Tanten

Jag har inte slutat skriva egentligen. Jag har bara slutat skriva färdigt. Något händer, kommer ivägen, jag blir för trött, orkar inte, skjuter upp slutet till eftermiddagen. Till kvällen. Till dagen efter. Till helgen. Nu skriver jag inlägg och inser att det finns för mycket bakgrundshistoria, för mycket som måste förklaras innan, för mycket som jag inte avslutat.

Jag tänker publicera två halvklara inlägg, som de är, möjligen med något tillägg på slutet. Ska jag kräva ordentliga slut av mig själv kommer jag bara fastna i en oändlig kö av sparade utkast.

Så, håll till godo. Det handlar om Ingens Mamma.

I våras, i somras och till och från i höstas var jag en djävligt lyckad människa. Jag var djävligt lyckad, för att jag kände mig djävligt lyckad. Jag tyckte om mitt liv, jag tyckte om mig, jag tyckte om min utbildning, mitt jobb, mina vänner, min kärlek, mina ligg. Det var mycket som var väldigt fint. Visst fanns det orosmoln, kroppen behandlade mig illa, skolan strulade med mig, jag var pank och jobbade för mycket. Jag sov dåligt. Min mamma var, är, har alltid varit ett pucko. Sure. Men för första gången i mitt liv kunde jag utan tvekan säga Jag gillar mitt liv. Jag gillar mig. Jag är en bra person, och jag har haft tur med väldigt mycket. Otur med en hel del också. Men jag trasslade mig ur knutarna. Jag hanterar det med bravur.

Sedan dess har lite för mycket hänt, lite för fort. Den 28e oktober skrev jag det här, i ett inlägg som aldrig blev klart.

---

Mitt liv ser konstigt ut. På sistone har jag allt svårare att känna igen det. Bilden är inkomplett, fattig, med stora hål i mitten och malätna kanter. Vissa objekt går knappt att urskilja alls. Bit för bit vittrar mitt liv sönder.

Jag har tagit lång tid på mig att måla tavlan som jag bor i. Jag har virrat, irrat, strulat och krånglat. Försökt få ihop intrycken till en helhet, försökt förstå vad det jag gör kommer föreställa. Flera gånger har jag känt hur jag nästan, nästan sett det men något har ändå inte stämt. Och så har bilden byggts på, blivit allt större, allt tydligare, allt mer detaljrik. Undan för undan mist sin impressionistiska karaktär. Det blev till slut en vacker tavla. En bild med djup, karaktär, varma färger och stundtals djärva penseldrag. Öppen för tolkning och omtolkning, med få fasta definitioner. Mitt liv, som jag vill ha det.

Jag vet inte hur jag ska göra för att restaurera tavlan.

---

Och det är precis så det känns. Allt för många saker har plockats bort, ryckts mig ur händerna och hela mitt sammanhang böljar och skälver. Jag finner mig själv åter i urgamla, urdåliga mönster och helt och hållet dysfunktionella antaganden drar genom mitt huvud som automatiska svar på alla tänkbara frågor. Jag är jobbig. Jag är tröttsam. Jag är en människa som gör andra obekväma/irriterade/trötta. Jag är aldrig en tillgång, bara en ballast. Ingen vill höra min historia. Ingen vill veta. Jag säger för mycket, kräver för mycket, tar för stor plats, pratar för mycket om mig själv. Hopplösa, trötta antaganden som jag hade jobbat så hårt på att genomskåda, troll som jag med kvast och skaft jagat ut i solen för att spräcka.

Jag misstänker att det också är därför bloggen uppdateras allt mer sällan och allt mer oinspirerat. Jag tror inte att jag har något att säga. Jag litar inte till min förmåga att analysera, att förändra, att förändras. Jag försöker tiga ihjäl mig själv.

Jag har inte klarat av att tappa så mycket, att först bli så sammanhangslös och att sedan kliva in på så många nya, okända platser i ett svep. Jag känner mig ifrågasatt som varelse, av andra och mig själv. Av världen. Jag hade lärt mig att fungera som den jag var, med det jag hade, i de sammanhang jag ingick i. Nu måste jag göra om och jag glider kvickt över i de upptrampade spåren. Jag klarar inte av att vara mitt nya, goda jag, med en ny, dålig kropp, i en ny klass med människor jag inte känner, på en ny kurs med uppgifter jag inte behärskar. För mycket.

