Viktigheter
Kärlek är inte en orsak. Det är ett resultat.
Motvillig monogami
I slutet av min stora hjälteinsats, när jag jobbat över en och en halv timme, sneglade jag på telefonen.
1 nytt meddelande.
Knekten:
Jag älskar dig.
Jag har inte gått in på det närmare, av bland annat mycket goda kärlekskritiska skäl, men jag är galen i människan.
Lite senare pratade vi i telefonen. Jag frågade hur det gick med brudarna. Han svarade "Jo, bra. Eller... Ja. Jag ska på date imorgon." Vi dryftade ämnet en stund, han undrade hur det kändes och vi diskuterade skillnaden mellan att gå på date och att hångla upp någon på krogen. Inga större nyheter, men alltid ett bra samtal att ha. Och det känns ju lugnt, honom och mig emellan. Jag tycker inte att det är särskilt besvärligt att han ska på date, tjejen är känd sedan ett tidigare tillfälle och jag föredrar nog att vara förberedd. Om man nu ska prata om vad som eventuellt skulle vara ett bättre eller sämre scenario. Teoretiskt sett spelar det ju ingen roll. Vi gör våra val utifrån oss själva och det är det största, vackraste med vad vi försöker göra.
Det finns dock ett problem. Ett litet, futtigt, småaktigt, klumpartat föremål i min mage. Jag går inte på några dater. Jag hånglar fan inte ens upp någon på krogen. Jag bara sitter här, tråkig, oansenlig och okysst. Stirrar på min datorskärm i ofrivillig monogami. Hur misslyckad är man då som kärlekskritiker? Jag LYCKAS inte vara ickemonogam. Tydligen vill ingen hångla med mig.
Ja, jag vet. Jag är skittöntig. Och nä, det handlar inte bara om att ingen vill hångla med mig. Jag har i inlägg efter inlägg ondgjort mig över miffomän och varit ganska tydlig med min ovilja att ens samtala med dem, än mer utbyta kroppsvätskor. Men jag kan inte råda bot på klumpen. Den hänger och gungar mitt i magsäcken, liten och tung, dovt dunsandes mot kroppens insida. Knekten är sjukt het. Sjukt bra. Sjukt sjysst ligg. Visst. Men är han i en helt annan liga än jag? Hur kan han få hugg näst intill varje gång han smakar på en öl, och jag någon gång varannan månad?
Det är ingen tävling. Det ÄR ingen tävling. Vore jag trygg nog i att vi inte är ett par, att vi inte kommer fastna i alla de klibbiga, illaluktande ihopfällorna, så vore jag säkert nöjd med hur mitt sexliv för tillfället är upplagt. One-nights är mer risk, smärta och krångel för mig, än njutning. Jag gillar att ligga mycket med en, så länge jag är helt fri att hångla eller ligga med vem jag vill utöver honom. Förmodligen vore det okej om jag inte var kär. Men nu är jag kär. Nu måste jag hålla koll på formen, för att inte innehållet ska bli bajs. Jag kan inte låta mig falla ner i det välkända, göra det som känns braaa, och sedan finna mig själv orörligt insnärjd i förgivettagna flickvänsbeteenden. Jag har varit där. En gång, två gånger, tre gånger. Det har inte varit Fel Män. Det har varit intelligenta, begåvade, kärleksfulla och otypiska män som är ogenomtänkta, bekräftelsesugande, urtypiska pojkvänner. Jag älskar dem alla fortfarande och relationerna tjänar obeskrivligt på att inte vara i parform. Som vänner är vi Människor.
Jag antar att jag inte är helt nöjd med mig själv. Jag antar att det visar sig tydligast på de enkla sätten. Min frisyr är tråkig, mitt ansikte glåmigt, magen småknubbig, benen håriga. Kanske ser mina bitar egentligen inte annorlunda ut. Kanske brukar de bara inte blända mig så, när jag försöker se mig.
Mina läsare
Tack!
Något nytt
Medan jag glammade upp mig kom Knektens kompis, Konduktören. De drack och pratade, och när jag kom för att hämta ett glas tittade Konduktören storögt på mig. "Varför går du som en gammal kärring?" Jag använde Svar 1A: Jag har strul med mina leder. Festen fortsatte, jag satt still i soffan och höll mig varm. När vi skulle åka ner till stan fick jag hålla hårt i Knekten och gå långsamt mot hållplatsen. Trappor tog jag steg för steg, med ett fast tag i ledstången. Hans vänner gick en bra bit i förväg, stannade ibland och tittade undrande bakåt.
I kön var jag livrädd att vakterna skulle se mina vingliga ben och inte vilja släppa in mig. Inne på stället stod jag vid baren och höll i mig. När vi flyttade oss höll jag balansen mot Knekten. En låt vågade jag dansa, eftersom jag ändå inte hade så väldigt ont. Till slut gav jag upp, placerade mig vid ett bord och försökte hålla kroppen så rak som möjligt. Halv tre orkade jag inte längre. Knekten ledde mig mot utgången, jag staplade långsamt, långsamt efter och höll krampaktigt i honom, rädd för att ramla. Tårarna droppade och jag vände ansiktet nedåt och torkade.
Utanför brast den sista kvisten i fördämningen. Jag föll mot Knekten och grät, grät, grät. Luften tog slut, tårarna var oändliga. Han höll min kropp uppe med sin. Mina ben var näst intill obrukbara. Han ledde mig mot en taxi, lät mig vänta vid en lyktstolpe och hjälpte mig in. Återigen, rädslan att bli nekad. Jag tog ett djupt andetag och sade: Jag är inte full, jag är handikappad, till chauffören som Mhmade tvivlande. Hela vägen hem grät jag, med kramp i strupen och bröstet.
Jag kan inte bli så här dålig. Jag kan inte vara så här handikappad.
Jag kan inte gå.
Dagen efter stannade vi inne och jag kände mig allt stabilare. På kvällen gick vi ut och jag kunde både gå och dansa. Kanske var det bara tillfälligt? Den pirrande svaghetskänslan anades fortfarande, men tog inte över. På söndagen gick vi en promenad efter att ha fikat. Jag kände mig trött i benen, sådär som man kan göra när man är bakis och går länge. Så, plötsligt, högg det till i ena höften. Vi var nästan hemma. Jag stannade till, vilade lite, haltade försiktigt vidare. Och så var det där igen. Den totala svagheten. Höfterna som inte håller ihop. Underkroppen utan styrsel. Med ett hårt grepp om Knektens arm linkade jag försiktigt mot hans lägenhet. Söndagsflanerare tittade fundersamt.
I hans lägenhet krånglade jag mig upp i sängen, drog mig upp i halvsittande med ren armstyrka och låg fullkomligt still så i tre timmar. När det var dags att ta tåget hem bar benen hyfsat igen.
Och nu?
Måndag eftermiddag, kroppen känns hyfsat som vanligt. Den ömmar diffust på en del ställen, som alltid. Kanske känns höfterna lite trötta, lite som träningsvärk. Inget värre. Det känns overkligt och obegripligt att jag i helgen inte kunde gå. Faktiskt inte kunde använda mina ben. Faktiskt hade behövt en rullator, helst rullstol, för att ta mig fram. Det kan inte, får inte, hända mig. Jag är ung, jag är energisk, jag är färgstark, jag är högljudd. Jag älskar att dansa. Min självständighet, jag, är det viktigaste jag har. Det enda jag vet att jag har.
Vad händer om jag sviker mig?
