Tanten

Åh, HEJ allihop!
Guud vad kul att ni vill snegla på vad jag kan! Sedan min älskadaste, radikalaste mammavän annonserade mitt nya cyberhem har sidvisningarna skjutit i höjden, och jag förstår att det är dags att smida varmt järn och uppdatera kvickt som attan.

Men, hörni...

Jag är lite upptagen just nu.

Jag sysslar med hångel i världsklass, ligga bättre än något annat på marknaden och umgänge av skönaste, finaste sort.

Det tillfälliga avbrottet varar en liten stund till.

Snaaart, snaaart.

Sorry folks, Knektbesök i helgen innebär inga nya inlägg på några dagar. När de kommer är de desto svettigare...

DO come back!

Idag är en rätt vanlig dag.

Jag försov mig förvisso, det är ovanligt. Skolkade på förmiddagen, det är nästan lika ovanligt. Föreläsaren var rätt tråkig som vanligt. Jag pratade med några men inte så många, som vanligt. Nu är jag hemma och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Som vanligt.

I skolan gick jag omvägar kring Gorillan. Han sade något till mig, och jag upptäckte att hans blick var svår att möta. Han måste märka. Visst måste han märka? Å andra sidan tyckte jag att han måste märka att jag inte var särskilt sugen också. Att jag ville sova. Att hans kyssar var för många, för kvävande, för djupa. Att jag var torr och öm, och att hans ihärdiga händer drog, slet och gjorde mig illa. Och det märkte han inte.

Eller?

Utanför skolan var Lång. Vi pratade hela vägen hem, det var avspänt, fnissigt och okomplicerat. Jag gillade mig. Han var som alltid löjligt snygg, men samtidigt... Inte längre perfekt. Kanske var det därför jag så enkelt kunde gilla mig. Lustigt hur positioner kan skifta, aldrig så omärkligt. Att det kan kännas okomplicerat, när han så uppenbart är vansinneskrånglig. Att jag kan gilla mig med honom, fast han bekräftar så lite.

Att makt och tolkning flyttats från honom, in i mig.

Idag kommer Knekten hem, på fredag kommer han hit. Jag väntarlängtarönskar. Just nu är allt enkelt, glittrigt, rosabubbligt. Stort drömslott målat med luddig pensel. Jag vill så ogärna tänka på att drömslottet tynger stabilt på att jag varit ofrivilligt monogam sedan GorillaIncidenten. Jag vill så ogärna tänka på nästa OtrohetsAffär. Jag vill så ogärna tänka att han kanske aldrig kommer förbi sin svartsjuka, att tigandet och straffandet kan upprepas, igen och igen och igen...

Idag är visst en mansdag.

Förklarade just för Rex, i ett anfall av sexökentörst, att ibland räknas inte that old in and out som sex. Ibland är det bara ångest. Ångest med vidhängande orgasm.

Nu är jag hemma, och inget ligga blev det. Inte heller slagsmål eller dans, vilket var mina andra två alternativ.

Jag har nått nivån av fylla där mina fingertoppar är stumma och tangenterna känns som gummiploppar. Spännande. Skitjobbigt.

Jag vill egentligen inte vara sådan, men... Män är cepen. Och jag ber omedelbart om ursäkt för att jag förolämpar såväl människor med cerebral pares som människor med penis (vilka är det egentligen som inte vill förknippas med vilka?), men jag slänger mig i detta alkolalaläge ledigt med utryck som jag inte vanligtvis vill stå för. Så, män är cepen.

Jag har ikväll hunnit med att bli salivgnuggad på ryggen ("is that a real tattoo?"), förklarad inte lagom men GANSKA snygg, erbjuden sexuell tillfredsställelse av en man som minutrarna innan indignerat förklarade att han var tvåbarnsfar, och ordlöst ignorerad av en gammal folkiskompis som lovat thédrickning. Suck. Om jag åtminstone blev förvånad.

Massuppfitta mig rätt, jag har inga idéer om att människor med penis skulle vara onda av födsel. Jag föredrar att, så långt jag kan, förstå människor som individer mer än kön. Däremot har jag svårartade problem med Rollen. Stereotypen. Hanen. När Stereotypen kommer fram och tar i mig utan att ens presentera sig, när Stereotypen blir lätt upprörd och säger att jag verkligen har "temper" för att jag ber honom sluta ta i mig, då vill jag vråla. Då vill jag slita av mig bröst, fitta och midja, och stå där som en Sann Krigare. Då vill jag mäta styrka, och vinna.

Ikväll fick jag nöja mig med "No. I don't have temper. I have boundaries. It's not the same thing."

