Älska mig så det känns

Jag sitter och dräller, överväger studier och skickar iväg viktiga mail som något sorts mellanalternativ. Solen lockar och pockar, men här inne är Miss Li glad att hon inte är amerikan och katterna turas om att ligga hoprullade på escape-knappen. Katterna ja. Jag har blivit mor utan att berätta det, ber så hemskt mycket om ursäkt för detta. De är två helt underbara varelser som ger mig all bortomspråklig vardagskärlek och bekräftelse jag kan önska. Mitt hem är livsfarligt mysigt att vara i nu.

Jag klickar runt i min bloggvärld och låter mig låna känsloupplevelser och glimta stycken av andras verkligheter. Funderar, som så ofta, över mitt eget skrivande. Går hit och plockar upp en trådända. Drar och ser vad som nystas upp.

Mamma. Varför inte mamma. Jag har undrat om hon läser bloggen. Det är så märkligt att hon väljer att bryta tystnaden, just som jag går ur min här inne.
Mailet hon skickade följdes av fler, alla korta och med samma budskap. Tala om för mig vad jag ska göra, säg till mig vad du vill ha. Mina svar var lika ensidiga. Var är din egen vilja? Till slut ville hon träffas. Jag sade ja, och hon överrumplade mig med en tid dagen efter. Min mage knöt sig så att omvärlden grånade. Vad ska ske nu? Tänk om hon kommer hit bara för att tala om att problemet är jag, att det enda som behöver förändring är min subjektiva upplevelse?

Dagen efter, på stationen, såg hon annorlunda ut. Mjukare, kanske äldre, med annan frisyr. Hon kramade mig, hårt och grät,  länge. Jag var torrögd, tyst och lite skamsen. Osäker. På väg till cafét där min mamma skulle ha något att säga, pratade vi om frisyrer, spindlar och ingenting alls. På cafét åt vi mat och bytte ännu fler urholkade ord. Mina blev färre och färre. Till slut började mamma prata.

Hon började på trygg mark, med sin terapeut och de inledande förvecklingarna. Bit för bit närmade hon sig sina misslyckanden, sin ensamhet och sina upprepningar av nedärvda mönster. Hon pratade om hur ensam hon varit med mig i sin stora mage, vilken sorg den magen förorsakat hennes mor och hur ingen hjälpt min mamma att bli min mamma. Hur ingen velat fantisera fram fina bilder om barnet som skulle bli och hur ingen längtat efter att få träffa barnet som blev, varken förr eller senare. Hon talade om ilskan över att hennes mor valt en man före sina barn och sin egen klentrogenhet inför att ha gjort samma sak. Hon pratade om hur obegripligt det kändes att hon låtit allt gå så långt. Jag satt tyst, länge länge. När jag pratade sade jag att jag förstod. Att det inte var svårt att förstå varför hon valt den efterlängtade mannen före det oönskade barnet. Att jag inte ser skuld i det, utan att det som måste förändras är nu. Hon verkade lättad, men skyggade som alltid inför mina föreställda krav. Och för första gången tror jag att jag kunde få henne att förstå.

När vi sade hejdå hade båda gråtit, mamma mest och jag sparsamt. Hon hade försäkrat att det här inte kunde bli det enda Pratet. Hon fick säga hej och hejdå till Knekten som kommit tidigare samma dag, och ville träffa honom ordentligt en annan gång. Mycket mer än så sade vi inte om vad som ska bli.

Jag håller fortfarande inte andan. Min mamma har gjort mig så ledsen, så besviken, ett sådant oändligt antal gånger. Det här var ett bra första samtal, på många sätt. Ett första samtal är ingen relation. Hon är en komplicerad människa och vi har en komplicerad historia. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag inte vill hämnas gamla oförrätter, för så länge nuet inte blir annorlunda är dået alltid här. Jag kan inte nöja mig med mindre än att känna mig omtyckt och saknad. Älskad, rent av. Klarar min mamma inte av att älska mig så det känns, så kommer hon att förbli Ingens mamma.

Vi får se.

Och nu då?

Det kom ett mail idag.


Tanten

Jag orkar inte ha det så här längre, men vet inte hur vi skall komma framåt.


Har du förslag på en ände att börja nysta i?


Mamman




Du behöver vilja vara min mamma. Du behöver vilja ha mig som din dotter. Och du behöver tycka om mig, älska mig, som den människa jag är.


Hur du ska uppnå det, och hur du ska få mig att känna det, måste du fundera ut själv.


Är jag värd ansträngningen?

Tanten


Djävla barriär

Djupt andetag. Pust.

Det är dags.

Jag har liksom aldrig sett bloggen som nedlagd, och av det följer att jag inte heller sett det som att den behöver plockas upp. Innan igår då förstås, när jag upptäckte att
Snaskis tagit bort mig från sin länklista. Jag menar hallå liksom. Jag trodde att jag bara pausade lite. Tydligen har jag lagt ner.

Så vad är det som har hänt då? Svaret på frågan är: Fel fråga. Vad är det som INTE har hänt, är den relevanta. Mamma. Mamma har inte hänt. Visst, jag skrev ett halvdant inlägg i juni, men det har hela tiden känts som att de senaste inlägget skrevs i april förra året. Brevet till mamma. Jag skrev det, jag lade ut det för era ögon, jag skickade det och jag fick inget svar. Och där hakade jag upp mig. Bokstäverna fastnade, bildade en stavelsedamm bakom mammabarriären, men istället för att till slut bli för många och svämma över, nöjde de sig där och blev som en stillsam liten sjö. Trevlig att titta på och så blank att man liksom inte vill krusa ytan för att snegla efter vad som kan simma därunder.

Sedan jag senast skrev har både jag och morfar hunnit med att fylla Viktigt. Morfar valde att fly landet för sin dag och på min fest bjöd jag alla utom mamma. Hon ringde faktiskt på själva dagen. Ett kort samtal där jag fick höra min mammas röst för första gången på över ett och ett halvt år och hon efter grattiset upprepade "ja, det var allt jag ville säga, allt jag hade att säga" några gånger innan hon lade på. I födelsedagspresent hade hon skickat med ett par obegripliga örhängen av ädla stenar och metaller. Egendesignade. Finns bara i två par. Senast i förrgår sade mormor att mamma är så ledsen, så rädd att bli avvisad om hon skulle höra av sig till mig. Well, boo-fuckin-hoo. Fråga mig hur det kändes när jag var hemlös tonåring och inte fick sova i min mammas hus för en vecka, två somrar i rad. Fråga mig hur det kändes när min mamma "inte ville säga att jag ljög, men..." i barnmisshandels-rättegången mot hennes man. Fråga mig hur det känns att min mamma under två år av tystnad inte gjort några försök att upprätta en relation med mig. Fråga mig hur det känns att vara en belastning.

