En sista vägskylt till Ingens Mamma
Brev till Ingens Mamma. Än är det inte skickat.
Mamma.
När människor funderar kring att skaffa barn, målar de upp fantasier och bilder i huvudet. Deras längtan efter ett eget litet knyte tar form i drömmar och önskningar om hur fantastiskt just deras lilla barn kommer bli. De önskar sig ett vackert barn, ett begåvat barn, ett intelligent barn. Ett verbalt barn, ett socialt barn, ett modigt, snällt och duktigt barn. Ibland blir verkligheten en helt annan än fantasin. En del av de drömmande människorna får handikappade barn, utvecklingsstörda barn, språkligt begränsade, ängsliga, bråkiga eller svåra barn. Ofta klarar de av att älska barnet trots problemen, för att det på något sätt ändå är deras efterlängtade lilla knyte. Ibland orkar de inte. Ibland är problemen allt föräldrarna kan se.
Jag var ett vackert barn. Jag var ett begåvat barn. Jag var ett mycket intelligent barn, ett verbalt barn, ett socialt, modigt, snällt och duktigt barn. Jag var precis det som de allra flesta blivande föräldrar fantiserar om. Men om mig fanns det ingen som hade fantiserat. Jag blev till av en slump, jag var en ovälkommen överraskning, ett problem för en allt för ung kvinna att lösa. Det var ingens fel. Allra minst mitt. Men när jag kom där, med alla mina gåvor, goda förutsättningar och ansträngningar, fanns det ingen som hade drömt om mig och som kunde hålla om mig och säga att jag var precis allt man kunde önska.
Jag kom till en familj som var måttligt road av små barn. När jag betedde mig som det lilla barn jag var möttes jag allra oftast av irritation och eftersom jag var ett begåvat barn, gjorde jag det som situationen krävde. Jag försökte bete mig vuxet. Jag härmade vuxnas sätt att prata, intresserade mig för vuxna ämnen och tog ansvar på vuxet vis. Runt mig fanns inga andra små barn att leka och utvecklas med och när jag hamnade i barnsliga sammanhang, blev jag ett lillgammalt ufo som ingen förstod. Det hette att jag hade sociala svårigheter. Märkligt hur något så adaptivt i nästa snegling blir en svårighet.
Jag har inte ADHD. Jag har med största sannolikhet aldrig fyllt kriterierna för diagnosen. Den preliminära diagnos som jag nämnde för dig kom från ett enstaka besök hos en psykolog, när jag sökte för en av mina depressioner. Han bad mig fylla i ett formulär, kastade ett getöga på svaren i sittande stund och sade att jag nog hade en mild form av ADHD, precis som han.
ADHD-diagnosen ställs, precis som andra psykiatriska diagnoser, utifrån symptom och inte orsak. Man skiljer på ADHD med koncentrationssvårigheter och/eller hyperaktivitet, som har med signalsubstanser i hjärnan att göra och svarar väl på medicinsk behandling, och ADHD med ångest som främsta symtom, där medicinsk behandling inte har någon effekt. Debatten kring huruvida ångest ska ge samma diagnos som signalsubstansrubbningar går het, som den bör.
Ångest, ja, det får jag väl säga att jag haft. Mina första självmordsgester gjorde jag i lågstadiet. Min första depression minns jag inte. Mina två allvarligaste självmordsförsök skickade mig till sjukhus, där det ena resulterade i en veckas ofrivillig inskrivning på akutpsyk. Jag minns så väl när jag sade det till dig, desperat gråtandes. Du svarade Sch, Lillasyster kan höra, och frågade aldrig igen.
Det har tagit mig många långa år att få grepp om vad känslan att vara oönskad gjort med mig. Fortfarande är jag skräckslagen att någon ska tycka att jag gjort något fel, hur litet och oavsiktligt det än må vara. Kärlek för mig, är ett betyg. Det är något man gör sig förtjänt av, något man får när man bevisat sig vara helt igenom duktig och god. Det är nära omöjligt att få MVG och efter nästa prov blir bedömningen en helt annan.
Du kan aldrig förstå hur ensamma åren utan familj har varit. Du kan aldrig föreställa dig det oändliga vakuumet, när ingen ens låtsas att de älskar en precis som man är. Det var först i vuxen ålder som jag insåg den milsvida skillnaden mellan att vara självständig och att aldrig be om hjälp, eftersom vissheten att ingen kommer till undsättning är total.
