Separation
Det kommer till mig mellan raderna i en av alla sånger om kärlek. Jag vill inte mer.
Jag vill inte jaga felen, syna glädjen, misstro längtan, nagelfara önskningarna och i förväg ursäkta mig för de eventuella misstag jag oavbrutet försöker gardera mig mot. Jag vill inte längre vara min främsta fallstudie för de feministiska teoribyggena. Plötsligt känner jag mig utmattad av att vara dubbelagent, snoka efter obefintlig information i det kalla krig där både Skurken och Hjälten spelas av mig. Jag vill höja vit flagg. Jag vill utlysa amnesti. Jag vill sluta politisera min privata lycka.
Även i det personliga finns politiken.
Även det politiska styrs av vad som är personligt.
Det gör dem inte till samma sak.
Jag måste våga tro på mig, lita på idealen som finns även om de inte genomsyrar varje samtal om kärlek. Jag måste våga leva undantaget jag så gärna vill vara. Jag måste våga stå för det skamliga som jag njuter så av.
Jag är lycklig.
Vi kommer att dö samtidigt, du och jag.
Snälla, låt mig behålla det här.
Jag tittar på teve, hör berättelser, lyssnar på musik och tänker mina tankar. Det kommer över mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Magen är kramad till en iskall valnöt, högt upp i mitt bröst.
Snälla, ta inte det här ifrån mig.
Den här kärleken, den här människan. Jag finner med förvåning mig själv på en plats där jag tror, där jag faktiskt på min tungspets kan känna smaken av en saltstänkt vind som blåser över mig och Knekten där vi sitter på en veranda, krokiga, rynkiga och förnöjda. Med årtionden och erfarenheter att luta ryggen mot, egna och delade. Det är en tro som jag kan vila i. En tro som inte måste bevisas och som inte kräver visshet eller övertygelse. Jag bara tror.
Men så kommer det över mig. En skräck som gör mig andlös. Ta det inte ifrån mig.
Jag är inte rädd för att ha fel. Det jag får och det jag ger är tillräckligt klart för att jag inte ska vara rädd för att ha fel. Om Knekten och jag går åt varsitt håll kommer vi göra det av goda skäl, och det är inte att ha fel. Ingen av oss är lurad här. Vi älskar och bygger kärlek varje dag. Det finns inga garantier för att vi ska fortsätta göra det för alltid, och jag behöver inte längre de garantierna. Inte längre, eller inte just nu. Det spelar ingen roll. Den tiden vi har haft och den tiden jag kan se framför mig, är så fin. Kommer det fult sedan, så är det sedan. Det jag känner är inte visshet. Det är tro. För första gången vill jag säga att jag inte behöver vetandet.
Det jag är rädd för är något annat. Jag är rädd för att det ska vara för bra. Jag är rädd för att det ska tas ifrån mig. Jag är rädd för att vårt älskande, vår tid, vårt byggande, ska klippas av som ett blankt, klent paketsnöre. Det som skrämmer mig stum, är tanken på döden som en sax skinande skänklar. Han får inte dö ifrån mig. Han får inte bli sjuk, krocka med en bil, huggas ner på gatan. Jag måste få ha den här osannolika, fantastiska sagoturen. Jag måste få vara miljardvinnaren.
Jag får inte vara bara jag.
Snälla, låt mig behålla det här.
Jag tittar på teve, hör berättelser, lyssnar på musik och tänker mina tankar. Det kommer över mig med sådan kraft att jag nästan tappar andan. Magen är kramad till en iskall valnöt, högt upp i mitt bröst.
Snälla, ta inte det här ifrån mig.
Den här kärleken, den här människan. Jag finner med förvåning mig själv på en plats där jag tror, där jag faktiskt på min tungspets kan känna smaken av en saltstänkt vind som blåser över mig och Knekten där vi sitter på en veranda, krokiga, rynkiga och förnöjda. Med årtionden och erfarenheter att luta ryggen mot, egna och delade. Det är en tro som jag kan vila i. En tro som inte måste bevisas och som inte kräver visshet eller övertygelse. Jag bara tror.
Men så kommer det över mig. En skräck som gör mig andlös. Ta det inte ifrån mig.
Jag är inte rädd för att ha fel. Det jag får och det jag ger är tillräckligt klart för att jag inte ska vara rädd för att ha fel. Om Knekten och jag går åt varsitt håll kommer vi göra det av goda skäl, och det är inte att ha fel. Ingen av oss är lurad här. Vi älskar och bygger kärlek varje dag. Det finns inga garantier för att vi ska fortsätta göra det för alltid, och jag behöver inte längre de garantierna. Inte längre, eller inte just nu. Det spelar ingen roll. Den tiden vi har haft och den tiden jag kan se framför mig, är så fin. Kommer det fult sedan, så är det sedan. Det jag känner är inte visshet. Det är tro. För första gången vill jag säga att jag inte behöver vetandet.
Det jag är rädd för är något annat. Jag är rädd för att det ska vara för bra. Jag är rädd för att det ska tas ifrån mig. Jag är rädd för att vårt älskande, vår tid, vårt byggande, ska klippas av som ett blankt, klent paketsnöre. Det som skrämmer mig stum, är tanken på döden som en sax skinande skänklar. Han får inte dö ifrån mig. Han får inte bli sjuk, krocka med en bil, huggas ner på gatan. Jag måste få ha den här osannolika, fantastiska sagoturen. Jag måste få vara miljardvinnaren.
Jag får inte vara bara jag.
Snälla, låt mig behålla det här.
En klok kärlek
Sitter hos Knekten och lyssnar på knepig brasiliansk musik. Helgen bjuder på samkväm med sällan sedda vänner och dagen kryper långsamt mot mötestiden ikväll. Knekten är på gymmet. Halva förmiddagen har han legat uppkrupen på min arm, mina läppar mot hans panna, mina lungor fyllda av den mjuka doften från hans hårfäste.
Jag vill gifta mig.
Inte vara gift, tanke på att kalla någon min man, att vara någons hustru, ger mig fysiska och psykiska rysningar. Men gifta mig, det vill jag. Den kärlek jag får nu, att för första gången i mitt liv känna mig tillräcklig för någon annan, det vill jag skrika om så att alla måste lyssna. Jag vill ha en fest dit alla ska komma, jag vill göra mig och allt omkring ögonstickande vackert, jag vill glittra och glänsa och skina som den juvel jag äntligen får vara. Det här är min födelse. Det här är stunden när jag kan visas upp för världen som det allra mest efterlängtade, någons fullkomliga, den varelse som ger en annan människa lycka och som ska älskas gränslöst och oändligt.
Och inte är äktenskapet och bröllopet främst förknippat med den bilden. Inte för mig, och inte för många av dem vars åsikter jag värderar högst. De som spenderar första delen av livet med att längta efter en bröllopsklänning kommer inte att förstå mig när jag pratar om kärlek, sex och relationer. Att jag inte vill kalla mig hustru sammanfattar väl min inställning till äktenskapets tradition. Men bröllopet är en symbol jag förstår, det är en symbol jag kan kommunicera till andra. Det är en symbol för en kärlek som oftast inte finns, men som jag tror att jag kan ha hittat. Det är den enda symbol jag kan komma på som är stor nog, universell nog, allomfattande nog för vårskriket i mitt bröst.
Så jag vill gifta mig.
Synd att den jag vill gifta mig med är alltför klok.
Jag vill gifta mig.
Inte vara gift, tanke på att kalla någon min man, att vara någons hustru, ger mig fysiska och psykiska rysningar. Men gifta mig, det vill jag. Den kärlek jag får nu, att för första gången i mitt liv känna mig tillräcklig för någon annan, det vill jag skrika om så att alla måste lyssna. Jag vill ha en fest dit alla ska komma, jag vill göra mig och allt omkring ögonstickande vackert, jag vill glittra och glänsa och skina som den juvel jag äntligen får vara. Det här är min födelse. Det här är stunden när jag kan visas upp för världen som det allra mest efterlängtade, någons fullkomliga, den varelse som ger en annan människa lycka och som ska älskas gränslöst och oändligt.
Och inte är äktenskapet och bröllopet främst förknippat med den bilden. Inte för mig, och inte för många av dem vars åsikter jag värderar högst. De som spenderar första delen av livet med att längta efter en bröllopsklänning kommer inte att förstå mig när jag pratar om kärlek, sex och relationer. Att jag inte vill kalla mig hustru sammanfattar väl min inställning till äktenskapets tradition. Men bröllopet är en symbol jag förstår, det är en symbol jag kan kommunicera till andra. Det är en symbol för en kärlek som oftast inte finns, men som jag tror att jag kan ha hittat. Det är den enda symbol jag kan komma på som är stor nog, universell nog, allomfattande nog för vårskriket i mitt bröst.