Jag gick till läkaren
Nu har jag spenderat ännu en helg med Knekten, den här gången i hans borg. Det finns både två och tre saker att berätta, men jag tänker fokusera på något som jag tidigare bara hintat om.
Min kropp.
Min kropp fungerar inte så bra, generellt. Ibland märks det knappt alls, ibland går den fullkomligt i baklås. Däremellan ligger vardagsproblemen. Smärtorna och dysfunktionerna som är nog så påtagliga, men som man vänjer sig vid.
I mitt medvetande så började det med en höft. Jag gick i högstadiet, min rygg var kass, men jag hade ju växtvärk och fick stora bröst över ett sommarlov. Inte så konstigt. Stora, svarta blåmärken hade jag alltid haft och näsblod blödde ju folk ibland. Men den där höften var problematisk. Helt plötsligt började den hugga och göra vansinnigt ont. Jag gick till mammas kiropraktorkompis, som sade att jag var för svag och behövde bygga muskler. Jag fick ett program som jag provade en gång, men det var rätt tråkigt. Och alla behöver väl bygga muskler, så säger de jämt. Det var bara något vanligt höftkrångel, som alla säkert kan få. Efter ett tag gick det över av sig självt.
Jag gick gymnasiet i en annan stad och veckopendlade för att träffa min pojkvän och mina kompisar på helgerna. På bussen var det lite svårt, jag fick alltid ont i ett knä. Om jag satt annorlunda blev det bättre, men det trilskades ändå. Kanske blev det värre också, med tiden... Fast, alla får ont av att sitta länge. Inget konstigt med det.
En vår fick jag en knöl i bröstet. Den gjorde rejält ont. Bröst kan ju göra det ibland. Efter någon månad upptäckte jag att knölen växt. Mitt ena bröst värkte och spände. I början av sommaren fick jag en i andra bröstet också. Nu vaknade jag om jag vände mig på mage på natten, det ömmade så fruktansvärt. Jag gick till läkare, de gjorde biopsier och ultraljud men kunde inte hitta något konstigt. På hösten åkte jag till Mitt Andra Land för en termin. Efter någon månad började jag få ont i brösten när jag gick, när fötterna träffade asfalten. Springa hade varit omöjligt ett tag redan. Jag sökte läkare igen, fick veta att det var något hormonstrul och att jag skulle vara glad att jag inte hade cancer. Under våren gick det över, mina bröst blev åter mjuka.
Jag minns inte riktigt hur det fortskred därifrån. Lederna smärtade mer och mer, fler blev drabbade, ibland haltade jag. Någonstans visste jag att det borde vara annorlunda, att jag borde vara yngre, piggare, starkare än min kropp medgav. Ändå tänkte jag bort det, förklarade för mig själv att det är mänskligt att ha krämpor. Att ALLA säkert har ont ibland. När jag åkte till Mitt Andra Land igen blev det snabbt riktigt illa. Jag kunde inte sova på sidan, hade svårt att ha sex. Mina höfter och knän krampade och högg. Fittan verkade helt plötsligt fullkomligt omedgörlig. Hon ville aldrig bli blöt och så fort något kom in i henne fick hon skavsår, även om det bara var jag själv. En vecka var min arm obrukbar, helt apropå ingenting. Jag gick till läkaren, som sade att det reumatologiska testet inte gav utslag och att inget mer fanns att göra. Parallellt med det fick jag njurbäckensinfektion, med påföljande, ändlösa urinvägsinfektioner. Oavsett hur många jag botade med pencillin, kom en ny veckan efter. När jag fick ännu en njurbäckensinfektion lade jag in mig på sjukhus. De hittade ingen förklaring.
Jag åkte tillbaka till Sverige och blev genast bättre. Fortfarande hade jag stora problem och gick till läkare. Hon tyckte att det jag berättade lät normalt. Jag blev arg och krävde hjälp. Hon tog ett till reumatologiskt prov och ryckte på axlarna. Remisserna jag efterfrågade blev aldrig skrivna.
Nästa vår föll allt samman. På en föreläsning i en kall och trång sal vägrade min kropp till slut vara med mer. Jag värkte i varje molekyl och försökte hitta någon att förklara för, någon som kunde förstå varför jag var tvungen att gå. Men det fanns ingen. Min smärta var bara min, jag har varit så duktig. Jag har inte klagat, inte gnällt, bara bitit ihop och väntat på guldmedaljen.
Jag vände mig mot Frk. Blick, bara för att säga: Jag måste nog gå nu, i lättsam ton. Tonen blev så lätt, så lätt, att hon inte hörde mig. Hon såg mig i ögonen, sade: Va? och jag började storgråta. Kloka, kloka Frk. Blick samlade raskt ihop mig och sig och ledde mig ur salen. Vad händer, vad är det, har du ont? Varför då?
Varför då?
Jag började berätta, prata om smärtan. Ju mer jag pratade, desto mer fanns det att berätta. Jag förstod att jag haft ont dygnet runt, länge. Att ingen visste, att jag aldrig sagt något. Frk. Blick spände ögonen i mig och sade: Det här är inte NORMALT. Så här ska det inte vara. Så här ska du inte må. Och jag tänkte att hon kanske hade rätt. Hon tog med mig till tre läkare, men ingen kunde träffa mig. Jag lovade att försöka mer, en annan dag. Nästa dag fick jag åka till akuten.
Det har gått ännu ett drygt år. Efter en remiss, en preliminär diagnos, en annan remiss, en fastställd diagnos, en tredje remiss, ett samtal med en allmänläkare och en fjärde remiss, har jag fortfarande nästan ingen kontroll över mina symtom. Jag vet bara att jag är handikappad, men inte hur mycket, vad som går att göra, vad som kommer hända eller vad jag har rätt till. Min vårdcentral är svalt intresserad och menar att mina symtom bör behandlas som separata problem, att jag ska lösa det på egen hand.
Min bindväv är felbyggd, den är för svag och orkar inte riktigt hålla ihop. Ungefär 30% av kroppen består av bindväv. För mig innebär det att min hud är överkänslig och att jag läker dåligt. Ärr blir tunna och breda. Mina slemhinnor brister lätt och blir torra, vilket resulterar i ständiga urinvägsinfektioner, smärtor i underlivet vid penetration och annat mindre strul. Jag blöder ganska mycket och får stora, mörka blåmärken. Lederna, som hålls ihop av bindväv och muskler, blir instabila. Jag är väldigt vig och lederna glappar i sina fästen. Musklerna måste jobba dubbelt för att kompensera för bindväven och hålla ihop kroppen. De blir utmattade men kan aldrig vila, ens på natten. Jag har stort sömnbehov och somnar lätt även på dagarna. Tydligen är det överansträngningen som ger mig mitt största handikapp: Smärtan. Trötta muskler gör ont. Värken sitter i alla de större lederna och eftersom de aldrig får vila är den svårbehandlad. Kommer jag in i en smärtspiral är den mycket svår att bryta, jag sover sämre, spänner mig mer och det hela eskalerar.
Då och då händer också något nytt. En ny kroppsdel gör ont, kanske på ett nytt sätt. Symtomen har hittills blivit allt fler. Ingen kan tala om för mig var det kommer sluta. Ingen verkar veta.
Gnäll
Som vanligt började jag inte med pluggandet i tid, och nu har jag en dag kvar att skriva de sista fyra hemtentafrågorna. Idag klarade jag två. De tog fem timmar vardera. Jag är så trött så jag hänger halvvägs av stolen men måste ändå skriva av mig, för er, kära läsare. Se min martyrkronas taggar glimma förföriskt.