Hela mitt liv har du sökt felet i mig. Du har bett om hjälp hos skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst, överallt har du försökt förklara hur stora problem din dotter har och hur svårt det gör ditt liv. Du har bett om diagnos för mig och stöd för dig. Jag har haft sociala problem, borderline, ätstörningar och ADHD. Ingen har bekräftat dina slutsatser. Gång på gång har skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst talat om att det är ett begåvat barn du har. Intelligent och verbalt.
Jag hatar dig inte. Jag är ibland arg, men inte alltid. Jag önskar inte att vår kontakt är för evigt bruten. Jag beundrar dig, ser upp till dig, längtar efter dig. Det har jag gjort hela mitt liv. Men så länge du söker efter förklaringen till problemen i mig, så kommer inget förändras. Det kommer aldrig föra dig närmare mig, bara längre och längre bort. Kanske är det det du vill. Så enormt många av mina problem, mamma, då och nu, stammar ur din oförmåga att älska mig. Jag vet att du vill. Men jag vet också att du inte riktigt kan. Jag tycker att jag förstår varför. Den dagen du själv förstår varför, den dagen du kan försöka älska mig som den jag är nu, som din vuxna dotter, då har du hittat fram till mig. Till platsen där jag står. Jag kommer aldrig sluta önska mig din kärlek. Jag kan bara inte längre hålla andan.
Jag söker inte ett svar nu, jag vill inte föra en debatt kring rätt och fel, verklighet och fantasi, tolkningsföreträde och absoluta sanningar. Det här är min verklighet, min sanning, min livshistoria. Jag berättar för dig nu, att så här har mitt liv sett ut. Ditt liv har sett annorlunda ut.
När du kan älska mig finns jag här. Fram till dess tänker jag inte leka låtsaslekar. De krossar mitt hjärta. Jag önskar att jag aldrig behövde göra dig illa men ibland är det oundvikligt.
Jag hoppas att du får en underbar födelsedag, med all glädje du förtjänar.
Påskbrev från Ingens Mamma
Skrivet den 18e mars. Ofärdigt.
Jag går hem efter en mycket kort arbetsdag. Strax innan jag slutar tittar jag mig i en spegel och inser att det senaste året syns allt för väl i mitt ansikte. Min hy är askgrå. Ögonlocken är halvslutna. Ringarna under ögonen är intensivt rödlila. Huden runt munnen är flammigt röd. Läpparna är bleka. Jag har nog tyckt att jag ser helt okej ut. Efter en uppiffning kan jag vända huvuden. Och visst. Det går fortfarande att sminka liket. Men det här är hur jag ser ut nu. Mitt nya utseende. Mitt nya handikappfejs. Det gör faktiskt ont.
När jag rullar in cykeln genom porten är jag dödstrött. Ögonen tåras lika mycket av utmattning som av rädsla. Tänk om det här är ett omöjligt projekt. Tänk om jag faktiskt bara inte kan gå klart min utbildning. Den här arbetsdagen varade inte mer än sex timmar. Drygt fem veckor in på kursen känner jag mig överväldigad, jag minns inget, jag lär mig inget, jag orkar inget, inget blir som jag hade tänkt. Alla nya kunskaper passerar förbi som flyttfågelstreck på himlen. Jag orkar knappt luta huvudet bakåt för att titta.
Jag låser upp ytterdörren med en suck och ser brev på hallpallen. Två stycken. Det röda från något företag. Det bruna från mamma. Mamma. Ingens Mamma. Efter över ett år har hon skrivit ett brev. Jag håller upp det mot ljuset och försöker gissa vad som finns i. Tvångsmässig inbjudan till födelsedagsfirandet, är min första gissning. Men det verkar vara för mycket text. Fast bara ett ark. För mycket, för lite.
Jag anstränger av mig ytterkläderna, tar mig till soffan, rasar ned i hösäckssittande och öppnar det röda brevet med skambesked om pension. Tittar igenom det utan att läsa. Öppnar mammas brev. Blinkar nya tårar innan jag ens fått upp det ur kuvertet.
Min mamma skriver om ADHD.
Brevet från mamma.
Tanten
Jag har nyligen läst en artikelserie, som handlar om kvinnor med ADHD/ADD och denna läsning har fått mig att fundera.
För några år sedan nämnde du att du hade fått en ADD-diagnos. Jag kommer inte ihåg annat av detta än att du tyckte det var skönt att få en förklaring till varför du alltid haft svårt att passa tider. Vem som ställde denna diagnos, hur noggrann utredning som gjordes, om diagnosen skulle innebära något ytterligare för dig, eller om du tillhörde "gränsfallen" kan jag inte komma ihåg att du berättade.