Så jag vill gifta mig.
Synd att den jag vill gifta mig med är alltför klok.
Söndag:
Kåt, glad och tacksam.
Egoskal
Helt plötsligt är jag så bräcklig.
Jag, som upplevt, och mer eller mindre framgångsrikt uthärdat men i slutändan alltid rest mig från, en ganska imponerande rad ordentliga högerkrokar utdelade av livet självt, finner mig plötsligt med marginal vuxen och bräcklig som ett nötskrikeägg. Skuggan av kritik får mig att falla handlöst, värdelös, kraftlös. Jag kan inte förstå varför någon vill vara nära mig. Jag har så lätt att förstå alla ledsna, ilskna eller upprörda gester någonsin viftade i min riktning.
Jag kan aldrig komma i tid.
Jag är en dålig lyssnare.
Jag prioriterar inte mina vänner.
Jag är en besserwisser.
Jag är lat.
Jag är opålitlig.
Så snart tanken fått det minsta fäste växer den likt en alien i min mage, pressar, hotar, spränger och tar över hela min varelse. Jag är dålig, omöjlig att älska, inkapabel att sköta relationer och att ha relationer med.
Kanske har jag alltid varit så bräcklig, egentligen. Jag känner så väl igen känslan, främst från mina miserabelt olyckliga tonår. Känslan av att vara tom från värde. Känslan av att inte vara något annat än ett kärl för allsköns dålighet. Under de senaste åren har den ploppat upp igen med ojämna mellanrum. När jag var ihop och inte vågade vantrivas och slutade på jobbet jag älskat för att chefen inte tålde mig och nästan fick sparken från nya jobbet, i slutet av vistelsen i Mitt Andra Land. När jag jobbade och umgicks och bodde ihop och pluggade alldeles för mycket, i början av utbildningen. När jag inte kunde jobba och hade ont och inte sov och blev tvungen att sjukskriva mig och förlorade min klass och min utbildning och mitt sammanhang, i vintras. Och så nu.
Jag tror att det är mamma. På något sätt, även om känslan alltid funnits där, har jag oftast lyckats pressa ner den, gömma den djupt och övertyga mig själv och alla andra att jag verkligen gillar mig, att jag är en bra person och en god människa. Den där övertygelsen har hållit rätt okej. Jag har i alla fall inte börjat gråta över tangentbordet för en vanlig liten kommentar som egentligen inte alls ville säga att jag inte dög. Men nu, det senaste året, har jag fullkomligt fallit samman över saker så små, så små, så fort jag förlorat mitt sammanhang och inte har tillgång till daglig bekräftelse av mitt människovärde.
Jag tror att det är mamma. Jag har vänt på så många stenar, rivit runt i så mycket bottenslam i min strävan att förstå mig på mina självklara tankar och beteenden de senaste åren, att all möjlig gammal bråte flutit upp till ytan. När skiten virvlar runt i vattnet syns det hur mycket skit det egentligen är. Min mamma är borta. Jag vet inte om hon någonsin funnits, men tidigare har jag hållit mig till vår gemensamma illusion av familjeband. Det har varit ett sätt att låta skiten sjunka till botten, att låta vattnet bli stilla och se alldeles klart och rent ut. Nu är mamma borta, bottenslammet yr vilt och hela min trygghet, hela min existens, är skakad i grundvalarna.
Jag har i mitt liv aldrig varit tillräcklig för någon annan människa. Alltid har jag saknat saker, haft för mycket av andra saker och haft en hel del saker som är helt och hållet oönskade. Jag har vetat om det, och jag har gjort mitt bästa för att ändra på det. För att bli perfekt, så att jag kan räcka till. Vara nog. Men att bli perfekt är så fruktansvärt svårt och hela tiden råkar jag göra operfekta saker och vara på operfekta sätt och hur ska jag kunna förvänta mig att någon annan människa ska orka med att älska mig när jag hela tiden gör fel?
Hur ska någon människa orka älska en person, vars egen mamma inte orkar älska den?
Nu när mamma är borta är det så skriande uppenbart. Det är omkring mig hela tiden, det där vakuumet, den där oälskadheten, den där otillräckligheten. Det slog mig för ett par veckor sedan att jag verkligen missade min mammas stora födelsedag. Att det är mycket möjligt att hon aldrig förlåter mig för det. Att det är mycket möjligt att hon aldrig kommer älska mig. Knekten gick bredvid mig, hörde mig säga det och svarade: Och allt hon gjort mot dig då? Jag blev bara tyst. Han förstår ju inte. Att det inte spelar någon roll. Att jag redan älskat henne. Att det är jag som är den som inte räcker för kärlek.
Jag, som upplevt, och mer eller mindre framgångsrikt uthärdat men i slutändan alltid rest mig från, en ganska imponerande rad ordentliga högerkrokar utdelade av livet självt, finner mig plötsligt med marginal vuxen och bräcklig som ett nötskrikeägg. Skuggan av kritik får mig att falla handlöst, värdelös, kraftlös. Jag kan inte förstå varför någon vill vara nära mig. Jag har så lätt att förstå alla ledsna, ilskna eller upprörda gester någonsin viftade i min riktning.
Jag kan aldrig komma i tid.
Jag är en dålig lyssnare.
Jag prioriterar inte mina vänner.
Jag är en besserwisser.
Jag är lat.
Jag är opålitlig.
Så snart tanken fått det minsta fäste växer den likt en alien i min mage, pressar, hotar, spränger och tar över hela min varelse. Jag är dålig, omöjlig att älska, inkapabel att sköta relationer och att ha relationer med.
Kanske har jag alltid varit så bräcklig, egentligen. Jag känner så väl igen känslan, främst från mina miserabelt olyckliga tonår. Känslan av att vara tom från värde. Känslan av att inte vara något annat än ett kärl för allsköns dålighet. Under de senaste åren har den ploppat upp igen med ojämna mellanrum. När jag var ihop och inte vågade vantrivas och slutade på jobbet jag älskat för att chefen inte tålde mig och nästan fick sparken från nya jobbet, i slutet av vistelsen i Mitt Andra Land. När jag jobbade och umgicks och bodde ihop och pluggade alldeles för mycket, i början av utbildningen. När jag inte kunde jobba och hade ont och inte sov och blev tvungen att sjukskriva mig och förlorade min klass och min utbildning och mitt sammanhang, i vintras. Och så nu.
Jag tror att det är mamma. På något sätt, även om känslan alltid funnits där, har jag oftast lyckats pressa ner den, gömma den djupt och övertyga mig själv och alla andra att jag verkligen gillar mig, att jag är en bra person och en god människa. Den där övertygelsen har hållit rätt okej. Jag har i alla fall inte börjat gråta över tangentbordet för en vanlig liten kommentar som egentligen inte alls ville säga att jag inte dög. Men nu, det senaste året, har jag fullkomligt fallit samman över saker så små, så små, så fort jag förlorat mitt sammanhang och inte har tillgång till daglig bekräftelse av mitt människovärde.
Jag tror att det är mamma. Jag har vänt på så många stenar, rivit runt i så mycket bottenslam i min strävan att förstå mig på mina självklara tankar och beteenden de senaste åren, att all möjlig gammal bråte flutit upp till ytan. När skiten virvlar runt i vattnet syns det hur mycket skit det egentligen är. Min mamma är borta. Jag vet inte om hon någonsin funnits, men tidigare har jag hållit mig till vår gemensamma illusion av familjeband. Det har varit ett sätt att låta skiten sjunka till botten, att låta vattnet bli stilla och se alldeles klart och rent ut. Nu är mamma borta, bottenslammet yr vilt och hela min trygghet, hela min existens, är skakad i grundvalarna.
Jag har i mitt liv aldrig varit tillräcklig för någon annan människa. Alltid har jag saknat saker, haft för mycket av andra saker och haft en hel del saker som är helt och hållet oönskade. Jag har vetat om det, och jag har gjort mitt bästa för att ändra på det. För att bli perfekt, så att jag kan räcka till. Vara nog. Men att bli perfekt är så fruktansvärt svårt och hela tiden råkar jag göra operfekta saker och vara på operfekta sätt och hur ska jag kunna förvänta mig att någon annan människa ska orka med att älska mig när jag hela tiden gör fel?
Hur ska någon människa orka älska en person, vars egen mamma inte orkar älska den?
