Knekten
Jag satte mig för att besvara kommentarer på äldre inlägg och upptäckte att jag kanske inte varit så tydlig här som jag är i mitt eget huvud. Jag har nog inte skrivit tillräckligt mycket om Knekten.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Framtidsångest
Jag sitter framför skärmen och lyssnar på slumpmässigt valda låtar, skickade och nedladdade av olika personer vid vitt skilda tillfällen. Jag spelar hjärnbedövande enkla spel, siktar och färgmatchar, börjar om och börjar om och börjar om. Bakom mig är golvet täckt av utstyrslar för olika situationer, kombinationer och variationer att passa humör och sällskap. Imorgon åker jag till Radikala staden för en infernovecka. Därifrån reser jag till Knekten, för kärlek, kyssar och nyårsfirande. Jag vet inte när jag kommer hem. Jag vet inte vad jag ska komma hem till.
Radikala mamman är här ett par dagar innan hela sällskapet, Rex inkluderad, åker hem till henne. Igår började Radikalis nysa, ta sig åt tinningarna och snörvla genom igentäppta bihålor. Framåt elvasnåret ville hon bädda ner sig för natten. Och jag blev tvungen att säga Jag kan inte. Inte nu. Du får gärna sova, men jag kan inte. Till slut var det sent nog för mig, och vi kojade tillsammans i stora Tantsängen. När jag vaknade igen hade tio timmar passerat, fyllda av sprattlande, vridande, skuffande och suckande. Klockan tolv släpade jag mig ut i köket, dödstrött.
Jag kan inte sova.
För några månader sedan började jag skriva ett inlägg som jag aldrig avslutade. Jag hade lovat att sluta bloggstrutsa, att börja berätta om allt det jobbiga, men det blev liksom inte av. Gick kanske inte riktigt. Det här är det jobbiga. Jag kan inte sova.
Min klagande, trasiga kropp har jag berättat om. Men inte dess nya, raffinerade sätt att strula till mitt liv. När jag lägger mig i sängen finns det inget sätt att komma till ro. Allt är obekvämt. Madrassen trycker mina axlar ur sina socklar, höfterna värker så smått av att tyngas ner i sängen, min nacke klagar över kuddens oformlighet och ryggen vill överhuvudtaget inte acceptera någonting. Ligger jag på rygg kan jag inte sova. Ligger jag på sidan får jag ont i rygg, höfter och axlar. Ligger jag på mage värker ryggen dovt i dagar efteråt. Så jag skjuter upp sänggåendet tills jag absolut måste, lägger mig raklång och slappnar av, väcker mig själv med ett ryck så fort sömnen smyger sig på, ger till slut upp och vänder mig på sidan, somnar och spenderar resten av natten med att sprattla, vrida, skuffa och sucka. Om jag har tur. Har jag otur vaknar jag helt efter någon timme och får ge upp när jag aldrig somnar om igen. Åtskilliga nätter har jag spenderat med teven eller deckarromanen för veckan.
Och ja, jag har provat sömnmedel. Alla sorter, alla doseringar. De gör antingen inget eller för mycket. Tar jag tillräckligt för att sova, är jag helt utslagen dagen efter. Somnar på föreläsningar, möten, i soffan och på bussen. Värktabletter funkar likadant. De som har någon effekt knockar mig så totalt att jag inte fungerar. Jag har vinglat, kräkts, kallsvettats och fått migrän. Sluddrat och glömt vad jag pratar om. Gråtit hysteriskt.
Läkarna gör vad de alltid gjort, rycker på axlarna och frågar vad jag vill att de ska göra. De har lyckats utesluta reumatologiska och neurologiska diagnoser men fortfarande inte fastställt namnet på vad jag lider av. Åtminstone tre läkare har försökt förklara för mig hur depressioner kan ge kroppsliga symtom. Jag vet det. Jag är fullt på det klara med vad en depression innebär. Och jag vet att jag inte är deprimerad nu. Jag är djävligt ledsen och upprörd när min kropp inte låter mig leva mitt liv. Sådant är orsakssambandet här, käre läkare.
I mitten av oktober blev jag tvungen att sjukskriva mig. Mina studier är avbrutna, på oviss tid. Sedan dess har ingenting hänt, ingenting förändrats. Jag sover nära halva dygnet, jag stannar uppe långt in på småtimmarna för att bli verkligt trött och jag har ont varje morgon när jag vaknar. Sängen har blivit ångestladdad. I februari ska jag börja mina studier igen. Redan nu vet jag att det inte kommer att fungera.
Hur ska det kunna fungera? Vad är annorlunda? Med ständig smärta är jag fullkomligt beroende av vila och när sömnen rubbas blir min vardag ohanterlig. Större delen av förra terminen gick förlorad för mig eftersom jag var för trött för att ta in det som presenterades. Efter en hel dag i skolan är jag så utmattad att jag har svårt att öppna porten till vår trappuppgång. Blir jag utmattad nog lägger min kropp helt av och jag kan inte röra mig. Strax innan jag sjukskrev mig åkte jag in på akuten, helt oförmögen att förflytta mig, sätta mig upp, eller ens klia mig i ansiktet. När Rex skulle hjälpa mig till toaletten fick hon lyfta över mig på en skrivbordsstol, hålla mig upprätt och rulla in mig i badrummet. Skräcken var så stor att jag grät istället för att andas.
Vad är min framtid nu?