I artikelserien berättas hur svårdiagnostiserat detta är hos flickor och kvinnor, eftersom mannen (som vanligt) är norm och ADHD/ADD inte yttrar sig på samma sätt hos flickor och kvinnor. Vid det här laget känner du säkert redan till allt detta genom din utbildning, men jag gjorde det inte förrän nu.
Även om kvinnorna i artikelserien sinsemellan är mycket olika, tycker jag mig känna igen en del drag från dig, som svårigheten att passa tider och planera (men bara ibland, andra gånger planerar du mycket väl), liksom förmågan till kreativitet och impulsivitet. En viss ärftlighet finns ju och jag hittar även sidor hos mig själv, framför allt svårigheten att stänga av hjärnan som beskrivs, liksom kreativitet, impulsivitet och behovet av att vara duktig flicka. Ja, vad är diagnos och vad är personlighet, vad är arv och vad är miljö? Vi kanske alla är på gränsen till en eller flera diagnoser, om vi börjar rota i det.
Jag förstår att jag skulle ha behövt behandla dig annorlunda under din uppväxt, men jag visste inte hur. Jag försökte be om hjälp, för jag insåg ju att jag inte klarade av situationen. Tjatet och grälen tärde fruktansvärt även på mig, men trots flera kontakter med BUP, kurator och socialtjänst kände jag att jag aldrig fick den hjälp jag behövde, utan famlade vidare, fruktansvärt tyngd av skuldkänslor. "Misslyckad mamma" är inget smickrande epitet, men det blir man ju när ens barn inte mår bra och relationen inte fungerar. Nästan varje gång vi sågs under senare år ville du ha svar på dina frågor, men jag hade inga svar, bara tusen egna frågor. Jag hade sökt hjälp, men inte fått någon, så jag hade gett upp och trodde att mina frågor saknade svar.
Nu har jag sedan en tid gått hos en psykolog för att försöka reda ut detta kaos. Tack för att du satte ner foten och fick iväg mig! Inte känner jag mig "utredd och klar", precis, men åtminstone på rätt väg. Artikelserien i Svenska Dagbladet har också bidragit med en pusselbit.
Diagnos eller inte är oväsentligt. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Jag är ledsen för att du fått skäll och tjat för något du inte förmådde klara och för att jag inte kunnat svara på dina frågor. Inte för att jag har alla svar nu, men jag förstår att vi borde ha fått mer professionell hjälp då.
Mamman
Jag går hem efter en mycket kort arbetsdag. Strax innan jag slutar tittar jag mig i en spegel och inser att det senaste året syns allt för väl i mitt ansikte. Min hy är askgrå. Ögonlocken är halvslutna. Ringarna under ögonen är intensivt rödlila. Huden runt munnen är flammigt röd. Läpparna är bleka. Jag har nog tyckt att jag ser helt okej ut. Efter en uppiffning kan jag vända huvuden. Och visst. Det går fortfarande att sminka liket. Men det här är hur jag ser ut nu. Mitt nya utseende. Mitt nya handikappfejs. Det gör faktiskt ont.
När jag rullar in cykeln genom porten är jag dödstrött. Ögonen tåras lika mycket av utmattning som av rädsla. Tänk om det här är ett omöjligt projekt. Tänk om jag faktiskt bara inte kan gå klart min utbildning. Den här arbetsdagen varade inte mer än sex timmar. Drygt fem veckor in på kursen känner jag mig överväldigad, jag minns inget, jag lär mig inget, jag orkar inget, inget blir som jag hade tänkt. Alla nya kunskaper passerar förbi som flyttfågelstreck på himlen. Jag orkar knappt luta huvudet bakåt för att titta.
Jag låser upp ytterdörren med en suck och ser brev på hallpallen. Två stycken. Det röda från något företag. Det bruna från mamma. Mamma. Ingens Mamma. Efter över ett år har hon skrivit ett brev. Jag håller upp det mot ljuset och försöker gissa vad som finns i. Tvångsmässig inbjudan till födelsedagsfirandet, är min första gissning. Men det verkar vara för mycket text. Fast bara ett ark. För mycket, för lite.
Jag anstränger av mig ytterkläderna, tar mig till soffan, rasar ned i hösäckssittande och öppnar det röda brevet med skambesked om pension. Tittar igenom det utan att läsa. Öppnar mammas brev. Blinkar nya tårar innan jag ens fått upp det ur kuvertet.
Min mamma skriver om ADHD.
Brevet från mamma.
Tanten
Jag har nyligen läst en artikelserie, som handlar om kvinnor med ADHD/ADD och denna läsning har fått mig att fundera.