Nu när mamma är borta är det så skriande uppenbart. Det är omkring mig hela tiden, det där vakuumet, den där oälskadheten, den där otillräckligheten. Det slog mig för ett par veckor sedan att jag verkligen missade min mammas stora födelsedag. Att det är mycket möjligt att hon aldrig förlåter mig för det. Att det är mycket möjligt att hon aldrig kommer älska mig. Knekten gick bredvid mig, hörde mig säga det och svarade: Och allt hon gjort mot dig då? Jag blev bara tyst. Han förstår ju inte. Att det inte spelar någon roll. Att jag redan älskat henne. Att det är jag som är den som inte räcker för kärlek.
Definitionen av för mycket, del IV
Bloggen laggar lite. Det ska åtgärdas å det snaraste. Men så här kändes det förra helgen.
Som pyntet på tårtan är Knekten långt, långt borta, semestrar, har roligt och är omöjlig att få tag på. Och vi känns skaviga. Eller, nej, det gör vi faktiskt inte. Vi känns VANLIGA. Helt simpelt vardagliga. När vi pratar har vi inget särskilt att berätta, när jag ringer jublar han inte och jag får inte omedelbart fjärilar i magen varje gång jag hör hans röst. Efter ett och ett halvt år är det väl inte så konstigt. Men jag är lättskrämd, panikbenägen och tror inte på förhållanden. Jag blir orolig, rädd och ledsen. Jag känner mig ensam och tänker katastroftankar. Nu kommer det ALLTID vara såhär, det kommer ALRIG pirra så underbart igen, vi har blivit helt vanliga, inte alls speciella.
Jag tror inte egentligen att det är så. Jag tror att hans uppenbarelse på tågstationen kommer få små pilar av upphetsning att ila genom hela min kropp, jag tror att värmen från hans sammetsläppar kommer skölja över mig som en våg och fortfarande, om jag inte kan somna, tänker jag på hur han i sömnen rullar ihop sig på min arm som en alldeles mjuk kattunge. Jag är ju fortfarande tokig i honom. Men rädd, det slutar jag nog aldrig vara. Kärlek är faktiskt asläskigt och skitsvårt.
Dessutom är vi tillfälligt monogama, men det, det kan vi ta i ett annat inlägg.
Som pyntet på tårtan är Knekten långt, långt borta, semestrar, har roligt och är omöjlig att få tag på. Och vi känns skaviga. Eller, nej, det gör vi faktiskt inte. Vi känns VANLIGA. Helt simpelt vardagliga. När vi pratar har vi inget särskilt att berätta, när jag ringer jublar han inte och jag får inte omedelbart fjärilar i magen varje gång jag hör hans röst. Efter ett och ett halvt år är det väl inte så konstigt. Men jag är lättskrämd, panikbenägen och tror inte på förhållanden. Jag blir orolig, rädd och ledsen. Jag känner mig ensam och tänker katastroftankar. Nu kommer det ALLTID vara såhär, det kommer ALRIG pirra så underbart igen, vi har blivit helt vanliga, inte alls speciella.
Jag tror inte egentligen att det är så. Jag tror att hans uppenbarelse på tågstationen kommer få små pilar av upphetsning att ila genom hela min kropp, jag tror att värmen från hans sammetsläppar kommer skölja över mig som en våg och fortfarande, om jag inte kan somna, tänker jag på hur han i sömnen rullar ihop sig på min arm som en alldeles mjuk kattunge. Jag är ju fortfarande tokig i honom. Men rädd, det slutar jag nog aldrig vara. Kärlek är faktiskt asläskigt och skitsvårt.
Dessutom är vi tillfälligt monogama, men det, det kan vi ta i ett annat inlägg.
I en annan liga
Jag vill skriva ett inlägg som jag hoppas att Knekten aldrig kommer läsa. Och jag vet, att genom att inleda med den raden, så kommer han garanterat att läsa det om han trillar in här igen. Men det handlar inte om lögner eller svek, det är inga nergrävda hundar eller mossiga ugglor som ska avtäckas här. Bara en sticka i mitt finger, som någon helt annan än han placerat där.
För några månader sedan var jag i Knektens borg på visit. Mången härlig tillställning ägde rum, däribland en surrealistisk kväll som inleddes med en långdragen tävlan om vem som var fattigast, löpte förbi Magnus Ugglas smakfullt blondslingade tantfrisyr och avslutades med en housetaxiresa och efterfest hos Knekten. På efterfesten var ett gäng för mig okända personer, däribland en rock'n'roll-puma som skall kallas Lauper. Vi dansade in i varandra på dansgolv nummer två, hon gav mig komplimanger för särdeles fin frisyr och jag svarade med samma mynt. Vi förenades i kärleksförklaringar till väl valda rockikoner, skrålade högt och garvade rått. Min typ av brud. Självklart skulle hon med på efterfest. När det dessutom visade sig att hon var avlägset kopplad till Knektens bekantskapskrets var saken biff. I taxin lyssnade vi på dängor från hennes mp3-spelare i varsin öronsnäcka, tills housemusiken krämades på så högt att hela baksätet studsade och klubb på hjul var ett obestridligt faktum.
När vi kom upp till Knekten var Lauper hungrig. Eftersom fyllemat alltid är en bra idé, guidade jag henne till köket och rotade fram ett pastapaket. Bakom mig hörde jag henne muttra och knorra om hur enormt studentig Knektens borg var. Jag sneglade lite. Studentig? Medan jag fortsatte pyssla med kastruller och plattor pratade hon om Knekten. Jag lyssnade inte riktigt och reagerade inte förrän hon sade något i stil med Den här killen är väl ingen du tänker spendera livet med precis. Som ett konstaterande. Jag tittade förvånat upp. Ehm... Jo? Eller, va? Han är helt fantastisk. Hon pratade på, i tvivlande, lätt föraktfull ton. Jamen, vad är det du ser hos honom? Vadå, har han stor kuk eller? Är det det som är grejen? Vad är det du tycker är snyggt med honom?
Jag bara tittade på henne med stora ögon. Vad pratade hon om? Han är det vackraste jag vet, svarade jag. Såg hon inte det? Hon fortsatte tjata, med fyllans monotoni. Tycker du att han är snygg eller? Vadå? Han har stor kuk, eller hur? Jag petade runt i pastavattnet, fick fram ett durkslag, kände mig helt överrumplad. Jag kunde verkligen inte förstå vad det var hon sade till mig. Sade hon att Knekten är ful? När vi hällde av vattnet svängde Lauper runt med kastrullen, hällde en stor skvätt på min hand och brände min arm med den heta metallen. Jag ryckte till och hon svarade Men varför håller du på och TAR i kastrullen hela tiden? Jag gick till badrummet för att spola med kallt vatten och tänkte på vad hon försökt säga.
Plötsligt hade både fyllan och festlusten runnit av mig och rock'n'roll-puman i köket såg mer ut som en skitig, tovig vildkatt. Knekten märkte direkt att jag inte riktigt var med längre, kramade och undrade om allt är okej. Jadå. Jag blev bara trött. Tappade sugen. Nästa låt blev den sista och sällskapet visades dörren i all hast. Knekten försökte fråga vad som hände. Äh. Hon var dryg. Men ni var ju bästisar alldeles nyss? Ja. Men hon var dryg.
Vad skulle jag säga till honom? Att jag blev ledsen och sårad när hon sade till mig att han är ful? När hon utan att tveka konstaterade att den vackraste jag vet inte kunde vara något jag ville ha? Jag mumlade något otydligt om att hon dissat hans kök och var ledsen i tysthet. Ett par dagar senare pratade jag lite med Rex men kunde inte riktigt förklara vad som gjort mig så upprörd.
För ett par helger sedan gick vi på förödelsedagsfest för en av Knektens vänner, Vildvittra. Vi var stassade till tänderna, hetaste paret i hertigdömet. Hela kvällen sneglade vi efter varandra, tog på varandra, gav varandra komplimanger och kärleksförklaringar. Njöt av hur otroligt attraktiv den andre var och hur skönt det är att själv känna sig riktigt snygg. Det var en bra kväll, kul folk, sjysst ställe. Efter ett par timmar satt jag och födelsedagsbarnet med varsin shot i näven och raljerade om tillvaron. Knekten kom in i mitt synfält. Och det kändes så rätt att bara säga Jag är galen i honom. Han är mannen i mitt liv.