Nu ska jag möta Knekten, och suga i mig all kärlek jag får plats med. Bråttom bråttom.

Efter att jag fått tag på finaste My och gråtit och skällt om oförstående universitetspersonal och illvillig vårdpersonal tog jag mig samman något och surfade runt efter alternativa diagnoser som min kära moster hört om på obskyra läkarprogram. Rex kom hem och slog sig ner för att berätta om sin dag, men fick syn på mitt gråtstrimmiga ansikte och frågade vad som hänt. Genast kom tårarna igen. Jag berättade om både det, mamma och lillasyster och vi pratade längelänge över soppa och smörgås. Vi kom in på Rexs funderingar om livet och allt det för med sig, och så berättade hon att hon, igen, överväger att flytta ut.

Det är inget nytt ämne, det dyker upp då och då, med ungefär samma motivering och jag ger ungefär samma svar. Jag vill inte att du ska flytta. Jag tycker om att bo med dig. Men jag förstår hur du känner och varför. Och det gör jag verkligen. Rexs argument är inte på något sätt orimliga. Somliga skulle tycka att det är den vuxna saken att göra, sluta campera med sina polare och skaffa sig ett eget hem. Visst. Men det är ändå jobbigt. Det är jobbigt att jag trivs så bra och att det inte är helt besvarat. Det är jobbigt att känna att min närvaro är ett problem. Det är jobbigt att veta att hon inte känner sig hemma i vårt hem. Alltihop helt förståeligt. Men jobbigt.

Och jag kan inte låta bli att känna att det hänger en yxa över mitt huvud. När bestämmer hon sig? När kommer dagen då hon säger Nu är det dags, nu flyttar jag? Hur blir det sedan? Kommer jag bo med någon annan? Kommer jag bo själv? Har jag råd med det? Vill jag att Knekten ska bo här, bara för ett litet tag, för att testa? Vill jag att han ska bo här länge? Vill jag överhuvudtaget någonsin bo ihop med en man? Vill jag någonsin bo själv igen? Kan jag hitta någon som det fungerar så bra med, för mig, som det gör med Rex?

Jag älskar Rex, jag älskar att bo ihop med henne. Det finns dagar när jag bara vill vara för mig själv, men då är jag det. Det har aldrig varit ett problem, för mig. Men jag påverkar henne på sätt jag inte kan styra. Och kanske är det så att hon inte längre vill. Det svider.

Det ekar omkring mig.

Överallt är ödsligt, grått och tomt. I bloggosfären ser alla sidor ut som igår, i förrgår och i förra veckan, på gatorna blåser bruna fjolårslöv långsamt längs marken, himlen är jämngrått stilla och i lägenheten strumplästar jag omkring med bara dammet under sängen som sällskap. Rex är viktig i fjärran land och jag känner mig ensam.

Jag brukar inte känna mig ensam. Jag tycker om att vara själv. Jag är väldigt bra sällskap. Eller, jag kanske ska säga brukar vara. Rex har inte ens varit borta särskilt länge, bara två dagar. Snart tre. Och för att vara helt ärlig är jag inte så säker på att det handlar om henne.

På nätterna är det business as usual. Jag spenderar timme efter timme med att jaga kudden, fly från täcket och tvinna in mig i lakanet. När väckarklockan ringer somnar jag om och om och om. Jag tvingar mig ur sängen efter tio timmars liggande motion, utmattad, stressad och låg. Och tänker på att det är två och en halv vecka tills jag måste vakna utvilad senast sju varje morgon.

På dagarna går jag runt i lägenheten, diskar, lagar lite mat, diskar igen, går min runda på nätet, slår på teven, går tillbaka till datorn, sätter mig vid teven igen. Läser lite. Skickar iväg ett sms och söker sällskap. Väntar på svar. Går min runda på nätet. Funderar på att ringa Knekten. Tittar efter honom på msn, ringer, får inget svar. Ringer senare. Har inget att prata om. Säger Jag tycker om dig varannan minut, i hopp att det ska pigga upp mig lite. Blir ännu lite mer låg av att vi inte har något att prata om. Vill inte lägga på, eftersom allt, precis allt, är så tråkigt.