För några år sedan nämnde du att du hade fått en ADD-diagnos. Jag kommer inte ihåg annat av detta än att du tyckte det var skönt att få en förklaring till varför du alltid haft svårt att passa tider. Vem som ställde denna diagnos, hur noggrann utredning som gjordes, om diagnosen skulle innebära något ytterligare för dig, eller om du tillhörde "gränsfallen" kan jag inte komma ihåg att du berättade.
I artikelserien berättas hur svårdiagnostiserat detta är hos flickor och kvinnor, eftersom mannen (som vanligt) är norm och ADHD/ADD inte yttrar sig på samma sätt hos flickor och kvinnor. Vid det här laget känner du säkert redan till allt detta genom din utbildning, men jag gjorde det inte förrän nu.
Även om kvinnorna i artikelserien sinsemellan är mycket olika, tycker jag mig känna igen en del drag från dig, som svårigheten att passa tider och planera (men bara ibland, andra gånger planerar du mycket väl), liksom förmågan till kreativitet och impulsivitet. En viss ärftlighet finns ju och jag hittar även sidor hos mig själv, framför allt svårigheten att stänga av hjärnan som beskrivs, liksom kreativitet, impulsivitet och behovet av att vara duktig flicka. Ja, vad är diagnos och vad är personlighet, vad är arv och vad är miljö? Vi kanske alla är på gränsen till en eller flera diagnoser, om vi börjar rota i det.
Jag förstår att jag skulle ha behövt behandla dig annorlunda under din uppväxt, men jag visste inte hur. Jag försökte be om hjälp, för jag insåg ju att jag inte klarade av situationen. Tjatet och grälen tärde fruktansvärt även på mig, men trots flera kontakter med BUP, kurator och socialtjänst kände jag att jag aldrig fick den hjälp jag behövde, utan famlade vidare, fruktansvärt tyngd av skuldkänslor. "Misslyckad mamma" är inget smickrande epitet, men det blir man ju när ens barn inte mår bra och relationen inte fungerar. Nästan varje gång vi sågs under senare år ville du ha svar på dina frågor, men jag hade inga svar, bara tusen egna frågor. Jag hade sökt hjälp, men inte fått någon, så jag hade gett upp och trodde att mina frågor saknade svar.
Nu har jag sedan en tid gått hos en psykolog för att försöka reda ut detta kaos. Tack för att du satte ner foten och fick iväg mig! Inte känner jag mig "utredd och klar", precis, men åtminstone på rätt väg. Artikelserien i Svenska Dagbladet har också bidragit med en pusselbit.
Diagnos eller inte är oväsentligt. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Jag är ledsen för att du fått skäll och tjat för något du inte förmådde klara och för att jag inte kunnat svara på dina frågor. Inte för att jag har alla svar nu, men jag förstår att vi borde ha fått mer professionell hjälp då.
Mamman
Jämna år
Skrivet den 9e mars. Ofärdigt.
Fundersam söndag.
Min mamma, min kära mor, Ingens Mamma, fyller jämnt snart. Stora siffror som förtjänar stort firande. Hon har, som bekant, övervägt att ställa in firandet med mig som skäl, men har nu beslutat sig för att ha öppet hus istället. Lite mer informellt. Inga inbjudningskort. Så ingen kan säga att jag inte blivit bjuden.
Jag vet att jag framstår som lätt konspiratorisk nu. Det tror jag inte att jag är. Jag tror inte att min mors tankebanor kring det här är helt och hållet medvetna. Mycket är nog instinktivt, dolt bakom tunga försvar. Att hon fyller jämnt är en situation som gör vår obefintliga relation plågsamt tydlig, en situation som ingen kan undvika eller påverka och som fungerar som strålkastarljus över scenen som är våra liv. Hon sitter i en björnsax av yttre omständigheter.
Mamma fyller jämnt. Hon älskar fester och bjudningar och skulle aldrig komma på den skrattretande tanken att sätta in Uppvaktning Undanbedes i lokaltidningen. Dessa omständigheter är vetskap för hela den mängd människor hon omger sig med. Mamma har en mycket dålig relation till sin äldsta dotter, mig. Det har hon haft länge, kanske alltid. Det är hennes uppenbaraste, hemligaste hemlighet. Med ingen har hon talat om det, för ingen har hon erkänt det, inte heller sig själv. Att det skulle ha undgått någon av alla de vuxna som sett mig passa deras barn på midsommarfester och nyårsmiddagar att Fascisten flyttade in en storm i familjen, att det skulle finnas någon i hennes bekantskapskrets som inte märkt att jag flyttade hemifrån alldeles för ung och sedan dess knappt kommit tillbaka för artighetsvisiter, är en orimlig fantasi. Men det är min mammas orimliga fantasi och hon släpper den inte lättvindligt. På hennes kontor står inramade foton av mig och min syster, där jag är frusen i evig tonårstid. Hennes chef var en av de vuxna i den lilla staden, som stöttade mig genom anmälan och rättegång mot mammas man.