Djävla mamma.

En sista vägskylt till Ingens Mamma

Brev till Ingens Mamma. Än är det inte skickat.




Mamma.

När människor funderar kring att skaffa barn, målar de upp fantasier och bilder i huvudet. Deras längtan efter ett eget litet knyte tar form i drömmar och önskningar om hur fantastiskt just deras lilla barn kommer bli. De önskar sig ett vackert barn, ett begåvat barn, ett intelligent barn. Ett verbalt barn, ett socialt barn, ett modigt, snällt och duktigt barn. Ibland blir verkligheten en helt annan än fantasin. En del av de drömmande människorna får handikappade barn, utvecklingsstörda barn, språkligt begränsade, ängsliga, bråkiga eller svåra barn. Ofta klarar de av att älska barnet trots problemen, för att det på något sätt ändå är deras efterlängtade lilla knyte. Ibland orkar de inte. Ibland är problemen allt föräldrarna kan se.

Jag var ett vackert barn. Jag var ett begåvat barn. Jag var ett mycket intelligent barn, ett verbalt barn, ett socialt, modigt, snällt och duktigt barn. Jag var precis det som de allra flesta blivande föräldrar fantiserar om. Men om mig fanns det ingen som hade fantiserat. Jag blev till av en slump, jag var en ovälkommen överraskning, ett problem för en allt för ung kvinna att lösa. Det var ingens fel. Allra minst mitt. Men när jag kom där, med alla mina gåvor, goda förutsättningar och ansträngningar, fanns det ingen som hade drömt om mig och som kunde hålla om mig och säga att jag var precis allt man kunde önska.

Jag kom till en familj som var måttligt road av små barn. När jag betedde mig som det lilla barn jag var möttes jag allra oftast av irritation och eftersom jag var ett begåvat barn, gjorde jag det som situationen krävde. Jag försökte bete mig vuxet. Jag härmade vuxnas sätt att prata, intresserade mig för vuxna ämnen och tog ansvar på vuxet vis. Runt mig fanns inga andra små barn att leka och utvecklas med och när jag hamnade i barnsliga sammanhang, blev jag ett lillgammalt ufo som ingen förstod. Det hette att jag hade sociala svårigheter. Märkligt hur något så adaptivt i nästa snegling blir en svårighet.

Jag har inte ADHD. Jag har med största sannolikhet aldrig fyllt kriterierna för diagnosen. Den preliminära diagnos som jag nämnde för dig kom från ett enstaka besök hos en psykolog, när jag sökte för en av mina depressioner. Han bad mig fylla i ett formulär, kastade ett getöga på svaren i sittande stund och sade att jag nog hade en mild form av ADHD, precis som han.

ADHD-diagnosen ställs, precis som andra psykiatriska diagnoser, utifrån symptom och inte orsak. Man skiljer på ADHD med koncentrationssvårigheter och/eller hyperaktivitet, som har med signalsubstanser i hjärnan att göra och svarar väl på medicinsk behandling, och ADHD med ångest som främsta symtom, där medicinsk behandling inte har någon effekt. Debatten kring huruvida ångest ska ge samma diagnos som signalsubstansrubbningar går het, som den bör.

Ångest, ja, det får jag väl säga att jag haft. Mina första självmordsgester gjorde jag i lågstadiet. Min första depression minns jag inte. Mina två allvarligaste självmordsförsök skickade mig till sjukhus, där det ena resulterade i en veckas ofrivillig inskrivning på akutpsyk. Jag minns så väl när jag sade det till dig, desperat gråtandes. Du svarade Sch, Lillasyster kan höra, och frågade aldrig igen.

Det har tagit mig många långa år att få grepp om vad känslan att vara oönskad gjort med mig. Fortfarande är jag skräckslagen att någon ska tycka att jag gjort något fel, hur litet och oavsiktligt det än må vara. Kärlek för mig, är ett betyg. Det är något man gör sig förtjänt av, något man får när man bevisat sig vara helt igenom duktig och god. Det är nära omöjligt att få MVG och efter nästa prov blir bedömningen en helt annan.

Du kan aldrig förstå hur ensamma åren utan familj har varit. Du kan aldrig föreställa dig det oändliga vakuumet, när ingen ens låtsas att de älskar en precis som man är. Det var först i vuxen ålder som jag insåg den milsvida skillnaden mellan att vara självständig och att aldrig be om hjälp, eftersom vissheten att ingen kommer till undsättning är total.

Hela mitt liv har du sökt felet i mig. Du har bett om hjälp hos skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst, överallt har du försökt förklara hur stora problem din dotter har och hur svårt det gör ditt liv. Du har bett om diagnos för mig och stöd för dig. Jag har haft sociala problem, borderline, ätstörningar och ADHD. Ingen har bekräftat dina slutsatser. Gång på gång har skola, kuratorer, psykologer och socialtjänst talat om att det är ett begåvat barn du har. Intelligent och verbalt.

Jag hatar dig inte. Jag är ibland arg, men inte alltid. Jag önskar inte att vår kontakt är för evigt bruten. Jag beundrar dig, ser upp till dig, längtar efter dig. Det har jag gjort hela mitt liv. Men så länge du söker efter förklaringen till problemen i mig, så kommer inget förändras. Det kommer aldrig föra dig närmare mig, bara längre och längre bort. Kanske är det det du vill. Så enormt många av mina problem, mamma, då och nu, stammar ur din oförmåga att älska mig. Jag vet att du vill. Men jag vet också att du inte riktigt kan. Jag tycker att jag förstår varför. Den dagen du själv förstår varför, den dagen du kan försöka älska mig som den jag är nu, som din vuxna dotter, då har du hittat fram till mig. Till platsen där jag står. Jag kommer aldrig sluta önska mig din kärlek. Jag kan bara inte längre hålla andan.

Jag söker inte ett svar nu, jag vill inte föra en debatt kring rätt och fel, verklighet och fantasi, tolkningsföreträde och absoluta sanningar. Det här är min verklighet, min sanning, min livshistoria. Jag berättar för dig nu, att så här har mitt liv sett ut. Ditt liv har sett annorlunda ut.