Eko. Ödsligt ekande tomrum, utanför och i.

När jag sitter framför teven stickar jag, repar upp, gör om, repar upp och gör om i en oändlig loop. Tittar på Ronja och blinkar bort svidiga tårar som får rinna fritt när Mattis slutar äta och förtvivlat hetsrider genom skogen, uppslukad av sorg över Ronjas besvikelse. Jag slår på en fransk dokumentär om tonåringar som försökt ta livet av sig, intalar mig att det är ett lärorikt program och drunkar i min egen ensamma tonåring, fortfarande osedd och obekräftad.

Min ensamhet och ångest studsar på alla tomma, hårda ytor, kommer tillbaka till mig i lätt förändrad form. Jag ser den, upplever den, ropar ut den och den studsar tillbaka.

Det ekar omkring mig.

Det är meningen att jag ska sluta bloggstrutsa. Jag har ju berättat halva historien och till och med börjat på fortsättningen. Just nu orkar jag inte alls. Just nu är jag lite eländig och tänker ömka mig själv i bloggform.

Jag somnade löjligt sent inatt, alternativt fånigt tidigt imorse. Knekten var här på blixtvisit och skulle åka hem strax innan tio idag, vilket så klart innebar att jag blev tvungen att prata om livsviktiga saker, snyfta lite och prata ännu mer, fram till 04.17. Ungefär. Vi somnade i en rätt fin sked efter att han tagit våra förnuft tillfånga, och sisådär tre och en halv timme senare vaknade jag av att det gjorde brutalt ont när jag så väluppfostrat försökte svälja lite överskottsdreggel. Huh? Jo, men visst. Det är klart att Tanten ska ha lite halsfluss. Eller mononucleos. Eller cancer. Eller vad det nu kan vara som inom loppet av tre timmar hunnit förvandla en helt utmärkt onsdag till en riktig ynkelskrynkeldag. Kärnfrisk 04.17, sjuksvag 07.45. Rimligt.

På min allra käraste hatvårdcentral gick de i alla fall med på att träffa mig, men halsprovet visade ingenting. Eftersom det gått så kort tid sedan insjuknandet. Översättning: Du är hypokondrisk och upptar vår tid. Jag, som redan speglat halsen och häpnats över storleken på mina halsmandlar som helt plötsligt befinner sig mitt i svalget, blev något fundersam när läkaren efter närsynt letande med ljus och lykta hävdade att min hals var praktiskt taget symtomfri. Full? Tagit makens glasögon? Tittar i fel ände? Penicillin fick jag i alla fall, med direktiven att inte hämta ut det än på ett par dagar. Ska se hur min hitti-på-hals betér sig först.

Nu känner jag mig nödgad att förklara att jag faktiskt inte är det minsta hypokondriskt lagd. Snarare tvärtom. Jag är en av de få jag känner som aldrig trott att jag haft cancer, trots växande knölar i brösten -98 och skum liten knuta på livmodertappen -02. Hum, förresten... Rättelse. När de upptäckte min tumör i hypofysen -96 så hann jag tro att jag hade cancer i hjärnan i säkert en vecka. Men det var för att ingen förklarade för mig hur en godartad tumör skiljer sig från en elakartad förrän, ja just det, ungefär en vecka senare. Och jag får väl erkänna att jag var lite stressad när de gjorde nålbiopsier på bröstknölarna. Sjukt tjock nål förresten. Det ska också sägas att jag inte hade bokat tid för gynundersökning av skumma knutan om jag inte insett att jag ännu inte gjort några cellprover, trots min dryga ålder. Så, jaja. Jag har tänkt tanken. På ett ansvarsfullt och moget vis. Inte det minsta hysteriskt.