Att jag och min mamma inte talar med varandra behöver inte vara så uppenbart som man skulle kunna tro. Eftersom jag inte besökt henne mer än ett par-tre gånger per år sedan jag flyttade, och de senaste åren ännu mer sällan, är det inte troligt att min frånvaro syns för någon utanför släkten. Telefonsamtalen ett par gånger i månaden innehöll sällan något av värde och den information hon skulle behöva för att verka uppdaterad inför arbetskamraterna får hon av mormor. Inför sig själv kan mamma tänka att konflikten är tillfällig, att hon snart ska ringa mig, att jag snart kommer sluta vara arg och oresonlig och att tiden går så fort, så fort. Inte kan det vara mer än ett år sedan vi senast pratade?
Men så kommer födelsedagen, den stora. Fest ska ordnas. Släkt och vänner ska bjudas. Alla kommer komma. Min mamma är en strålande värdinna, nästan perfekt i leenden, konversationskonst, matlagning och snillrik bordsdekoration. Hennes middagar och festerna hon hjälper till att arrangera är alltid lyckade. Alla kommer komma, men var är äldsta dottern? Mamma tvingas inse att det skulle vara väldigt märkligt att bara skicka mig ett inbjudningskort. Att det skulle vara väldigt märkligt om jag bara dök upp på hennes fest. Att hon behöver ta tag i situationen och lösa den, om det alls ska vara möjligt.
Att ta tag i situationen är detsamma som att erkänna den. Att vägra ta tag i situationen och ha sin stora fest utan att bjuda sin äldsta dotter, är detsamma som att erkänna den.
Alltså tänker mamma att hon inte alls ska ha fest. Sedan inser hon att det skulle få vännerna att undra och att allt ändå skulle bli lika uppenbart. Då beslutar hon sig för att ha öppet hus. Öppet hus innebär att inga inbjudningskort skickas ut. Alltså har hon inte låtit bli att bjuda mig. Alltså är hon inte en dålig mor och alltså är det jag som är en dålig dotter om jag inte vill komma. Problem solved. Mormor och syster drar sitt strå till stacken genom att för mig berätta när firandet ska hållas, med emfas poängtera att INGEN blivit bjuden, det är ju öppet hus, och gång på gång prata om vad som planeras och när och hur. Jag lyssnar artigt. Och tänker inte fira min mors jämna år.
Fundersam söndag.
Min mamma, min kära mor, Ingens Mamma, fyller jämnt snart. Stora siffror som förtjänar stort firande. Hon har, som bekant, övervägt att ställa in firandet med mig som skäl, men har nu beslutat sig för att ha öppet hus istället. Lite mer informellt. Inga inbjudningskort. Så ingen kan säga att jag inte blivit bjuden.
Jag vet att jag framstår som lätt konspiratorisk nu. Det tror jag inte att jag är. Jag tror inte att min mors tankebanor kring det här är helt och hållet medvetna. Mycket är nog instinktivt, dolt bakom tunga försvar. Att hon fyller jämnt är en situation som gör vår obefintliga relation plågsamt tydlig, en situation som ingen kan undvika eller påverka och som fungerar som strålkastarljus över scenen som är våra liv. Hon sitter i en björnsax av yttre omständigheter.
Mamma fyller jämnt. Hon älskar fester och bjudningar och skulle aldrig komma på den skrattretande tanken att sätta in Uppvaktning Undanbedes i lokaltidningen. Dessa omständigheter är vetskap för hela den mängd människor hon omger sig med. Mamma har en mycket dålig relation till sin äldsta dotter, mig. Det har hon haft länge, kanske alltid. Det är hennes uppenbaraste, hemligaste hemlighet. Med ingen har hon talat om det, för ingen har hon erkänt det, inte heller sig själv. Att det skulle ha undgått någon av alla de vuxna som sett mig passa deras barn på midsommarfester och nyårsmiddagar att Fascisten flyttade in en storm i familjen, att det skulle finnas någon i hennes bekantskapskrets som inte märkt att jag flyttade hemifrån alldeles för ung och sedan dess knappt kommit tillbaka för artighetsvisiter, är en orimlig fantasi. Men det är min mammas orimliga fantasi och hon släpper den inte lättvindligt. På hennes kontor står inramade foton av mig och min syster, där jag är frusen i evig tonårstid. Hennes chef var en av de vuxna i den lilla staden, som stöttade mig genom anmälan och rättegång mot mammas man.
