Vi kommer att dö samtidigt, du och jag.
Jag tittar på teve, hör berättelser, lyssnar på musik och tänker mina tankar. Det kommer över mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Magen är kramad till en iskall valnöt, högt upp i mitt bröst.
Snälla, ta inte det här ifrån mig.
Den här kärleken, den här människan. Jag finner med förvåning mig själv på en plats där jag tror, där jag faktiskt på min tungspets kan känna smaken av en saltstänkt vind som blåser över mig och Knekten där vi sitter på en veranda, krokiga, rynkiga och förnöjda. Med årtionden och erfarenheter att luta ryggen mot, egna och delade. Det är en tro som jag kan vila i. En tro som inte måste bevisas och som inte kräver visshet eller övertygelse. Jag bara tror.
Men så kommer det över mig. En skräck som gör mig andlös. Ta det inte ifrån mig.
Jag är inte rädd för att ha fel. Det jag får och det jag ger är tillräckligt klart för att jag inte ska vara rädd för att ha fel. Om Knekten och jag går åt varsitt håll kommer vi göra det av goda skäl, och det är inte att ha fel. Ingen av oss är lurad här. Vi älskar och bygger kärlek varje dag. Det finns inga garantier för att vi ska fortsätta göra det för alltid, och jag behöver inte längre de garantierna. Inte längre, eller inte just nu. Det spelar ingen roll. Den tiden vi har haft och den tiden jag kan se framför mig, är så fin. Kommer det fult sedan, så är det sedan. Det jag känner är inte visshet. Det är tro. För första gången vill jag säga att jag inte behöver vetandet.
Det jag är rädd för är något annat. Jag är rädd för att det ska vara för bra. Jag är rädd för att det ska tas ifrån mig. Jag är rädd för att vårt älskande, vår tid, vårt byggande, ska klippas av som ett blankt, klent paketsnöre. Det som skrämmer mig stum, är tanken på döden som en sax skinande skänklar. Han får inte dö ifrån mig. Han får inte bli sjuk, krocka med en bil, huggas ner på gatan. Jag måste få ha den här osannolika, fantastiska sagoturen. Jag måste få vara miljardvinnaren.
Jag får inte vara bara jag.
Snälla, låt mig behålla det här.
Ja. Snälla snälla. Det låter så fantastiskt fint.
Jag vet precis.
Ibland måste jag låta mig själv mardrömsfantisera. Tänka tanken "om" till dess slut. Om de dog. Om jag skulle behöva leva vidare utan dem och på egen hand. Vad jag skulle göra, hur det skulle kännas... Jag gråter varje gång.
Men groteskt nog känns det nödvändigt. Kanske på grund av min egen historia - men det känns som att jag måste förbereda mig. Övertyga mig själv om att jag faktiskt skulle överleva. Och få känna mig trygg och lycklig med att de ändå är här, nu.
Aufforderung zum Tanz!
Du... det där med att uppdatera...
Är du för kär? ;)
P&K
Din nunna i natten
Anna:
Jag tror att dina hållna tummar räknas!
Fru H:
Ja, jag känner också någon form av nödvändighet, inte i att förbereda mig, men i att stärkas av lyckans kontrast. Det hänger ju ihop det där. Yin och yang.
Leon:
Jag dansar så snart chansen ges :)
Jenny L:
Det är svårt att hålla sig med en blogg. Tappar man tråden, så finns det för mycket att berätta för att den ska vara lätt att plocka upp igen. Jag försöker, men lustprincipen styr just nu. Så någon poäng har du kanske... ;D