Tanten

Jag sitter och dräller, överväger studier och skickar iväg viktiga mail som något sorts mellanalternativ. Solen lockar och pockar, men här inne är Miss Li glad att hon inte är amerikan och katterna turas om att ligga hoprullade på escape-knappen. Katterna ja. Jag har blivit mor utan att berätta det, ber så hemskt mycket om ursäkt för detta. De är två helt underbara varelser som ger mig all bortomspråklig vardagskärlek och bekräftelse jag kan önska. Mitt hem är livsfarligt mysigt att vara i nu.

Jag klickar runt i min bloggvärld och låter mig låna känsloupplevelser och glimta stycken av andras verkligheter. Funderar, som så ofta, över mitt eget skrivande. Går hit och plockar upp en trådända. Drar och ser vad som nystas upp.

Mamma. Varför inte mamma. Jag har undrat om hon läser bloggen. Det är så märkligt att hon väljer att bryta tystnaden, just som jag går ur min här inne. Mailet hon skickade följdes av fler, alla korta och med samma budskap. Tala om för mig vad jag ska göra, säg till mig vad du vill ha. Mina svar var lika ensidiga. Var är din egen vilja? Till slut ville hon träffas. Jag sade ja, och hon överrumplade mig med en tid dagen efter. Min mage knöt sig så att omvärlden grånade. Vad ska ske nu? Tänk om hon kommer hit bara för att tala om att problemet är jag, att det enda som behöver förändring är min subjektiva upplevelse?

Dagen efter, på stationen, såg hon annorlunda ut. Mjukare, kanske äldre, med annan frisyr. Hon kramade mig, hårt och grät,  länge. Jag var torrögd, tyst och lite skamsen. Osäker. På väg till cafét där min mamma skulle ha något att säga, pratade vi om frisyrer, spindlar och ingenting alls. På cafét åt vi mat och bytte ännu fler urholkade ord. Mina blev färre och färre. Till slut började mamma prata.

Hon började på trygg mark, med sin terapeut och de inledande förvecklingarna. Bit för bit närmade hon sig sina misslyckanden, sin ensamhet och sina upprepningar av nedärvda mönster. Hon pratade om hur ensam hon varit med mig i sin stora mage, vilken sorg den magen förorsakat hennes mor och hur ingen hjälpt min mamma att bli min mamma. Hur ingen velat fantisera fram fina bilder om barnet som skulle bli och hur ingen längtat efter att få träffa barnet som blev, varken förr eller senare. Hon talade om ilskan över att hennes mor valt en man före sina barn och sin egen klentrogenhet inför att ha gjort samma sak. Hon pratade om hur obegripligt det kändes att hon låtit allt gå så långt. Jag satt tyst, länge länge. När jag pratade sade jag att jag förstod. Att det inte var svårt att förstå varför hon valt den efterlängtade mannen före det oönskade barnet. Att jag inte ser skuld i det, utan att det som måste förändras är nu. Hon verkade lättad, men skyggade som alltid inför mina föreställda krav. Och för första gången tror jag att jag kunde få henne att förstå.

När vi sade hejdå hade båda gråtit, mamma mest och jag sparsamt. Hon hade försäkrat att det här inte kunde bli det enda Pratet. Hon fick säga hej och hejdå till Knekten som kommit tidigare samma dag, och ville träffa honom ordentligt en annan gång. Mycket mer än så sade vi inte om vad som ska bli.

Jag håller fortfarande inte andan. Min mamma har gjort mig så ledsen, så besviken, ett sådant oändligt antal gånger. Det här var ett bra första samtal, på många sätt. Ett första samtal är ingen relation. Hon är en komplicerad människa och vi har en komplicerad historia. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag inte vill hämnas gamla oförrätter, för så länge nuet inte blir annorlunda är dået alltid här. Jag kan inte nöja mig med mindre än att känna mig omtyckt och saknad. Älskad, rent av. Klarar min mamma inte av att älska mig så det känns, så kommer hon att förbli Ingens mamma.

Vi får se.