Tanten

Jag berättade förra veckan att jag lyssnat på Frida Lindström, och stått i tårdimma i en fnissig publik. Som så ofta bar mina ord iväg med mig, och jag kom aldrig fram till den poäng jag från början tänkt nå. Poängen om Män. Poängen om sexualitet. Poängen om uppgivenhet. Här är ytterligare en bit av vägen dit.

Under många år vägrade jag låta min feminism komma in i sovrummet. Jag hävdade ljudligt att något område måste få förbli spontant, oanalyserat, men kände djupt i mig att det som försiggick därinne aldrig skulle tåla ett granskande öga. Aldrig lät jag mig sätta ihop frågan om varför jag så tvångsmässigt underordnade mig, och aldrig fick männens självklara tvingande undersökas. På många sätt var det ett lättare liv. När gränserna inte fanns blev kränkningarna nästan osynliga.

Så kom morgonen när inget gick att försvara. Morgonen när jag stelt låg på min madrass, stirrandes i taket, med en blåmärkt kropp och ett rått, hudlöst underliv. Morgonen då min arbetskamrat, min vän, min flirt lämnade mitt hem hysteriskt fnissandes på vingliga ben. Morgonen då jag med rynkad panna försökte få världen begriplig igen.

Han var en ovanlig man. Ovanligt omtänksam, ovanligt prestigelös, ovanligt varm, ovanligt rak. Ovanligt respektfull. När jag började på vårt gemensamma jobb var jag nyss återkommen till Sverige och överrumplad av hur annorlunda allt som såg likadant ut kunde vara. Jobbet hade jag gjort i Mitt Andra Land och excellerat i, men här var jag klumpig och fullkomligt okunnig. Trots att han var min egentliga överordnade, med den skicklighet och fart som jag aldrig kunde nå, behandlade han mig som den jämlike jag ville vara. Alla de gånger han fick dubbelarbeta på grund av mig var han bara full av tack för det jag ändå åstadkom.

Han var het. Hans respektfulla hjälpsamhet och sarkastiska humor adderade så väl till den sorts kropp jag skulle vänt mig efter och läpparna jag ville smaka på. Jag började jaga, och han betedde sig som att han inte märkte. Bemötte mig alltjämt som jämlik. Några gånger sov jag hos honom, vi drack öl och tittade på film utan att ta i varandra. Han var en vän. Till slut hände det i alla fall, och jag gick därifrån nöjd. Nästa gång vi arbetade tillsammans var inget förändrat, och filmen och ölen blev bara en film och en öl vid nästkommande tillfälle. Så fortsatte det, ganska länge. Kanske ett halvår, kanske till och med ett år. Ibland hade vi sex, oavsett vad var vi alltid jämlikar. Inga kollegor visste och ingen hade kunnat gissa. När jag kom in på min utbildning, var han en av de första jag jublande ringde. Han jublade tillbaka.

Det var ungefär då det hände. Han hade också börjat plugga och blivit tvungen att flytta. Nästa gång han var i stan kom han in och hälsade på, och arbetsdagen avslutades i en blöt fest. Trots att alla var där, var vi flirtiga med varandra och han tog i mig mycket, hånglade kanske till och med upp mig mitt i soffan. Vi jobbade ju inte ihop längre, det gjorde inget att de fick veta. Han blev riktigt full och lite ältig. Förmodligen hade han pillat i sig även andra kemikalier, men jag orkade inte bry mig. Jag ville bara få med honom hem, var trött och kelsugen. Till slut åkte jag före och förväntade mig inte att han skulle komma efter. När han ringde var det lite svårt att förstå honom. Han kom i taxi, och väl inne i lägenheten blev förspel praktiskt taget icke-existerande. På något sätt var det överflödigt, vi hade ju redan gjort upp.

Min kropp, som alltid är så långsam i starten, hann inte alls med. Det gjorde inte så mycket, jag är ju van. Förr eller senare kickar den igång, och fram till dess är det också rätt skönt. Åtminstone för honom. Han, som alltid varit lite dominant, tog i mer än vanligt. Han höll i mina armar, kom in hårt, bände upp ben, flåsade och slet. Inte en gång tittade han på mitt ansikte och de kyssar som blev verkade porrfilmsregisserade. Hela scenen kändes avlägset konstruerad, som att jag var statist i någon annans fantasi. Men det var ändå helt okej. Jag kände ju honom, visste att han brydde sig om mig. Förstod att han blev lite frånvarande i sin fylla. Min kropp kickade aldrig igång ordentligt. Det hann vara skönt en liten stund, men det han gjorde var inte tillräckligt mycket för min skull för att den sköna känslan skulle få fäste. Hans hårda händer blev distraherande istället för upphetsande. Efter ett tag väntade jag, som så ofta i mitt liv, på att han skulle bli klar så att vi kunde kela, somna i sked.

Han blev inte klar. Han fortsatte i enträget stånkande, fullkomligt frånvarande den verklighet jag fanns i. Flåsandet lät transartat, de slitande händerna började göra ont på riktigt. Han vände och bände, kramade in hårda fingrar i mjukt kött, bet i oskyddade axlar och pressade sig tvingande in i det allra ömtåligaste. Jag skrek till, vred mig undan, han höll fast och fortsatte som innan. Åtminstone den smärtan kom jag undan, men han verkade inte märka skillnaden. När jag låg fastnålad på mage, när en evighet hade gått, när mitt kön skrek av skav och slit, när min kropp ömmade på obegripliga punkter, när mitt inre var ett fullkomligt kaos av krossade barriärer vred han äntligen om så hårt att smärtan blev kristallklar sanning. Jag skrek sluta, två gånger, tre gånger, jag fick loss en arm och tacklade undan honom, och han tumlade omkull och somnade i fallet. Resten av gryningen låg jag där bredvid honom, andades in hans spritångor och försökte hitta alla bitarna av min splittrade verklighet. När morgonen blivit förmiddag vaknade han till och började om. Jag, som inte hittat alla bitarna, som inte kunde få ihop dem jag hade till något begripligt, lät honom fortsätta. Tänkte att jag måste haft fel under natten och att det egentliga händelseförloppet skulle spelas upp nu. Fortfarande var han okontaktbar, fortfarande nöp han och rev, men den här gången kom ingen ovedersäglig smärta att lysa upp skeendet som ett flodljus. Den här gången blev han klar, och rusigt skrattig fick han på sig kläder för att möta en vän.

