Separation
Det kommer till mig mellan raderna i en av alla sånger om kärlek. Jag vill inte mer.
Jag vill inte jaga felen, syna glädjen, misstro längtan, nagelfara önskningarna och i förväg ursäkta mig för de eventuella misstag jag oavbrutet försöker gardera mig mot. Jag vill inte längre vara min främsta fallstudie för de feministiska teoribyggena. Plötsligt känner jag mig utmattad av att vara dubbelagent, snoka efter obefintlig information i det kalla krig där både Skurken och Hjälten spelas av mig. Jag vill höja vit flagg. Jag vill utlysa amnesti. Jag vill sluta politisera min privata lycka.
Även i det personliga finns politiken.
Även det politiska styrs av vad som är personligt.
Det gör dem inte till samma sak.
Jag måste våga tro på mig, lita på idealen som finns även om de inte genomsyrar varje samtal om kärlek. Jag måste våga leva undantaget jag så gärna vill vara. Jag måste våga stå för det skamliga som jag njuter så av.
Jag är lycklig.