Egoskal
Helt plötsligt är jag så bräcklig.
Jag, som upplevt, och mer eller mindre framgångsrikt uthärdat men i slutändan alltid rest mig från, en ganska imponerande rad ordentliga högerkrokar utdelade av livet självt, finner mig plötsligt med marginal vuxen och bräcklig som ett nötskrikeägg. Skuggan av kritik får mig att falla handlöst, värdelös, kraftlös. Jag kan inte förstå varför någon vill vara nära mig. Jag har så lätt att förstå alla ledsna, ilskna eller upprörda gester någonsin viftade i min riktning.
Jag kan aldrig komma i tid.
Jag är en dålig lyssnare.
Jag prioriterar inte mina vänner.
Jag är en besserwisser.
Jag är lat.
Jag är opålitlig.
Så snart tanken fått det minsta fäste växer den likt en alien i min mage, pressar, hotar, spränger och tar över hela min varelse. Jag är dålig, omöjlig att älska, inkapabel att sköta relationer och att ha relationer med.
Kanske har jag alltid varit så bräcklig, egentligen. Jag känner så väl igen känslan, främst från mina miserabelt olyckliga tonår. Känslan av att vara tom från värde. Känslan av att inte vara något annat än ett kärl för allsköns dålighet. Under de senaste åren har den ploppat upp igen med ojämna mellanrum. När jag var ihop och inte vågade vantrivas och slutade på jobbet jag älskat för att chefen inte tålde mig och nästan fick sparken från nya jobbet, i slutet av vistelsen i Mitt Andra Land. När jag jobbade och umgicks och bodde ihop och pluggade alldeles för mycket, i början av utbildningen. När jag inte kunde jobba och hade ont och inte sov och blev tvungen att sjukskriva mig och förlorade min klass och min utbildning och mitt sammanhang, i vintras. Och så nu.
Jag tror att det är mamma. På något sätt, även om känslan alltid funnits där, har jag oftast lyckats pressa ner den, gömma den djupt och övertyga mig själv och alla andra att jag verkligen gillar mig, att jag är en bra person och en god människa. Den där övertygelsen har hållit rätt okej. Jag har i alla fall inte börjat gråta över tangentbordet för en vanlig liten kommentar som egentligen inte alls ville säga att jag inte dög. Men nu, det senaste året, har jag fullkomligt fallit samman över saker så små, så små, så fort jag förlorat mitt sammanhang och inte har tillgång till daglig bekräftelse av mitt människovärde.
Jag tror att det är mamma. Jag har vänt på så många stenar, rivit runt i så mycket bottenslam i min strävan att förstå mig på mina självklara tankar och beteenden de senaste åren, att all möjlig gammal bråte flutit upp till ytan. När skiten virvlar runt i vattnet syns det hur mycket skit det egentligen är. Min mamma är borta. Jag vet inte om hon någonsin funnits, men tidigare har jag hållit mig till vår gemensamma illusion av familjeband. Det har varit ett sätt att låta skiten sjunka till botten, att låta vattnet bli stilla och se alldeles klart och rent ut. Nu är mamma borta, bottenslammet yr vilt och hela min trygghet, hela min existens, är skakad i grundvalarna.
Jag har i mitt liv aldrig varit tillräcklig för någon annan människa. Alltid har jag saknat saker, haft för mycket av andra saker och haft en hel del saker som är helt och hållet oönskade. Jag har vetat om det, och jag har gjort mitt bästa för att ändra på det. För att bli perfekt, så att jag kan räcka till. Vara nog. Men att bli perfekt är så fruktansvärt svårt och hela tiden råkar jag göra operfekta saker och vara på operfekta sätt och hur ska jag kunna förvänta mig att någon annan människa ska orka med att älska mig när jag hela tiden gör fel?
Hur ska någon människa orka älska en person, vars egen mamma inte orkar älska den?
Nu när mamma är borta är det så skriande uppenbart. Det är omkring mig hela tiden, det där vakuumet, den där oälskadheten, den där otillräckligheten. Det slog mig för ett par veckor sedan att jag verkligen missade min mammas stora födelsedag. Att det är mycket möjligt att hon aldrig förlåter mig för det. Att det är mycket möjligt att hon aldrig kommer älska mig. Knekten gick bredvid mig, hörde mig säga det och svarade: Och allt hon gjort mot dig då? Jag blev bara tyst. Han förstår ju inte. Att det inte spelar någon roll. Att jag redan älskat henne. Att det är jag som är den som inte räcker för kärlek.