När du kan älska mig finns jag här. Fram till dess tänker jag inte leka låtsaslekar. De krossar mitt hjärta. Jag önskar att jag aldrig behövde göra dig illa men ibland är det oundvikligt.

Jag hoppas att du får en underbar födelsedag, med all glädje du förtjänar.

Påskbrev från Ingens Mamma

Skrivet den 18e mars. Ofärdigt.



Jag går hem efter en mycket kort arbetsdag. Strax innan jag slutar tittar jag mig i en spegel och inser att det senaste året syns allt för väl i mitt ansikte. Min hy är askgrå. Ögonlocken är halvslutna. Ringarna under ögonen är intensivt rödlila. Huden runt munnen är flammigt röd. Läpparna är bleka. Jag har nog tyckt att jag ser helt okej ut. Efter en uppiffning kan jag vända huvuden. Och visst. Det går fortfarande att sminka liket. Men det här är hur jag ser ut nu. Mitt nya utseende. Mitt nya handikappfejs. Det gör faktiskt ont.

När jag rullar in cykeln genom porten är jag dödstrött. Ögonen tåras lika mycket av utmattning som av rädsla. Tänk om det här är ett omöjligt projekt. Tänk om jag faktiskt bara inte kan gå klart min utbildning. Den här arbetsdagen varade inte mer än sex timmar. Drygt fem veckor in på kursen känner jag mig överväldigad, jag minns inget, jag lär mig inget, jag orkar inget, inget blir som jag hade tänkt. Alla nya kunskaper passerar förbi som flyttfågelstreck på himlen. Jag orkar knappt luta huvudet bakåt för att titta.

Jag låser upp ytterdörren med en suck och ser brev på hallpallen. Två stycken. Det röda från något företag. Det bruna från mamma. Mamma. Ingens Mamma. Efter över ett år har hon skrivit ett brev. Jag håller upp det mot ljuset och försöker gissa vad som finns i. Tvångsmässig inbjudan till födelsedagsfirandet, är min första gissning. Men det verkar vara för mycket text. Fast bara ett ark. För mycket, för lite.

Jag anstränger av mig ytterkläderna, tar mig till soffan, rasar ned i hösäckssittande och öppnar det röda brevet med skambesked om pension. Tittar igenom det utan att läsa. Öppnar mammas brev. Blinkar nya tårar innan jag ens fått upp det ur kuvertet.

Min mamma skriver om ADHD.



Brevet från mamma.

Tanten

Jag har nyligen läst en artikelserie, som handlar om kvinnor med ADHD/ADD och denna läsning har fått mig att fundera.

För några år sedan nämnde du att du hade fått en ADD-diagnos. Jag kommer inte ihåg annat av detta än att du tyckte det var skönt att få en förklaring till varför du alltid haft svårt att passa tider. Vem som ställde denna diagnos, hur noggrann utredning som gjordes, om diagnosen skulle innebära något ytterligare för dig, eller om du tillhörde "gränsfallen" kan jag inte komma ihåg att du berättade.

I artikelserien berättas hur svårdiagnostiserat detta är hos flickor och kvinnor, eftersom mannen (som vanligt) är norm och ADHD/ADD inte yttrar sig på samma sätt hos flickor och kvinnor. Vid det här laget känner du säkert redan till allt detta genom din utbildning, men jag gjorde det inte förrän nu.

Även om kvinnorna i artikelserien sinsemellan är mycket olika, tycker jag mig känna igen en del drag från dig, som svårigheten att passa tider och planera (men bara ibland, andra gånger planerar du mycket väl), liksom förmågan till kreativitet och impulsivitet. En viss ärftlighet finns ju och jag hittar även sidor hos mig själv, framför allt svårigheten att stänga av hjärnan som beskrivs, liksom kreativitet, impulsivitet och behovet av att vara duktig flicka. Ja, vad är diagnos och vad är personlighet, vad är arv och vad är miljö? Vi kanske alla är på gränsen till en eller flera diagnoser, om vi börjar rota i det.

Jag förstår att jag skulle ha behövt behandla dig annorlunda under din uppväxt, men jag visste inte hur. Jag försökte be om hjälp, för jag insåg ju att jag inte klarade av situationen. Tjatet och grälen tärde fruktansvärt även på mig, men trots flera kontakter med BUP, kurator och socialtjänst kände jag att jag aldrig fick den hjälp jag behövde, utan famlade vidare, fruktansvärt tyngd av skuldkänslor. "Misslyckad mamma" är inget smickrande epitet, men det blir man ju när ens barn inte mår bra och relationen inte fungerar. Nästan varje gång vi sågs under senare år ville du ha svar på dina frågor, men jag hade inga svar, bara tusen egna frågor. Jag hade sökt hjälp, men inte fått någon, så jag hade gett upp och trodde att mina frågor saknade svar.

Nu har jag sedan en tid gått hos en psykolog för att försöka reda ut detta kaos. Tack för att du satte ner foten och fick iväg mig! Inte känner jag mig "utredd och klar", precis, men åtminstone på rätt väg. Artikelserien i Svenska Dagbladet har också bidragit med en pusselbit.

Diagnos eller inte är oväsentligt. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Jag är ledsen för att du fått skäll och tjat för något du inte förmådde klara och för att jag inte kunnat svara på dina frågor. Inte för att jag har alla svar nu, men jag förstår att vi borde ha fått mer professionell hjälp då.

Mamman

Jämna år

Skrivet den 9e mars. Ofärdigt.



Fundersam söndag.

Min mamma, min kära mor, Ingens Mamma, fyller jämnt snart. Stora siffror som förtjänar stort firande. Hon har, som bekant, övervägt att ställa in firandet med mig som skäl, men har nu beslutat sig för att ha öppet hus istället. Lite mer informellt. Inga inbjudningskort. Så ingen kan säga att jag inte blivit bjuden.

Jag vet att jag framstår som lätt konspiratorisk nu. Det tror jag inte att jag är. Jag tror inte att min mors tankebanor kring det här är helt och hållet medvetna. Mycket är nog instinktivt, dolt bakom tunga försvar. Att hon fyller jämnt är en situation som gör vår obefintliga relation plågsamt tydlig, en situation som ingen kan undvika eller påverka och som fungerar som strålkastarljus över scenen som är våra liv. Hon sitter i en björnsax av yttre omständigheter.

