Hemska saker

För ett par månader sedan fick jag ett brev. Jag läste det flera gånger under de kommande två dagarna och sedan dess har det legat, slutet men ständigt runtflyttat, nära min sovplats. Adressen är handskriven, bladen däri myndiga datorutskrifter.

Jag gick till barn- och ungdomspsykiatrin när jag var liten, inte så många gånger men utspritt över många år. Av olika skäl beslutade jag mig för att beställa en kopia av journalen. Det tog lång tid innan den kom och den innehöll få nyheter. Men väldigt många svar.

När min mamma insåg att hon var
gravid i femte månaden så ringde hon min biologiska far. Han förklarade att magen inte hade med honom att göra, lade på luren och svarade aldrig igen. Efter fyra års obesvarade påringningar fick myndigheterna nog och hämtade honom för blodprovstagning. I Sverige är det mycket svårt att smita undan som "Fader okänd". En man ska ta ansvar för sin avkomma är tanken. Oftast sträcker sig ansvaret inte längre än till plånboken, eller namnet på födelseattesten.

När svaren på blodproven redovisades i tingsrätten begärde min, då bevisat, biologiske far delad vårdnad. Min mor tänkte Klart ungen ska ha en pappa, och gick med på det. Helger delades upp. Tyvärr hade min biologiske far många och viktiga saker att göra, som inte gick att kombinera med en fyraåring. Ibland behövde han tvätta, då och då dammsuga och ganska ofta var han tvungen att handla mat. Helg efter helg ställdes in. Jag vet inte hur ofta vi sågs men min gissning är att vi hann spendera kanske tjugo helger tillsammans, fram tills jag var sex år fyllda.

Det som hände under de besöken har jag lätträknade minnen av. Jag minns en gång när han dammsög samtidigt som jag åt spaghetti och köttfärssås och Carola spelade i bakgrunden. Jag vet att Carola ofta spelade i bakgrunden. Just den gången var han arg, varför är bortglömt. Jag minns några besök hos min farmor och farfar. Jag minns en äldre kusin som jag var förtjust i, att vi brukade ligga under farmors vardagsrumsbord och pussas och att Moonlight shadow med Mike Oldfield var min favoritlåt. Jag minns att jag smög i dörröppningen till farmor och farfars vardagsrum när de tittade på V, som jag var alldeles för liten för att få skrämmas av.

Av någon anledning är Moonlight shadow förknippat med farmor och farfar och alla träbenen på deras matsalsgrupp. Jag älskar fortfarande den låten. Carola är starkt förknippad med min biologiske far. Särskilt Hey Mickey. När jag jobbade på restaurang var det en av kockarna som alltid spelade den skivan. Jag hade svårt att överhuvudtaget gå igenom köket. När Hey Mickey spelades på en nattklubb i vintras började jag hyperventilera. Varför? Jag minns inte. Men jag tror att jag vet nu.

Jag har aldrig kommit ihåg. De senaste åren har jag börjat bli medveten om att det är mer än oförmåga. Det är ovilja. När tanken närmar sig vad som kan ha hänt, när jag börjar fundera kring hur hans lägenhet såg ut, så växlar hjärnan blixtsnabbt spår. Tänker på något helt annat. Jag vet inte om jag kan komma förbi det. Jag vet inte om jag vill. Och jag vet inte vad som skulle kunna vara minnen och vad som är gissningar, berättelser och efterkonstruktioner.

Detaljerna i historien har alltid varit luddiga. Någon berättade för mamma att jag sagt att pappa var dum, något mer frågades eller sades, en arbetskamrat till min systers far tyckte att det var dags att anmäla. Socialförvaltningen skickade ärendet vidare till barnpsykiatrin och jag fick träffa en psykolog. Polisen gjorde förhör. Dem minns jag. Psykologen minns jag också. Han var äcklig och hade fula glasögon, ville att jag skulle leka med nakna dockor och jag bara teg.

I alla dessa år har jag varit rädd. Jag har varit rädd för att det ska ha hänt. Jag har kanske varit mer rädd för att det inte ska ha hänt. Tanken på att ha anklagat en oskyldig människa, förstört en mans liv, berövat honom en dotter, orsakat min familj oro och myndigheterna onödigt arbete, har varit en evig, tyst följeslagare. Skammen över att ha ljugit om något så oerhört. Känslan av att vara en lögnare, att alltid, sedan födseln ha varit en lögnare. Känslan av att inget jag säger är riktigt sant.

I pappren står väldigt lite jag inte redan visste. Som sjuttonåring läste jag kopior av polisförhören. Det som är nytt är mitt beslut. Jag har dragit slutsatser och bestämt mig för att tro på dem. Jag har bestämt mig för att tro på att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min biologiske far. Jag har bestämt mig för att jag inte är skyldig honom något. Och jag har bestämt mig för att jag vet det mesta av vad som hänt och kan prata om det utan alla brasklappar, kansken och skuldpåtaganden.