Att jag och min mamma inte talar med varandra behöver inte vara så uppenbart som man skulle kunna tro. Eftersom jag inte besökt henne mer än ett par-tre gånger per år sedan jag flyttade, och de senaste åren ännu mer sällan, är det inte troligt att min frånvaro syns för någon utanför släkten. Telefonsamtalen ett par gånger i månaden innehöll sällan något av värde och den information hon skulle behöva för att verka uppdaterad inför arbetskamraterna får hon av mormor. Inför sig själv kan mamma tänka att konflikten är tillfällig, att hon snart ska ringa mig, att jag snart kommer sluta vara arg och oresonlig och att tiden går så fort, så fort. Inte kan det vara mer än ett år sedan vi senast pratade?
Men så kommer födelsedagen, den stora. Fest ska ordnas. Släkt och vänner ska bjudas. Alla kommer komma. Min mamma är en strålande värdinna, nästan perfekt i leenden, konversationskonst, matlagning och snillrik bordsdekoration. Hennes middagar och festerna hon hjälper till att arrangera är alltid lyckade. Alla kommer komma, men var är äldsta dottern? Mamma tvingas inse att det skulle vara väldigt märkligt att bara skicka mig ett inbjudningskort. Att det skulle vara väldigt märkligt om jag bara dök upp på hennes fest. Att hon behöver ta tag i situationen och lösa den, om det alls ska vara möjligt.
Att ta tag i situationen är detsamma som att erkänna den. Att vägra ta tag i situationen och ha sin stora fest utan att bjuda sin äldsta dotter, är detsamma som att erkänna den.
Alltså tänker mamma att hon inte alls ska ha fest. Sedan inser hon att det skulle få vännerna att undra och att allt ändå skulle bli lika uppenbart. Då beslutar hon sig för att ha öppet hus. Öppet hus innebär att inga inbjudningskort skickas ut. Alltså har hon inte låtit bli att bjuda mig. Alltså är hon inte en dålig mor och alltså är det jag som är en dålig dotter om jag inte vill komma. Problem solved. Mormor och syster drar sitt strå till stacken genom att för mig berätta när firandet ska hållas, med emfas poängtera att INGEN blivit bjuden, det är ju öppet hus, och gång på gång prata om vad som planeras och när och hur. Jag lyssnar artigt. Och tänker inte fira min mors jämna år.
Var god dröj
Jag har inte slutat skriva egentligen. Jag har bara slutat skriva färdigt. Något händer, kommer ivägen, jag blir för trött, orkar inte, skjuter upp slutet till eftermiddagen. Till kvällen. Till dagen efter. Till helgen. Nu skriver jag inlägg och inser att det finns för mycket bakgrundshistoria, för mycket som måste förklaras innan, för mycket som jag inte avslutat.
Jag tänker publicera två halvklara inlägg, som de är, möjligen med något tillägg på slutet. Ska jag kräva ordentliga slut av mig själv kommer jag bara fastna i en oändlig kö av sparade utkast.
Så, håll till godo. Det handlar om Ingens Mamma.
Jag tänker publicera två halvklara inlägg, som de är, möjligen med något tillägg på slutet. Ska jag kräva ordentliga slut av mig själv kommer jag bara fastna i en oändlig kö av sparade utkast.
Så, håll till godo. Det handlar om Ingens Mamma.
Ledsen
Jag är ledsen.
Ja. Det är faktiskt så.
Jag är ledsen.
Jag behöver säga det, skriva det, för att det ska synas. Jag vill inte vara ledsen, så jag låtsas. Tydligast blev det när Knekten var här i helgen.
Han kom på torsdagen och helgen innan, påskhelgen, var jag hos honom. Påskhelgen var en helt magisk helg. En nästan hel, helt magisk, vecka. Jag träffade hans familj, spenderade två nätter i deras sommarstuga, retades med Knektfarmor och blev ompysslad av Knektmamma. Vi firade födelsedag och vi gick på restaurang med knektbror Tambor och Kata, Tambors fabulösa, radikala flickvän, där vi blev så kommunistiska och kapitalistiska att spottet flög över vinglasen. Vi hade himlaskälvande sex i pojksäng och vi pussades, nosades, snosades, hudade och drunknade i varandra och en kärlek för stark för att gömmas i två bräckliga människokroppar. På tågstationen på tisdagen kändes två knappa dygn oändligt svåra att uthärda.
