Oredigerat
Jag har väldigt få traditioner, men just den här semestern är en sådan. Jag önskar att jag kunde berätta mer för er men min frihet att tala om svåra saker är viktigare. Jag behöver hålla på detaljerna. Bra var det, mycket sprit blev det, knullade utomhus bland folk gjorde jag. Jag var också passionerat kär, soltorkade bredvid vänner och okända efter sköna nakenbad, vaknade leende omfamnandes Knekten och njöt storartat av vackra människor i en omgivning som får mig att dra djupt efter andan. Det var en väldigt, väldigt bra semester.
Jag har, som ni redan förstått, spenderat tid med Knekten igen. Det finns saker jag inte berättat om. Jag tror att det är viktiga saker.
För några veckor sedan hade jag kalas med arbetskompisar. Det blev en hejdlöst rolig kväll som inleddes med en huvudrätt av sallad och en efterrätt av Men Tanten, få se på lökarna nu då. Hur skulle något kunna gå fel efter en sådan förfrågan? När jag rumlade hem vid tre-snåret denna vardagsnatt ringde jag Knekten. Jag fnissade, bubblade och struntade för en gångs skull i både curfew och sömndruckenheten i hans röst. Jag ville så gärna ha honom nära, dela skrattet. Han fnissade åt mina historier nästan lika mycket som han fnissade åt mig. Det var ett fint prat. Någonstans blev det viktigare. Vi trevade lite kring ämnen som jag duckat tidigare, inget dramatiskt. Så var det plötsligt bara där. Hålet framför mina fötter. Stort, svart, bottenlöst. Jag föll och han lyssnade. Jag grät på ett sätt jag knappt mindes att jag kunde.
Jag snörvlade om rädsla, tappade andan inför ensamhet, snyftade hjälplöst över att förtjäna. Hålet var djupt, djupt. Gråten, skräcken ville aldrig ta slut. Till slut kunde jag bara säga Jag är förtvivlad. Alla andra ord tog slut, räckte inte till, blev bara platta bokstäver.
Jag märker, när jag sitter här och skriver, att jag går i vida cirklar kring området där jag misstänker att hålet kan finnas. Jag har bara inte ord till det här. Jag har känsla. Det är inte något som händer mig.
I hela mitt liv har jag varit tvungen att använda orden för att förstå. Mina ord har varit mina redskap, skalpeller, mikroskop, röntgenkameror. Såväl jag själv som andra, skeenden både inom och utom har gjorts tydliga, lyfts fram av mina ord. Med orden har jag byggt vägar och broar, jag har närmat mig och fjärmat mig. Jag är väldigt bra på att förstå. När livet gör ont, när världen är skitstor, taggig och kall och jag bara liten, då har jag varit tvungen att försöka förstå, för att kunna hantera. Jag vågar nog säga att jag inte hade klarat mig så bra som jag gjort, om min språkliga förmåga varit mindre.
Och det är här det blir svårt. Jag börjar ana att jag inte klarat mig riktigt så bra som jag ibland fått även mig själv att tro. Jag börjar skönja saker som orden inte hittat.
Fan.
Jag är en djävla överlevare! Jag har ingen far, en mor som aldrig velat vara min mor, en styvfar som använt mig som utlopp för sina frustrationer. Jag har spöken och demoner på alla flanker, men jag har fan lyckats slå ihjäl dem allihop. Alla mina skitiga förutsättningar har jag övervunnit. Jag står här idag, vuxen, fri från beroenden, ekonomiskt självständig, med en fantastisk lägenhet och en prestigefylld utbildning. Jag är lugn, trygg, gillar mig själv, har gott om vänner och ett bra intellekt. Jag GILLAR mitt liv. Det har gått BRA för mig. Och så hittar jag ett djävla avgrundshål, som jag inte ens kan prata, eller för den delen skriva om.
Jag är tydligen livrädd.
Rädd på ett sätt... som får mig att gråta när jag försöker beskriva det.
Jag är livrädd för att behöva, livrädd för att vilja ha, livrädd för att inte förtjäna kärlek, livrädd för att säga högt att jag vill bli älskad, livrädd
bara livrädd
Jag kan inte förklara hur jag är övertygad om att jag inte får vilja ha kärlek. Hur jag kan vara så säker på att jag inte kan älskas om jag säger att jag vill ha något. Hur jag kan veta, så djupt, att jag i slutänden kommer vara själv.
Att allting tar slut. Och att det är fel av mig att vilja något annat.
Aj och hoppsan! Dina sista stycken gick rakt in med en smäll. Som att titta sig i en spegel utan bubblor en söndagsmorgon ungefär.
Men samtidigt kan jag saga vad jag tror...att fram till det där oundvikliga slutet som så småningom drabbar oss alla på ett eller annat sätt, så tror jag att det är just viljan som kommer kunna förmå oss till att se att vägen dit även är för oss. Och den vägen är kanske ensam ibland, men också fylld av kärlek och gemenskap..precis så som vi vill ha det.
Och så där klämkäckt: Det är inte målet som räknas..utan vägen dit (eller hur sjutton man nu säger)
Jag önskar att du slapp känna dig rädd. Att du också skulle kunna känna modet jag läser...
Värme från Toppis
Toppis:
Tack. Verkligen. Och tack för de länkar jag funnit genom dig. Kanske dyker jag upp på någon av dem, när jag väl funnit modet att skriva min egen historia.
Du är en skarpsynt dam.
Dam!? jo ja tackar ja!:-)
Du är välkommen som du är när du vill att besöka mig och de olika sidor som går att finna på min blogg. Där finns vägar som är mindre ensama
Jag kommer absolut återkomma hit!
Tack själv!
Toppis:
Nu är det skrivet. Det är märkligt att läsa, tomt att inte minnas. Jag försöker värja mig från tanken att så många historier är så mycket värre än min, att min därmed inte behöver berättas. För visst ska man väl inte jämföra.
Tack för modet.
Jag vill bara säga att du är värd all kärlek i världen. Jag vet det för att jag känner dig. (Jo faktiskt. :) Jag älskar dig och det har jag inte ensamrätt på.
Jenny:
Åh, sötsnut!
Det är väl själva fan att du ska fattas mig 51 veckor om året...