Mamma fyller jämnt. Hon älskar fester och bjudningar och skulle aldrig komma på den skrattretande tanken att sätta in Uppvaktning Undanbedes i lokaltidningen. Dessa omständigheter är vetskap för hela den mängd människor hon omger sig med. Mamma har en mycket dålig relation till sin äldsta dotter, mig. Det har hon haft länge, kanske alltid. Det är hennes uppenbaraste, hemligaste hemlighet. Med ingen har hon talat om det, för ingen har hon erkänt det, inte heller sig själv. Att det skulle ha undgått någon av alla de vuxna som sett mig passa deras barn på midsommarfester och nyårsmiddagar att Fascisten flyttade in en storm i familjen, att det skulle finnas någon i hennes bekantskapskrets som inte märkt att jag flyttade hemifrån alldeles för ung och sedan dess knappt kommit tillbaka för artighetsvisiter, är en orimlig fantasi. Men det är min mammas orimliga fantasi och hon släpper den inte lättvindligt. På hennes kontor står inramade foton av mig och min syster, där jag är frusen i evig tonårstid. Hennes chef var en av de vuxna i den lilla staden, som stöttade mig genom anmälan och rättegång mot  mammas man.

Att jag och min mamma inte talar med varandra behöver inte vara så uppenbart som man skulle kunna tro. Eftersom jag inte besökt henne mer än ett par-tre gånger per år sedan jag flyttade, och de senaste åren ännu mer sällan, är det inte troligt att min frånvaro syns för någon utanför släkten. Telefonsamtalen ett par gånger i månaden innehöll sällan något av värde och den information hon skulle behöva för att verka uppdaterad inför arbetskamraterna får hon av mormor. Inför sig själv kan mamma tänka att konflikten är tillfällig, att hon snart ska ringa mig, att jag snart kommer sluta vara arg och oresonlig och att tiden går så fort, så fort. Inte kan det vara mer än ett år sedan vi senast pratade?

Men så kommer födelsedagen, den stora. Fest ska ordnas. Släkt och vänner ska bjudas. Alla kommer komma. Min mamma är en strålande värdinna, nästan perfekt i leenden, konversationskonst, matlagning och snillrik bordsdekoration. Hennes middagar och festerna hon hjälper till att arrangera är alltid lyckade. Alla kommer komma, men var är äldsta dottern? Mamma tvingas inse att det skulle vara väldigt märkligt att bara skicka mig ett inbjudningskort. Att det skulle vara väldigt märkligt om jag bara dök upp på hennes fest. Att hon behöver ta tag i situationen och lösa den, om det alls ska vara möjligt.

Att ta tag i situationen är detsamma som att erkänna den. Att vägra ta tag i situationen och ha sin stora fest utan att bjuda sin äldsta dotter, är detsamma som att erkänna den.

Alltså tänker mamma att hon inte alls ska ha fest. Sedan inser hon att det skulle få vännerna att undra och att allt ändå skulle bli lika uppenbart. Då beslutar hon sig för att ha öppet hus. Öppet hus innebär att inga inbjudningskort skickas ut. Alltså har hon inte låtit bli att bjuda mig. Alltså är hon inte en dålig mor och alltså är det jag som är en dålig dotter om jag inte vill komma. Problem solved. Mormor och syster drar sitt strå till stacken genom att för mig berätta när firandet ska hållas, med emfas poängtera att INGEN blivit bjuden, det är ju öppet hus, och gång på gång prata om vad som planeras och när och hur. Jag lyssnar artigt. Och tänker inte fira min mors jämna år.

Definitionen av för mycket, del I

Det är mycket nu. Kanske själva definitionen av för mycket, faktiskt. Jag tänker inleda de kommande fyra inläggen med en disclaimer.

Som alla trogna läsare vet, och har fått omtalat för sig en halv miljard gånger, så är det här bloggprojektet främst ett ärlighetsprojekt, ett självterapiprojekt. Jag har talat både högtravande och högljudt om hur viktigt det är att inte censurera sig, inte för någon. Det jag skriver är min sanning och bara min. Ibland kommer den att vara obekväm, men aldrig intentionellt elak. Eller, ja. Åtminstone inte mot dem jag älskar. Och nu kommer vi till dagens knut. Ibland handlar min sanning, det jag behöver få ur mig, om dem jag älskar. Det är sällan kul att läsa om sig själv, beskriven med någon annans blick. Men om jag skulle låta bli att skriva om dem jag älskar skulle jag inte kunna skriva alls. Kort sagt: Det här inlägget kommer handla om några av er som läser. Jag menar inte att såra någon, jag är inte arg på någon, tycker inte mindre om någon. Jag uttrycker bara min reaktioner på det vi gjort och sagt. Känns det jobbigt behöver ni självklart inte läsa vidare.

Disclaimer färdig.

Min älskade, finaste lillasyster var här i veckan. Hon bor i ett land halvlångt bort och vi ses allt för sällan. Nu skulle vi få två dagar, bara för oss själva. När hon anlänt tog vi svängen förbi Hemköp och handlade mat för ett smärre gästabud. De hemkånkade varorna blev till en smarrans sallad och vid matbordet talade vi om att tala om känslor. Lillasyster konstaterade snabbt att hon inte gillar att prata om känslor. Att hon tycker att människor som grinar och betér sig är oattraktiva. Det var inga nyheter egentligen, det har aldrig varit en enkel uppgift att lura ur lilla syster hur hon mår och känner. Men just den här gången var det som att mattan rycktes undan för mig. Jag kan inte prata om något annat än känslor. På riktigt, jag kan inte. Vad ska man prata om då? För mig blir alla samtal tomma, urvattnade, korta och innehållslösa, om man inte pratar om hur sakerna känns och får en att reagera.

Så där satt jag, och kände mig överflödig. Ganska meningslös. Hela min funktion, som person, som vän, som syster, hade just förklarats oönskad. Tungan satt som låst vid gommen och inte ett enda ämne fanns att lägga upp för diskussion. Och den tunglåsningen ville inte släppa. Det blev ganska tysta dagar, med mycket foton, youtube och gå-på-stan. Jag kände mig fånig, tråkig och gammal. Sista kvällen frågade jag ändå, efter allt för starka drinkar, hur det egentligen låg till med mamma. Hennes födelsedag är på väg, en särdeles viktig jämn sådan. Det känns idiotiskt att låtsas vara ointresserad av mamma, när konflikten så uppenbart vibrerar som fond till alla samtal om familjen. Så jag frågade. Och det blev kris och katastrof.