Idag var jag lite kvick till vårdcentralen, det erkänner jag. Men halsfluss är så infernaliskt jobbigt och jag hade det jättemycket i gymnasiet. Den korta tid jag tillbringade där. Och det var faktiskt väldigt misstänkt att det gick så fort och att jag inte är sjuk på några andra sätt. Förutom möjligen lite feber nu. Dessutom har jag frikort fram till december och min vårdcentral är SKYLDIG mig. De är onda och får mig att gråta hela tiden. Har jag halsfluss tänker jag då rakt inte ligga hemma och lida i tre dagar, bara för att det är så en väluppfostrad gråsvensk gör. Men, ja. Jag är väl rätt väluppfostrad antar jag. Definitivt gråsvensk. För jag har just skrivit en alldeles orimligt lång text i försvar för att jag gick till läkaren första dagen. Och jag känner mig fortfarande som att jag slösade hennes, och Rikets, dyrbara tid.

Knekten har äntligen kommit hit, han sitter bakom mig och skriver på sin egen dator. Deadline igen. Jag har egentligen en massa ruttna saker att älta igenom här, men i helgen tänker jag bara vara kär, dricka sprit, äta snask, träffa folk och njuta. Jag behöver njuta.

Inte för att det var någon akut njutningsbrist förra helgen, i och för sig.

Gör något riktigt skönt de här dagarna och berätta för mig om det på måndag.

Puss.

Idag är jag ledsen. Idag tänker jag på hemska saker, och allt jag försöker göra går fel. Idag är ingen bra dag.

Imorgon tror jag att jag ska försöka berätta om några av de hemska sakerna.

Vet ni, jag är glad att ni vill läsa. Jag känner mig alldeles speciell varje gång ni lämnar en kommentar. Även på dåliga dagar.

Puss till er.

Men hej!

Idag kommer Knekten och jag är ledig i nästan en hel vecka. Allt som kan kallas Tant kommer få vad det behöver: Hångel, sex, mer hångel, vila, ledig tid, vackra blickar, fina smekningar, busutflykter och sprit. Knekten hävdar att han ska vara nykter. Pah. Om jag så ska behöva spetsa kaffet och hälla i honom ölen med tratt så ska han supas ner. Jag har druckit två gånger på lika många veckor och båda gångerna fått ta taxi hem allt för tidigt med brutala smärtor överallt. Nu ska här rockas röv och svingas bägare. ROLIGT ska det bli och därmed basta!

Tänk vad kul det vore om några av er kunde följa med... Hm, det vore en idé. En Tant-blogg-fest! Mötesplats: Systembolag på hemlig ort. Igenkänningstecken: Starksprit till värdinnan. Inträdesbiljett till festen: Starksprit till värdinnan. Fiffigt sätt att locka ur värdinnan spännande hemligheter: Bjuda på starksprit. Fyllelekar med hångelgaranti inkluderas i starkspritpriset.

Detta MÅSTE ju genomföras.

Jag är faktiskt, nu när jag känner efter, på alldeles STRÅLANDE humör. Föga överraskande. Jag har inte haft särskilt ont senaste dagarna, har en fantastisk vecka att se fram emot, färgade håret igår och idag var solen framme i säkert tre timmar. Dessutom var gårdagens Daybreak jättespännande och senaste Harry Potter-boken är alldeles lagom läskig och tånnisromantisk.

Vad är ni glada för, just idag?

Jag har ju bestämt att jag skriver min blogg för mig, att jag ska försöka att inte tänka på min publik. Nu tänkte jag göra ett avsteg från den principen.

Mina kära läsare: Finns det något ni skulle vilja veta om mig?

Jag ska svara så gott jag bara kan.

Puss!

Suck. Rastlös idag.

Vaknade vid nio av ett öronbedövande KRASCH! Hjärtat hamrade vansinnigt, blodet bestod till 30 % av rent adrenalin och jag var uppe på fötterna innan jag hunnit fatta vem jag var. Under tårna krasade leca-kulor, och nedanför mig låg min stora aloe vera-planta, som tydligen beslutat sig för att ett liv i fångenskap inte är ett liv värt att leva. Trots att den står mot väggen, uppe på byrån, en bra bit från kankten, hade den lyckats kasta sig ner och tagit med sig tre andra blommor i fallet. Obegripligt. Jag spenderade i alla fall ungefär en timme med att sopa, plantera om, vattna och slutligen torka golvet för att ungefärligt återställa ordningen. Vi får väl se när den gör nästa försök, och hur. Hänger sig i persiennsnöret? Förgiftar sig själv med nagellacksborttagning? Dränker sig i vattenkannan?