Vildvittra högg samtalsämnet som en kobra. Hon och hennes man är ett par av Knektens närmaste vänner och har tydligt gjort klart att de inte alls hajar grejen med öppna relationer och oortodoxa konstruktioner kring kärlek. Även tidigare hade Vildvittra förklarat hur tramsigt jag och Knekten beter oss och det var tydligt att uppläxningen legat och kliat i henne sedan dess. Eftersom jag gillar henne och ändå inte förväntar mig att folk ska förstå, lät jag henne hållas. Jag försökte mjukt svara att vi är väldigt nöjda med det vi har byggt. Hon körde på. Jag försökte förtydliga. Till slut verkade hon inse att slaget inte kunde vinnas och slog an en förtroligare ton. Hon berättade hur Knekten är så intelligent, den intelligentaste hon träffat, rena geniet. Hur himla bra han är. Och hur hon brukar säga till sin man att med mig, så spelar Knekten helt ur sin liga. Han har sådan tur som fångat mig. För han är ju inte bildskön direkt. Och hennes man brukar hålla med.
Jag blev så obeskrivligt trött. Och ledsen. Vad är det de här kvinnorna känner att de behöver säga till mig? Att jag kunde få bättre? Att det är fint av mig att nöja mig? Är det någon bisarrt omvänd komplimang? Jag tittade bort mot Knekten och försökte se med hennes ögon. Men jag kunde inte. Och det gjorde mig ännu mer ledsen att jag ens försökte.
Han är så vacker. De stora, sneda kattögonen och den underbara munnen som jag kan titta på i timmar. Varje morgon, när jag pussat honom vaken, drar jag av honom täcket för att kunna titta på hela honom. Hans fantastiska kropp, som jag åtrår så att jag vill ha ögonen öppna hela tiden när han är i mig. De lätta smilgroparna, som nästan bara kommer fram när han tittar på mig.
Jag kan inte se att någon skulle tycka att han är mindre än snygg. Visst förstår jag att vi tycker olika, att vackrast i andras ögon inte är vackrast i mina. Men jag förstår inte varför de här kvinnorna vill säga till mig att han är oattraktiv, som att det vore en självklarhet. Jag förstår inte varför de vill få mig att ifrågasätta min blick. Och det gör mig sorgsen att de nästan lyckades.
För några månader sedan var jag i Knektens borg på visit. Mången härlig tillställning ägde rum, däribland en surrealistisk kväll som inleddes med en långdragen tävlan om vem som var fattigast, löpte förbi Magnus Ugglas smakfullt blondslingade tantfrisyr och avslutades med en housetaxiresa och efterfest hos Knekten. På efterfesten var ett gäng för mig okända personer, däribland en rock'n'roll-puma som skall kallas Lauper. Vi dansade in i varandra på dansgolv nummer två, hon gav mig komplimanger för särdeles fin frisyr och jag svarade med samma mynt. Vi förenades i kärleksförklaringar till väl valda rockikoner, skrålade högt och garvade rått. Min typ av brud. Självklart skulle hon med på efterfest. När det dessutom visade sig att hon var avlägset kopplad till Knektens bekantskapskrets var saken biff. I taxin lyssnade vi på dängor från hennes mp3-spelare i varsin öronsnäcka, tills housemusiken krämades på så högt att hela baksätet studsade och klubb på hjul var ett obestridligt faktum.
När vi kom upp till Knekten var Lauper hungrig. Eftersom fyllemat alltid är en bra idé, guidade jag henne till köket och rotade fram ett pastapaket. Bakom mig hörde jag henne muttra och knorra om hur enormt studentig Knektens borg var. Jag sneglade lite. Studentig? Medan jag fortsatte pyssla med kastruller och plattor pratade hon om Knekten. Jag lyssnade inte riktigt och reagerade inte förrän hon sade något i stil med Den här killen är väl ingen du tänker spendera livet med precis. Som ett konstaterande. Jag tittade förvånat upp. Ehm... Jo? Eller, va? Han är helt fantastisk. Hon pratade på, i tvivlande, lätt föraktfull ton. Jamen, vad är det du ser hos honom? Vadå, har han stor kuk eller? Är det det som är grejen? Vad är det du tycker är snyggt med honom?
Jag bara tittade på henne med stora ögon. Vad pratade hon om? Han är det vackraste jag vet, svarade jag. Såg hon inte det? Hon fortsatte tjata, med fyllans monotoni. Tycker du att han är snygg eller? Vadå? Han har stor kuk, eller hur? Jag petade runt i pastavattnet, fick fram ett durkslag, kände mig helt överrumplad. Jag kunde verkligen inte förstå vad det var hon sade till mig. Sade hon att Knekten är ful? När vi hällde av vattnet svängde Lauper runt med kastrullen, hällde en stor skvätt på min hand och brände min arm med den heta metallen. Jag ryckte till och hon svarade Men varför håller du på och TAR i kastrullen hela tiden? Jag gick till badrummet för att spola med kallt vatten och tänkte på vad hon försökt säga.
Plötsligt hade både fyllan och festlusten runnit av mig och rock'n'roll-puman i köket såg mer ut som en skitig, tovig vildkatt. Knekten märkte direkt att jag inte riktigt var med längre, kramade och undrade om allt är okej. Jadå. Jag blev bara trött. Tappade sugen. Nästa låt blev den sista och sällskapet visades dörren i all hast. Knekten försökte fråga vad som hände. Äh. Hon var dryg. Men ni var ju bästisar alldeles nyss? Ja. Men hon var dryg.
Vad skulle jag säga till honom? Att jag blev ledsen och sårad när hon sade till mig att han är ful? När hon utan att tveka konstaterade att den vackraste jag vet inte kunde vara något jag ville ha? Jag mumlade något otydligt om att hon dissat hans kök och var ledsen i tysthet. Ett par dagar senare pratade jag lite med Rex men kunde inte riktigt förklara vad som gjort mig så upprörd.
För ett par helger sedan gick vi på förödelsedagsfest för en av Knektens vänner, Vildvittra. Vi var stassade till tänderna, hetaste paret i hertigdömet. Hela kvällen sneglade vi efter varandra, tog på varandra, gav varandra komplimanger och kärleksförklaringar. Njöt av hur otroligt attraktiv den andre var och hur skönt det är att själv känna sig riktigt snygg. Det var en bra kväll, kul folk, sjysst ställe. Efter ett par timmar satt jag och födelsedagsbarnet med varsin shot i näven och raljerade om tillvaron. Knekten kom in i mitt synfält. Och det kändes så rätt att bara säga Jag är galen i honom. Han är mannen i mitt liv.
Vildvittra högg samtalsämnet som en kobra. Hon och hennes man är ett par av Knektens närmaste vänner och har tydligt gjort klart att de inte alls hajar grejen med öppna relationer och oortodoxa konstruktioner kring kärlek. Även tidigare hade Vildvittra förklarat hur tramsigt jag och Knekten beter oss och det var tydligt att uppläxningen legat och kliat i henne sedan dess. Eftersom jag gillar henne och ändå inte förväntar mig att folk ska förstå, lät jag henne hållas. Jag försökte mjukt svara att vi är väldigt nöjda med det vi har byggt. Hon körde på. Jag försökte förtydliga. Till slut verkade hon inse att slaget inte kunde vinnas och slog an en förtroligare ton. Hon berättade hur Knekten är så intelligent, den intelligentaste hon träffat, rena geniet. Hur himla bra han är. Och hur hon brukar säga till sin man att med mig, så spelar Knekten helt ur sin liga. Han har sådan tur som fångat mig. För han är ju inte bildskön direkt. Och hennes man brukar hålla med.
Jag blev så obeskrivligt trött. Och ledsen. Vad är det de här kvinnorna känner att de behöver säga till mig? Att jag kunde få bättre? Att det är fint av mig att nöja mig? Är det någon bisarrt omvänd komplimang? Jag tittade bort mot Knekten och försökte se med hennes ögon. Men jag kunde inte. Och det gjorde mig ännu mer ledsen att jag ens försökte.
Han är så vacker. De stora, sneda kattögonen och den underbara munnen som jag kan titta på i timmar. Varje morgon, när jag pussat honom vaken, drar jag av honom täcket för att kunna titta på hela honom. Hans fantastiska kropp, som jag åtrår så att jag vill ha ögonen öppna hela tiden när han är i mig. De lätta smilgroparna, som nästan bara kommer fram när han tittar på mig.
Jag kan inte se att någon skulle tycka att han är mindre än snygg. Visst förstår jag att vi tycker olika, att vackrast i andras ögon inte är vackrast i mina. Men jag förstår inte varför de här kvinnorna vill säga till mig att han är oattraktiv, som att det vore en självklarhet. Jag förstår inte varför de vill få mig att ifrågasätta min blick. Och det gör mig sorgsen att de nästan lyckades.
Min rädsla, min kärlek, min mamma
Jag sitter i Knektens soffa, inlindad i hans morgonrock och hans dofter. Han har just rusat iväg på ett sällsynt viktigt och sällsynt bortglömt socialt åtagande och lämnat mig i lägenheten på obestämd tid. Läge att uppdatera bloggen. På många sätt.