Mamma hade först sagt att hon inte vill ha någon fest, eftersom det känns så jobbigt att jag inte kommer vara där. Att jag inte blivit tillfrågad är inte relevant. Att min mor inte ringt mig sedan februari förra året är heller inte relevant. Bara att hon är så ledsen över att jag inte skulle komma på hennes fest att hon helt ska strunta i att fira sin stora födelsedag. Återigen är hon martyren och jag spikislagaren och törnekranslindaren. För min mor, det eviga societetslejonet, den perfekta värdinnan, finns ingen mer högljudande siren, ingen klarare fyr att tända, än den att inte fira sina jämna år. Alla skulle veta, alla skulle fråga. Det i sig skulle vara enormt obekvämt för kvinnan vars ansikte utåt är det enda som räknas, men skuldfrågan skulle vara för evigt avgjord. Jag har förskjutit min mor, hon är förkrossad. Otacksamma barn, helga din moder.

Jag blev arg och ledsen. Min syster, vars känslor inte har ord eller namn men ständigt bubblar under ytan, blev ännu argare, ännu ledsnare. Hon ville försvara mamma, förstå mig, inte välja sida men samtidigt... Det blev för jobbigt. Vi lämnade bartenderns oblyga stirrande, gick hem och satte oss i soffan. För att prata, trodde jag. Men min lillasyster tycker inte om att prata om känslor. Så jag avslutade min monolog, var tyst, väntade. Väntade i en evighet. Tystnaden pressade mot mina trumhinnor med ett bedövande brus. Till slut gav jag upp, helt enkelt och lika ordlöst, och borstade tänderna och bytte om. I den breda sängen gjorde jag ännu ett försök att förtydliga, att förklara att dörrarna alltid står öppna och att jag alltid vill lyssna. Vad vill du att jag ska säga, blev svaret.

Vad vill du att jag ska säga.

All ork rann ur mig, jag var för full, för trött, för ledsen. Jag vill väl ingenting. Jag kräver väl ingenting. Jag har väl inga särskilda ord att lägga i någon annans mun.

I mörkret snyftade lillasyster, och jag likaså. Ordlös gråt som skar genom varenda fiber. Hon somnade. Jag låg vaken och lyssnade. Morgonen därpå låtsades vi båda som ingenting, gick en vända i kvarteren och sade adjö på tågstationen. Jag tror att hon hade bråttom iväg. Jag vilade utmattad i soffan hela kvällen.


Harry Potter och Tanten

Jag har just läst ut den sjätte Harry Potter-boken, Harry Potter och Halvblodsprinsen. Efteråt satt jag, i kvällssolen, med boken i händerna och tittade ut i luften. Tyst, tagen, ledsen.

Det får vara hur patetiskt som helst. Jag identifierar mig med Harry Potter.

För ett par dagar sedan pratade jag med mormor. Hon hade sökt mig ett tag och jag tänkte passa på att göra min dotterdotterliga plikt samtidigt som jag diskade. Vi pratade på en stund om ditten och den så välkända datten, innan hon lite i förbigående sade att hon pratat med mamma. Jaha. Hur var det med henne då? Hon frågade faktiskt efter dig. Hon har ju inte gjort det förut. Tydligen hade min mamma varit ledsen. Hon hade snyftat, gråtit, tyckt att allt var så svårt. Mormor hade hoppats, ja, till och med UTGÅTT från att allt det här kommer lösa sig till slut.

Allt det här. Lösa sig.

Mormor hade föreslagit att mamma skulle skriva till mig. Det hade hon visst försökt, men inte kunnat. Försök igen då, svarade mormor. Ämnet terapi hade kommit upp. Då får jag nog nervsammanbrott, svarade mamma. Jaha. Oj då. Det vore väl besvärligt. Bäst att låta bli. Vad är väl en äldsta dotter för litet pris att betala för sin sinnesro?

Det märkliga var känslan jag hade under samtalet, och fortfarande har. Den är lite ihålig, ger ifrån sig ett dovt, torrt ljud om man knackar på den. Kanske som... ett tomt kokosnötsskal, eller en kalebass utan skramliga frön i. Det känns som att jag inte har en mamma alls.

Efter alla dessa år, efter all denna vånda, smärta, sorg, så känns det nu mest bara tomt. Som att mitt inre faktiskt förstått att relationen jag målat upp aldrig fanns. Som att jag förlorat henne helt, inte nu, utan retroaktivt, så långt tillbaka att jag inte längre minns förlustens smärta. Som att jag är, och alltid varit, föräldralös.

Bokens föräldralösa barn drabbar mig ibland hårt. Hans ändlösa längtan efter någon som ska skydda och älska honom, hans hjärtskärande förluster av föräldrafigurer, gång efter annan, hans slutgiltiga insikt om att han bara har sig själv. Och hans vänners obrottsliga lojalitet, som ändå aldrig når hela vägen in. Ofta är Harry bara en romanfigur, någon som rusar fram genom äventyret och drar mig med. Men ibland... Ibland får han mig att gråta.

Min föräldralöshet är definitiv.

Det är en mening som är nära omöjligt svår att skriva.

Det har tagit mig till vuxendom att förstå att jag saknar. Med den förståelsen kommer sorgen, längtan, men också i fjärran insikten om att det är oföränderligt. I några år var min stora önskan att bli adopterad, som vuxen, av en äldre vuxen som såg mig, tyckte att jag var unik, fantastisk, värd all kärlek i världen och som ville ge mig den trygghet som aldrig funnits. Jag blev, när jag lät min saknad finnas, det lilla ensamma barn jag aldrig haft råd att vara. Det är svårt att trösta det barnet när ingen yttre trygghet finns. Nu försöker jag att inte längre hoppas på att jag ska bli hittad, likt en nyfödd i en korg. Jag försöker förstå hur jag själv ska kunna skapa en yttre trygghet, vilka jag kan söka den hos och under vilka former. Än så länge har jag inga svar, men jag söker i alla fall aktivt. Och jag har omarrangerat den ytliga världen till att stämma bättre överens med min verklighet. Jag har alltid varit föräldralös. Nu börjar andra se det också.

Till ingens mamma

Jag rotade runt på mina mailsidor och hittade det här. Jag minns inte vad som fick mig att skriva det. Jag vet precis varför jag aldrig avslutade eller skickade det.  Det sparades under Drafts den 18e april. Året var inte detta, men kunde vara vilket som helst av de senaste tio och kommande sextio åren. Tänk om enbart beständighet kunde garantera trygghet.



