tillräckligt mycket sparkande, snurrande och täcketrasslande blir madrassen taggig, det går bara inte att ligga kvar. Så jag satt där och lät insikter och rädslor gå lös på mig, med alla klor och huggtänder de ville slita fram. Jag kanske inte kan utbilda mig, helt enkelt. Det är mycket möjligt att det bara inte går att lösa. Vad gör jag då? Vad vill jag, kan jag arbeta med då? Det eviga moratoriet för vuxenblivarna. Vad ska jag göra med mitt liv?

Det må låta märkligt, men det var aldrig något större problem för mig. Inte innan kroppen gjorde valen snäva och obekväma. Innan jag började på min utbildning tänkte jag gå på vik och timanställningar tills något ännu bättre dök upp. Det kändes som en bra plan. Jag tänkte resa, lära mig språk. Ta körkort. Praktiska kunskaper som skulle föra mig till nya platser. Så blev det utbildningen och jag var stornöjd. Jag hade funnit något riktigt bra. Jag skulle ha en trygg, stabil och ekonomiskt bekväm framtid.

Sicken blås.

Och nu vill jag ingenting. Jag vill bara gå min utbildning. Jag vill bara jobba med det jag bestämt mig för. Alternativen, som en gång var så många, är plötsligt borta. Finns inte, syns inte. Jag vet ju inte ens vad som är möjligt.

Så jag sitter här, med tårarna brännande, och ringer tuthental nummer för att ordna min utbildning. Som jag vet att jag med största sannolikhet inte kommer klara den här terminen heller.

Vad kan man säga.

Jag sitter i Knektens soffa, inlindad i hans morgonrock och hans dofter. Han har just rusat iväg på ett sällsynt viktigt och sällsynt bortglömt socialt åtagande och lämnat mig i lägenheten på obestämd tid. Läge att uppdatera bloggen. På många sätt.

Jag har varit hos Knekten mycket på senaste tiden. Det har slumpat sig så, det har passat bra och det har känts fantastiskt. Han gör mig glad, trygg, älskad. Med honom är svåra saker farligt lätta att glömma och befriande lätta att minnas. Igår, efter en kort sväng i krogsfären, trillade jag ner på hans köksstol och i ett djupt, mörkt hål. Hela vägen ner, bland tårarna som aldrig kan torka, höll han mig, nära nära. Jag grät över kärlek som jag aldrig kan sluta önska, över mamma som jag aldrig kan sluta sakna. Tårar som är så djupt begravda att jag sällan ens anar deras outsinlighet. Och han bara höll mig. Mjukt, nära. Och jag behövde aldrig sluta gråta.

En kropp kan inte stanna i förtvivlan hur länge som helst. Till slut måste den sluta, vila, hämta luft. När jag tittade upp hade jag ingen aning om hur mycket tid som passerat och skammen smög sig på med rädslan hårt i handen. Jag är en Gråtande Flickvän, en särskild art av jobbig människa som ingen orkar älska i längden. Jag hänger som en våt, sur trasa, draperad över hela hans ansikte, kvävande tung och obehaglig alltigenom. Han önskar sig inget annat än att jag ska sluta vara så patetisk, att jag ska ta mig samman och lämna honom i fred. Han har redan tänkt tanken att han inte orkar många fler nätter av det här slaget. Jag vågade knappt titta på honom, kunde inte möta hans blick. Berättade ändå om rädslan. Knekten svarade, att han bara älskar mig mer för att jag vågar gråta med honom. Att jag har skäl att gråta. Och att det enda som är jobbigt är min skam.

Hela natten pratade vi om kärlek. Om oss. Om längtan att se den andre åldras. Om fallgroparna, vad som är rätt och vad som kan bli fel. Hur vi ska kunna älska varandra livet ut. Vi vill älska varandra livet ut.

Han vill älska mig livet ut.

Jag blir så rädd, jag vill veta, jag vill VETA. Jag vill veta hur det kommer bli, jag vill ha facit, jag vill ha garantier, jag vill vara efterklok innan. Jag vill VETA att vi kommer älska varandra alltid, jag vill veta att vi kommer göra varandra lyckliga, jag vill veta att han inte kommer lämna mig. Jag vill veta att den här kärleken inte försvinner. Jag vill veta att jag kan bli älskad, att jag kommer vara älskad, att jag fortsätter vara älskad. Att jag är värd att älskas.

Det är inte löften jag vill ha. Jag vill inte ha ord, jag kan ord, jag vet hur de målar bilder och skapar fantasier. Ord är mäktiga, fantastiska, underbara, men ihåliga. Ihåligt är bra, en plats att fylla med mening och betydelse. Det är meningen jag vill ha. Den magiska, ogreppbara betydelsen, den man inte kan tvinga eller manipulera. Jag vill inte att Knekten ska lova att älska mig. Jag vill att han ska göra det och jag vill att han ska vilja det. Och det gör han ju. Och det vill han ju.

Rädslan är bara min.

Djävla mamma.