Nytt gånger nytt blir gammalt bajs
Sedan dess har lite för mycket hänt, lite för fort. Den 28e oktober skrev jag det här, i ett inlägg som aldrig blev klart.
Mitt liv ser konstigt ut. På sistone har jag allt svårare att känna igen det. Bilden är inkomplett, fattig, med stora hål i mitten och malätna kanter. Vissa objekt går knappt att urskilja alls. Bit för bit vittrar mitt liv sönder.
Jag har tagit lång tid på mig att måla tavlan som jag bor i. Jag har virrat, irrat, strulat och krånglat. Försökt få ihop intrycken till en helhet, försökt förstå vad det jag gör kommer föreställa. Flera gånger har jag känt hur jag nästan, nästan sett det men något har ändå inte stämt. Och så har bilden byggts på, blivit allt större, allt tydligare, allt mer detaljrik. Undan för undan mist sin impressionistiska karaktär. Det blev till slut en vacker tavla. En bild med djup, karaktär, varma färger och stundtals djärva penseldrag. Öppen för tolkning och omtolkning, med få fasta definitioner. Mitt liv, som jag vill ha det.
Jag vet inte hur jag ska göra för att restaurera tavlan.
Och det är precis så det känns. Allt för många saker har plockats bort, ryckts mig ur händerna och hela mitt sammanhang böljar och skälver. Jag finner mig själv åter i urgamla, urdåliga mönster och helt och hållet dysfunktionella antaganden drar genom mitt huvud som automatiska svar på alla tänkbara frågor. Jag är jobbig. Jag är tröttsam. Jag är en människa som gör andra obekväma/irriterade/trötta. Jag är aldrig en tillgång, bara en ballast. Ingen vill höra min historia. Ingen vill veta. Jag säger för mycket, kräver för mycket, tar för stor plats, pratar för mycket om mig själv. Hopplösa, trötta antaganden som jag hade jobbat så hårt på att genomskåda, troll som jag med kvast och skaft jagat ut i solen för att spräcka.
Jag misstänker att det också är därför bloggen uppdateras allt mer sällan och allt mer oinspirerat. Jag tror inte att jag har något att säga. Jag litar inte till min förmåga att analysera, att förändra, att förändras. Jag försöker tiga ihjäl mig själv.
Jag har inte klarat av att tappa så mycket, att först bli så sammanhangslös och att sedan kliva in på så många nya, okända platser i ett svep. Jag känner mig ifrågasatt som varelse, av andra och mig själv. Av världen. Jag hade lärt mig att fungera som den jag var, med det jag hade, i de sammanhang jag ingick i. Nu måste jag göra om och jag glider kvickt över i de upptrampade spåren. Jag klarar inte av att vara mitt nya, goda jag, med en ny, dålig kropp, i en ny klass med människor jag inte känner, på en ny kurs med uppgifter jag inte behärskar. För mycket.
Nu ska jag möta Knekten, och suga i mig all kärlek jag får plats med. Bråttom bråttom.
Bara röv
Det finns säkerligen bra människor som är läkare. Jag känner två som är fantastiska. Men fy fan.
Röv. Jag har inget mer att säga just nu.
Nu ska jag lägga mig i en boll av ren ilska och gråta.
Fantastiska Trumpetissa
Trumpetissa allittererar som ingen annan.
Högeligen relevant i dessa vårens tider.
Definitionen av för mycket, del IV
Som pyntet på tårtan är Knekten långt, långt borta, semestrar, har roligt och är omöjlig att få tag på. Och vi känns skaviga. Eller, nej, det gör vi faktiskt inte. Vi känns VANLIGA. Helt simpelt vardagliga. När vi pratar har vi inget särskilt att berätta, när jag ringer jublar han inte och jag får inte omedelbart fjärilar i magen varje gång jag hör hans röst. Efter ett och ett halvt år är det väl inte så konstigt. Men jag är lättskrämd, panikbenägen och tror inte på förhållanden. Jag blir orolig, rädd och ledsen. Jag känner mig ensam och tänker katastroftankar. Nu kommer det ALLTID vara såhär, det kommer ALRIG pirra så underbart igen, vi har blivit helt vanliga, inte alls speciella.