Radikala mamman är här ett par dagar innan hela sällskapet, Rex inkluderad, åker hem till henne. Igår började Radikalis nysa, ta sig åt tinningarna och snörvla genom igentäppta bihålor. Framåt elvasnåret ville hon bädda ner sig för natten. Och jag blev tvungen att säga Jag kan inte. Inte nu. Du får gärna sova, men jag kan inte. Till slut var det sent nog för mig, och vi kojade tillsammans i stora Tantsängen. När jag vaknade igen hade tio timmar passerat, fyllda av sprattlande, vridande, skuffande och suckande. Klockan tolv släpade jag mig ut i köket, dödstrött.
Jag kan inte sova.
För några månader sedan började jag skriva ett inlägg som jag aldrig avslutade. Jag hade lovat att sluta bloggstrutsa, att börja berätta om allt det jobbiga, men det blev liksom inte av. Gick kanske inte riktigt. Det här är det jobbiga. Jag kan inte sova.
Min klagande, trasiga kropp har jag berättat om. Men inte dess nya, raffinerade sätt att strula till mitt liv. När jag lägger mig i sängen finns det inget sätt att komma till ro. Allt är obekvämt. Madrassen trycker mina axlar ur sina socklar, höfterna värker så smått av att tyngas ner i sängen, min nacke klagar över kuddens oformlighet och ryggen vill överhuvudtaget inte acceptera någonting. Ligger jag på rygg kan jag inte sova. Ligger jag på sidan får jag ont i rygg, höfter och axlar. Ligger jag på mage värker ryggen dovt i dagar efteråt. Så jag skjuter upp sänggåendet tills jag absolut måste, lägger mig raklång och slappnar av, väcker mig själv med ett ryck så fort sömnen smyger sig på, ger till slut upp och vänder mig på sidan, somnar och spenderar resten av natten med att sprattla, vrida, skuffa och sucka. Om jag har tur. Har jag otur vaknar jag helt efter någon timme och får ge upp när jag aldrig somnar om igen. Åtskilliga nätter har jag spenderat med teven eller deckarromanen för veckan.
Och ja, jag har provat sömnmedel. Alla sorter, alla doseringar. De gör antingen inget eller för mycket. Tar jag tillräckligt för att sova, är jag helt utslagen dagen efter. Somnar på föreläsningar, möten, i soffan och på bussen. Värktabletter funkar likadant. De som har någon effekt knockar mig så totalt att jag inte fungerar. Jag har vinglat, kräkts, kallsvettats och fått migrän. Sluddrat och glömt vad jag pratar om. Gråtit hysteriskt.
Läkarna gör vad de alltid gjort, rycker på axlarna och frågar vad jag vill att de ska göra. De har lyckats utesluta reumatologiska och neurologiska diagnoser men fortfarande inte fastställt namnet på vad jag lider av. Åtminstone tre läkare har försökt förklara för mig hur depressioner kan ge kroppsliga symtom. Jag vet det. Jag är fullt på det klara med vad en depression innebär. Och jag vet att jag inte är deprimerad nu. Jag är djävligt ledsen och upprörd när min kropp inte låter mig leva mitt liv. Sådant är orsakssambandet här, käre läkare.
I mitten av oktober blev jag tvungen att sjukskriva mig. Mina studier är avbrutna, på oviss tid. Sedan dess har ingenting hänt, ingenting förändrats. Jag sover nära halva dygnet, jag stannar uppe långt in på småtimmarna för att bli verkligt trött och jag har ont varje morgon när jag vaknar. Sängen har blivit ångestladdad. I februari ska jag börja mina studier igen. Redan nu vet jag att det inte kommer att fungera.
Hur ska det kunna fungera? Vad är annorlunda? Med ständig smärta är jag fullkomligt beroende av vila och när sömnen rubbas blir min vardag ohanterlig. Större delen av förra terminen gick förlorad för mig eftersom jag var för trött för att ta in det som presenterades. Efter en hel dag i skolan är jag så utmattad att jag har svårt att öppna porten till vår trappuppgång. Blir jag utmattad nog lägger min kropp helt av och jag kan inte röra mig. Strax innan jag sjukskrev mig åkte jag in på akuten, helt oförmögen att förflytta mig, sätta mig upp, eller ens klia mig i ansiktet. När Rex skulle hjälpa mig till toaletten fick hon lyfta över mig på en skrivbordsstol, hålla mig upprätt och rulla in mig i badrummet. Skräcken var så stor att jag grät istället för att andas.
Vad är min framtid nu?
Händer
Vad hände egentligen?
Jag vet fortfarande inte riktigt. Jag är hemma hos Knekten och lånar hans dator medan han diskar bakom mig. Jag var hemma hos Knekten förra veckan också. Och veckan innan var han hos mig.
Det blir inte så mycket tid över till skrivna tankar. Kanske är det bra. Det blir desto mer tid till talade, delade tankar. Jag hade fel. Eller, kanske inte fel, men jag reagerade inte på vad Knekten faktiskt sade den där gången, senast jag skrev, utan på mina rädslor. De stora, huggtandade monstren under sängen.
Han tänker på mig. Han älskar mig. Han vill vara med mig, utan slut.
Nu är det Hur som är den stora frågan.
Jag vet fortfarande inte riktigt. Jag är hemma hos Knekten och lånar hans dator medan han diskar bakom mig. Jag var hemma hos Knekten förra veckan också. Och veckan innan var han hos mig.
Det blir inte så mycket tid över till skrivna tankar. Kanske är det bra. Det blir desto mer tid till talade, delade tankar. Jag hade fel. Eller, kanske inte fel, men jag reagerade inte på vad Knekten faktiskt sade den där gången, senast jag skrev, utan på mina rädslor. De stora, huggtandade monstren under sängen.
Han tänker på mig. Han älskar mig. Han vill vara med mig, utan slut.
Nu är det Hur som är den stora frågan.