Så kom onsdagen med skola, så kom torsdagen med sjukanmälan och torsdagkvällen med Knekten. Han klev av tåget med all längtan, all kärlek som vi byggt så stor under påskveckan och jag mötte honom... Jag mötte honom med min oro. Jag kunde inte möta hans värme och jag förstod inte varför. Jag såg hans osäkerhet, jag kände hans tvekan och jag förstod inte vad som hänt. Han frågade och jag svarade med en gissning.
Jag är nog kanske ledsen.
Och ja. Jag var ledsen. Hela helgen blev det smärtsamt tydligt. Påsken var semester, vila, flykt från min vardag och min oro. Där kunde lyckan flöda, glädjen ta över och oron lämnas hemma. Hemma här, där den väntade som en helveteshund på dörrmattan, ivrigt hoppandes och nafsandes vid min återkomst. Onsdagen och torsdagen blev ett gatlopp av ångest, en brutal återkomst till allt jag inte kan, inte orkar, inte klarar av. Inte ens Knekten kunde sudda ut rynkan mellan mina ögonbryn den här helgen.
På söndagen i Knektens sommarstuga svek min kropp igen. Alla muskler lade av och jag fick halvt bäras från matbordet när gaffeln med sallad blev för tung att lyftas till munnen. Jag sov utmattad på Knektfarmors överkast medan Knektmamma röt upprört i köket om usel sjukvård och orättvisan mot en ung kropp. På onsdagen i skolan markerade kroppen omedelbart missnöje och när jag härdat ut förbi lunch kunde jag inte längre fatta pennan eller hålla upp huvudet. Jag tog en taxi hem och fick hjälp upp i lägenheten av Rex. På torsdagen och fredagen stannade jag hemma och grät.
Jag har gråtit så mycket de senaste veckorna. Fram till i vintras hade min kropp strejkat vid kanske tio tillfällen, bara en gång totalt. De senaste två veckorna har min kropp helt lagt av vid tre, kanske fyra tillfällen. Vad betyder det här? Vad gör jag mot mig själv? Driver jag mig att bli allt sjukare, så sjuk att jag inte längre kan gå? Är min utbildning värd det här? Vad är alternativet?
Varje dag är en kamp, för att vakna, för att inte somna, för att orka, för att lyssna, förstå, ta in. För att hålla koncentrationen. Jag gör oavbrutet enerverande småfel som tvingar mig att gå i mina egna fotspår, städa upp efter mig själv. Jag har labbråttat mig igenom varje föreslagen drog för att försöka hitta den enda som låter mig sova. Från fyratiden varje morgon sparkar jag mig runt sängen med tilltagande ryggvärk och ett allt mer oöverstigligt berg av sömnskuld.
Jag intalar mig själv att allt är fint vid minsta möjliga läge. Har jag lyckats låta bli att nicka till en timme, har svärmarna av trötthetshumlor under huden tagit lunchrast, lyckas jag skämta en gång vid fikabordet, så är allt bara bra. Finfint. Kalaskul. Det här klarar jag galant. Ändå tvingar jag mig ur sängen med övermänsklig ansträngning varje morgon, hälsar dem jag möter med ett askgrått ansikte för utmattat för att le, stjäl sömnpauser så fort ingen ser och ligger stilla i soffan från ögonblicket jag kommer hem till nio, när jag börjar fundera på att sova. När jag tänker att den HÄR natten, nu måste jag väl ändå vara utmattad nog för att verkligen sova.
Jag är ledsen. Jag sörjer att jag inte klarar av det här. Jag kan inte leva mitt liv som jag hade tänkt. Jag kan inte arbeta heltid, inte nu och förmodligen aldrig. Jag kan inte jobba parallellt med studierna. Jag kanske inte ens klarar av att studera på heltid.
Det är ett väldigt annorlunda liv jag försöker se framför mig. Än så länge är bilden smutsgrå och konturlös.
Kanske är det tårarna som suddar blicken.
Ja. Det är faktiskt så.
Jag är ledsen.
Jag behöver säga det, skriva det, för att det ska synas. Jag vill inte vara ledsen, så jag låtsas. Tydligast blev det när Knekten var här i helgen.