Jag har varit hos Knekten mycket på senaste tiden. Det har slumpat sig så, det har passat bra och det har känts fantastiskt. Han gör mig glad, trygg, älskad. Med honom är svåra saker farligt lätta att glömma och befriande lätta att minnas. Igår, efter en kort sväng i krogsfären, trillade jag ner på hans köksstol och i ett djupt, mörkt hål. Hela vägen ner, bland tårarna som aldrig kan torka, höll han mig, nära nära. Jag grät över kärlek som jag aldrig kan sluta önska, över mamma som jag aldrig kan sluta sakna. Tårar som är så djupt begravda att jag sällan ens anar deras outsinlighet. Och han bara höll mig. Mjukt, nära. Och jag behövde aldrig sluta gråta.
En kropp kan inte stanna i förtvivlan hur länge som helst. Till slut måste den sluta, vila, hämta luft. När jag tittade upp hade jag ingen aning om hur mycket tid som passerat och skammen smög sig på med rädslan hårt i handen. Jag är en Gråtande Flickvän, en särskild art av jobbig människa som ingen orkar älska i längden. Jag hänger som en våt, sur trasa, draperad över hela hans ansikte, kvävande tung och obehaglig alltigenom. Han önskar sig inget annat än att jag ska sluta vara så patetisk, att jag ska ta mig samman och lämna honom i fred. Han har redan tänkt tanken att han inte orkar många fler nätter av det här slaget. Jag vågade knappt titta på honom, kunde inte möta hans blick. Berättade ändå om rädslan. Knekten svarade, att han bara älskar mig mer för att jag vågar gråta med honom. Att jag har skäl att gråta. Och att det enda som är jobbigt är min skam.
Hela natten pratade vi om kärlek. Om oss. Om längtan att se den andre åldras. Om fallgroparna, vad som är rätt och vad som kan bli fel. Hur vi ska kunna älska varandra livet ut. Vi vill älska varandra livet ut.
Han vill älska mig livet ut.
Jag blir så rädd, jag vill veta, jag vill VETA. Jag vill veta hur det kommer bli, jag vill ha facit, jag vill ha garantier, jag vill vara efterklok innan. Jag vill VETA att vi kommer älska varandra alltid, jag vill veta att vi kommer göra varandra lyckliga, jag vill veta att han inte kommer lämna mig. Jag vill veta att den här kärleken inte försvinner. Jag vill veta att jag kan bli älskad, att jag kommer vara älskad, att jag fortsätter vara älskad. Att jag är värd att älskas.
Det är inte löften jag vill ha. Jag vill inte ha ord, jag kan ord, jag vet hur de målar bilder och skapar fantasier. Ord är mäktiga, fantastiska, underbara, men ihåliga. Ihåligt är bra, en plats att fylla med mening och betydelse. Det är meningen jag vill ha. Den magiska, ogreppbara betydelsen, den man inte kan tvinga eller manipulera. Jag vill inte att Knekten ska lova att älska mig. Jag vill att han ska göra det och jag vill att han ska vilja det. Och det gör han ju. Och det vill han ju.
Rädslan är bara min.
Djävla mamma.
Jag har varit hos Knekten mycket på senaste tiden. Det har slumpat sig så, det har passat bra och det har känts fantastiskt. Han gör mig glad, trygg, älskad. Med honom är svåra saker farligt lätta att glömma och befriande lätta att minnas. Igår, efter en kort sväng i krogsfären, trillade jag ner på hans köksstol och i ett djupt, mörkt hål. Hela vägen ner, bland tårarna som aldrig kan torka, höll han mig, nära nära. Jag grät över kärlek som jag aldrig kan sluta önska, över mamma som jag aldrig kan sluta sakna. Tårar som är så djupt begravda att jag sällan ens anar deras outsinlighet. Och han bara höll mig. Mjukt, nära. Och jag behövde aldrig sluta gråta.
En kropp kan inte stanna i förtvivlan hur länge som helst. Till slut måste den sluta, vila, hämta luft. När jag tittade upp hade jag ingen aning om hur mycket tid som passerat och skammen smög sig på med rädslan hårt i handen. Jag är en Gråtande Flickvän, en särskild art av jobbig människa som ingen orkar älska i längden. Jag hänger som en våt, sur trasa, draperad över hela hans ansikte, kvävande tung och obehaglig alltigenom. Han önskar sig inget annat än att jag ska sluta vara så patetisk, att jag ska ta mig samman och lämna honom i fred. Han har redan tänkt tanken att han inte orkar många fler nätter av det här slaget. Jag vågade knappt titta på honom, kunde inte möta hans blick. Berättade ändå om rädslan. Knekten svarade, att han bara älskar mig mer för att jag vågar gråta med honom. Att jag har skäl att gråta. Och att det enda som är jobbigt är min skam.
Hela natten pratade vi om kärlek. Om oss. Om längtan att se den andre åldras. Om fallgroparna, vad som är rätt och vad som kan bli fel. Hur vi ska kunna älska varandra livet ut. Vi vill älska varandra livet ut.
Han vill älska mig livet ut.
Jag blir så rädd, jag vill veta, jag vill VETA. Jag vill veta hur det kommer bli, jag vill ha facit, jag vill ha garantier, jag vill vara efterklok innan. Jag vill VETA att vi kommer älska varandra alltid, jag vill veta att vi kommer göra varandra lyckliga, jag vill veta att han inte kommer lämna mig. Jag vill veta att den här kärleken inte försvinner. Jag vill veta att jag kan bli älskad, att jag kommer vara älskad, att jag fortsätter vara älskad. Att jag är värd att älskas.
Det är inte löften jag vill ha. Jag vill inte ha ord, jag kan ord, jag vet hur de målar bilder och skapar fantasier. Ord är mäktiga, fantastiska, underbara, men ihåliga. Ihåligt är bra, en plats att fylla med mening och betydelse. Det är meningen jag vill ha. Den magiska, ogreppbara betydelsen, den man inte kan tvinga eller manipulera. Jag vill inte att Knekten ska lova att älska mig. Jag vill att han ska göra det och jag vill att han ska vilja det. Och det gör han ju. Och det vill han ju.
Rädslan är bara min.
Djävla mamma.
Knekten
Jag satte mig för att besvara kommentarer på äldre inlägg och upptäckte att jag kanske inte varit så tydlig här som jag är i mitt eget huvud. Jag har nog inte skrivit tillräckligt mycket om Knekten.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Varför är vi med varandra? Varför är vi inte monogama? Litar vi på varandra? Och säger vi verkligen vad vi känner?
Jag träffade Knekten lite slumpartat, på en gräsmatta för ett och ett halvt år sedan. Det var i ett sammanhang där vi båda befunnit oss i många år och visst hade jag sett honom förut. Året innan hade jag till och med försökt ragga upp honom, till ingen nytta. Där, på gräsmattan, ville Knekten att jag skulle klia honom på ryggen. Skjortan åkte av, jag kliade och flyttade närmre och närmre och när första kyssen hände var den så mjuk, så fuktig, så varm, att Knekten ropade ut sin blixtförälskelse för alla att höra. Jag trodde att han skämtade, förstås. Men underbart var det. Vi låg som tonåringar, med läpparna låsta vid varandra, i timmar. Till slut tog han med mig hem. Efteråt gick vi ut och träffade alla polarna på krogen. Det skulle bara bli ett ligg eller några till, tänkte vi båda. På varsitt håll hade vi funnit förhållanden destruktiva och beslutat oss för ett liv i sus och dus, med kvinnor, män och sång.
Det var en semestervecka på annan ort, med gott om nya och gamla sängkamrater att välja på. Han valde bara mig. Jag valde bara honom. Varje natt somnade vi i varandras armar, mina kinder och min haka allt rödare av alla kyssar. På morgnarna gick vi åt varsitt håll och på eftermiddagarna hittade vi varandra igen. Någon av de sista dagarna skämtade vi om hur sunkiga förhållanden kan vara. Jag tittade nyfiket på honom när han imiterade en klyschigt otålig man, väntandes på sin klyschigt sena sambo. Sista kvällen var jag hos honom, vi satt i köket och åt en smörgås mellan sängtumlingarna. Vi började prata om relationer på allvar. Jag förklarade teorin om kärlekskraft, hur kvinnan ger omsorg och kärlek för att stärka mannen som sedan använder sin nya energi i karriär och sällskapsliv. Knekten var skeptisk, men inte oförstående. Han verkade, häpnadsväckande nog, tycka ungefär som jag.