Jag tror inte egentligen att det är så. Jag tror att hans uppenbarelse på tågstationen kommer få små pilar av upphetsning att ila genom hela min kropp, jag tror att värmen från hans sammetsläppar kommer skölja över mig som en våg och fortfarande, om jag inte kan somna, tänker jag på hur han i sömnen rullar ihop sig på min arm som en alldeles mjuk kattunge. Jag är ju fortfarande tokig i honom. Men rädd, det slutar jag nog aldrig vara. Kärlek är faktiskt asläskigt och skitsvårt.
Dessutom är vi tillfälligt monogama, men det, det kan vi ta i ett annat inlägg.
Definitionen av för mycket, del III
Det är inget nytt ämne, det dyker upp då och då, med ungefär samma motivering och jag ger ungefär samma svar. Jag vill inte att du ska flytta. Jag tycker om att bo med dig. Men jag förstår hur du känner och varför. Och det gör jag verkligen. Rexs argument är inte på något sätt orimliga. Somliga skulle tycka att det är den vuxna saken att göra, sluta campera med sina polare och skaffa sig ett eget hem. Visst. Men det är ändå jobbigt. Det är jobbigt att jag trivs så bra och att det inte är helt besvarat. Det är jobbigt att känna att min närvaro är ett problem. Det är jobbigt att veta att hon inte känner sig hemma i vårt hem. Alltihop helt förståeligt. Men jobbigt.
Och jag kan inte låta bli att känna att det hänger en yxa över mitt huvud. När bestämmer hon sig? När kommer dagen då hon säger Nu är det dags, nu flyttar jag? Hur blir det sedan? Kommer jag bo med någon annan? Kommer jag bo själv? Har jag råd med det? Vill jag att Knekten ska bo här, bara för ett litet tag, för att testa? Vill jag att han ska bo här länge? Vill jag överhuvudtaget någonsin bo ihop med en man? Vill jag någonsin bo själv igen? Kan jag hitta någon som det fungerar så bra med, för mig, som det gör med Rex?
Jag älskar Rex, jag älskar att bo ihop med henne. Det finns dagar när jag bara vill vara för mig själv, men då är jag det. Det har aldrig varit ett problem, för mig. Men jag påverkar henne på sätt jag inte kan styra. Och kanske är det så att hon inte längre vill. Det svider.
Definitionen av för mycket, del II
På måndag börjar jag studierna igen. 09.00, för att vara exakt. Varje morgon de senaste två veckorna har jag vaknat av väckarklockan, stängt av den, sovit två timmar till, vaknat utmattad med minnen av en hel natts vändande, vridande och sparkande. Legat kvar, stirrat i taket och febrilt försökt komma på en lösning. Jag har provat alla tablettkombinationer jag kan komma på, till inga eller otillräckliga resultat. Jag har, kort sagt, inlett alla mina dagar med en fast massa av ångest i magen. Tiden tickar obönhörligt vidare. Nu är det lördag. Imorgon ska jag droga mig själv till sömns klockan tio, med ett mindre apotek bredvid sängen in case of uppvaknande vid vargtimmen, och hoppas på det mirakel som ännu inte velat infinna sig. Att få sova och vakna utvilad. Och ska det bli kul att få börja med studierna igen? Ingen aning. Det har jag inte ens hunnit fundera på.
Dagen efter att syster åkt vaknade jag på samma sätt som vanligt. Jag försökte hitta rätt person på skolan att ringa och ställde frågan som jag kommit på, den som kanske kan vara lösningen. Blev hänvisad vidare. Ställde frågan igen.
Jo, jag tänkte, jag gick ju faktiskt fem veckor på den här kursen förra terminen, det blev visserligen bara sexton heldagar, men kan jag kanske tillgodoräkna mig den tiden om jag blir borta mycket den här gången också?
Nej.
Eh.. nähä? Men, jag tänkte, jag har ju ändå gjort den där tiden, och problemet som jag har är de långa dagarna, och om jag då kunde gå lite kortare dagar..?
Ja, det kan du ju, och dra ut på kursen i några veckor.
Jo, men då kan jag ju inte försörja mig i sommar, det blir ju svårt...
Ja, men hur klarar du att jobba långa dagar då?
Ja, det gör jag ju inte nu...