Han kom på torsdagen och helgen innan, påskhelgen, var jag hos honom. Påskhelgen var en helt magisk helg. En nästan hel, helt magisk, vecka. Jag träffade hans familj, spenderade två nätter i deras sommarstuga, retades med Knektfarmor och blev ompysslad av Knektmamma. Vi firade födelsedag och vi gick på restaurang med knektbror Tambor och Kata, Tambors fabulösa, radikala flickvän, där vi blev så kommunistiska och kapitalistiska att spottet flög över vinglasen. Vi hade himlaskälvande sex i pojksäng och vi pussades, nosades, snosades, hudade och drunknade i varandra och en kärlek för stark för att gömmas i två bräckliga människokroppar. På tågstationen på tisdagen kändes två knappa dygn oändligt svåra att uthärda.
Så kom onsdagen med skola, så kom torsdagen med sjukanmälan och torsdagkvällen med Knekten. Han klev av tåget med all längtan, all kärlek som vi byggt så stor under påskveckan och jag mötte honom... Jag mötte honom med min oro. Jag kunde inte möta hans värme och jag förstod inte varför. Jag såg hans osäkerhet, jag kände hans tvekan och jag förstod inte vad som hänt. Han frågade och jag svarade med en gissning.
Jag är nog kanske ledsen.
Och ja. Jag var ledsen. Hela helgen blev det smärtsamt tydligt. Påsken var semester, vila, flykt från min vardag och min oro. Där kunde lyckan flöda, glädjen ta över och oron lämnas hemma. Hemma här, där den väntade som en helveteshund på dörrmattan, ivrigt hoppandes och nafsandes vid min återkomst. Onsdagen och torsdagen blev ett gatlopp av ångest, en brutal återkomst till allt jag inte kan, inte orkar, inte klarar av. Inte ens Knekten kunde sudda ut rynkan mellan mina ögonbryn den här helgen.
På söndagen i Knektens sommarstuga svek min kropp igen. Alla muskler lade av och jag fick halvt bäras från matbordet när gaffeln med sallad blev för tung att lyftas till munnen. Jag sov utmattad på Knektfarmors överkast medan Knektmamma röt upprört i köket om usel sjukvård och orättvisan mot en ung kropp. På onsdagen i skolan markerade kroppen omedelbart missnöje och när jag härdat ut förbi lunch kunde jag inte längre fatta pennan eller hålla upp huvudet. Jag tog en taxi hem och fick hjälp upp i lägenheten av Rex. På torsdagen och fredagen stannade jag hemma och grät.
Jag har gråtit så mycket de senaste veckorna. Fram till i vintras hade min kropp strejkat vid kanske tio tillfällen, bara en gång totalt. De senaste två veckorna har min kropp helt lagt av vid tre, kanske fyra tillfällen. Vad betyder det här? Vad gör jag mot mig själv? Driver jag mig att bli allt sjukare, så sjuk att jag inte längre kan gå? Är min utbildning värd det här? Vad är alternativet?
Varje dag är en kamp, för att vakna, för att inte somna, för att orka, för att lyssna, förstå, ta in. För att hålla koncentrationen. Jag gör oavbrutet enerverande småfel som tvingar mig att gå i mina egna fotspår, städa upp efter mig själv. Jag har labbråttat mig igenom varje föreslagen drog för att försöka hitta den enda som låter mig sova. Från fyratiden varje morgon sparkar jag mig runt sängen med tilltagande ryggvärk och ett allt mer oöverstigligt berg av sömnskuld.
Jag intalar mig själv att allt är fint vid minsta möjliga läge. Har jag lyckats låta bli att nicka till en timme, har svärmarna av trötthetshumlor under huden tagit lunchrast, lyckas jag skämta en gång vid fikabordet, så är allt bara bra. Finfint. Kalaskul. Det här klarar jag galant. Ändå tvingar jag mig ur sängen med övermänsklig ansträngning varje morgon, hälsar dem jag möter med ett askgrått ansikte för utmattat för att le, stjäl sömnpauser så fort ingen ser och ligger stilla i soffan från ögonblicket jag kommer hem till nio, när jag börjar fundera på att sova. När jag tänker att den HÄR natten, nu måste jag väl ändå vara utmattad nog för att verkligen sova.
Jag är ledsen. Jag sörjer att jag inte klarar av det här. Jag kan inte leva mitt liv som jag hade tänkt. Jag kan inte arbeta heltid, inte nu och förmodligen aldrig. Jag kan inte jobba parallellt med studierna. Jag kanske inte ens klarar av att studera på heltid.
Det är ett väldigt annorlunda liv jag försöker se framför mig. Än så länge är bilden smutsgrå och konturlös.
Kanske är det tårarna som suddar blicken.