När jag var fem sade jag till mamma att jag inte tyckte om att sova med pappa för att han tryckte sig emot mig. Mamma blev orolig men släppte det efter att ha kommit fram till att jag nog menade att jag blivit klämd i sömnen. När jag var sex sade jag till mormor att pappa var äcklig och att jag inte ville åka dit mer. Mamma tyckte att det var märkligt att jag mindes en händelse från ett helt år tidigare. Där tog utredningen sin start. Vad jag minns från kopiorna på polisförhören, så sade jag att jag ville sova på golvet, i min sovsäck, men att pappa envisades med att lyfta ur mig ur sovsäcken, upp i sängen. Han insisterade på att jag skulle sova naken, vilket jag gjorde hemma, men aldrig borta. Inte ens hos mormor och morfar. Ibland var han också naken, ibland hade han kalsonger. På natten tryckte han sig mot mig. Ibland var han vaken, ibland sov han. Idag tror jag att han möjligen låtsades sova. För psykologen förklarade jag, med lillgammal stämma, att han gjorde med mig som man gör med sin tjej. Att det är okej om föräldrar och barn har samlag, men bara om det är frivilligt. Och att det inte varit frivilligt med mig och min pappa. I polisförhören står att han inte stoppade in snoppen i min kisse, utan lade den emot. Det var vad jag, högst motvilligt, visade med den äckliga nakna dockfamiljen hos psykologen också.

Det är märkligt att skriva ner det här. Det är så distanserat, bara citat från papper. Jag minns ju inte. Jag har pratat med människor omkring mig, kunniga eller viktiga, som håller med mig om det som för mig varit avgörande. Man vet vem man sover med. Man råkar inte, gång på gång, trycka sitt kön mot sitt barn i sömnen. Och kanske ännu enklare. Man sover inte nakna, i samma säng, en vuxen och ett barn som knappt känner varandra. Jag har nog inte tvivlat på min sexårings upplevelse. Men jag har tvivlat på om han gjorde något medvetet. Jag har tänkt att han blivit anklagad för något som skedde i en dröm, helt utan hans mening. Nu försöker jag att inte tvivla mer. Barnet Jag berättade samma sak vid två olika tillfällen, med ett helt års mellanrum. Vid ett telefonsamtal, strax efter andra gången jag berättade, viskade jag till honom att jag inte ville träffa honom mer.

Kuratorn som ringde mig innan journalkopiorna skickades sade en sak som jag ofta tänker på.

Jag minns dig som en väldigt duktig flicka, och det menar jag inte på något dåligt sätt. Det var du själv som såg till så att du fick hjälp.

Det var jag som såg till att jag fick hjälp. Som sexåring. Allting förändras, inget blir annorlunda.

A small step for mankind

Det var ett enormt personligt framsteg. Jag stod på mig, vägrade och vågade bli arg. Jag lät honom inte köra över mig, trots att bulldozern var enormt gul.

Det får jag inte glömma.

Återvändsgränd

Jag dricker folköl. Helt uppriktigt gör jag det för att mitt liv ska bli lite roligare en stund.

Egentligen, EGENTLIGEN, är livet inte dåligt eller jobbigt på särskilt många sätt alls. Det är bara en sådan där dag, ni vet. Ute faller tungt, snöblandat regn. Det är april men hustaken är vita. Jag har smutsigt hår och tom mage, men är för less för att orka duscha och äta. I veckan jobbar jag fem pass och har två seminarier. Inga böcker är lästa, hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Suck. Bara det. Suck.

I fredags fick jag med mig en man hem. Äntligen, skulle man kunna tänka. Men vet ni, för varje man jag gått hem med det senaste halvåret har jag bara blivit mer bitter, mer uppgiven, mer kränkt. Jag HATAR patriarkatet. Jag hatar att så konkret drabbas av det. Jag hatar att inte kunna fly.

Det här var ett välbekant ansikte, men inte mer. Han skall härmed heta Bartendern. Det är sällan jag ens kan föreställa mig att hångla med någon men det här kändes bra. Tryggt. Han ger ett moget, avspänt intryck. Vi kom hem till mig och han mer eller mindre överföll mig. När hans fingrar slet, drog och tryckte sade jag Jag är långsam, jag behöver tid. Han svarade Men du är ju våt.

Ja, jag vet. Där borde jag ha slängt ut honom, naken i påskkylan. Det gjorde jag inte. Däremot stod jag på mig, tog minimalt med skit. Han hanterade min beslutsamhet med att tjata och försöka smyga sig in, smyga av kondomen, överrumpla. När jag sade Jag har ont, var försiktig, körde han på som att mina stämband inte skapade ljud. Jag försökte flytta runt honom, styra, göra om upplevelsen till en som kunde ge något, och han kontrade, höll emot, stretade, vägrade. Pumpade. Till slut sade jag Men låt MIG bestämma en stund! apropå att jag hade ont. Han saktade tempot lite, men inte mer. Han grejade med något, jag blev misstänksam, han hade tagit av kondomen och skulle fortsätta. Jag vägrade. Han tjatade, i oändlighet. Vi avslutade äntligen, jag minns inte ens hur. Men han fick inte komma in oskyddad. Han ville igen, en tredje gång, nästan omedelbart. Jag vägrade. Han tjatade. Jag röt ifrån, säkert fyra gånger i följd, Nej, NEJ, jag sa NEJ! när han försökte pressa sig in ändå. Han krånglade fortfarande, jag sade Jag har ont, jag vill inte.
Men har du ont, varför sade du inte det?
Jag sade ju det.
Ja, jo, i och för sig...