Den där sista kvällen och tidiga natten var magisk. Så magisk att jag inte ville gå. Så magisk att jag nästan missade hemresan. Med kramp i hjärtat gick jag dröjande ut genom hans dörr, för att sedan rusa genom staden med andetagen väsandes genom trånga luftrör och svetten forsandes längs ryggen. När jag bara precis kastat mig ombord i sista sekund skickade jag ett sms. Till Knekten. Något om att det kändes svårt att gå. Han svarade med samma saknad. Och så började vi, smygande försiktigt, att träffas.
Vi bor långt ifrån varandra. Mycket långt. Ingen av oss ville ha ett förhållande. Båda var rädda att den andre kanske ville det. Tidigt bestämde vi oss för att inte vara monogama, främst för att inte bli ihop. När vi träffades arbetade jag hårt med att förändra mig själv, granska de dåliga val jag gjort och finna vägar för att inte göra om dem. Knekten blev meddragen i mitt omvälvande. Jag hade lovat mig själv att inte ljuga om vem jag var, att inte vara försiktig med hur jag framstod. Min princip var, att om jag inte vill säga det, är det förmodligen viktigt att säga. Det har visat sig vara en av de bästa slutsatser jag dragit och är fortfarande principen jag bygger efter. Jag och Knekten pratar om allt. Faktiskt. Inte på det där fluffiga, rosenskimrande sättet, utan på det stundtals skitiga, hjärtslitande sättet. Han stänger aldrig ner mig, avvisar aldrig ett samtalsämne, kräver inte att jag ska vara bekväm eller anpassad. Han litar på att det jag säger är viktigt och att jag själv väljer mina tillfällen. Han lyssnar. Han tar emot. Han vill veta. Jag har aldrig upplevt det från en man och mycket sällan från en vän, men han älskar faktiskt hela mig. Han vill se allt jag är, vill ha allt jag är. Och jag vill ha allt det han är.
Han är i sanning fantastisk.
Visst är det svårt ibland, att prata om vad man vill och önskar, men jag litar på honom. Han fattar sina egna beslut och står fast vid dem. Vi pratar ofta och mycket om hur dealen, ickemonogamin, fungerar och om det är så vi vill konstruera vår relation. Det är svårt ofta, ibland mer än annars. På många sätt svårare för honom än för mig. Han är svartsjuk, jag inte. Å andra sidan lider jag hela tiden av dåligt samvete, för något vi båda beslutat att vi ska göra. Det slipper han. Jag hävdar fortfarande att det inte är lättare att vara monogam. Så mycket av ärligheten i vår relation kommer av att den helt enkelt måste finnas där. Ligger man med andra måste man prata om hur det känns, hur det påverkar relationen, vad man vill. Man kan inte glömma bort att älska och bekräfta varandra. Man kan inte ta regler för givna, utan att ha diskuterat dem först. Man kan inte falla in i en mall som ingen vill ha. Det finns ingen mall att falla in i. När vi inte är med varandra lever vi våra egna liv precis som vi brukar, eller precis som vi vill för tillfället. Det vi låter bli eller väljer gör vi utifrån oss själva och de personer vi är, inte utifrån vad vi tror att den andre kanske förväntar sig. Jag är inte en Flickvän, jag är Jag. Det är en milsvid skillnad från något av våra tidigare förhållanden och från de förhållanden jag vanligtvis ser omkring mig. Visst finns det de som tycker om att vara Flickvän och Pojkvän, eller Man och Fru. Och visst, det kan de få hålla på med. Jag hatar det. Jag är en större, spretigare person än så. Jag får inte plats i rollen.
Om Knekten skulle ringa mig imorgon och säga att han vill vara monogam, så skulle vi vara det. Inget snack. Men det skulle omförhandlas och diskuteras med jämna mellanrum. Jag vill aldrig ta för givet att jag vet vad han vill och tänker. Jag vill inte vara med honom för att vi lovat varandra, för att vi sagt att vi ska. Jag vill vara med honom just därför. För att jag VILL. Och vad gäller den sexuella biten, så ser jag inga goda skäl för monogami. Vi är alla överens om att man någon gång under en längre monogam relation träffar någon annan som man vill ligga med. Varför då lova varandra att låta bli? Om man vet att båda en dag kommer vilja? För oss, som bor i olika städer, verkar det ännu mer befängt. Vi kan inte träffas, men ska ändå sitta på händerna och vänta. Jag lider inte under några illusioner om att jag är den enda som attraherar honom. Men jag vet att jag är den han helst vill vara med.
Vi måste båda vara nöjda och må bra i vår relation. Kan Knekten inte komma förbi svartsjukan och ångesten, tänker jag inte vara det som orsakar honom smärta. Jag har inga problem att vara trogen. Jag håller mig till överenskommelserna. Just nu vill han att vi fortsätter med dealen som den sett ut. Han vill kunna hantera det som är jobbigt. Det är hans beslut och dörrarna står vidöppna för alternativ. Men det här, att inte vara monogama, att inte ha ett traditionellt förhållande, är det vi båda två vill helst. Nu gäller det bara att få det att fungera riktigt bra.
Händer
Vad hände egentligen?
Jag vet fortfarande inte riktigt. Jag är hemma hos Knekten och lånar hans dator medan han diskar bakom mig. Jag var hemma hos Knekten förra veckan också. Och veckan innan var han hos mig.
Det blir inte så mycket tid över till skrivna tankar. Kanske är det bra. Det blir desto mer tid till talade, delade tankar. Jag hade fel. Eller, kanske inte fel, men jag reagerade inte på vad Knekten faktiskt sade den där gången, senast jag skrev, utan på mina rädslor. De stora, huggtandade monstren under sängen.
Han tänker på mig. Han älskar mig. Han vill vara med mig, utan slut.
Nu är det Hur som är den stora frågan.
Jag vet fortfarande inte riktigt. Jag är hemma hos Knekten och lånar hans dator medan han diskar bakom mig. Jag var hemma hos Knekten förra veckan också. Och veckan innan var han hos mig.
Det blir inte så mycket tid över till skrivna tankar. Kanske är det bra. Det blir desto mer tid till talade, delade tankar. Jag hade fel. Eller, kanske inte fel, men jag reagerade inte på vad Knekten faktiskt sade den där gången, senast jag skrev, utan på mina rädslor. De stora, huggtandade monstren under sängen.
Han tänker på mig. Han älskar mig. Han vill vara med mig, utan slut.
Nu är det Hur som är den stora frågan.
Motion sickness
Lång, ledsen dag. Det har varit grått och tyst i mig och jag har försökt kompensera med volanger, guldsmycken och mascara. Slokande volanger. Matta guldsmycken. Klumpig mascara.
I förrgår var Glasögonmannen här. Det kändes okej, om än lite märkligt. Det var första gången vi båda var nyktra, vi gick och lade oss tidigt och var tystare än vi brukar. Men ändå okej. Dagen efter rotade jag runt efter galna smycken och gammalt glitter till helgens fest, blev inspirerad och uppspelt och skickade iväg några glada rader till Knekten på msn. Han svarade kort och frågade efter en stund vem jag haft här. Svartsjukespel. På telefon var Knekten arg och oresonlig och ville inte alls intellektualisera kring känslor och reaktioner. Till slut blev även jag arg. Som vanligt tog det bättre skruv. Vi pratade tills bådas ilska lagt sig hjälpligt, jag bad honom att ringa när han ville prata nästa gång. Gick runt och var småmuttrig, men lugn. Nu för tiden inträffar svartsjukespelen så sällan, att det inte längre känns som att de hotar relationen.
Imorse vaknade jag för tidigt och kunde som vanligt inte somna om. Jag kände mig urlakad och lite låg. Ringde Knekten för att prata igenom vad som egentligen hänt och hur han tänkte hantera det. Inget dramatiskt egentligen. Bara viktigt att få avklarat. Nu svajar marken under mina fötter medan ännu en bit av mitt liv sakta singlar mot marken, som tysta, kalla snöflingor.
Han klarar inte av dealen. Efter ett och ett halvt års öppen relation, har inget blivit lättare för honom. Han minns inte längre varför vi inte skulle vara monogama och varje gång han tänker på mig undrar han, med en klump i magen, om jag ligger med någon annan.
Varje gång han tänker på mig har han ångest.
Jag känner mig som en idiot.