Jag, som upplevt, och mer eller mindre framgångsrikt uthärdat men i slutändan alltid rest mig från, en ganska imponerande rad ordentliga högerkrokar utdelade av livet självt, finner mig plötsligt med marginal vuxen och bräcklig som ett nötskrikeägg. Skuggan av kritik får mig att falla handlöst, värdelös, kraftlös. Jag kan inte förstå varför någon vill vara nära mig. Jag har så lätt att förstå alla ledsna, ilskna eller upprörda gester någonsin viftade i min riktning.
Jag kan aldrig komma i tid.
Jag är en dålig lyssnare.
Jag prioriterar inte mina vänner.
Jag är en besserwisser.
Jag är lat.
Jag är opålitlig.
Så snart tanken fått det minsta fäste växer den likt en alien i min mage, pressar, hotar, spränger och tar över hela min varelse. Jag är dålig, omöjlig att älska, inkapabel att sköta relationer och att ha relationer med.
Kanske har jag alltid varit så bräcklig, egentligen. Jag känner så väl igen känslan, främst från mina miserabelt olyckliga tonår. Känslan av att vara tom från värde. Känslan av att inte vara något annat än ett kärl för allsköns dålighet. Under de senaste åren har den ploppat upp igen med ojämna mellanrum. När jag var ihop och inte vågade vantrivas och slutade på jobbet jag älskat för att chefen inte tålde mig och nästan fick sparken från nya jobbet, i slutet av vistelsen i Mitt Andra Land. När jag jobbade och umgicks och bodde ihop och pluggade alldeles för mycket, i början av utbildningen. När jag inte kunde jobba och hade ont och inte sov och blev tvungen att sjukskriva mig och förlorade min klass och min utbildning och mitt sammanhang, i vintras. Och så nu.
Jag tror att det är mamma. På något sätt, även om känslan alltid funnits där, har jag oftast lyckats pressa ner den, gömma den djupt och övertyga mig själv och alla andra att jag verkligen gillar mig, att jag är en bra person och en god människa. Den där övertygelsen har hållit rätt okej. Jag har i alla fall inte börjat gråta över tangentbordet för en vanlig liten kommentar som egentligen inte alls ville säga att jag inte dög. Men nu, det senaste året, har jag fullkomligt fallit samman över saker så små, så små, så fort jag förlorat mitt sammanhang och inte har tillgång till daglig bekräftelse av mitt människovärde.
Jag tror att det är mamma. Jag har vänt på så många stenar, rivit runt i så mycket bottenslam i min strävan att förstå mig på mina självklara tankar och beteenden de senaste åren, att all möjlig gammal bråte flutit upp till ytan. När skiten virvlar runt i vattnet syns det hur mycket skit det egentligen är. Min mamma är borta. Jag vet inte om hon någonsin funnits, men tidigare har jag hållit mig till vår gemensamma illusion av familjeband. Det har varit ett sätt att låta skiten sjunka till botten, att låta vattnet bli stilla och se alldeles klart och rent ut. Nu är mamma borta, bottenslammet yr vilt och hela min trygghet, hela min existens, är skakad i grundvalarna.
Jag har i mitt liv aldrig varit tillräcklig för någon annan människa. Alltid har jag saknat saker, haft för mycket av andra saker och haft en hel del saker som är helt och hållet oönskade. Jag har vetat om det, och jag har gjort mitt bästa för att ändra på det. För att bli perfekt, så att jag kan räcka till. Vara nog. Men att bli perfekt är så fruktansvärt svårt och hela tiden råkar jag göra operfekta saker och vara på operfekta sätt och hur ska jag kunna förvänta mig att någon annan människa ska orka med att älska mig när jag hela tiden gör fel?
Hur ska någon människa orka älska en person, vars egen mamma inte orkar älska den?
Nu när mamma är borta är det så skriande uppenbart. Det är omkring mig hela tiden, det där vakuumet, den där oälskadheten, den där otillräckligheten. Det slog mig för ett par veckor sedan att jag verkligen missade min mammas stora födelsedag. Att det är mycket möjligt att hon aldrig förlåter mig för det. Att det är mycket möjligt att hon aldrig kommer älska mig. Knekten gick bredvid mig, hörde mig säga det och svarade: Och allt hon gjort mot dig då? Jag blev bara tyst. Han förstår ju inte. Att det inte spelar någon roll. Att jag redan älskat henne. Att det är jag som är den som inte räcker för kärlek.