Pankheten är rent löjlig och ingen ljusning finns i sikte. Jag tog mig till Hemköp för att fylla på fruktskålen och fick ont i hjärtat när min snåla lilla yoghurt, torkade pasta och frukt gick på 71 spänn. Apelsindjävlar, man kunde tro att de var guldpoletterade. Inne i mejeriet stod jag och längtade efter juicen på extrapris, men insåg att det får vänta till augusti. Framgångsgubben i businessrocken sneglade på min hemstickade mössa och jag ville råna honom.
Sommarjobbet jag var helt säker på att jag hade ser skitet ut. Tydligen har de en triljon studenter anställda, som allihop kommer tillbaka från sin tjänstledighet i juni. Jamen så PRAKTISKT då, då kan ju DE äta mat i sommar i alla fall.
Och alla andra får knulla. Detta knullande. Man blir ju sugen på att skaffa sig moral och börja predika sedesamt leverne. Får inte jag ska väl inte de få? Det kan väl inte vara riktigt?
Fast, ja, det förstås... Jag fick ju faktiskt alla möjliga former av köttslig njutning i helgen. Och på torsdag åker jag till Knektens borg, för festande och inkassering av utlovat oralsex. Det tänker jag beklaga mig över också, mens i helgen. Ondska. Djävla Eva och hennes äppelsug. Äpplen är världens tråkigaste frukt och dem ska jag lida ända till klimakteriet för.
Men för att återgå till nyligen avslutad helg. Sex... Det är ju så SKÖNT! När det är skönt är det verkligen skööönt. Jag känner mig helt överraskad och lite nyfrälst. Som att jag hade glömt, eller gett upp. Jag är så innerligt trött på skavande, gnuggande, evighetsjuckande. Hårda fingrar, oinspirerade tungor, halvslappa kukar. Och tjat. Men det här, det är något helt annat. Intensivt, ömsesidigt, generöst. Varmt, nära, svindligt. Jag bara vill, vill, vill. Och får orgasmer. Det var en i söndags... Ryyys. Huden var som beströdd med varmt pirrpulver i timmar efteråt. Jag, som alltid ylar mot månen, hade visst blivit helt tyst. Tappat andan. Själv minns jag inte. Jag minns bara att den började i bröstet, skakade om hela kroppen, tog ett andetag och kastade sig över fittan. Inte i vågor, snarare sugande virvlar.
Kanske kan det bli något bra av den här veckan ändå...
Den fördomsfulla relationsanarkisten
Jag har gått och kåtvridit mig hela veckan. Vet inte riktigt vad det är frågan om, men det är mäkta påfrestande. Nu, idag, ikväll, ska det äntligen åtgärdas. Knekten kommer hit.
Somliga av er kanske här höjer ett frågande ögonbryn. Har inte Tanten försökt påstå att hon sysslar med relationsanarki? Hur kommer det sig då att man bara hör talas om ligga i samma mening som Knekten?
Jaa hörni. Hur kommer sig det egentligen...
Pff. Tja, jag kan ju börja med att säga att jag just nu är en usel kärlekskritiker och relationsanarkist. Jag är kär, frossar i det och sysslar med väldigt få andra män än den jag får kärhet från. Skälen är flera. Förrförra inlägget ger en stor del av förklaringen. Jag har risiga erfarenheter av män, och litar inte på dem i sexuella sammanhang. Litar inte på mig med dem. Men förutom det.
Om jag nu skulle vilja ragga, så är mina arenor förhållandevis få. Klassen är inte särskilt ny, jobbet erbjuder knappast några spännande alternativ och utelivet är stillsamt eller enformigt. Dessutom är jag för tillfället pankare än kanske någonsin. Någon ljusning på utelivsfronten ser alltså inte ut att komma. Mina vänner är samma, deras vänner har jag redan träffat. Nätraggning är obegripligt och läskigt, jag kommer från Heta Linjen-generationen och associerar bara till flåsgubbar och löpsedlar om våldtäkter. Men nog om de rent praktiska svårigheterna och över till de emotionella. Eller motivationella, kanske.
Här kommer det igen, och nu kan jag inte ens skylla på fylla. Män är puckon. Nä, inte alla män, och inte i alla situationer. Nu pratar jag om män på krogen, i raggningssituationer. De är faktiskt puckon. Kommer en man fram till mig och vill prata är han praktiskt taget körd på en gång. Av erfarenhet vet jag att att artigt prata en stund är att döma sig själv till stalkning för resten av kvällen. Tydligen är artighet one-nightkulturens motsvarighet till en förlovningsring. Ha, du svarade på tilltal, nu är du min! En skräckinjagande majoritet av män som tar initiativ till raggning verkar aldrig ha haft en konversation med en annan människa förr. Den mest grundläggande hövlighet är fullkomligt okänd mark och fina vinkar som: "Jag står här och pratar med mina kompisar och tänker fortsätta med det nu" kunde lika gärna yttrats på arameiska. Lyckas man få fram att man inte är intresserad, efter att vederbörande stått och gjort bort sig en längre stund, är det mycket troligt att man möts av indignation och förolämpningar. Tillmälen av typen "Hora!", "Är du flata eller?" och "Fan vad dryg du är!" är vanligt förekommande.
Detsamma gäller tyvärr ofta även när man själv tar initiativet. Återigen finner jag mig trolovad och skyldig att uppmärksamma mannen ifråga tills kvällen och helst även natten och morgonen är slut. Jag har en gång, för inte så många månar sedan, blivit avsnäst när jag förklarade att jag, trots flirtande och samtal, inte tänkte ta med mig mannen hem just den natten, men att jag gärna bytte nummer för framtida könsumgänge. "Men varför BÖRJADE du då!" Oj, förlåt, jag visste inte att blickar konstituerade ingången överenskommelse. Visuellt kontrakt?
Får man trots allt detta hem en man efter krogen, så är det lögn i helvete att göra något bra av det. Antingen är jag fylleimpotent eller så är han det. Eller så gillar vi helt olika saker. Eller så är liggat helt okej, men han vägrar gå hem på morgonen. Eller så springer han innan man hunnit tacka för orgasmen. Att få en karl att begripa att jag inte vill gifta mig bara för att jag är kvinna och han man, är stört omöjligt. Jag kan säga det om och om igen, men han konstruerar ändå sin sanning. "Jaaja, det säger hon nu ja, men om jag bara gör mig oumbärlig..." eller "Det säger alla brudar, men jag VET hur de är! Hon har slängt p-pillrena i toan och kommer luska reda på morsans nummer medan jag sover." är populära versioner.
Icke att förglömma i detta sammanhang är naturligtvis De Oförbätterliga Snålkukarna. De är en egen sort, just De Oförbätterliga, ofta flankerade av heta brudar, flirtiga men helt ointresserade om man väl kommer fram för att göra något åt saken. Att vänta på att de ska ta initiativet kan verka som en bra strategi, men tar längre tid än skapandet av nya bergskedjor. Här handlar det om förvirring som angreppstaktik. Flirta, var skitpå, ignorera honom nästa gång, var vänskaplig gången efter det och när han minst anar det lurar man ner honom under täcket. Bara för att mötas av ett "Jag tänkte inte att det skulle hända så mycket inatt" och en uppvisning i kalsong- och Tshirtsovning. Denna strategi är dessutom bara genomförbar om man ses ofta, och förutsätter att man har ett enormt tålamod (=sexuell tillfredsställelse på annat håll).
