Tanten

Äh.

Full, djävligt snygg och uppraggad av enbart idioter.

Sådan är Tantens lott.

Jag har just läst ut den sjätte Harry Potter-boken, Harry Potter och Halvblodsprinsen. Efteråt satt jag, i kvällssolen, med boken i händerna och tittade ut i luften. Tyst, tagen, ledsen.

Det får vara hur patetiskt som helst. Jag identifierar mig med Harry Potter.

För ett par dagar sedan pratade jag med mormor. Hon hade sökt mig ett tag och jag tänkte passa på att göra min dotterdotterliga plikt samtidigt som jag diskade. Vi pratade på en stund om ditten och den så välkända datten, innan hon lite i förbigående sade att hon pratat med mamma. Jaha. Hur var det med henne då? Hon frågade faktiskt efter dig. Hon har ju inte gjort det förut. Tydligen hade min mamma varit ledsen. Hon hade snyftat, gråtit, tyckt att allt var så svårt. Mormor hade hoppats, ja, till och med UTGÅTT från att allt det här kommer lösa sig till slut.

Allt det här. Lösa sig.

Mormor hade föreslagit att mamma skulle skriva till mig. Det hade hon visst försökt, men inte kunnat. Försök igen då, svarade mormor. Ämnet terapi hade kommit upp. Då får jag nog nervsammanbrott, svarade mamma. Jaha. Oj då. Det vore väl besvärligt. Bäst att låta bli. Vad är väl en äldsta dotter för litet pris att betala för sin sinnesro?

Det märkliga var känslan jag hade under samtalet, och fortfarande har. Den är lite ihålig, ger ifrån sig ett dovt, torrt ljud om man knackar på den. Kanske som... ett tomt kokosnötsskal, eller en kalebass utan skramliga frön i. Det känns som att jag inte har en mamma alls.

Efter alla dessa år, efter all denna vånda, smärta, sorg, så känns det nu mest bara tomt. Som att mitt inre faktiskt förstått att relationen jag målat upp aldrig fanns. Som att jag förlorat henne helt, inte nu, utan retroaktivt, så långt tillbaka att jag inte längre minns förlustens smärta. Som att jag är, och alltid varit, föräldralös.

Bokens föräldralösa barn drabbar mig ibland hårt. Hans ändlösa längtan efter någon som ska skydda och älska honom, hans hjärtskärande förluster av föräldrafigurer, gång efter annan, hans slutgiltiga insikt om att han bara har sig själv. Och hans vänners obrottsliga lojalitet, som ändå aldrig når hela vägen in. Ofta är Harry bara en romanfigur, någon som rusar fram genom äventyret och drar mig med. Men ibland... Ibland får han mig att gråta.

Min föräldralöshet är definitiv.

Det är en mening som är nära omöjligt svår att skriva.

Det har tagit mig till vuxendom att förstå att jag saknar. Med den förståelsen kommer sorgen, längtan, men också i fjärran insikten om att det är oföränderligt. I några år var min stora önskan att bli adopterad, som vuxen, av en äldre vuxen som såg mig, tyckte att jag var unik, fantastisk, värd all kärlek i världen och som ville ge mig den trygghet som aldrig funnits. Jag blev, när jag lät min saknad finnas, det lilla ensamma barn jag aldrig haft råd att vara. Det är svårt att trösta det barnet när ingen yttre trygghet finns. Nu försöker jag att inte längre hoppas på att jag ska bli hittad, likt en nyfödd i en korg. Jag försöker förstå hur jag själv ska kunna skapa en yttre trygghet, vilka jag kan söka den hos och under vilka former. Än så länge har jag inga svar, men jag söker i alla fall aktivt. Och jag har omarrangerat den ytliga världen till att stämma bättre överens med min verklighet. Jag har alltid varit föräldralös. Nu börjar andra se det också.

Men hej!

Idag kommer Knekten och jag är ledig i nästan en hel vecka. Allt som kan kallas Tant kommer få vad det behöver: Hångel, sex, mer hångel, vila, ledig tid, vackra blickar, fina smekningar, busutflykter och sprit. Knekten hävdar att han ska vara nykter. Pah. Om jag så ska behöva spetsa kaffet och hälla i honom ölen med tratt så ska han supas ner. Jag har druckit två gånger på lika många veckor och båda gångerna fått ta taxi hem allt för tidigt med brutala smärtor överallt. Nu ska här rockas röv och svingas bägare. ROLIGT ska det bli och därmed basta!

Tänk vad kul det vore om några av er kunde följa med... Hm, det vore en idé. En Tant-blogg-fest! Mötesplats: Systembolag på hemlig ort. Igenkänningstecken: Starksprit till värdinnan. Inträdesbiljett till festen: Starksprit till värdinnan. Fiffigt sätt att locka ur värdinnan spännande hemligheter: Bjuda på starksprit. Fyllelekar med hångelgaranti inkluderas i starkspritpriset.