Eftersom jag stannade uppe till tre natten innan utan att göra något nämnvärt nyttigt (läste om femte Harry Potter, smsades med Glasögonmannen och fick kalla handen) kändes det inte riktigt läge att gå upp så tidigt som nio. Jag somnade därför om med väckarklockan på ringning en timme senare. När den pep stängde jag av den och sov vidare. Biiig mistake. Halv ett kom jag ur sängen, virrig och grinig. Som alltid när jag sover för länge mådde jag illa och klarade inte av att peta i mig mer än ett äpple till frukost. När jag insåg att jag förvisso hade en ledig dag, men inget att göra, blev jag bara ännu surare. För att toppa det hela räknade jag ut att jag skulle få vara vaken i totalt tio timmar, innan det är dags att krypa till kojs igen. Morgondagens schema: 6.45-15.15.

Blä.

Jag mår fortfarande lite halvilla och är öm i hela kroppen. Lunchen bestod av tjugo pommes frites med smält ost och majonäs (Hey! Don't knock it 'til you tried it!) och middagen har hittills blivit ett äpple till, några matskedar kikärtor, en deciliter majskorn och en sked glass till efterrätt. Bisarr kosthållning. HATAR att sova för länge. Det fuckar upp hela min kropp, hela min dag.

Jag tror att en stor del av surheten och rastlösheten beror på det massiva stillasittandet jag sysselsatt mig med sedan i lördags. På väg hem från krogen natten efter fredagen small det till i min ena höft och vi fick ta taxi hem. I vanliga fall blir jag alltid bättre när jag sovit, men på lördag morgon var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Eftersom det var mäkta obehagligt att halta omkring, och jag lovat att komma till jobbet på söndagen, spenderade jag hela lördagen i soffan med Harry Potter. Vid tre-snåret kröp jag i säng. Vaknade på söndagen, fortfarande lite öm, men tog mig ändå iväg. På jobbet fick jag också hålla mig rätt still. Axlarna, höfterna, ryggen och knäna värkte konstant. Djävla skitkropp.

Jag tog mig i alla fall ut ur huset en kortis idag, provade jeans med Rex och lyckades köpa två par skor. Inte illa för en gammal elefantfot. Mina fötter, som i alla tider och med alla mått mätt är löjligt breda, sväller upp en hel storlek i sommarvärme. Skitsnyggt med nätta små ballerinaskor i kanotutförande.

Nä, fy. Jag trodde att jag kanske skulle bli gladare av att skriva lite, men det verkar snarare som att ni får er en imponerande gnällflod till livs. Jag ska försöka göra något roligt till nästa gång. Ligga, till exempel.

Puss!

Idag har jag jobbat, som de allra flesta andra dagar på sistone. Mitt jobb är ju relativt nytt, jag började på allvar i mars och jobbade då praktiskt taget heltid i två månader, parallellt med studierna. Som också är på heltid. I maj jobbade jag lite mindre, och nu i juni har jag ju varit på Charter. Det har ändå blivit ungefär 120 timmars arbete. Allt detta kan tyckas vara en rätt ointressant och irrelevant inledning på ett Tant-inlägg, men redovisningen av arbetade timmar har sin poäng.

Idag fick jag en tillsägelse på jobbet, av en kollega som jag tycker rätt mycket om. Jag tror nog att hon tycker rätt mycket om mig också. Hon var väldigt mån om att jag inte skulle bli ledsen. Det hon ville prata med mig om var mitt engagemang. Hon tyckte att jag skulle tona ner. Folk har tydligen känt sig trampade på tårna. Hon ville att jag skulle få en chans att ändra på det, innan Folk blev riktigt arga på mig.