Kvar låg jag, stirrandes i taket.

Under dagarna som kom passade inget ihop. Sakerna som gått sönder i mig var så många, så olika, och jag kunde inte förstå vilka bitar som hörde vart. Till slut fick jag ur mig orden till en kompis, om att det som hänt hade varit självklart, om det inte hade varit han. Men nu var det ju han.

Ett halvår gick, han hälsade på en gång och jag snäste, obegripligt. Jag hade ju bestämt mig för att han inte visste vad han gjorde, att han garanterat inte kom ihåg det och att alltihop var ett missförstånd. Om jag skulle säga något skulle han bli förkrossad, det önskade jag honom inte. Jag kände honom, han var min vän, jag var hans jämlike. När mitt temperament ändå vägrade förstå det mina försvarsmekanismer förklarade, insåg jag att jag kanske måste prata med honom trots allt.

Tillfället kom snarare än jag väntat. Han dök upp på jobbet, glad att se mig och hängde kvar tills vi var ensamma. Efter en meningslös evighet började jag äntligen prata, stamma, försöka få fram några ord som skulle kunna räcka, utan att göra honom illa. När jag frågade om han mindes kvällen, skrattade han lite. Han mindes inte så mycket alls. Det var ju det jag visste. Han mindes bara en sak, faktiskt.

Han mindes att han tänkt:

"Jag ska fan knulla henne."

Jag tystnade, men bara en sekund. Kunde inte ta in, kunde inte förstå. Mina försvar vägrade släppa igenom den motstridiga informationen. Han hade ju INTE menat det. Han VISSTE ju inte. Han SKULLE ju aldrig göra mig illa. Det har vi ju kommit överens om nu. Lyssna inte på de här dumheterna, han vet inte vad han pratar om.

Plötsligt kysstes vi, plötsligt var hans händer innanför min tröja, plötsligt var hans mun på mina bröst. Jag kunde inte förstå, kunde inte tro. Igen. Fortfarande. Inte menar han väl allvar? Inte kan han väl gå igång, nu? Nog hörde han väl vad jag sade? Plötsligt slet han i min gylf. Plötsligt försökte hans fingrar gräva sig innanför mina trosor. Plötsligt snurrade mina ben ihop sig i en rävsax.

"Du, jag vet inte om jag vill göra det här..."
"Nä, men då går vi in på kontoret då, kom!"
"Nä, alltså... Jag vill nog inte. Det känns inte riktigt bra, jag är lite..."

Han stirrar på mig med brinnande blick, kastar undan mitt ben som han dragit upp i knät.

"Vad fan börjar du för då, om jag nu är så djävla vidrig."

?
Jag förstår fortfarande inte. Inte alls. Är vi kvar på jobbet? Har jag sagt det jag sagt? Vilka är vi? Vad händer?

"Nä, men, du är inte vidrig, det tycker jag inte, det menar jag inte..."
"Men om du tycker att jag är så djävla dum i huvudet, vaffan pratar du ens med mig för!!"

Han skriker, han spänner musklerna, han är fruktansvärt arg. Jag försöker svara, vädja, förklara att han inte gjort något fel alls, att det var jag som var dum om jag fick honom att känna sig så. Vad gjorde han då? Säg vad han gjorde då, exakt, säg, säg, säg! Jag kan inte, hela halsen låser sig när jag försöker prata om de slitande händerna, den glasartade blicken. Han avbryter, frågar om jag sade nej någon gång, gjorde jag det, gjorde jag det, va?! Jag börjar darra inuti, verkligheten börjar knappa in på mig, jag höjer rösten lite. "Jag hade fan blåmärken i en vecka efteråt!" "Åh, blåmärken, vad farligt då!"

Jag reser mig upp och störtar ut ur rummet. Låser in mig på toaletten, gråter hysteriskt i två sekunder. Sköljer ansiktet, darrar, darrar, darrar. Förstår inte. Kan inte förstå. Vill inte förstå. Fixar sminket, länge, noga. Låser upp ytterdörren, om han skulle vilja gå, så att jag inte behöver möta honom. Plockar med mina saker, mitt ansikte, illusionen av sammanhållenhet i spegeln. Han kommer ut, säger att jag ska låsa upp dörren. Jag svarar Vänta, jag ska också gå, ska bara larma. Som en vandrande pinne vägrar jag ta in elchockerna, vägrar jag lära mig hotet på vägen jag envisas att gå. Förtvivlat försöker jag hitta normaliteten, verkligheten jag kände innan. Vi går ut, och jag önskar att jag kunde minnas den sista, förgörande repliken. Det där sista, omintetgörande svaret han gav, som fick mig att säga Dra åt helvete Niklas, mena det i dess gammaltestamentliga form, och marschera åt den riktning som lät min rygg vara vänd rak mot hans ansikte.

Jag har hört att han är tillbaka i stan, på samma jobb. När jag cyklar förbi stirrar jag på min reflektion i de mörka rutorna, och undrar om han är där inne. Om han ser mig. Om han kommer rusa ut en dag, och slita ner mig från cykeln.