Detta MÅSTE ju genomföras.

Jag är faktiskt, nu när jag känner efter, på alldeles STRÅLANDE humör. Föga överraskande. Jag har inte haft särskilt ont senaste dagarna, har en fantastisk vecka att se fram emot, färgade håret igår och idag var solen framme i säkert tre timmar. Dessutom var gårdagens Daybreak jättespännande och senaste Harry Potter-boken är alldeles lagom läskig och tånnisromantisk.

Vad är ni glada för, just idag?

Ringde en expert idag, som tydligen ska kunna mitt handikapp utan och innan. Nu är det uttalat, en gång för alla.

Det finns
INGENTING
att göra.

Smärtan är obehandlingsbar. Jag värker i hela kroppen och gråter uppgivet. Ska jag behöva lämna mitt land och mina kära? Eller har till och med klimatet slutat spela roll? Ska jag nu bara ha ont?

För vilken gång i ordningen, sedan jag fick diagnosen, vet jag inte. Men jag tänker att det kanske finns saker som är värre än att knarka.

Jag har ju bestämt att jag skriver min blogg för mig, att jag ska försöka att inte tänka på min publik. Nu tänkte jag göra ett avsteg från den principen.

Mina kära läsare: Finns det något ni skulle vilja veta om mig?

Jag ska svara så gott jag bara kan.

Puss!

Suck. Rastlös idag.

Vaknade vid nio av ett öronbedövande KRASCH! Hjärtat hamrade vansinnigt, blodet bestod till 30 % av rent adrenalin och jag var uppe på fötterna innan jag hunnit fatta vem jag var. Under tårna krasade leca-kulor, och nedanför mig låg min stora aloe vera-planta, som tydligen beslutat sig för att ett liv i fångenskap inte är ett liv värt att leva. Trots att den står mot väggen, uppe på byrån, en bra bit från kankten, hade den lyckats kasta sig ner och tagit med sig tre andra blommor i fallet. Obegripligt. Jag spenderade i alla fall ungefär en timme med att sopa, plantera om, vattna och slutligen torka golvet för att ungefärligt återställa ordningen. Vi får väl se när den gör nästa försök, och hur. Hänger sig i persiennsnöret? Förgiftar sig själv med nagellacksborttagning? Dränker sig i vattenkannan?

Eftersom jag stannade uppe till tre natten innan utan att göra något nämnvärt nyttigt (läste om femte Harry Potter, smsades med Glasögonmannen och fick kalla handen) kändes det inte riktigt läge att gå upp så tidigt som nio. Jag somnade därför om med väckarklockan på ringning en timme senare. När den pep stängde jag av den och sov vidare. Biiig mistake. Halv ett kom jag ur sängen, virrig och grinig. Som alltid när jag sover för länge mådde jag illa och klarade inte av att peta i mig mer än ett äpple till frukost. När jag insåg att jag förvisso hade en ledig dag, men inget att göra, blev jag bara ännu surare. För att toppa det hela räknade jag ut att jag skulle få vara vaken i totalt tio timmar, innan det är dags att krypa till kojs igen. Morgondagens schema: 6.45-15.15.

Blä.

Jag mår fortfarande lite halvilla och är öm i hela kroppen. Lunchen bestod av tjugo pommes frites med smält ost och majonäs (Hey! Don't knock it 'til you tried it!) och middagen har hittills blivit ett äpple till, några matskedar kikärtor, en deciliter majskorn och en sked glass till efterrätt. Bisarr kosthållning. HATAR att sova för länge. Det fuckar upp hela min kropp, hela min dag.

Jag tror att en stor del av surheten och rastlösheten beror på det massiva stillasittandet jag sysselsatt mig med sedan i lördags. På väg hem från krogen natten efter fredagen small det till i min ena höft och vi fick ta taxi hem. I vanliga fall blir jag alltid bättre när jag sovit, men på lördag morgon var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Eftersom det var mäkta obehagligt att halta omkring, och jag lovat att komma till jobbet på söndagen, spenderade jag hela lördagen i soffan med Harry Potter. Vid tre-snåret kröp jag i säng. Vaknade på söndagen, fortfarande lite öm, men tog mig ändå iväg. På jobbet fick jag också hålla mig rätt still. Axlarna, höfterna, ryggen och knäna värkte konstant. Djävla skitkropp.

Jag tog mig i alla fall ut ur huset en kortis idag, provade jeans med Rex och lyckades köpa två par skor. Inte illa för en gammal elefantfot. Mina fötter, som i alla tider och med alla mått mätt är löjligt breda, sväller upp en hel storlek i sommarvärme. Skitsnyggt med nätta små ballerinaskor i kanotutförande.

Nä, fy. Jag trodde att jag kanske skulle bli gladare av att skriva lite, men det verkar snarare som att ni får er en imponerande gnällflod till livs. Jag ska försöka göra något roligt till nästa gång. Ligga, till exempel.

Puss!