För en vecka sedan kände jag att det här är mannen jag vill bygga en framtid med. Vår framtid. För en vecka sedan sade jag till Rex att jag och Knekten inte har några egentliga problem och att det är makalöst, fantastiskt. För en vecka sedan sade jag till Knekten att han ibland får mig att känna som om han inte tänker på mig, som om vi bara finns när vi ses, eller pratar. För en vecka sedan var jag så säker på att det inte kunde vara sant, att han naturligtvis tänker på mig mycket, att min plats i hans liv är stor. För en vecka sedan bad jag honom att tänka på hur viktig jag är för honom, egentligen. Vad han vill att vi ska vara, att vi ska bli. För en vecka sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur enorm hans distans till mig är.
Jag har anat. Jag har frågat. Han har nekat. Han har stridit för dealen. Han har högljutt deklarerat att han inte är beredd att bli ihop. Och nu...
Det gungar, det snurrar, det kränger och skälver och jag kunde aldrig, aldrig läsa i bilen utan att kräkas.
I förrgår var Glasögonmannen här. Det kändes okej, om än lite märkligt. Det var första gången vi båda var nyktra, vi gick och lade oss tidigt och var tystare än vi brukar. Men ändå okej. Dagen efter rotade jag runt efter galna smycken och gammalt glitter till helgens fest, blev inspirerad och uppspelt och skickade iväg några glada rader till Knekten på msn. Han svarade kort och frågade efter en stund vem jag haft här. Svartsjukespel. På telefon var Knekten arg och oresonlig och ville inte alls intellektualisera kring känslor och reaktioner. Till slut blev även jag arg. Som vanligt tog det bättre skruv. Vi pratade tills bådas ilska lagt sig hjälpligt, jag bad honom att ringa när han ville prata nästa gång. Gick runt och var småmuttrig, men lugn. Nu för tiden inträffar svartsjukespelen så sällan, att det inte längre känns som att de hotar relationen.
Imorse vaknade jag för tidigt och kunde som vanligt inte somna om. Jag kände mig urlakad och lite låg. Ringde Knekten för att prata igenom vad som egentligen hänt och hur han tänkte hantera det. Inget dramatiskt egentligen. Bara viktigt att få avklarat. Nu svajar marken under mina fötter medan ännu en bit av mitt liv sakta singlar mot marken, som tysta, kalla snöflingor.
Han klarar inte av dealen. Efter ett och ett halvt års öppen relation, har inget blivit lättare för honom. Han minns inte längre varför vi inte skulle vara monogama och varje gång han tänker på mig undrar han, med en klump i magen, om jag ligger med någon annan.
Varje gång han tänker på mig har han ångest.
Jag känner mig som en idiot.
För en vecka sedan kände jag att det här är mannen jag vill bygga en framtid med. Vår framtid. För en vecka sedan sade jag till Rex att jag och Knekten inte har några egentliga problem och att det är makalöst, fantastiskt. För en vecka sedan sade jag till Knekten att han ibland får mig att känna som om han inte tänker på mig, som om vi bara finns när vi ses, eller pratar. För en vecka sedan var jag så säker på att det inte kunde vara sant, att han naturligtvis tänker på mig mycket, att min plats i hans liv är stor. För en vecka sedan bad jag honom att tänka på hur viktig jag är för honom, egentligen. Vad han vill att vi ska vara, att vi ska bli. För en vecka sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur enorm hans distans till mig är.
Jag har anat. Jag har frågat. Han har nekat. Han har stridit för dealen. Han har högljutt deklarerat att han inte är beredd att bli ihop. Och nu...
Det gungar, det snurrar, det kränger och skälver och jag kunde aldrig, aldrig läsa i bilen utan att kräkas.
Känsloflöde tankeström
Skavig och obekväm. Jag är vaken för tidigt efter att ha somnat för sent, som så ofta de här veckorna. Att göra-listan i huvudet är lång och mestadels rolig, inget är särskilt svårt. Men det är svårt ändå. Viktiga papper ska skrivas, måste skrivas, idag, nu, nyss. Försäkringskassan kräver intyg senast imorgon. Posten tar en dag. Och jag skjuter upp lite till.
Knekten skaver. Orden klingar skevt och jag är känslig som vore mina trumhinnor spräckta. Jag och Rex var ute igår, det var simpelt och fnissigt och förvandlades till en slumpartad efterfest. Två snubbar, två snubbor, skämtsam stämning, irriterad stämning när ena snubben dukar under för fylleidiotin. Jag försöker berätta för Knekten. Det var ju roligt. Spontant. Inte som alltid annars. Och det var inget hångel, så det är safe att prata om. Men Knekten blir misstänksam, sotis, jag hör det på hans röst och jag försäkrar att inget finns att oroa sig för. Jag vet att han inte vill vara sotis, jag vet att han tror mig, jag vet att han försöker vara som vanligt och jag hör det också. Men det funkar inte. Den skeva tonen ligger under och vibrerar. Han lyssnar inte på vad jag säger, frågar om tusen gånger, skrattar inte där han borde, är inte glad och rolig som han borde. Jag pratar på, försöker prata på, det ska gå, det ska vara som vanligt. Det är ju bara en historia, vilken historia som helst om något man gjorde, en fest, ett fniss. Min rösts gälla ansträngning är det enda som hörs. Jag tystnar. Han bryter inte in. Han säger att jag ska prata. Jag säger att jag har pratat färdigt. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Jag är sårad och till slut lägger jag på. Vi lägger på som jag aldrig vill göra, med en outtalad smärta någonstans mellan bådas mellangärden. Och nu kan jag inte skriva mina viktiga papper, göra mina viktiga göranden.
Knekten var här för en vecka sedan, på genomresa, bara lite drygt ett dygn. När vi skulle somna första natten låg vi ansikte mot ansikte, jag strök över hans kind, pussade mjukt på hans varma läppar, och medan jag tittade på de stora kattögonens långa, ljusa fransar hittade jag en ny känsla. Den låg bara där, i fullkomlig visshet. Jag vill bygga en framtid med den här mannen. Inte med någon annan. Inte bara själv. Inte en vanlig framtid, med bröllop, barn, och hus. Men en framtid, med honom. Jag vill hitta ett sätt, ett liv, som passar mig, en konstruktion som fungerar, med honom. Kanske kommer den se ut precis som nu, kanske förändrar vi ingenting alls, men jag vill planera, fundera och bygga, med honom. Han är den. Den som jag vill bygga med.
Det svindlar.
Och ja, jag är fortfarande samma realist jag alltid varit. Jag vet att jag kan känna helt annorlunda om ett halvår, om sju år, om en månad. Och nä, jag tror fortfarande inte på den magiska kärleken. Han är inte Den Rätte, Den Ende, Själsfränden. Han är något mycket viktigare och större än så. Han är en person som jag tycker om hel och hållen, han är en person som låter mig finnas med allt jag är, han är en person som ger kärlek, tar emot kärlek, där det alltid finns plats för diskussionen, konstruerandet, dekonstruerandet. Han är en person jag litar på, som jag kan övervinna mig själv med och som strävar att övervinna sina egna förväntningar. Jag är förbannat stolt över det vi byggt hittills. Jag har inga lögner inbäddade i murbruket. Och jag tror på att han inte heller har det. Jag är förbannat stolt, och jag litar på, tror på, att vi kan fortsätta bygga stort, vackert, solitt. Jag vill göra det.
En stor del av byggandet grundas i att inte hålla tillbaka, undanhålla, undvika. Så jag sade det till honom. Jag har hittat en ny känsla. Jag vill ha en framtid med dig. Hittills har vi bara varit ett nu, ett långt utdraget nu. Det har varit bra, fantastiskt, viktigt. Det har gett oss frihet, handlingsutrymme, möjlighet att konstruera annorlunda. Det har hindrat oss från att ta varandra för givet. Men nu vill jag något annat. Jag vill tänka långt, och jag vill veta att du tänker långt också. Du är den jag vill konstruera något eget, något som fungerar med. Och jag vill veta om jag är den som du vill det med, eller om jag är en av dem man passerar igenom, på väg någon annanstans.
Knekten blev orolig, pratade om att han inte ville flytta ihop, inte ville bli ihop, att det skulle förstöra oss. Jag försökte förklara att det inte är det jag vill heller, inte är det jag menar. Att min förändring, mitt nya, är i känslan, i längtan, inte i det praktiska. Att jag vill börja tro på att vi kommer finnas kvar. Att jag vill bli trygg i oss. Att det inte är rättvist att bara de som följer mallen får vara trygga. Att man måste kunna hitta ett eget sätt, och att jag vill leta efter det med honom. Tillsammans. Inte bara själv. Jag vill inte ha löften om evig kärlek, jag vill ha önskan om den. Jag vill ha det egentliga innehållet. Inte de tomma orden. Jag vet att saker förändras och att man inte kan veta. Det förändrar inte att man kan vilja. Jag vill ha viljan om en framtid i vårt nu.