Kort sagt, anledningen till att jag sällan ligger med någon annan än Knekten, trots att vi bor i varsin ände av landet, är att män
a) kan vara läskiga och farliga
b) är alldeles för jobbiga/korkade/institutionsskadade för att jag ska vilja gå hem med dem även om jag låtsas att de inte är farliga
c) snålkukar mig.
Drygt läge. Någon som kan hooka upp mig med en ofarlig, smart, kul, och normalfungerande generöskuk?
För det är väl inte jag som kräver lite för mycket nu?
Svar kräver svar
Tack.
Jag har fått stöd, kärlek och förståelse, mer än jag vågat hoppas på i ett världsomspännande nät av ettor och nollor. Att lägga ut små bitar av sig själv, visa upp sår och kamplystnad för digitala ögon, är ett riskspel med oförutsägbar utgång. Jag ville se mig själv. Jag blev sedd av er.
Tack.
Kommentarer jag än så länge fått är så viktiga och berör så stora frågor att de förtjänar svar i ett eget inlägg. Fortsätt tycka.
Veggolatte och Sofie:
Ja, han var en djävul. Och den manliga kollega som behandlat mig med mest respekt, av alla de jag haft. Fortfarande framstår det som två olika personer för mig. Jag kan tänka på den ena med viss värme, och på den andra... Knappt alls. Ändå är det uppenbart att dragen fanns där hela tiden. Dominansen var närvarande från första gången.
Det här är min stora ångest i det sexuella spelet. Hur ska man veta? Om jag plockar hem en främmande man från krogen är det omöjligt. Om jag, för femtonde gången, ligger med någon jag jobbat med, varit vän med i ett år, så är det bevisligen lika omöjligt.
Man kan aldrig veta.
Sex är med livet som insats.
Emlan:
Jag har inga svar. Och jag tycker som du. Det här måste synas, höras. Att varje man är en potentiell våldtäktsman, är sant så länge gränsöverträdelserna förblir osynliggjorda.
Jag tror inte att de inte ser gränsen. Män är varken dumma, blinda eller känslokalla. De har bara lärt sig att gå igång på makt. Makt innebär att aldrig tolerera att gränserna dras av andra än en själv.
Snaskefar:
TACK. Det är otäckt att skriva om svagheter. Jag vet aldrig om styrkan fortfarande syns igenom.
Män som du kommer vara med och förändra den här världen. Att inte särskilja sig från systemet, att inte hävda Individen och oskyldighet, är det modigaste och mest revolutionära vi kan göra. Vi är alla medskapare, och kan alla skapa om inifrån.
Jenny:
Jag hör dig, och jag förstår din vilja till förklaring. Hade jag kunnat tro på den så hade mitt framtidshopp varit större. Och det hade ju varit skönt.
Han är långt ifrån den enda man som behandlat mig såhär. Den gången var bara den tydligaste. Oräkneliga män har beslutat vari njutningen skall ligga, allt för många händer har hållit hårt och tvingat underkastelse. På skoj, på lek, på blodigt allvar. Jag har accepterat gränsöverskridelse efter gränsöverskridelse, eftersom det är det leken går ut på, det är däri kittlingen, tabut, ligger. Först efter det här blev det självklara synligt för mig.
Jag måste alltid ifrågasätta varför en man går igång på att dominera och förnedra mig, ens på låtsas. Varför är det en njutning, vilka behov är det som tillfredsställs? Vem är det han så gärna vill att jag ska låtsas vara? Varför gör det honom kåt att gå över mina gränser?
Jag är ingen förespråkare av sexualmoral, men jag hade nog haft nytta av den nu, för att citera Maud Lindström. I Utopia ska alla ligga som de vill, ömsesidigt och fördomsfritt. Vuxna gör vad vuxna vill, men vi måste våga se ett mönster i mäns och kvinnors sexualitet idag. Kvinnor underkastar sig, män dominerar. Det här är inte slumpmässiga turn-ons, det här är strukturellt förtryck. Tydligast demonstreras detta i hur jag, som en gång blev kåtast av att hållas fast, nu torkar snabbare än Saharas morgondagg vid minsta antydan till tunga händer. Man kan förändra vad man går igång på.
Man kan förändra världen genom sexualitet.
Radikala mamman:
Du vet vad jag tänker säga.
Jag hatar PRECIS som du.
Ett jämlikt offer
Jag berättade förra veckan att jag lyssnat på Frida Lindström, och stått i tårdimma i en fnissig publik. Som så ofta bar mina ord iväg med mig, och jag kom aldrig fram till den poäng jag från början tänkt nå. Poängen om Män. Poängen om sexualitet. Poängen om uppgivenhet. Här är ytterligare en bit av vägen dit.
Under många år vägrade jag låta min feminism komma in i sovrummet. Jag hävdade ljudligt att något område måste få förbli spontant, oanalyserat, men kände djupt i mig att det som försiggick därinne aldrig skulle tåla ett granskande öga. Aldrig lät jag mig sätta ihop frågan om varför jag så tvångsmässigt underordnade mig, och aldrig fick männens självklara tvingande undersökas. På många sätt var det ett lättare liv. När gränserna inte fanns blev kränkningarna nästan osynliga.
Så kom morgonen när inget gick att försvara. Morgonen när jag stelt låg på min madrass, stirrandes i taket, med en blåmärkt kropp och ett rått, hudlöst underliv. Morgonen då min arbetskamrat, min vän, min flirt lämnade mitt hem hysteriskt fnissandes på vingliga ben. Morgonen då jag med rynkad panna försökte få världen begriplig igen.
Han var en ovanlig man. Ovanligt omtänksam, ovanligt prestigelös, ovanligt varm, ovanligt rak. Ovanligt respektfull. När jag började på vårt gemensamma jobb var jag nyss återkommen till Sverige och överrumplad av hur annorlunda allt som såg likadant ut kunde vara. Jobbet hade jag gjort i Mitt Andra Land och excellerat i, men här var jag klumpig och fullkomligt okunnig. Trots att han var min egentliga överordnade, med den skicklighet och fart som jag aldrig kunde nå, behandlade han mig som den jämlike jag ville vara. Alla de gånger han fick dubbelarbeta på grund av mig var han bara full av tack för det jag ändå åstadkom.
Han var het. Hans respektfulla hjälpsamhet och sarkastiska humor adderade så väl till den sorts kropp jag skulle vänt mig efter och läpparna jag ville smaka på. Jag började jaga, och han betedde sig som att han inte märkte. Bemötte mig alltjämt som jämlik. Några gånger sov jag hos honom, vi drack öl och tittade på film utan att ta i varandra. Han var en vän. Till slut hände det i alla fall, och jag gick därifrån nöjd. Nästa gång vi arbetade tillsammans var inget förändrat, och filmen och ölen blev bara en film och en öl vid nästkommande tillfälle. Så fortsatte det, ganska länge. Kanske ett halvår, kanske till och med ett år. Ibland hade vi sex, oavsett vad var vi alltid jämlikar. Inga kollegor visste och ingen hade kunnat gissa. När jag kom in på min utbildning, var han en av de första jag jublande ringde. Han jublade tillbaka.
Det var ungefär då det hände. Han hade också börjat plugga och blivit tvungen att flytta. Nästa gång han var i stan kom han in och hälsade på, och arbetsdagen avslutades i en blöt fest. Trots att alla var där, var vi flirtiga med varandra och han tog i mig mycket, hånglade kanske till och med upp mig mitt i soffan. Vi jobbade ju inte ihop längre, det gjorde inget att de fick veta. Han blev riktigt full och lite ältig. Förmodligen hade han pillat i sig även andra kemikalier, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få med honom hem, var trött och kelsugen. Till slut åkte jag före och förväntade mig inte att han skulle komma efter. När han ringde var det lite svårt att förstå honom. Han kom i taxi, och väl inne i lägenheten blev förspel praktiskt taget icke-existerande. På något sätt var det överflödigt, vi hade ju redan gjort upp.