Till min mamma.

Jag frågar mig själv varför jag skriver detta. Kanske för att få det osagda uttalat. Kanske för att söka en reaktion. Kanske för att nå ett avslut.

Det är nu ganska exakt sexton år sedan Fascisten flyttade in i ditt liv. Det närmar sig tolv år sedan jag flyttade ut ur det livet. Det har varit obegripligt ensamma år.

Länge väntade jag på dagen då du skulle förstå. Dagen då allt skulle förändras, då du skulle ringa mig och säga "Nu löser vi det här". Dagen då du skulle vilja ha din dotter tillbaka. Nu har jag förstått att den dagen inte kommer komma. Att acceptera det har jag ännu inte klarat.

Jag har så mycket förståelse. Jag fullkomligt svämmar över alla breddar med förståelse. Jag förstår varför du valt som du gjort. Jag förstår varför Fascisten tycker så intensivt illa om mig. Jag förstår varför det är så svårt för dig att tala med mig. Jag förstår. Jag har ju ägnat hela livet åt att försöka förstå vad som händer mig. Men det hjälper mig inte.

Att vara utan far har inte varit svårt. Det har varit ett osynligt tomrum, en frånvarande relation som jag aldrig kunnat föreställa mig att ha. Att vara utan mor har varit, och är, svårare än jag kan förklara med någon kombination av alla mina innehållsrika ord. Det tomrummet är totalt. Ändlöst.

Det tyngsta nu, och kanske alltid, är tilliten. Hur jag aldrig kan lita till någon annan människa. Du var den enda jag hade. När du inte fångar mig när jag faller, hur ska jag då kunna tro att någon annan gör det?



Frågan är, och kommer kanske alltid vara, densamma. Jag övar och försöker, men kan aldrig intala mig själv att det står någon där nere, med starka, utbredda armar och en blick fylld av kärlek. Jag vet ju. Jag har ju fallit. Gång efter annan har jag fallit, i nära oändliga djup, för att slutligen mötas av det enda jag verkligen förstår: Det isande, ekande tomrummet. Brunnsbotten, med bara mig på.

Djävla mamma.

Inget barns mamma

Har jag rätt att vara så besviken på min mamma? Eller har jag bara bestämt mig för att min barndom var hemsk och att det är synd om mig? Frågan fanns plötsligt i huvudet under föreläsningen idag. Jag har funderat en längre tid på att skapa någon form av sammanställning. Någon lista. Skriva ner några historier.

Det värsta min mor gjort, som drabbat mig. De första åren.

Under ett par år bodde vi i ett gult hus, med Lillasysters pappa. Det var nog bråkiga år, men jag var för liten för att minnas mer än det värsta. Lillasysters pappa är inte en snäll eller särskilt stabil man. Min mor är dålig på män, och jag och Lillasyster är dåliga på pappor. Ingen av oss har förstått riktigt vad de är till för. I det gula huset hade jag långt hår, gluggar i överkäken och älskade Godmorgon Sverige och Nutella. Vi hade en stor, brun burk i kylen som var förbjuden att röra. En tidig lördag kom min unga, trötta mamma upp, gjorde O'boj och leverpastejsmörgås till mig och somnade om. När jag ätit hälften kom jag att tänka på något. Det var så väldigt viktigt, jag bara MÅSTE berätta för mamma, genast. Jag sprang in i sovrummet, skakade henne i armen, viskade Mamma, mamma, hon öppnade äntligen ögonen och skrek Djävla unge, vad har jag SAGT om Nutellan! PANG. En hård örfil, rakt över kinden. Jag förstod ingenting. Du har ju choklad runt hela munnen! Men mamma, det är ju O'boy, det var ju du som gjorde den... Jag grät tröstlöst. Mamma mumlade Jaha, och kanske somnade hon om. Jag vet inte. Jag minns bara att jag länge gick arg och väntade på Förlåt. Örfilar fick jag många, tills någon annan tog över jobbet, men den här sved mer.

När jag var elva träffade min mamma en ny man. Han var lång, glad och snäll och hade en fin röd bil. Det var hemligt att de träffades, han bodde fortfarande med sin fru och alltihop var krångligt. Till slut flyttade han in till oss, mamma, mig och Lillasyster. Lägenheten blev trång och han blev mindre glad. Han sparkade tån i Lillasysters tripp-trapp-trullstol och röt högt och länge. Ofta. Mamma och han köpte hus ihop. Ett fint blått, med stor trädgård. Det var långt till skolan, men nära till stan. Jag var fortfarande väldigt glad att mamma äntligen träffat någon, även om han bestämde så konstigt. Tvärtemot vad mamma sagt. Och så högljudt. I huset blev han ännu mindre glad. Huset var inte vårat, utan hans och mammas. Eller bara hans, när han var arg. Inte under mitt tak. Vi började bråka mer och mer och när han blev riktigt arg slängde han mig i golvet. En gång, efter ett jättegräl på morgonen, slängde han mig nerför trappen. Mamma och Lillasyster var båda där, tysta. En morgon, efter år av bråk, fick jag nog och ringde polisen. Jag var tretton år och anmälde min mammas man för barnmisshandel. Det gick ett skalv genom hela staden. Han är ett välkänt namn där och lokalpressen engagerade sig stort. Rättegången kom, efter ett helt år av kompakt tystnad i huset. Aldrig någonsin nämndes vad som höll på att ske, på advokatkontor, åklagarmyndighet, redaktioner och framför allt innanför de blå väggarna. Det var som ett vakuum. Det är som ett försvunnet år. Under rättegången skulle min mor, som sett, svara på frågor. Jag satt ensam på målsägarsidan och minns bara ett enda svar: Jag vill inte säga att Dottern ljuger, men hon har sitt eget sätt att se på verkligheten.