När han äntligen skulle gå hem ville han ha mitt nummer.
Vi connectar så, det är som att vi träffats förut, får jag ringa dig?
Lämna ditt nummer istället. Jag gillar att ha kontroll.
Kan jag skriva det på deklarationen?
Mm, visst.

Nu sitter jag här, och försöker febrilt förstå det parallella universumet som måste vara platsen där mäns sexualitet skapas. Och jag försöker förstå vad mina alternativ är.

Jag önskar att jag kunde bli politisk flata, men det går bara inte. Jag är tråkhetero. Hur gärna jag än vill, går jag inte igång på brudar. Ska jag då gå i celibat, med undantag för Knekten? Då blir jag helt monogam. Vad kommer det göra för ickevaraihopandet? För relationsanarkin? Jag är inte stark nog, inte trygg nog i relationsanarkin för att lita på min förmåga att vara praktiskt monogam men ändå inte tvåsam. Dessutom kommer han fortsätta träffa andra. Jag har ingen vilja att inskränka hans livsutrymme. Vad gör det för balansen i relationen?

Min kåthet, närhetslängtan, kvarstår som ett faktum. Den försvinner inte för att män är farliga, otäcka, kränkande. Kåtheten stympas, handikappas, förvanskas, men den fortsätter finnas. Frustrationen är ett oundvikligt resultat. Mer och mer fokus riktas mot Knekten. Han får en allt större, allt exklusivare del av mitt liv. Tiden då vi inte träffas blir en transportsträcka. Jag är redan på god, dålig, väg dit.

Vad i helvete ska jag göra??

En kille det är synd om

Jamen ärligt talat.

Där satt jag, på skolpuben, med uringning till midjan och nya fräknar. Raffigaste blusen hade strukits, snyggaste vårpjucken hade avdammats och vin hade intagits tillsammans med Frk. Blick sedan den arla timmen 14. Jag var med andra ord i högform. To die for. Het som fan. På min högra sida satt en mandelögd tjugotreåring, på min vänstra sida en söt, blyg förskolearbetare med smilgropar. Mittemot satt förra helgens sovsällskap. Kukar i varje näve, inte sant? Inte sant. Inte sant alls.

Det borde varit så sant. Glasögonmannen hade dessutom praktiskt taget bjudit ut sig, och han är alltid där. Märkligt då, att när jag gled in, i sedvanlig fintfolk-tid, var den annars så bubblande pubtillställningen tvärdöd. Öde i lokalerna. Tydligen sysslar folk med att kombinera familj och kristna högtider. Jag blev helt förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag var ju där själv. Av klassisar syntes inte ett fnugg. Några halvskraja tånnisar hängde i hörnen och gluttade på Tantens lökar som redan var halvvägs framme vid baren. Törstiga tjejer de där. Jag slog mig ner vid ett bord och lekte med telefonen i en kvart, gick på toa och kom tillbaka lagom till att Sovsällskapet et entourage klev in. Kul kille, bra sällskap. Vi högg ett bord och blev kvickt joinade av tjugotreåringen och hans polare. Stolar erbjöds, söta rumpor placerades. Samtal inleddes.

Det blev hyfsat omedelbart tydligt att tjugotreåringens ögonglober inlett en affär med Tantens lökar. Sällan eller aldrig dök de upp ur uringningen, och eftersom tjugotreåringen är sällsynt söt och har inspanats tidigare, kändes det som en rätt lovande umgängesform. Tanten log med huggtänder och konverserade om oviktigheter. Ämnet fördomar kom upp. Tjugotreåringen undrade vad jag menade med fördomar och förklarade att eftersom han jobbat på en bensinmack i två år VISSTE han att zigenare, eller ja, romer dårå, stal allt, var sjukt otrevliga och inte gick att ha i möblerade rum. Så om välgrundade fördomar räknades var det en av dem. Jag kunde inte låta bli. Jag borde ha lärt mig, men det gick inte. Jag var tvungen att svara att jag, eftersom jag har stora erfarenheter av att bli behandlad som skit av män, har fördomar mot män. Välgrundade. Nu blev det lite obekvämt för tjugotreåringen, som ju ändå kände att han som snoppbärare blev lite utpekad. Detta ledde vidare till en diskussion om hur jobbigt det är att vara man, rent psykiskt. Jag svarade att det säkert är så, men att det kan finnas en poäng i att minnas att det är ännu jobbigare att vara kvinna. Tjugotreåringen höll inte med.

Jag vet, jag vet. När man sitter med kuk i näven ska man aldrig, jag menar ALDRIG, prata feminism. Oddsen att kukinnehavaren lyckas undgå att säga något som förvandlar fittan till sandmonstret från Mumien är urusla. Men idag var jag bara inte på humör. Jag orkade inte släppa förbi snacket om hur ledsen i själen just den här individuella mannen blev av att bli anklagad som patriarkatsuppbärare. Och hur mycket värre det var än att vara rädd för att bli våldtagen när man är på väg hem från krogen. "Alla blir faktiskt mörkrädda ibland." Jag drog riff om löner, chefspositioner och samtalstid i klassrummet och fick svaret "Jaja, rent KONKRET ja, men du förstår faktiskt inte hur dåligt jag mår av det här." När jag jämförde med de vitas dåliga samvete kontra svartas förtryck, svarade han att han minsann lidit jättemycket i gymnasiet, för han lyssnade bara på hip-hop och skrev om Malcolm X.