Jag är kåt.

Obegripligt, obestämbart surrar det i kroppen. Under huden, i blodet, på tungan. Jag behöver lyssna på arg musik, kvinnor som skriker, uppretat stönar fram sin smärta, för att inte bli övertagen av rastlöshet.

Jag vet inte riktigt vad det är jag vill göra med surrandet. Onanera? Kanske. Det känns som att det skulle kunna höja surrets intensitet, snarare än dämpa. Dessutom är Rex hemma, och min del av lägenheten har ingen dörr. Knulla? Gärna. Men med vem? Telefonlistan erbjuder inga säkra kort, bara darriga jokrar som tenderar att kosta dyrt och smaka torrt. Har sex någonsin varit självklar njutning?

Och varför verkar alla få knulla mer än jag?

På bloggar, under samtal med Knekten, i skvaller från vänner, skimrar den oåtkomliga visionen av singellivets smörgåsbord. Det dejtas, raggas, flirtas och nätknullas i varje vrå. Det låter som roligt, okomplicerat skönt.

I min öken ser det misstänkt mycket ut som en hägring.

Jag är svårt kåt.

Här är jag.

Det är jag som är Tanten. En och annan namne simmar omkring där ute, men ni vet ju. Det är JAG som är Tanten.

Idag är en konstig dag. Jag vaknade, och somnade sittandes på sängkanten. Jag kom upp, tvingade i mig en tokstark kopp Barry's thé, och var halvvägs igenom min tråkmacka när Rex plötsligt kom utsmygande. En sambobästis i sovtrosor och godmorgonfrisyr, med bara ena ögat öppet. Då blev dagen jättebra, bara sådär. Bubblig och pratig frukost, fast ingen egentligen borde vaknat än.

Föreläsningen var viktig men torr, ämnet för dagen smärta och dess hantering. Någon gång efter lunch tappade jag tråden och hittade en helt annan, alldeles glittrig. Overheadbladet ordade om passivitet och krav, att göra för mycket och för lite. Och jag satt med en skimrig liten snörända, som bara tvunget skulle dras i. Tänk om jag skulle skriva en lista? Tänk om allt det där jag vill, borde, SKA göra kunde bli gjort på något sätt?

Jag skrev en lång lång lista på allt som väntar, tynger och leker ok på mina griniga axlar. Listan bara växte, jag blev gladare, regler och belöningar fanns där också. Minst två timmar om dagen ska klockas in, av blandade listsaker. Timmar får flyttas mellan dagar, men bara inom veckan. Klockar jag in 14 timmar gjorda listsaker på en vecka, får jag en PRESENT! Sover jag åtta timmar per natt hela veckan, får jag en gratis listtimme.

När jag kom hem var jag så fylld av glittrigt trådnystan att jag slet fram dammsugaren på en gång. Nu är jag uppe i tre timmar och en trekvart av listigheter, och klockan tickar fortfarande. Jag har läst bok, dammsugit, städat, gått ut med återvinning och öppnat en blogg. Och allt räknas som duktigt. Jag är DUKTIG just nu.

Ni förstår, Tanten har varit i koma ett tag. Ett långt tag. En del har till och med undrat om Tanten är deprimerad, men riktigt så är det inte. Tanten är i en kris. Och kriser, förstår ni, det är bra saker.

Tyvärr har krisen inneburit lite okbygge. Jag har så mycket saker i huvudet, i hjärtat och i kroppen att jag bara inte orkat allt det där utanför. Minst av allt har jag orkat plugga. Så fort jag ska försöka, fastnar jag i en undanmanöver. Som den ansvarsfulla och DUKTIGA halvunga dam jag är, har jag då satt upp vissa regler. Inga roliga saker, förrän de tråkiga är klara. Men de tråkiga BLIR aldrig klara. De bara skjuts upp, längre och längre upp. Till slut räcker inte tiden, och då kan jag inte göra de viktiga sakerna heller. Inte innan de tråkiga.

Det har gått sisådär ett år, och jag lever i ett ständigt fördrivande av tid, ett vakuum, en väntan. En väntan på att orka. Det tråkiga väntar också. Bakom det tråkiga ligger det viktiga, och bakom det viktiga ligger det roliga, och allt bara väntar, väntar och väntar. Nu kan jag inte riktigt se vad det var som skulle vara roligt, eller viktigt, för från mitt perspektiv ser det mesta ut som tråkigt.

Men vet ni? Idag hittade jag en skimrig liten snörända. Jag drog i den.

Det kom fram en blogg!