Min kropp, som alltid är så långsam i starten, hann inte alls med. Det gjorde inte så mycket, jag är ju van. Förr eller senare kickar den igång, och fram till dess är det också rätt skönt. Åtminstone för honom. Han, som alltid varit lite dominant, tog i mer än vanligt. Han höll i mina armar, kom in hårt, bände upp ben, flåsade och slet. Inte en gång tittade han på mitt ansikte och de kyssar som blev verkade porrfilmsregisserade. Hela scenen kändes avlägset konstruerad, som att jag var statist i någon annans fantasi. Men det var ändå helt okej. Jag kände ju honom, visste att han brydde sig om mig. Förstod att han blev lite frånvarande i sin fylla. Min kropp kickade aldrig igång ordentligt. Det hann vara skönt en liten stund, men det han gjorde var inte tillräckligt mycket för min skull för att den sköna känslan skulle få fäste. Hans hårda händer blev distraherande istället för upphetsande. Efter ett tag väntade jag, som så ofta i mitt liv, på att han skulle bli klar så att vi kunde kela, somna i sked.
Han blev inte klar. Han fortsatte i enträget stånkande, fullkomligt frånvarande den verklighet jag fanns i. Flåsandet lät transartat, de slitande händerna började göra ont på riktigt. Han vände och bände, kramade in hårda fingrar i mjukt kött, bet i oskyddade axlar och pressade sig tvingande in i det allra ömtåligaste. Jag skrek till, vred mig undan, han höll fast och fortsatte som innan. Åtminstone den smärtan kom jag undan, men han verkade inte märka skillnaden. När jag låg fastnålad på mage, när en evighet hade gått, när mitt kön skrek av skav och slit, när min kropp ömmade på obegripliga punkter, när mitt inre var ett fullkomligt kaos av krossade barriärer vred han äntligen om så hårt att smärtan blev kristallklar sanning. Jag skrek sluta, två gånger, tre gånger, jag fick loss en arm och tacklade undan honom, och han tumlade omkull och somnade i fallet. Resten av gryningen låg jag där bredvid honom, andades in hans spritångor och försökte hitta alla bitarna av min splittrade verklighet. När morgonen blivit förmiddag vaknade han till och började om. Jag, som inte hittat alla bitarna, som inte kunde få ihop dem jag hade till något begripligt, lät honom fortsätta. Tänkte att jag måste haft fel under natten och att det egentliga händelseförloppet skulle spelas upp nu. Fortfarande var han okontaktbar, fortfarande nöp han och rev, men den här gången kom ingen ovedersäglig smärta att lysa upp skeendet som ett flodljus. Den här gången blev han klar, och rusigt skrattig fick han på sig kläder för att möta en vän.
Kvar låg jag, stirrandes i taket.
Under dagarna som kom passade inget ihop. Sakerna som gått sönder i mig var så många, så olika, och jag kunde inte förstå vilka bitar som hörde vart. Till slut fick jag ur mig orden till en kompis, om att det som hänt hade varit självklart, om det inte hade varit han. Men nu var det ju han.
Ett halvår gick, han hälsade på en gång och jag snäste, obegripligt. Jag hade ju bestämt mig för att han inte visste vad han gjorde, att han garanterat inte kom ihåg det och att alltihop var ett missförstånd. Om jag skulle säga något skulle han bli förkrossad, det önskade jag honom inte. Jag kände honom, han var min vän, jag var hans jämlike. När mitt temperament ändå vägrade förstå det mina försvarsmekanismer förklarade, insåg jag att jag kanske måste prata med honom trots allt.
Tillfället kom snarare än jag väntat. Han dök upp på jobbet, glad att se mig och hängde kvar tills vi var ensamma. Efter en meningslös evighet började jag äntligen prata, stamma, försöka få fram några ord som skulle kunna räcka, utan att göra honom illa. När jag frågade om han mindes kvällen, skrattade han lite. Han mindes inte så mycket alls. Det var ju det jag visste. Han mindes bara en sak, faktiskt.
Han mindes att han tänkt:
"Jag ska fan knulla henne."
Jag tystnade, men bara en sekund. Kunde inte ta in, kunde inte förstå. Mina försvar vägrade släppa igenom den motstridiga informationen. Han hade ju INTE menat det. Han VISSTE ju inte. Han SKULLE ju aldrig göra mig illa. Det har vi ju kommit överens om nu. Lyssna inte på de här dumheterna, han vet inte vad han pratar om.
Plötsligt kysstes vi, plötsligt var hans händer innanför min tröja, plötsligt var hans mun på mina bröst. Jag kunde inte förstå, kunde inte tro. Igen. Fortfarande. Inte menar han väl allvar? Inte kan han väl gå igång, nu? Nog hörde han väl vad jag sade? Plötsligt slet han i min gylf. Plötsligt försökte hans fingrar gräva sig innanför mina trosor. Plötsligt snurrade mina ben ihop sig i en rävsax.
"Du, jag vet inte om jag vill göra det här..."
"Nä, men då går vi in på kontoret då, kom!"
"Nä, alltså... Jag vill nog inte. Det känns inte riktigt bra, jag är lite..."
Han stirrar på mig med brinnande blick, kastar undan mitt ben som han dragit upp i knät.
"Vad fan börjar du för då, om jag nu är så djävla vidrig."
?
Jag förstår fortfarande inte. Inte alls. Är vi kvar på jobbet? Har jag sagt det jag sagt? Vilka är vi? Vad händer?
"Nä, men, du är inte vidrig, det tycker jag inte, det menar jag inte..."
"Men om du tycker att jag är så djävla dum i huvudet, vaffan pratar du ens med mig för!!"
Han skriker, han spänner musklerna, han är fruktansvärt arg. Jag försöker svara, vädja, förklara att han inte gjort något fel alls, att det var jag som var dum om jag fick honom att känna sig så. Vad gjorde han då? Säg vad han gjorde då, exakt, säg, säg, säg! Jag kan inte, hela halsen låser sig när jag försöker prata om de slitande händerna, den glasartade blicken. Han avbryter, frågar om jag sade nej någon gång, gjorde jag det, gjorde jag det, va?! Jag börjar darra inuti, verkligheten börjar knappa in på mig, jag höjer rösten lite. "Jag hade fan blåmärken i en vecka efteråt!" "Åh, blåmärken, vad farligt då!"
Jag reser mig upp och störtar ut ur rummet. Låser in mig på toaletten, gråter hysteriskt i två sekunder. Sköljer ansiktet, darrar, darrar, darrar. Förstår inte. Kan inte förstå. Vill inte förstå. Fixar sminket, länge, noga. Låser upp ytterdörren, om han skulle vilja gå, så att jag inte behöver möta honom. Plockar med mina saker, mitt ansikte, illusionen av sammanhållenhet i spegeln. Han kommer ut, säger att jag ska låsa upp dörren. Jag svarar Vänta, jag ska också gå, ska bara larma. Som en vandrande pinne vägrar jag ta in elchockerna, vägrar jag lära mig hotet på vägen jag envisas att gå. Förtvivlat försöker jag hitta normaliteten, verkligheten jag kände innan. Vi går ut, och jag önskar att jag kunde minnas den sista, förgörande repliken. Det där sista, omintetgörande svaret han gav, som fick mig att säga Dra åt helvete Niklas, mena det i dess gammaltestamentliga form, och marschera åt den riktning som lät min rygg vara vänd rak mot hans ansikte.