Men det gåår ju inte. Det spelar ju ingen roll att han är skitsöt, har stora, mörkbruna mandelögon och vid midnatt frågar vad jag ska göra ikväll. Det hjälper inte ens att han hatar moderater och inte kan sluta stirra på mina bröst. Eller att jag omedelbart måste hångla med någon annan än Knekten innan jag kastar relationsanarkin i komposten och lägger bud på ett radhus på Wisteria Lane. Det går bara inte. Jag kan inte gå hem med en pojke som tror att han är den stora förloraren i ett samhälle där feminism är en nästanfråga. Som säger att varannan föreläsning är om genus, efter en halv termin på ett program som i sin helhet stoltserar med tre genusföreläsningar. Det går faktiskt inte.

Om jag är radikalfeminist, så är fittan napalma-styrelsegubbar-feminist. Visst, det händer att hon blir lättsinnig och släpper in både kreti, pleti och kleti, men bara om inga patriarkatsstrukturer debatterats innan. Har de fula orden sagts är samlaget dödsdömt. Vi försökte oss på en
Kosovosoldat som ylat om kvinnors muskulära underlägsenhet i julas, det var ju helkört. Skavsår, bitterhet och lätt ångest var de enda resultaten.

Glasögonmannen? Firar väl någon särskild snålkukspåsk med sin snålkuksfamilj antar jag. Och vad som hände med Sovsällskapet vet jag inte riktigt. Han, jag och förskolearbetaren gick åt samma håll en liten stund, men de fick bråttom i korsningen. Det kändes inte som en hjärtskärande förlust, även om en sked alltid värmer. Jag har faktiskt en blogg att uppdatera också.

Svar kräver svar

Tack.

Jag har fått stöd, kärlek och förståelse, mer än jag vågat hoppas på i ett världsomspännande nät av ettor och nollor. Att lägga ut
små bitar av sig själv, visa upp sår och kamplystnad för digitala ögon, är ett riskspel med oförutsägbar utgång. Jag ville se mig själv. Jag blev sedd av er.

Tack.

Kommentarer jag än så länge fått är så viktiga och berör så stora frågor att de förtjänar svar i ett eget inlägg. Fortsätt tycka.

Veggolatte och Sofie:
Ja, han var en djävul. Och den manliga kollega som behandlat mig med mest respekt, av alla de jag haft. Fortfarande framstår det som två olika personer för mig. Jag kan tänka på den ena med viss värme, och på den andra... Knappt alls. Ändå är det uppenbart att dragen fanns där hela tiden. Dominansen var närvarande från första gången.

Det här är min stora ångest i det sexuella spelet. Hur ska man veta? Om jag plockar hem en främmande man från krogen är det omöjligt. Om jag, för femtonde gången, ligger med någon jag jobbat med, varit vän med i ett år, så är det bevisligen lika omöjligt.

Man kan aldrig veta.

Sex är med livet som insats.

Emlan:
Jag har inga svar. Och jag tycker som du. Det här måste synas, höras. Att varje man är en potentiell våldtäktsman, är sant så länge gränsöverträdelserna förblir osynliggjorda.

Jag tror inte att de inte ser gränsen. Män är varken dumma, blinda eller känslokalla. De har bara lärt sig att gå igång på makt. Makt innebär att aldrig tolerera att gränserna dras av andra än en själv.

Snaskefar:
TACK. Det är otäckt att skriva om svagheter. Jag vet aldrig om styrkan fortfarande syns igenom.

Män som du kommer vara med och förändra den här världen. Att inte särskilja sig från systemet, att inte hävda Individen och oskyldighet, är det modigaste och mest revolutionära vi kan göra. Vi är alla medskapare, och kan alla skapa om inifrån.

Jenny:
Jag hör dig, och jag förstår din vilja till förklaring. Hade jag kunnat tro på den så hade mitt framtidshopp varit större. Och det hade ju varit skönt.

Han är långt ifrån den enda man som behandlat mig såhär. Den gången var bara den tydligaste. Oräkneliga män har beslutat vari njutningen skall ligga, allt för många händer har hållit hårt och tvingat underkastelse. På skoj, på lek, på blodigt allvar. Jag har accepterat gränsöverskridelse efter gränsöverskridelse, eftersom det är det leken går ut på, det är däri kittlingen, tabut, ligger. Först efter det här blev det självklara synligt för mig.

Jag måste alltid ifrågasätta varför en man går igång på att dominera och förnedra mig, ens på låtsas. Varför är det en njutning, vilka behov är det som tillfredsställs? Vem är det han så gärna vill att jag ska låtsas vara? Varför gör det honom kåt att gå över mina gränser?

Jag är ingen förespråkare av sexualmoral, men jag hade nog haft nytta av den nu, för att citera Maud Lindström. I Utopia ska alla ligga som de vill, ömsesidigt och fördomsfritt. Vuxna gör vad vuxna vill, men vi måste våga se ett mönster i mäns och kvinnors sexualitet idag. Kvinnor underkastar sig, män dominerar. Det här är inte slumpmässiga turn-ons, det här är strukturellt förtryck. Tydligast demonstreras detta i hur jag, som en gång blev kåtast av att hållas fast, nu torkar snabbare än Saharas morgondagg vid minsta antydan till tunga händer. Man kan förändra vad man går igång på.

