Tanten

Snälla, låt mig behålla det här.

Jag tittar på teve, hör berättelser, lyssnar på musik och tänker mina tankar. Det kommer över mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Magen är kramad till en iskall valnöt, högt upp i mitt bröst.

Snälla, ta inte det här ifrån mig.

Den här kärleken, den här människan. Jag finner med förvåning mig själv på en plats där jag tror, där jag faktiskt på min tungspets kan känna smaken av en saltstänkt vind som blåser över mig och Knekten där vi sitter på en veranda, krokiga, rynkiga och förnöjda. Med årtionden och erfarenheter att luta ryggen mot, egna och delade. Det är en tro som jag kan vila i. En tro som inte måste bevisas och som inte kräver visshet eller övertygelse. Jag bara tror.

Men så kommer det över mig. En skräck som gör mig andlös. Ta det inte ifrån mig.

Jag är inte rädd för att ha fel. Det jag får och det jag ger är tillräckligt klart för att jag inte ska vara rädd för att ha fel. Om Knekten och jag går åt varsitt håll kommer vi göra det av goda skäl, och det är inte att ha fel. Ingen av oss är lurad här. Vi älskar och bygger kärlek varje dag. Det finns inga garantier för att vi ska fortsätta göra det för alltid, och jag behöver inte längre de garantierna. Inte längre, eller inte just nu. Det spelar ingen roll. Den tiden vi har haft och den tiden jag kan se framför mig, är så fin. Kommer det fult sedan, så är det sedan. Det jag känner är inte visshet. Det är tro. För första gången vill jag säga att jag inte behöver vetandet.

Det jag är rädd för är något annat. Jag är rädd för att det ska vara för bra. Jag är rädd för att det ska tas ifrån mig. Jag är rädd för att vårt älskande, vår tid, vårt byggande, ska klippas av som ett blankt, klent paketsnöre. Det som skrämmer mig stum, är tanken på döden som en sax skinande skänklar. Han får inte dö ifrån mig. Han får inte bli sjuk, krocka med en bil, huggas ner på gatan. Jag måste få ha den här osannolika, fantastiska sagoturen. Jag måste få vara miljardvinnaren.

Jag får inte vara bara jag.

Snälla, låt mig behålla det här.

Sitter hos Knekten och lyssnar på knepig brasiliansk musik. Helgen bjuder på samkväm med sällan sedda vänner och dagen kryper långsamt mot mötestiden ikväll. Knekten är på gymmet. Halva förmiddagen har han legat uppkrupen på min arm, mina läppar mot hans panna, mina lungor fyllda av den mjuka doften från hans hårfäste.

Jag vill gifta mig.

Inte vara gift, tanke på att kalla någon min man, att vara någons hustru, ger mig fysiska och psykiska rysningar. Men gifta mig, det vill jag. Den kärlek jag får nu, att för första gången i mitt liv känna mig tillräcklig för någon annan, det vill jag skrika om så att alla måste lyssna. Jag vill ha en fest dit alla ska komma, jag vill göra mig och allt omkring ögonstickande vackert, jag vill glittra och glänsa och skina som den juvel jag äntligen får vara. Det här är min födelse. Det här är stunden när jag kan visas upp för världen som det allra mest efterlängtade, någons fullkomliga, den varelse som ger en annan människa lycka och som ska älskas gränslöst och oändligt.

Och inte är äktenskapet och bröllopet främst förknippat med den bilden. Inte för mig, och inte för många av dem vars åsikter jag värderar högst. De som spenderar första delen av livet med att längta efter en bröllopsklänning kommer inte att förstå mig när jag pratar om kärlek, sex och relationer. Att jag inte vill kalla mig hustru sammanfattar väl min inställning till äktenskapets tradition. Men bröllopet är en symbol jag förstår, det är en symbol jag kan kommunicera till andra. Det är en symbol för en kärlek som oftast inte finns, men som jag tror att jag kan ha hittat. Det är den enda symbol jag kan komma på som är stor nog, universell nog, allomfattande nog för vårskriket i mitt bröst.

Så jag vill gifta mig.

Synd att den jag vill gifta mig med är alltför klok.