Jag har hört att han är tillbaka i stan, på samma jobb. När jag cyklar förbi stirrar jag på min reflektion i de mörka rutorna, och undrar om han är där inne. Om han ser mig. Om han kommer rusa ut en dag, och slita ner mig från cykeln.
Kärlek och rödvin (Kvinnor, del två)
Frk. Blick ringde sekundrarna efter att larmet väckt mig och undrade om vi skulle ta sällskap till Valianta. Jag svarade ja, och genomförde två msnkonversationer samtidigt som jag, hoppandes på ett ben iförd behå och en strumpa, försökte kränga på mig de andra plaggen på de minutrar det skulle ta Frk. Blick att komma hit. Hon är inte en kvinna som längtar efter att få ett par nakna lökar i fejset vid dörrpåringning, oavsett hur tjusiga dessa må vara. Sagt och gjort, jag öppnade dörren med tröjan på, bak och fram.
Väl hos Valianta kelades det med katter, fikades hembakt drömrulle med barockt mycket smörkräm och pratades hemtentafråga. I singular. När vi tittat lite snabbt på den första frågan, gled vi osökt in på min blogg, nyheter från klassen och vänner och bekanta som agerat på ett eller annat intressant vis. Vad som skulle bli lite hemtentauppvärmning blev en helt underbar sejour av omvärldsanalyserande, intern beundran och nachosfrosseri. Det slutade med att vi satt vid Frk. Blicks matsalsbord, drack upp två och en halv flaska vin, ältade våra mammor och blev utslängda av Texas, som var för trött för utdraget morsasnyft.
Jag och Valianta vinglade mot närmsta hållplats, fick godnatt-och-kram-sms från Frk. Blick innan vi ens kommit dit, och när Valianta hoppade av hos sig förklarade jag att hon är fantastiskt bra och fick en slängkyss tillbaka.
Gud vad jag gillar de här brudarna. Jag ser upp till dem, imponeras av dem, de utmanar och bekräftar mig, alltid. De är varma, sylvassa, intelligenta, roliga, bitska, varsamma. Två vackra själar.
Ni förbättrar mitt liv.
Utmaning antagen.
Lyckliga paret har trillat in på min blogg, och utmanat mig på en enkät. Jag backar sällan och tänker härmed dela med mig av några viktigheter. Jag har tagit mig den feministiska rättigheten att ändra på fråga tre, som jag tyckte var tråkigt osynliggörande av ett redan osynligt kön.
Det här är INTE en kontaktannons, slemmiga förslag från män(niskor) som inte är kapabla till intellektuell uppsmörjning undanbedes.
Känsliga läsare varnas.
1. Bästa sexminne
Hum. Svårt. Ja, det får nog bli en trekant med två män. Det var inte nödvändigtvis det skönaste sex jag haft hela vägen igenom, men det var otroligt spännande och kittlande. Den ena mannen kände mig väl, och var mycket noga med att hejda när det gick för långt eller för fort, och att kolla hur jag trivdes. Att vi hade sex i ungefär åtta timmar bidrog både till det goda i minnet, och en enorm kroppslig utmattning efteråt. Det är en sexuell fantasi som återkommer och något jag gärna skulle göra om, helst med två män som går igång på varandra också.
2. Sämsta sexminne
Fy. Det här blir inte roligt. Jag har allt för många att välja på i den här kategorin. Vi kan väl ta något som ligger lite längre tillbaka i tiden. En pojkvän, som gick igång på dominans som han kallade för lek, spände fast mig med fjorton meter kedja, försökte pressa in ett pintglas och ett affischrör av trasig plast i mig för att se hur jag såg ut inuti, och sprutade mig i ansiktet just för att jag sagt att det var det enda förbjudna, att jag upplever det som oerhört förnedrande. Och jag, som gick med på det med bara en lätt rynka mellan ögonbrynen, eftersom han älskade mig. Och vi lekte ju bara.
Trasig plast kan man känna i många, många år efteråt.
3. Bästa penisstorlek / fittegenskap
Penisstorlek, svårt. Jag har haft en förkärlek för stort, men får lätt skav och ont. Smått gör mindre ont, men nog gillar jag trycket från stor och hård. Jag gillar framför allt det, hårdhet. Längd är också kul, men grovlek viktigare.
Vad gäller fittegenskaper så är aspekterna många. Salt och frisk, muskulös, trimmad för känslighet men inte rakad. Gärna mycket, svart krull. Inte torr, men inte för blöt, det blir tråkigt när friktionen försvinner.
4. Bästa ställning
Jag är en solklar missionärtjej. Även här spelar mina fysika problem in (mer om dem i ett senare inlägg) och jag kan få lite kramp om jag inte får ligga ner och slappna av i början. Det ger mig också störst möjlighet att fokusera på och fånga njutningen, plus att jag själv kan hjälpa till.
5. Sämsta ställning
Tråkigt nog ridande tror jag. Jag är för svag och blir trött för fort. Dessutom, oj, det här har jag nog aldrig berättat för någon... Av okänd anledning gör vinklingen att allt inuti mig liksom pressas ihop, och jag börjar småfisa. Hahaha, gud, jag hoppas att ingen man jag haft, eller vill ha, sex med snubblar in här.
6. Pinsammaste ertappningen
Jag har haft turen att inte bli ertappad så mycket. Jag är rätt försiktig och privat av mig när det gäller mina ligg och hamnar sällan i situationer där oinvigda kliver in. Rex har däremot fått lyssna på långt över sin beskärda del av ylanden, och Radikala mamman har som bekant vid ett tillfälle stirrat rakt in i två rövar/kön. Anyways, det pinsammaste jag kommer på nu var egentligen inte mitt i akten, utan morgonen efter, nakensovandes. Hemma hos min mormor och morfar, som bodde i sin sommarstuga. Som råkade komma hem väldigt tidigt. Som fick syn på en fullkomligt obekant mansröv bredvid sin lilla dotterdotter. Jag gömde huvudet under täcket, och tog den massiva utskällningen ett par dagar senare istället.
7. Bästa plats för sex
Sängen, lätt. Allt annat distraherar mig från njutningen, som är svårfångad nog som den är.
8. Sämsta plats för sex
Hum. Utomhus, utan underlag? Barr i fittan och myror i röven är jätteosexigt. Annars möjligen på heltäckningsmatta. Carpetburn, carpetburn!
9. Samlag eller oralsex
Samlag, efter mycket oralsex. Jag kan inte komma vid oralsex. Det finns undantag, när partnern varit lyhörd, mjuk och envis nog att locka fram min skygga orgasm. Knekten är tveklöst den som lyckats bäst. Faktiskt varje gång under en period. Vad gäller att ge, har jag för ofta hamnat i situationer där min talang blivit så uppskattad att allt annat, inklusive min kåthet, kommit helt i skymundan. SKITTRÅKIGT. Nu snålar jag, och ger bara när jag verkligen vill och känner att jag får lika mycket. Man får faktiskt ont i käkarna av att suga mycket.
10. Fast förhållande eller singelsex
Ja, det var en enkelt fråga, med ett mycket komplicerat svar.