Jag är inte det minsta överraskad. Jag är ganska säker på vilka de tåtrampade är och har redan reflekterat över att mitt flitiga antecknande och mina försök att strukturera saker omkring mig obönhörligen kommer reta upp både ett och annat gammalt spöke. Det hade visst talats om att jag faktiskt bara är timvikarie. Liknelsen "tagit på sig för stor rock" användes.

Nu råkar det vara så, att jag är rätt förtjust i mitt jobb. Det är inte det jag utbildas för, men ligger väldigt nära och är en utmärkt förberedelse för vad som komma skall. Under den ganska långa tid jag gått på utbildningen har jag lärt mig mycket som kan och bör appliceras på den här arbetsplatsen och när jag är färdig kommer jag vara kraftigt överkvalificerad. Jag är inte på det här jobbet för att sitta av några timmar i veckan och dra in lite extra fickpengar. Jag är här för att lära mig, för att göra ett bra jobb, för att använda mig av det jag kan. Jag är engagerad och motiverad. Och fan ta mig om jag tänker göra ett halvrisigt jobb för att några kantstötta, iskristallsbräckliga egon ska få känna sig stora i min närvaro.

Morrr.

Det gör mig så innerligt trött. Jag är glad, trevlig, kul, jag jobbar hårt och är uppmärksam. Ser jag att något är trasigt, att ett samtal behöver ringas, att något missats att registreras, då gör jag det själv om jag kan. I de fall jag inte hinner eller inte har befogenheten, skriver jag upp det och ber någon annan att göra det. Sitter jag sysslolös frågar jag alltid kollegorna omkring mig om de behöver hjälp med något. För mig är det precis vad vi är: Kollegor. Jag tänker inte följa någon outtalad rangordning, hellre låta saker förbli trasiga och oåtgärdade än riskera att rufsa till någon på en högre pinne.

Idag är Tanten trött.

Det är söndag lunch, jag sitter, hyfsat nyvaken, i morgonrock och gårdagens smink framför datorn. Jag ska duscha, boka om tvättid, gå till biblioteket och skrivaskrivaskriva. Vi fick i torsdags veta att vi ska ha skrivit tre sidor till imorgon. Jag var i skolan, med andra uppgifter, från tio till sex i fredags och jobbade igår, vilket bara lämnar söndag. Helst av allt vill jag titta på Cityakuten, äta knäckbåt, tvätta lite och skriva blogg idag, men icke. Djävla skola. Djävla tidsoptimistiska föreläsare.

Jag blir så glad när jag får era kommentarer. Jag blir så glad när det visar sig att människor som inte känner mig i vardagen läser mina ohemligheter och följer mina historier. Jag blir så glad när ni funderar, stöttar, engagerar er. Varje gång jag hittar en nyskriven tanke på sidan, blir jag lite pirrig. Glad.

Jag har några historier till att dela med mig av. Det blir mer om Ingens mamma, jag suger fortfarande på hur jag ska formulera The bajs that is vara-ihop, insikten om varför män beter sig som grottmongon i sänghalmen har jag inte hunnit utveckla, och det kan möjligen vara så att det ligger en och annan snaskesnuskberättelse om helgens eskapader och lurar...

Nyfikna?

Puss alla fina!

Sorry, jag är skittrist, jag vet. Faktum är att Tanten håller på att jobba ihjäl sig och inte orkar med några andra göromål. Det ska vara tillfälligt. Snart ska jag leva lite vanligare liv igen. Bara fyra arbetspass kvar i april.

Jag planerar lite inlägg. Det kommer bli minst ett om varför tvåsamhet är förkastligt. Det kommer bli något om män och sex, baserat på nya erfarenheter av bajsmongon och något eller några om relationsanarkistiska fadäser och monogamiångest. Äventyr i alkoholens tecken behöver också avhandlas.

Egentligen inget nytt alltså.

Vi ses så snart det bara går. Vem vet, kanske imorgon?

Puss.

Min mamma ringde idag. Men det får jag berätta mer om imorgon. Valianta och Frk. Blick har varit här hela dagen och förgyllt ömsom min balkong och mina soffor. Jag har flera nya fräknar och känner mig varm inuti. Och lite... snurrig. Men som sagt. Ett senare inlägg. Just nu vill jag mest säga hej.

Hej!