Man kan förändra världen genom sexualitet.

Radikala mamman:
Du vet vad jag tänker säga.

Jag hatar PRECIS som du.


Ett jämlikt offer

Jag berättade förra veckan att jag lyssnat på Frida Lindström, och stått i tårdimma i en fnissig publik. Som så ofta bar mina ord iväg med mig, och jag kom aldrig fram till den poäng jag från början tänkt nå. Poängen om Män. Poängen om sexualitet. Poängen om uppgivenhet. Här är ytterligare en bit av vägen dit.

Under många år vägrade jag låta min feminism komma in i sovrummet. Jag hävdade ljudligt att något område måste få förbli spontant, oanalyserat, men kände djupt i mig att det som försiggick därinne aldrig skulle tåla ett granskande öga. Aldrig lät jag mig sätta ihop frågan om varför jag så tvångsmässigt underordnade mig, och aldrig fick männens självklara tvingande undersökas. På många sätt var det ett lättare liv. När gränserna inte fanns blev kränkningarna nästan osynliga.

Så kom morgonen när inget gick att försvara. Morgonen när jag stelt låg på min madrass, stirrandes i taket, med en blåmärkt kropp och ett rått, hudlöst underliv. Morgonen då min arbetskamrat, min vän, min flirt lämnade mitt hem hysteriskt fnissandes på vingliga ben. Morgonen då jag med rynkad panna försökte få världen begriplig igen.

Han var en ovanlig man. Ovanligt omtänksam, ovanligt prestigelös, ovanligt varm, ovanligt rak. Ovanligt respektfull. När jag började på vårt gemensamma jobb var jag nyss återkommen till Sverige och överrumplad av hur annorlunda allt som såg likadant ut kunde vara. Jobbet hade jag gjort i Mitt Andra Land och excellerat i, men här var jag klumpig och fullkomligt okunnig. Trots att han var min egentliga överordnade, med den skicklighet och fart som jag aldrig kunde nå, behandlade han mig som den jämlike jag ville vara. Alla de gånger han fick dubbelarbeta på grund av mig var han bara full av tack för det jag ändå åstadkom.

Han var het. Hans respektfulla hjälpsamhet och sarkastiska humor adderade så väl till den sorts kropp jag skulle vänt mig efter och läpparna jag ville smaka på. Jag började jaga, och han betedde sig som att han inte märkte. Bemötte mig alltjämt som jämlik. Några gånger sov jag hos honom, vi drack öl och tittade på film utan att ta i varandra. Han var en vän. Till slut hände det i alla fall, och jag gick därifrån nöjd. Nästa gång vi arbetade tillsammans var inget förändrat, och filmen och ölen blev bara en film och en öl vid nästkommande tillfälle. Så fortsatte det, ganska länge. Kanske ett halvår, kanske till och med ett år. Ibland hade vi sex, oavsett vad var vi alltid jämlikar. Inga kollegor visste och ingen hade kunnat gissa. När jag kom in på min utbildning, var han en av de första jag jublande ringde. Han jublade tillbaka.

Det var ungefär då det hände. Han hade också börjat plugga och blivit tvungen att flytta. Nästa gång han var i stan kom han in och hälsade på, och arbetsdagen avslutades i en blöt fest. Trots att alla var där, var vi flirtiga med varandra och han tog i mig mycket, hånglade kanske till och med upp mig mitt i soffan. Vi jobbade ju inte ihop längre, det gjorde inget att de fick veta. Han blev riktigt full och lite ältig. Förmodligen hade han pillat i sig även andra kemikalier, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få med honom hem, var trött och kelsugen. Till slut åkte jag före och förväntade mig inte att han skulle komma efter. När han ringde var det lite svårt att förstå honom. Han kom i taxi, och väl inne i lägenheten blev förspel praktiskt taget icke-existerande. På något sätt var det överflödigt, vi hade ju redan gjort upp.

Min kropp, som alltid är så långsam i starten, hann inte alls med. Det gjorde inte så mycket, jag är ju van. Förr eller senare kickar den igång, och fram till dess är det också rätt skönt. Åtminstone för honom. Han, som alltid varit lite dominant, tog i mer än vanligt. Han höll i mina armar, kom in hårt, bände upp ben, flåsade och slet. Inte en gång tittade han på mitt ansikte och de kyssar som blev verkade porrfilmsregisserade. Hela scenen kändes avlägset konstruerad, som att jag var statist i någon annans fantasi. Men det var ändå helt okej. Jag kände ju honom, visste att han brydde sig om mig. Förstod att han blev lite frånvarande i sin fylla. Min kropp kickade aldrig igång ordentligt. Det hann vara skönt en liten stund, men det han gjorde var inte tillräckligt mycket för min skull för att den sköna känslan skulle få fäste. Hans hårda händer blev distraherande istället för upphetsande. Efter ett tag väntade jag, som så ofta i mitt liv, på att han skulle bli klar så att vi kunde kela, somna i sked.