Jag sysslar inte med förhållanden. Jag tror inte på heteronormativ jämställdhet och jag hatar den jag blir som Flickvän. Jag vill aldrig vara flickvän igen. Just nu håller jag på och experimenterar med alternativa relationsformer, men det är svårt. Knekten är jag kär i, sedan lite drygt ett halvår. Vi är inte ihop, vi träffar andra, men det är långt ifrån enkelt att skapa sin egen relationsstil. Både han och jag bär på samma tvåtonsryggsäck av föreställningar och förväntningar om vad som är okej och inte okej när man är kära i varandra. Bara att vara kär är problematiskt. Vad innebär det? Vad gör den känslan med min självständighet? Vilken särställning ger den föremålet för kärheten i mitt liv?
Det kommer bli mycket ältande om krånglandet med relationsanarki, men det var inte riktigt det frågan gällde. Den gällde sex. Och där är det också svårt. När man har sex med någon som man känner lojalitet gentemot, blir det svårt att säga stopp. Det blir svårt att säga vad man inte tycker är skönt och det blir ännu svårare att bara gå om njutning inte levereras. Ju längre in i lojaliteten man kommer, desto svårare att ifrågasätta de sexuella mönstren. Därför är singelsex ofta enklare. Hittar man någon som levererar, kan man försöka träffas så länge det känns roligt. Snubblar man över någon som inte har koll, är det enkelt att gå hem till katten och aldrig komma tillbaka. Nackdelen är ju förstås att man aldrig lär känna varandras kroppar och dolda känsligheter. Trygghet är sexigt, och näst intill omöjligt att finna med ett one night. Jag, som är en långt ifrån enkel kvinna med såväl fysiska begränsningar som historiskt baggage, behöver känna mig trygg för att verkligen släppa loss. Ett one night är kittligt spännande, men de gör aldrig rätt. Och kondom sliter sönder mitt underliv. Och onda män kommer inte med varningsstämpel. De ser ut som klasskompisar, arbetskamrater och spännande vänsterintellektuella med en öl i näven.
Svar nog?
En enkel enkätutmaning tog bloggen till en ny nivå. Jag trodde att jag var personlig, det är hela poängen, men det här blev en helt ny dimension. Jag är rädd för hur den här informationen kommer tas emot, vilka reaktioner den kommer få och vilka förväntningar den skapar. Jag skriver inte en runkblogg, jag skriver om köttiga, såriga, viktiga och känsliga saker. Jag skriver om Jag.
Ta emot mig mjukt och respektfullt.
Snålkuk [subst., vard. Best. -en, plur. -ar]
För att låna ytterligare av Radikala Mammans eminenta språkbruk. Snålkukar. Fy fan.
Igår, iförd mitt nya under och en ganska fräsig 80tals-inspirerad stass där minikjol och glansigt illrosa läppar ingick, tog jag mig till skolans pub för att prova lyckan. Jag var rätt säker på utdelning av någon form. Dels var jag motiverad, dels hade jag fått goda indikationer på sugenhet från olika hörn. Lång hade skickat ett sms innehållande den originella och kreativa formuleringen "ja vill ha dig" vid tvåsnåret på torsdagnatten, Glasögonmannen hade tittat trevligt på mig under veckan, och tidigt på fredagkvällen hade ett sms från en gammal folkiskompis trillat in. Framför allt var jag fett het. Det var till och med så att jag övervägde att välja bara en kuk att jobba upp, eftersom jag inte ville avsluta kvällen med för många intressenter och kukhärva. Den som gapar efter mycket, ni vet. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte: Man vet aldrig. Kanske blir det inte utdelning på någon av dem. Bäst att jobba på alla fronter samtidigt.
Sagt och gjort. Jag bjöd in Lång till puben, svarade Folkiskompis att jag skulle ut och att vi kunde höras senare, och höll alla tummar jag hade tillgängliga för att Glasögonmannen skulle vara där.
Gled in med klappriga klackar och plutig mun, tog de vanliga skämten om "fint folk kommer sent" (HATAR att vara först på en fest. Mycket bättre att glida in när alla börjat bli trevligt smålulliga.) och hängde lite med klasskompisar. Sprang äntligen på Glasögonmannen, och började smörja upp i halvmörkret. Han är mäkta het. Fläckvis skitrolig, på det där lågmälda, sarkastiska sättet som alltid får mig att gå igång. Vi pratade länge, om vem-vet-vad, och jag hanterade mig själv med äkta stil. Var smart, rolig, lagom avmätt, och log jag-tänker-på-dig-naken-leendet så fort jag kom åt. Glasögonmannen SKA fällas, om det så kräver motorsåg. En kompis till honom avbröt, och jag gjorde kvick och stilren sorti. Aldrig sexigt att stå och vänta.
Efter det fastnade jag i en något innehållsfattig konversation med gott och blandat folk, frekvent sneglandes efter glasögon i faggorna. Såg en öppning och smet. När jag kommer fram ser han lite överrumplad ut. Jag drar till mig en stol och frågar vad de pratar om. "Dig" svarar kompisen, som visar sig vara några kort fattig en full lek. Mig? Glasögonmannen skruvar på sig, men räddar snabbt och pratar om annat.
Så sitter vi där, i en timme eller så. Jag känner hur jag tappar greppet, blir nervös, pratar om konstigheter, allt eftersom tiden tickar sig fram emot "Vill du sova med mig?". När ämnet en alldeles för lång stund varit mopsvalpar och tigerungar glider initiativet så slutligen ur min hand helt. "Nä, jag ska nog gå hem till katten nu."
Aj. Men okej.
"Ska du vara kvar tills de stänger eller?"
En öppning?
"Nja, nä, jag vet inte... Ska du åt samma håll som jag?"
"Nä. Jag ska gå genom parken faktiskt."
"Jaha, okej. Då stannar jag nog och pratar med mina klasskompisar lite."
Kram, hejdå, vi ses.
Jag sätter mig med klassen, bredvid Minx, som haft en egen affär med Glasögonmannen. Hon tittar undrande på mig, har följt utvecklingen under kvällen. "Vad hände?" Jag vet inte, han gick hem, jag fattar ingenting. "Men, ni pratade ju i TIMMAR?" Ja, jag vet! Han är så uppenbart intresserad, han ger hintar titt som tätt, men så slår han igen alla dörrarna framför näsan på mig och går hem. Jag morrar Snålkuuk! i örat på Minx, som fnissar så hon nästan kissar på sig. Vi sitter där ett tag, och mina klassisar är fina och bra. Jag kelar med ett krulligt hår, får komplimanger för mina skådespelartalanger och förmodligen för mina bröst, blir medbjuden på nattklubb men cyklar bestämt hem. Smset till Lång ("Var är du nu?") förblir obesvarat, jag surfar i några timmar och går och lägger mig smågrinig men halvnöjd. På morgonen ser jag att Folkiskompis skickat "Du vet att du alltid får sova hos mig" tjugo över fyra på natten. Vi har knappt pratat på sju år.
Så många kukar, så lite utdelning. De är verkligen helt obegripliga. Och nu sitter jag, halvt förhoppningsfullt, halvt besviket och tänker: Men? Var det inte så att Glasögonmannen egentligen försökte fråga om jag ville med hem till honom?
Kojuver i svart spets
Några av er känner mig. Ni kommer förstå att detta är stora nyheter. Några av er känner mig inte. Ni kommer inte att förstå nyhetens magnitud. I vilket fall.