Nej, men så kan vi inte göra. Du vet, om du hade gått på föreläsningarna på en kurs, men inte gjort tentan, kan du ju inte få poängen.
Nej, men jag skulle ju inte behöva gå på de föreläsningarna igen...
NEJ, MEN JAG KAN FAKTISKT INTE GÖRA OM REGLERNA BARA FÖR DIG OCH NU ÄR DET SÅ HÄR DET ÄR BESTÄMT OCH DET SKA VARA EN SAMMANHÄNGANDE PERIOD OCH DU FÅR FAKTISKT PRATA MED NÅGON HÖGRE UPP OM DU VILL HA EN SPECIALKURS BARA FÖR DIG OCH JAG KAN FAKTISKT INTE BARA ÄNDRA PÅ ALLTIHOP
(Lätt chockad, tårögd) Men snälla Särla, det här är INGET angrepp mot dig, jag ville bara fråga om det var möjligt, det är absolut inte riktat mot dig på NÅGOT sätt!
MEN JAG HAR JU SVARAT!
(Halvkvävt) Ja, och jag är nöjd med det svaret, tack så mycket, det var allt jag ville.
JAMEN KOMMER DET HÄR FUNGERA NU DÅ, DET ÄR JU INTE BARA FÖR DIN SKULL, HANDLEDAREN OCKSÅ
(Snyftandes) Jag kan inte prata just nu, vi får höras en annan dag, hej då
JAHA, HEJ! (klick)
Så gick jag omkring i lägenheten, storgråtandes, försökte komma på någon att ringa till och försökte samtidigt förstå VARFÖR de inte kan böja på reglerna för min skull. Det är inte som att jag ber om att få göra färre timmar på kursen, jag har ju faktiskt redan gjort de där sexton dagarna. Det är inte som att jag ber att få skriva en tenta med facit bredvid mig. Och det är inte så att jag inte har anledning, eller att de inte vet om det. Jag förstår faktiskt inte. Det är väl inte orimligt? Och det är väl inte konstigt, eller provocerande, att vilja ha en förklaring på ett nej? Att lägga fram sina argument? Var jag än vänder mig, när helst mitt handikapp sticker fram sitt fula huvud, känner jag mig som en idiot. Människor blir arga, förolämpade, skriker åt mig, insinuerar att jag hittar på, inbillar mig, i själva verket är deprimerad. Är det jag? Är jag helt och hållet utan takt och ton, rim och reson? Eller är fina, tillåtande, handikappanpassade Sverige ett djävla naziTyskland, där lytta ska hållas gömda och idioter gasas ihjäl? Är det provocerande att jag inte kan lösa min tillvaro på egen hand, att jag gör väsen av mig, ber om hjälp och är obekväm? Vad betyder det egentligen att alla har lika värde? Betyder det att inga undantag görs? Eller, är det bara så enkelt, så jobbigt, att JAG är den minsta gemensamma nämnaren i alla dessa möten. Att JAG provocerar, att JAG förväntar mig för mycket på fel sätt.
Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas, bisarrt och självklart nog, att det är alla andra det är fel på.
Definitionen av för mycket, del I
Det är mycket nu. Kanske själva definitionen av för mycket, faktiskt. Jag tänker inleda de kommande fyra inläggen med en disclaimer.
Som alla trogna läsare vet, och har fått omtalat för sig en halv miljard gånger, så är det här bloggprojektet främst ett ärlighetsprojekt, ett självterapiprojekt. Jag har talat både högtravande och högljudt om hur viktigt det är att inte censurera sig, inte för någon. Det jag skriver är min sanning och bara min. Ibland kommer den att vara obekväm, men aldrig intentionellt elak. Eller, ja. Åtminstone inte mot dem jag älskar. Och nu kommer vi till dagens knut. Ibland handlar min sanning, det jag behöver få ur mig, om dem jag älskar. Det är sällan kul att läsa om sig själv, beskriven med någon annans blick. Men om jag skulle låta bli att skriva om dem jag älskar skulle jag inte kunna skriva alls. Kort sagt: Det här inlägget kommer handla om några av er som läser. Jag menar inte att såra någon, jag är inte arg på någon, tycker inte mindre om någon. Jag uttrycker bara min reaktioner på det vi gjort och sagt. Känns det jobbigt behöver ni självklart inte läsa vidare.