Han blev inte klar. Han fortsatte i enträget stånkande, fullkomligt frånvarande den verklighet jag fanns i. Flåsandet lät transartat, de slitande händerna började göra ont på riktigt. Han vände och bände, kramade in hårda fingrar i mjukt kött, bet i oskyddade axlar och pressade sig tvingande in i det allra ömtåligaste. Jag skrek till, vred mig undan, han höll fast och fortsatte som innan. Åtminstone den smärtan kom jag undan, men han verkade inte märka skillnaden. När jag låg fastnålad på mage, när en evighet hade gått, när mitt kön skrek av skav och slit, när min kropp ömmade på obegripliga punkter, när mitt inre var ett fullkomligt kaos av krossade barriärer vred han äntligen om så hårt att smärtan blev kristallklar sanning. Jag skrek sluta, två gånger, tre gånger, jag fick loss en arm och tacklade undan honom, och han tumlade omkull och somnade i fallet. Resten av gryningen låg jag där bredvid honom, andades in hans spritångor och försökte hitta alla bitarna av min splittrade verklighet. När morgonen blivit förmiddag vaknade han till och började om. Jag, som inte hittat alla bitarna, som inte kunde få ihop dem jag hade till något begripligt, lät honom fortsätta. Tänkte att jag måste haft fel under natten och att det egentliga händelseförloppet skulle spelas upp nu. Fortfarande var han okontaktbar, fortfarande nöp han och rev, men den här gången kom ingen ovedersäglig smärta att lysa upp skeendet som ett flodljus. Den här gången blev han klar, och rusigt skrattig fick han på sig kläder för att möta en vän.

Kvar låg jag, stirrandes i taket.

Under dagarna som kom passade inget ihop. Sakerna som gått sönder i mig var så många, så olika, och jag kunde inte förstå vilka bitar som hörde vart. Till slut fick jag ur mig orden till en kompis, om att det som hänt hade varit självklart, om det inte hade varit han. Men nu var det ju han.

Ett halvår gick, han hälsade på en gång och jag snäste, obegripligt. Jag hade ju bestämt mig för att han inte visste vad han gjorde, att han garanterat inte kom ihåg det och att alltihop var ett missförstånd. Om jag skulle säga något skulle han bli förkrossad, det önskade jag honom inte. Jag kände honom, han var min vän, jag var hans jämlike. När mitt temperament ändå vägrade förstå det mina försvarsmekanismer förklarade, insåg jag att jag kanske måste prata med honom trots allt.

Tillfället kom snarare än jag väntat. Han dök upp på jobbet, glad att se mig och hängde kvar tills vi var ensamma. Efter en meningslös evighet började jag äntligen prata, stamma, försöka få fram några ord som skulle kunna räcka, utan att göra honom illa. När jag frågade om han mindes kvällen, skrattade han lite. Han mindes inte så mycket alls. Det var ju det jag visste. Han mindes bara en sak, faktiskt.

Han mindes att han tänkt:

"Jag ska fan knulla henne."

Jag tystnade, men bara en sekund. Kunde inte ta in, kunde inte förstå. Mina försvar vägrade släppa igenom den motstridiga informationen. Han hade ju INTE menat det. Han VISSTE ju inte. Han SKULLE ju aldrig göra mig illa. Det har vi ju kommit överens om nu. Lyssna inte på de här dumheterna, han vet inte vad han pratar om.

Plötsligt kysstes vi, plötsligt var hans händer innanför min tröja, plötsligt var hans mun på mina bröst. Jag kunde inte förstå, kunde inte tro. Igen. Fortfarande. Inte menar han väl allvar? Inte kan han väl gå igång, nu? Nog hörde han väl vad jag sade? Plötsligt slet han i min gylf. Plötsligt försökte hans fingrar gräva sig innanför mina trosor. Plötsligt snurrade mina ben ihop sig i en rävsax.

"Du, jag vet inte om jag vill göra det här..."
"Nä, men då går vi in på kontoret då, kom!"
"Nä, alltså... Jag vill nog inte. Det känns inte riktigt bra, jag är lite..."

Han stirrar på mig med brinnande blick, kastar undan mitt ben som han dragit upp i knät.

"Vad fan börjar du för då, om jag nu är så djävla vidrig."

?
Jag förstår fortfarande inte. Inte alls. Är vi kvar på jobbet? Har jag sagt det jag sagt? Vilka är vi? Vad händer?

"Nä, men, du är inte vidrig, det tycker jag inte, det menar jag inte..."
"Men om du tycker att jag är så djävla dum i huvudet, vaffan pratar du ens med mig för!!"

Han skriker, han spänner musklerna, han är fruktansvärt arg. Jag försöker svara, vädja, förklara att han inte gjort något fel alls, att det var jag som var dum om jag fick honom att känna sig så. Vad gjorde han då? Säg vad han gjorde då, exakt, säg, säg, säg! Jag kan inte, hela halsen låser sig när jag försöker prata om de slitande händerna, den glasartade blicken. Han avbryter, frågar om jag sade nej någon gång, gjorde jag det, gjorde jag det, va?! Jag börjar darra inuti, verkligheten börjar knappa in på mig, jag höjer rösten lite. "Jag hade fan blåmärken i en vecka efteråt!" "Åh, blåmärken, vad farligt då!"