Den är jättefin. Svart tyvärr, färg var helt enkelt för mycket att hoppas på. Men, den är i min storlek och den sitter bra, utan justeringar och insydd rygg. Det är en balkonette, kuporna är runda i formen och den har lagom mycket spets och fina detaljer. Rosetterna klipptes omedelbart bort, naturligtvis. Axelbanden sitter långt ut på axlarna och lyftet är kalasfint. Inte så högt att det blir riktig klyfta, men inte så lågt att uringning blir meningslös. Finfinfin.
Storlek undrar vissa? Hehehe. Sjukt. 65 H. Lagom för en cirkussevärdhet. För er som inte känner mig låter detta galet, såklart. För er som sett mig på stan, än galnare. Raringarna ser inte så imponerande ut som de mäter. Ni hade nog gissat på en inte allt för uppseendeväckande D. Menmen, så är det med det Underland som är behåstorlekarnas (och Cheshirekattens) värld.
Jag är gladgladglad, har blivit bjuden på en öl, ska pilla i mig ett par romdrinkar och prova hugglyckan, alldeles nytt underklädd.
Wish me luck!
PS. För er andra uddastorlekade damer rekommenderar jag butikskedjan Change (där jag handlade idag!) och hemsidorna Bravissimo, Sally och Sara och Freya. Jag vet att det är läskigt att köpa behå på nätet, men värt att prova om inget annat funkar. Man har alltid en månads returrätt. Vågar du ändå inte, kan du försöka få din bästa behåbutik att beställa in modellen du kollat ut. Lindex kan också vara värt att titta in på, de är ibland överraskande bra. Puss!
En Kvinnodag.
Jag ska lyssna på tal, jag ska vandra i demonstration och jag ska skrika de allra bästa slagorden med den stoltaste röst jag äger. Idag ska jag synas, och idag ska jag bli förstådd. Idag ska jag vara sann, och inte alls särskilt bekväm.
Jag har frågat folk i klassen om de ska demonstrera. De har skrattat. Som jag visste att de skulle göra. Det var meningen, det var ju ett skämt. För dem är internationella kvinnodagen ett ganska roligt skämt, om palestinasjalar, arga tanter och truckflator som inte passar in någonstans. Kul att man kan vara sådär trotsig, orka engagera sig i något så otidsenligt. Skojigt att somliga kvinnor är som tonåringar hela livet, står och gapar utanför porrbutiker och klär sig konstigt med flit. Och herregud de RAKAR sig inte ens. Men det är inte riktigt roligt, det är faktiskt rätt upp-rörande. Alla vet ju att det är ohygieniskt att inte raka sig under armarna. För tjejer. De svettas mycket mycket mer då, och luktar. Killar gör förstås inte det... De måste väl vara renare, av bara själva naturen. Naturen är viktig. Det är där allt bestämts, i förväg, och naturen ska man inte bråka med. Det är onaturligt att bråka med naturen. Tjejer ska vara tjejer, det är menat så, de ska vara mjuka, mammiga och sminkade. Se bara på aporna. Tänk vad tråkigt det skulle bli om vi inte var uppdelade på två kön, tre miljarder av varje sort. Då skulle vi allihop bli likadana, gå i overaller och vara samma. Det är skillnaden som gör det spännande. Att tjejer är på ett sätt, och killar på ett helt annat. För så är det faktiskt bara. Det vet jag, för jag har träffat massor av kvinnor och män i mitt liv.
Idag ska jag vara i ett sammanhang. Jag ska vara sann, och inte alls särskilt bekväm.
Kvinnor, del ett.
Jag har varit på spelning.
Jag har sett, lyssnat, tagit in och älskat Maud. Sjungit mig hes och skakat mitt burr. Jag har sett henne flera gånger, hon är alltid fantastisk, men den här gången var det ändå något som hände.
Jag tror att det började med Frida. Hon var först upp. Ensam på scenen läste hon sina dikter, melodiskt och lugnt. Framför scenen, bland alla skrattande människor, stod jag, drabbad.
Hon läste om singellivsexperimenterande, om möten med män som bara inte kan låta bli att vara män. Hur hon själv, besviket, försöker ge dem en chans till, vrida deras ord till något mindre förolämpande. Hur de håller med om hennes tolkning och släpper ut en till padda. Hon läste om sex som nästan, nästan var underbart. Hur de båda låtsades att allt var perfekt. Hur Gud skapade Eva för att underhålla Adam, och om hur händerna som smekte hennes bröst, trevade efter sitt förlorade revben. Hon läste om kärlek. Om gemenskapen, den sanna glädjen i att ha en Vän. Om viktiga nattliga samtal, om delade förbjudna kvinnlighetsaktiviteter, om att förstå och vara förstådd. Om en bästis.
Jag grät.
Jag grät för mig, jag grät för min sanning, jag grät för oket Kvinna och domen Patriarkatet. Jag grät för mitt saknade sammanhang, min förlorade gemenskap.
Hur ska man orka? Hur ska jag orka?
Om jag inte vill Vara Ihop, eftersom jag inte tror på heteronormativ jämställdhet, inte kan förmå mig själv att bli lesbisk, och inte går med på att leva i påtvingat celibat, hur ska jag då ORKA? Hur ska jag kunna vara inte bitter? Vad finns det att inte vara bitter över?
En dag, efter en särskilt jobbig kollektivtrafikresa, klev jag av med en bedövande insikt. Framför mig hade två killar i yngre tonåren suttit och skrikit, bråkat, sparkat på säten och betett sig allmänt tonårspojkigt. Deras fäktande armar träffade gång på gång huvudena på två äldre kvinnor som råkade sitta i sätena framför. Slutligen fick dessa kvinnor nog, vände sig om och sade skarpt till killarna att sluta. De tystnar för ett ögonblick, kvinnorna vänder sig åter framåt, och får ett varsitt tuggummi spottat i permanenten.
Jag satt där, såg hur de ryckte till, men inte vände sig om, såg killarna kliva av på nästa hållplats, hysteriskt skrattandes, och jag var stum. Kanske skrek jag åt killarna, det vore typiskt mig, men jag minns inte alls. Jag minns bara insikten.
Jag kommer aldrig att bli vuxen.
De här kvinnorna var nog sextio fyllda, välklädda, starka, respektingivande, men för tonårskillarna var de fortfarande bara en sak. Kvinnor. Så ser mitt öde ut, så kommer mitt liv vara. Jag kommer, i alla situationer, vara Kvinna främst. Och det kommer inte bli bättre med åldern, med utbildningen, med inkomsten, med livserfarenheten. Att jag tar i från magen, ryter med djup röst, inte backar en konfrontation, kommer inte hjälpa mig. För jag har både bröst och fitta.
Och jag kommer ALDRIG att bli vuxen.
Så mycket att skriva, så få fingrar
Tentapaniken kan vi börja med.
Knekten har åkt, efter ett extra långt, smeksamt besök. Det är dags för ansvarsfull vardag igen, och efter avslutat skolvärv tittade jag in på biblioteket. Skulle bara kika lite på gamla versioner av den kommande hemtentan. Så jag vet vad jag har att vänta. Ansvarsfullt.
Hoppla då.
Tentan består av åtta frågor, varav några är uppdelade i a och b. Högst upp har vår kursledare skrivit:
"ALLA frågor ska besvaras. Svaren bör vara 2-3 A4." Kvickt räknat: runt 20 sidor, minst.
Tittar igen, och konstaterar att jag vid första anblicken inte har en susning till svar på någonting. Inser att jag, som vanligt, inte öppnat kursböckerna. INTE ansvarsfullt.
Min gamla kompis Tentapaniken har anlänt, och tänker stanna i minst två och en halv vecka.