Disclaimer färdig.
Min älskade, finaste lillasyster var här i veckan. Hon bor i ett land halvlångt bort och vi ses allt för sällan. Nu skulle vi få två dagar, bara för oss själva. När hon anlänt tog vi svängen förbi Hemköp och handlade mat för ett smärre gästabud. De hemkånkade varorna blev till en smarrans sallad och vid matbordet talade vi om att tala om känslor. Lillasyster konstaterade snabbt att hon inte gillar att prata om känslor. Att hon tycker att människor som grinar och betér sig är oattraktiva. Det var inga nyheter egentligen, det har aldrig varit en enkel uppgift att lura ur lilla syster hur hon mår och känner. Men just den här gången var det som att mattan rycktes undan för mig. Jag kan inte prata om något annat än känslor. På riktigt, jag kan inte. Vad ska man prata om då? För mig blir alla samtal tomma, urvattnade, korta och innehållslösa, om man inte pratar om hur sakerna känns och får en att reagera.
Så där satt jag, och kände mig överflödig. Ganska meningslös. Hela min funktion, som person, som vän, som syster, hade just förklarats oönskad. Tungan satt som låst vid gommen och inte ett enda ämne fanns att lägga upp för diskussion. Och den tunglåsningen ville inte släppa. Det blev ganska tysta dagar, med mycket foton, youtube och gå-på-stan. Jag kände mig fånig, tråkig och gammal. Sista kvällen frågade jag ändå, efter allt för starka drinkar, hur det egentligen låg till med mamma. Hennes födelsedag är på väg, en särdeles viktig jämn sådan. Det känns idiotiskt att låtsas vara ointresserad av mamma, när konflikten så uppenbart vibrerar som fond till alla samtal om familjen. Så jag frågade. Och det blev kris och katastrof.
Mamma hade först sagt att hon inte vill ha någon fest, eftersom det känns så jobbigt att jag inte kommer vara där. Att jag inte blivit tillfrågad är inte relevant. Att min mor inte ringt mig sedan februari förra året är heller inte relevant. Bara att hon är så ledsen över att jag inte skulle komma på hennes fest att hon helt ska strunta i att fira sin stora födelsedag. Återigen är hon martyren och jag spikislagaren och törnekranslindaren. För min mor, det eviga societetslejonet, den perfekta värdinnan, finns ingen mer högljudande siren, ingen klarare fyr att tända, än den att inte fira sina jämna år. Alla skulle veta, alla skulle fråga. Det i sig skulle vara enormt obekvämt för kvinnan vars ansikte utåt är det enda som räknas, men skuldfrågan skulle vara för evigt avgjord. Jag har förskjutit min mor, hon är förkrossad. Otacksamma barn, helga din moder.
Jag blev arg och ledsen. Min syster, vars känslor inte har ord eller namn men ständigt bubblar under ytan, blev ännu argare, ännu ledsnare. Hon ville försvara mamma, förstå mig, inte välja sida men samtidigt... Det blev för jobbigt. Vi lämnade bartenderns oblyga stirrande, gick hem och satte oss i soffan. För att prata, trodde jag. Men min lillasyster tycker inte om att prata om känslor. Så jag avslutade min monolog, var tyst, väntade. Väntade i en evighet. Tystnaden pressade mot mina trumhinnor med ett bedövande brus. Till slut gav jag upp, helt enkelt och lika ordlöst, och borstade tänderna och bytte om. I den breda sängen gjorde jag ännu ett försök att förtydliga, att förklara att dörrarna alltid står öppna och att jag alltid vill lyssna. Vad vill du att jag ska säga, blev svaret.
Vad vill du att jag ska säga.
All ork rann ur mig, jag var för full, för trött, för ledsen. Jag vill väl ingenting. Jag kräver väl ingenting. Jag har väl inga särskilda ord att lägga i någon annans mun.
I mörkret snyftade lillasyster, och jag likaså. Ordlös gråt som skar genom varenda fiber. Hon somnade. Jag låg vaken och lyssnade. Morgonen därpå låtsades vi båda som ingenting, gick en vända i kvarteren och sade adjö på tågstationen. Jag tror att hon hade bråttom iväg. Jag vilade utmattad i soffan hela kvällen.