Jag reser mig upp och störtar ut ur rummet. Låser in mig på toaletten, gråter hysteriskt i två sekunder. Sköljer ansiktet, darrar, darrar, darrar. Förstår inte. Kan inte förstå. Vill inte förstå. Fixar sminket, länge, noga. Låser upp ytterdörren, om han skulle vilja gå, så att jag inte behöver möta honom. Plockar med mina saker, mitt ansikte, illusionen av sammanhållenhet i spegeln. Han kommer ut, säger att jag ska låsa upp dörren. Jag svarar Vänta, jag ska också gå, ska bara larma. Som en vandrande pinne vägrar jag ta in elchockerna, vägrar jag lära mig hotet på vägen jag envisas att gå. Förtvivlat försöker jag hitta normaliteten, verkligheten jag kände innan. Vi går ut, och jag önskar att jag kunde minnas den sista, förgörande repliken. Det där sista, omintetgörande svaret han gav, som fick mig att säga Dra åt helvete Niklas, mena det i dess gammaltestamentliga form, och marschera åt den riktning som lät min rygg vara vänd rak mot hans ansikte.

Jag har hört att han är tillbaka i stan, på samma jobb. När jag cyklar förbi stirrar jag på min reflektion i de mörka rutorna, och undrar om han är där inne. Om han ser mig. Om han kommer rusa ut en dag, och slita ner mig från cykeln.


En Kvinnodag.

Idag ska jag vara i ett sammanhang!

Jag ska lyssna på tal, jag ska vandra i demonstration och jag ska skrika de allra bästa slagorden med den stoltaste röst jag äger. Idag ska jag synas, och idag ska jag bli förstådd. Idag ska jag vara sann, och inte alls särskilt bekväm.

Jag har frågat folk i klassen om de ska demonstrera. De har skrattat. Som jag visste att de skulle göra. Det var meningen, det var ju ett skämt. För dem är internationella kvinnodagen ett ganska roligt skämt, om palestinasjalar, arga tanter och truckflator som inte passar in någonstans. Kul att man kan vara sådär trotsig, orka engagera sig i något så otidsenligt. Skojigt att somliga kvinnor är som tonåringar hela livet, står och gapar utanför porrbutiker och klär sig konstigt med flit. Och herregud de RAKAR sig inte ens. Men det är inte riktigt roligt, det är faktiskt rätt upp-rörande. Alla vet ju att det är ohygieniskt att inte raka sig under armarna. För tjejer. De svettas mycket mycket mer då, och luktar. Killar gör förstås inte det...  De måste väl vara renare, av bara själva naturen. Naturen är viktig. Det är där allt bestämts, i förväg, och naturen ska man inte bråka med. Det är onaturligt att bråka med naturen. Tjejer ska vara tjejer, det är menat så, de ska vara mjuka, mammiga och sminkade. Se bara på aporna. Tänk vad tråkigt det skulle bli om vi inte var uppdelade på två kön, tre miljarder av varje sort. Då skulle vi allihop bli likadana, gå i overaller och vara samma. Det är skillnaden som gör det spännande. Att tjejer är på ett sätt, och killar på ett helt annat. För så är det faktiskt bara. Det vet jag, för jag har träffat massor av kvinnor och män i mitt liv.

Idag ska jag vara i ett sammanhang. Jag ska vara sann, och inte alls särskilt bekväm.

Kvinnor, del ett.

Det här var ett inlägg som skulle handla om saknaden efter kvinnor, efter förståelse, om ångesten inför att behöva möta män i det sexuella spelet, och den djävla sorgen att för evigt vara stämplad som kön. Jag hann bara med det sistnämnda. Det kommer mer.

Jag har varit på spelning.

Jag har sett, lyssnat, tagit in och älskat
Maud. Sjungit mig hes och skakat mitt burr. Jag har sett henne flera gånger, hon är alltid fantastisk, men den här gången var det ändå något som hände.

Jag tror att det började med Frida. Hon var först upp. Ensam på scenen läste hon sina dikter, melodiskt och lugnt. Framför scenen, bland alla skrattande människor, stod jag, drabbad.

Hon läste om singellivsexperimenterande, om möten med män som bara inte kan låta bli att vara män. Hur hon själv, besviket, försöker ge dem en chans till, vrida deras ord till något mindre förolämpande. Hur de håller med om hennes tolkning och släpper ut en till padda. Hon läste om sex som nästan, nästan var underbart. Hur de båda låtsades att allt var perfekt. Hur Gud skapade Eva för att underhålla Adam, och om hur händerna som smekte hennes bröst, trevade efter sitt förlorade revben. Hon läste om kärlek. Om gemenskapen, den sanna glädjen i att ha en Vän. Om viktiga nattliga samtal, om delade förbjudna kvinnlighetsaktiviteter, om att förstå och vara förstådd. Om en bästis.

Jag grät.

Jag grät för mig, jag grät för min sanning, jag grät för oket Kvinna och domen Patriarkatet. Jag grät för mitt saknade sammanhang, min förlorade gemenskap.

Hur ska man orka? Hur ska jag orka?

Om jag inte vill Vara Ihop, eftersom jag inte tror på heteronormativ jämställdhet, inte kan förmå mig själv att bli lesbisk, och inte går med på att leva i påtvingat celibat, hur ska jag då ORKA? Hur ska jag kunna vara inte bitter? Vad finns det att inte vara bitter över?