Som tonåring var jag djupt, ibland brutalt, olycklig. En av många gånger när det blivit mig övermäktigt ringde jag min vän och bad om hjälp. Bad en annan människa att bara hålla mig, låta mig finnas. Jag skolkade och han kom hem till mitt ljusblå flickrum, höll mig hårt och lät förtvivlan skaka oss båda. Natten innan hade jag svalt tabletter mot smärtan och sedan väntat in gryningen, oviss om jag skulle uppleva den eller inte. Genom tom gråt hörde vi ytterdörren slå igen och tystnade tvärt. Fascisten var hemma. Vi kurade i sängen och jag önskade mig utmattat att han inte skulle komma upp för trapporna. Men upp kom han. Och in. Han röt och vrålade, argare än någonsin, Ut, han ska UT! Jag bråkade så gott jag orkade, grät, tiggde. Sade Jag mår dåligt, lita bara på mig, snälla. Jag behöver honom här. Fascisten ringde mamma. Jag tänkte Hon kan förstå, om jag bara förklarar... Hon stod hårdnackat vid sin mans sida. Vad gör du i sängen med en kille, varför är du inte i skolan? Snälla mamma, det är inte så, jag mår så dåligt, jag behöver honom. Snälla förstå. Vad är det då, varför mår du dåligt? Jag kan inte berätta, inte nu, snälla lita bara på mig. Bara den här gången. Snälla mamma. Men min snälla mamma hade en annan lösning. Om du inte säger vad det är drar jag in studiebidraget den här månaden. Är du inte klok?! Du kan väl för fan inte utpressa mig att berätta! Nä, men då drar jag in det för nästa månad också. Vännen slängdes ut, pengarna drogs in, och jag var olyckligare än någonsin.


Ett samtal från ingens Mamma

Det var ju en sak till jag skulle berätta.

Mamma ringde, som sagt, i måndags. Det började med ett sedvanligt Hur äär det med dig egentligen? levererat iklätt törnekrona size XXL. Hennes röst blir skitkonstig när hon vet att isen är lite tunn, liksom klagande och gäll på något sätt. Målbrottig, nästan. Och så pratar hon lite för fort. Försöker hinna före. Jag svarade när hon ringde, eftersom hon ringt runt tio gånger senaste dagarna och påfrestningen att ducka telefonen kändes större än att återigen förklara att jag inte vill ha en medelålders vännina. Jag visste ju varför hon ringde. La Famiglia krävde. Dotterdotter Tanten är handikappad. Anpassa dig, Moder.

Hon frågade, jag sade att jag inte vill prata med henne om det. "Får jag inte fråga hur du mår?" Suck. En gång till förklarade jag att vår relation måste bli annorlunda. Att det inte räcker att hon ringer när jag är som sämst. Hon tyckte att det är så svårt när jag dikterar hur hon ska vara, vad hon ska säga. Jag förklarade att det gör jag inte alls. Det är upp till henne att finna orden. Det jag kräver är en mamma och det har jag rätt att kräva. Jag har rätt att kräva trygghet. Vår relation måste vara annorlunda. Hur får hon lista ut själv. Hon tyckte att annorlunda lät så vagt, ogreppbart. Hurdå annorlunda? Jag sade att hon får bestämma sig för om hon vill att jag ska diktera vad hon ska göra, eller inte. Att hon säkerligen har en föreställning om hur en mamma-dotter-relation ser ut och att vi inte passar in i den bilden. Jag sade att bollen ligger hos henne nu, att jag inte kan förändra eller påverka. Att jag redan försökt allt jag kan, alltid. Att hon inte ens börjat. Hon tyckte att det känns svårt att relationen bara ska vara på mina villkor. Jag svarade att den alltid varit på hennes, att jag dansat runt henne, att det är dags att tänka på mig själv nu. Att jag hållit tillbaka all vrede, sorg, besvikelse för att inte göra henne illa, men att den gått ut över mig själv istället. Att jag mått fruktansvärt dåligt, gått igenom skit och att hon aldrig funnits vid min sida. Hon sade att hon inte tycker om att jag säger att hon inte får prata om vissa saker. Jag blev förvånad, sade Det har jag aldrig sagt, jag vill inte prata med dig alls. Som vår relation är vill jag inte ha den.

Nästan från början grät hon. Tyst, återhållet. En snyftning då och då. Jag var lugnt, saklig, backade inte för det jag behövde säga. Det som stormar i mig. Jag var modig. Och jag vägrade gå in i monologen, även när det var svårt. Hon säger ju aldrig något. Hon var tyst länge, jag med. Hon snyftade. Plötsligt sade hon Jag kan inte prata! och då hörde jag att rösten inte bar alls. Att hon grät mycket mer än jag trodde. Jag sade att jag aldrig velat göra henne illa. Att jag förstår, så väl, att jag sedan mellanstadiet förstått att hon har sina egna demoner. Men att hon är vuxen. Hon måste ta ansvar för dem nu. Hon kan inte längre låta dem gå ut över mig.

Jag tror att det var där någonstans det brast. Hon grät mer och mer, hjälplöst, till slut klagande, som en tonåring. Som en ung flicka. Hon fick fram, kvävt, Jag måste lägga på nu, det går inte. Jag sade att hon nog behöver prata med någon som inte är jag. Att hon vet var jag finns om hon vill prata. Att hon skulle ringa någon, inte vara själv. När det lät som att hon inte fick in luft mellan tårarna, som att ångesten skulle spricka och gå sönder, lade hon på. Fumligt, luren trillandes mot klykan. Jag ringde hennes man, Fascisten, för att se till att hon inte var själv. Han svarade inte, ens på smset.

Så vad gör jag nu?

Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Hon gråter över sig och det är bra. Kanske, om hon möter sina bitterheter, sorger och besvikelser, kanske, om hon börjar känna känslorna hon alltid ogiltigförklarat, finns det ett hopp. Någon gång, någonstans. Kanske kan hon till slut känna något för mig. Kanske kan hon prata med mig.

Jag känner mig ond. Orolig. Att inte ringa och fråga hur det är med henne går emot allt som är jag. Om så en helt okänd människa trillade sönder i telefonen, skulle jag göra vad som stod i min makt för att hjälpa. Det gör man. Så är det bara. Och det här är min mamma. Min egen Ingens Mamma, som kanske möter alla sina ångestar för första gången på allvar. Som inför mitt lyssnande trillar sönder till precis den trasiga, ensamma, rakt igenom olyckliga tonåring jag själv var. Är. Kanske alltid kommer vara.

Jag måste stå på mig. Min mamma gråter inte över mig. Det behöver hon börja göra.

Jag kan bara hjälpa våra tonåringar genom att tvinga dem att få finnas.

Förhoppningsvis ett kort inlägg

Jag är inkapabel att skriva korta inlägg. Måste alltid förtydliga, förklara och få fram alla orden. Jag pratar på precis samma sätt. Noggrant, detaljrikt, med tusen viktiga sidospår. Min mamma har avbrutit allt jag försökt berätta med ett irriterat: Men kom till SAK någon gång! Hon kan inte se att orden är saken.