En dag, efter en särskilt jobbig kollektivtrafikresa, klev jag av med en bedövande insikt. Framför mig hade två killar i yngre tonåren suttit och skrikit, bråkat, sparkat på säten och betett sig allmänt tonårspojkigt. Deras fäktande armar träffade gång på gång huvudena på två äldre kvinnor som råkade sitta i sätena framför. Slutligen fick dessa kvinnor nog, vände sig om och sade skarpt till killarna att sluta. De tystnar för ett ögonblick, kvinnorna vänder sig åter framåt, och får ett varsitt tuggummi spottat i permanenten.

Jag satt där, såg hur de ryckte till, men inte vände sig om, såg killarna kliva av på nästa hållplats, hysteriskt skrattandes, och jag var stum. Kanske skrek jag åt killarna, det vore typiskt mig, men jag minns inte alls. Jag minns bara insikten.

Jag kommer aldrig att bli vuxen.

De här kvinnorna var nog sextio fyllda, välklädda, starka, respektingivande, men för tonårskillarna var de fortfarande bara en sak. Kvinnor. Så ser mitt öde ut, så kommer mitt liv vara. Jag kommer, i alla situationer, vara Kvinna främst. Och det kommer inte bli bättre med åldern, med utbildningen, med inkomsten, med livserfarenheten. Att jag tar i från magen, ryter med djup röst, inte backar en konfrontation, kommer inte hjälpa mig. För jag har både bröst och fitta.

Och jag kommer ALDRIG att bli vuxen.

En vanlig dag

Idag är en rätt vanlig dag.

Jag försov mig förvisso, det är ovanligt. Skolkade på förmiddagen, det är nästan lika ovanligt. Föreläsaren var rätt tråkig som vanligt. Jag pratade med några men inte så många, som vanligt. Nu är jag hemma och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Som vanligt.

I skolan gick jag omvägar kring Gorillan. Han sade något till mig, och jag upptäckte att hans blick var svår att möta. Han måste märka. Visst måste han märka? Å andra sidan tyckte jag att han måste märka att jag inte var särskilt sugen också. Att jag ville sova. Att hans kyssar var för många, för kvävande, för djupa. Att jag var torr och öm, och att hans ihärdiga händer drog, slet och gjorde mig illa. Och det märkte han inte.

Eller?

Utanför skolan var Lång. Vi pratade hela vägen hem, det var avspänt, fnissigt och okomplicerat. Jag gillade mig. Han var som alltid löjligt snygg, men samtidigt... Inte längre perfekt. Kanske var det därför jag så enkelt kunde gilla mig. Lustigt hur positioner kan skifta, aldrig så omärkligt. Att det kan kännas okomplicerat, när han så uppenbart är vansinneskrånglig. Att jag kan gilla mig med honom, fast han bekräftar så lite.

Att makt och tolkning flyttats från honom, in i mig.

Idag kommer Knekten hem, på fredag kommer han hit. Jag väntarlängtarönskar. Just nu är allt enkelt, glittrigt, rosabubbligt. Stort drömslott målat med luddig pensel. Jag vill så ogärna tänka på att drömslottet tynger stabilt på att jag varit ofrivilligt monogam sedan GorillaIncidenten. Jag vill så ogärna tänka på nästa OtrohetsAffär. Jag vill så ogärna tänka att han kanske aldrig kommer förbi sin svartsjuka, att tigandet och straffandet kan upprepas, igen och igen och igen...

Idag är visst en mansdag.

Ja fy fan.

Nu är jag hemma, och inget ligga blev det. Inte heller slagsmål eller dans, vilket var mina andra två alternativ.

Jag har nått nivån av fylla där mina fingertoppar är stumma och tangenterna känns som gummiploppar. Spännande. Skitjobbigt.

Jag vill egentligen inte vara sådan, men... Män är cepen. Och jag ber omedelbart om ursäkt för att jag förolämpar såväl människor med cerebral pares som människor med penis (vilka är det egentligen som inte vill förknippas med vilka?), men jag slänger mig i detta alkolalaläge ledigt med utryck som jag inte vanligtvis vill stå för. Så, män är cepen.

Jag har ikväll hunnit med att bli salivgnuggad på ryggen ("is that a real tattoo?"), förklarad inte lagom men GANSKA snygg, erbjuden sexuell tillfredsställelse av en man som minutrarna innan indignerat förklarade att han var tvåbarnsfar, och ordlöst ignorerad av en gammal folkiskompis som lovat thédrickning. Suck. Om jag åtminstone blev förvånad.

Massuppfitta mig rätt, jag har inga idéer om att människor med penis skulle vara onda av födsel. Jag föredrar att, så långt jag kan, förstå människor som individer mer än kön. Däremot har jag svårartade problem med Rollen. Stereotypen. Hanen. När Stereotypen kommer fram och tar i mig utan att ens presentera sig, när Stereotypen blir lätt upprörd och säger att jag verkligen har "temper" för att jag ber honom sluta ta i mig, då vill jag vråla. Då vill jag slita av mig bröst, fitta och midja, och stå där som en Sann Krigare. Då vill jag mäta styrka, och vinna.

Ikväll fick jag nöja mig med "No. I don't have temper. I have boundaries. It's not the same thing."