Nu är det mitt i natten, tidigare ikväll fyllde jag i mars månads timrapport med slutsumman 110,5 arbetade timmar, den lånade kursbokstraven i hallen välter gång på gång och jag har redan somnat framför CSI Miami tre gånger. Jag gillar inte ens Miami-versionen. David Caruso är skitdålig. De två sista hemtentafrågorna är fortfarande inte gjorda. Jag borde verkligen ligga mellan lakanen. Och jag ser redan att det här inte kommer bli ett kort inlägg.

Innan jag åkte från jobbet försökte jag hitta någon som kunde titta på när jag blev full, elda på mina tvärsäkra förhoppningar om att  hitta någon att hångla med trots att alla pojkarna på stället har acne den här kvällen också, och säga till mig att gå hem när jag bittert skriker att aaalla män är sviiin. Ingen kunde. Så jag såg fram emot film eller bok, bänkade mig framför teven och åt en tröstBrio. Jag älskar Brio, kolavarianten. Den första var jättegod. Den andra hade konstiga hårda bitar i sig. Jag tuggade fundersamt en liten stund, men visste egentligen precis vad som hänt. Tandflisor.

Samma kväll som jag räknat ihop mina existrerande och väntade tillgångar och insett att jag nog kanske precis kan betala räkningarna i sommar, splittrar jag de sista ynkliga fragmenten av min cepetand med hjälp av en tröstBrio. Cepetanden är en eländeshistoria som tar sin början under 1998 och förefaller ändlös. Jag hade ett hål, det blev stort, jag lagade, lagningen läckte, allt blev infekterat, tanden lagades om, den gick sönder, den gick sönder igen, infektionen ville aldrig läka ut, tandkirurgen hittade en hemlig liten rot, fixade allt, de ringde och sade att det bara var provisoriskt, bla bla bla blä. Det har kostat mig i runda slängar 10 till 15 000 att laga cepetanden. Jag trodde eländeshistorian var avslutad. Och så åt jag en tröstBrio. Det var mindre än en tredjedel av tanden kvar, resten är påbyggt. Nu splittrades den sista tredjedelen. Jag gissar att jag kommer behöva en krona. Vad kostar det, tro? 10 000? Mer? Jag vill bara grina. Jag MÅSTE ju gå till tandläkaren, typ akut, typ nu. Jaha. Hur då?

Mamma har ringt också. Jag har haft ont i veckan. I torsdags, på väg till jobbet, var benen och höfterna stela och ostadiga igen. Jag blev så ledsen och ensam att jag ringde mormor. Mormor lyssnade, tröstade och blev vansinnigt orolig. Plockade fram djungeltrumman och röksignalsfilten och kablade ut mayday till hela släkten. Det vill säga, mina mostrar och min mamma. Tydligen hade hon pratat strängt med min mor, sagt: Julia kan inte gå, ring henne nu! varpå min mor, som aldrig falerar i konvenans, ringde. Jag såg det missade samtalet på nummerpresentatören. Moster berättade att morfar skickats över för påtryckande samtal också. Wow. Det här är tunga grejer. Morfar tas bara fram som en sista desperat åtgärd.

Jag tänker inte svara. Jag är inte ett dugg intresserad av hennes stela, uppfordrande: Hur går det då? Det är klart att hon ringer nu. Det konvenansen kräver kommer min mor att utföra. Det betyder inget annat än det: Hennes självbild upprätthålls. I samtalet ligger ingen förändring, ingen drivkraft, ingen önskan. Bara repetition. Och jag är helt ointresserad. Min moster vill att jag ska se det som en början, som att mamma försöker engagera sig. Jag vet bättre. Jag har dansat den här dansen i oändliga turer värdiga Dantes beskrivningar. That's what hell is all about. Repetition.

Igår fick jag sovsällskap. Inget hångel, inget ligga. Bara en underklädessked och en hand om mitt bröst. Det kändes bra. Det kan kanske utvecklas i ett annat okort inlägg. Nu ska jag somna, med tungspetsen i hålet där min ekonomi brukade vara.

Sov gott.

Om ingens mamma.

Just nu vet jag inte vad jag vill skriva om. Så jag antar att det är min mamma jag vill skriva om.

Hör nu på go' vänner så ska jag för er berätta, att det här kommer bli en följetong utan dess like. Vad gäller Mamman, så får jag aldrig slut på ord.

Min mamma är ingens mamma.

Fredag för två veckor sedan bröt jag kontakten med min mamma. Det var tredje, och förhoppningsvis sista, gången. Tveklöst finns det både sju och åtta människor där ute som nu tänker att jag är ett sällsynt otacksamt barn, och att min mor måste vara hjärtekrossad efter denna hårda behandling. Inget av det stämmer.

Min mamma, eller The Artist Formerly Know As Mamma som jag och Rex gärna kallar henne, blev märkligt tjock en sommar under sjuttiotalet. Någon, kanske hennes mor, tvingade iväg henne till en läkare. Där konstaterades att jag planerat min ankomst till fyra månader från dags dato. Min mor, som just fyllt tjugo, inte hade mer än gymnasie- och en kort vävutbildning, hade heller inget jobb och ingen närmare kontakt med mannen som kom att kallas Min Biologiske Far. Entré panik.

Min ömma mormor, som kommer från en Fin Familj, satte en stor klunk äkta Darjeeling-thé i vrångstrupen och deklarerade att allt var förlorat. Inget yrke, ingen man, ingen utbildning. Alla de högtflygande planer som tveklöst funnits för min mor tog mark våldsammare än en JAS Gripen. Hon blev kvickt inskuffad på ett litet jobb sida vid sida med sin mor, som tveklöst vred sina händer och suckade i skam var gång hon lade blicken på vad som skulle bli jag.

Det blev inte så bra.

Min mamma har ännu inte klarat av att se mig. Hon ser det släckta hoppet i sin mors ögon, hon ser sin ljusa framtids förfall, hon ser mannen som vägrade erkänna att han gjort henne med barn. Hon ser sitt största misslyckande, och samtidigt den främsta enskilda orsaken till att hennes liv blivit en taggigt obekväm resa. Men mig har hon ännu inte klarat av att se.

Jag vill sluta vara ett misslyckande, och en orsak. Jag vill börja vara en individ, en helhet. Och jag vill inte längre låtsas att jag har en mamma.