Jag vet inte om han förstår. Jag vet inte om någon annan än jag förstår. Han ville ge svar, eftersom han trodde att det var vad jag sökte. Jag bad honom att tänka. Att ge svar när de fanns. Än har vi inte pratat om det. Jag vet inte om han tänker, eller om han lagt det åt sidan. Jag vet inte om han hittat svar. Jag vet inte om vi är kvar i samma berättelse. Och mina trumhinnor är spruckna, min hud avnött, mina ögon utan ögonlock. Allt skaver.
Jag är livrädd för att inte vara den för honom.
Knekten skaver. Orden klingar skevt och jag är känslig som vore mina trumhinnor spräckta. Jag och Rex var ute igår, det var simpelt och fnissigt och förvandlades till en slumpartad efterfest. Två snubbar, två snubbor, skämtsam stämning, irriterad stämning när ena snubben dukar under för fylleidiotin. Jag försöker berätta för Knekten. Det var ju roligt. Spontant. Inte som alltid annars. Och det var inget hångel, så det är safe att prata om. Men Knekten blir misstänksam, sotis, jag hör det på hans röst och jag försäkrar att inget finns att oroa sig för. Jag vet att han inte vill vara sotis, jag vet att han tror mig, jag vet att han försöker vara som vanligt och jag hör det också. Men det funkar inte. Den skeva tonen ligger under och vibrerar. Han lyssnar inte på vad jag säger, frågar om tusen gånger, skrattar inte där han borde, är inte glad och rolig som han borde. Jag pratar på, försöker prata på, det ska gå, det ska vara som vanligt. Det är ju bara en historia, vilken historia som helst om något man gjorde, en fest, ett fniss. Min rösts gälla ansträngning är det enda som hörs. Jag tystnar. Han bryter inte in. Han säger att jag ska prata. Jag säger att jag har pratat färdigt. Han förstår inte, eller vill inte förstå. Jag är sårad och till slut lägger jag på. Vi lägger på som jag aldrig vill göra, med en outtalad smärta någonstans mellan bådas mellangärden. Och nu kan jag inte skriva mina viktiga papper, göra mina viktiga göranden.
Knekten var här för en vecka sedan, på genomresa, bara lite drygt ett dygn. När vi skulle somna första natten låg vi ansikte mot ansikte, jag strök över hans kind, pussade mjukt på hans varma läppar, och medan jag tittade på de stora kattögonens långa, ljusa fransar hittade jag en ny känsla. Den låg bara där, i fullkomlig visshet. Jag vill bygga en framtid med den här mannen. Inte med någon annan. Inte bara själv. Inte en vanlig framtid, med bröllop, barn, och hus. Men en framtid, med honom. Jag vill hitta ett sätt, ett liv, som passar mig, en konstruktion som fungerar, med honom. Kanske kommer den se ut precis som nu, kanske förändrar vi ingenting alls, men jag vill planera, fundera och bygga, med honom. Han är den. Den som jag vill bygga med.
Det svindlar.
Och ja, jag är fortfarande samma realist jag alltid varit. Jag vet att jag kan känna helt annorlunda om ett halvår, om sju år, om en månad. Och nä, jag tror fortfarande inte på den magiska kärleken. Han är inte Den Rätte, Den Ende, Själsfränden. Han är något mycket viktigare och större än så. Han är en person som jag tycker om hel och hållen, han är en person som låter mig finnas med allt jag är, han är en person som ger kärlek, tar emot kärlek, där det alltid finns plats för diskussionen, konstruerandet, dekonstruerandet. Han är en person jag litar på, som jag kan övervinna mig själv med och som strävar att övervinna sina egna förväntningar. Jag är förbannat stolt över det vi byggt hittills. Jag har inga lögner inbäddade i murbruket. Och jag tror på att han inte heller har det. Jag är förbannat stolt, och jag litar på, tror på, att vi kan fortsätta bygga stort, vackert, solitt. Jag vill göra det.
En stor del av byggandet grundas i att inte hålla tillbaka, undanhålla, undvika. Så jag sade det till honom. Jag har hittat en ny känsla. Jag vill ha en framtid med dig. Hittills har vi bara varit ett nu, ett långt utdraget nu. Det har varit bra, fantastiskt, viktigt. Det har gett oss frihet, handlingsutrymme, möjlighet att konstruera annorlunda. Det har hindrat oss från att ta varandra för givet. Men nu vill jag något annat. Jag vill tänka långt, och jag vill veta att du tänker långt också. Du är den jag vill konstruera något eget, något som fungerar med. Och jag vill veta om jag är den som du vill det med, eller om jag är en av dem man passerar igenom, på väg någon annanstans.
Knekten blev orolig, pratade om att han inte ville flytta ihop, inte ville bli ihop, att det skulle förstöra oss. Jag försökte förklara att det inte är det jag vill heller, inte är det jag menar. Att min förändring, mitt nya, är i känslan, i längtan, inte i det praktiska. Att jag vill börja tro på att vi kommer finnas kvar. Att jag vill bli trygg i oss. Att det inte är rättvist att bara de som följer mallen får vara trygga. Att man måste kunna hitta ett eget sätt, och att jag vill leta efter det med honom. Tillsammans. Inte bara själv. Jag vill inte ha löften om evig kärlek, jag vill ha önskan om den. Jag vill ha det egentliga innehållet. Inte de tomma orden. Jag vet att saker förändras och att man inte kan veta. Det förändrar inte att man kan vilja. Jag vill ha viljan om en framtid i vårt nu.
Jag vet inte om han förstår. Jag vet inte om någon annan än jag förstår. Han ville ge svar, eftersom han trodde att det var vad jag sökte. Jag bad honom att tänka. Att ge svar när de fanns. Än har vi inte pratat om det. Jag vet inte om han tänker, eller om han lagt det åt sidan. Jag vet inte om han hittat svar. Jag vet inte om vi är kvar i samma berättelse. Och mina trumhinnor är spruckna, min hud avnött, mina ögon utan ögonlock. Allt skaver.
Jag är livrädd för att inte vara den för honom.
Ryggsäck
Ryggsäck. Bekräftelsemonster. Hänger mentalt fast vid Knekten som en otymplig liten påse av ömhetstörst. Varför? Jag har uppriktigt ingen aning. Kanske är det det där svarta hålet, kanske är Portalen till Otrygghetsdimensionen nu vidöppen och påverkar jordens gravitation på tidigare okända sätt.
Igår trodde jag att Knekten hånglade, förmodligen med Spöket. Han har sagt att pirret för henne gått över och de senaste gångerna han träffat henne har det känts lugnt. Lite mindre lugnt än med andra hångel, men alltid lugnt. Nu... Jag har tittat efter honom på msn hela dagen, och gjorde det samma långt in på natten igår. Till slut ringde jag. Och frågade. Han hade varit på föräldramiddag och sedan jobbat. Inget hångel.
Varför gör det mig så nöjd att höra? Varför har jag varit orolig? Jag, som aldrig blir svartsjuk och tycker att berättelserna om ragg på dansgolv är spännande. Som engagerar mig i misslyckade hemplock och blir frigörelsebitter på Snålfittorna som tror att de ska vara Fina Flickor som inte har sex på första daten. Helt plötsligt sitter jag som ett monogamiknytt och darrar på underläppen vid tanken på ett hångel hemma hos Knekten, som inte involverar mig. Märkligt.
Det kanske helt enkelt är ett hopkok av småskäl. Med storskäl som huvudrätt.
Jag har inga direkta projekt just nu.
Fittan är i vilket fall som helst tillfälligt ur funktion.
Knekten får, i vanlig ordning, mycket mer hugg än jag och jag börjar känna mig lite gammal på raggbanan.
Män är läskiga.
Sex med Knekten får allt annat att blekna och skämmas.
Jag är pank och därmed inte ute.
Och till slut, jag vill bara rulla ihop mig till en beundrad, avgudad och åtrådd liten boll i Knektens famn. Jag vill bara vara tryggtryggtrygg, jag vill att kärlek ska vara tydlig och när är den tydligare än när den talas högt och vidrör mjukt?
Jag känner att jag tigger och jag hatar det. Jag hatar att det är så mycket lättare att tigga ömhetsbetygelser från någon man ligger med, än från en vän. På något sätt tigger jag det härifrån också. På sistone är jag här stup i kvarten, tittar på statistiken och hoppas på nya kommentarer.
Denna bekräftelsetörst. Man skulle kunna tro att jag vandrade genom öknen på jakt efter oasen som kommer rädda mitt liv. Så är det ju inte. Jag vet ju att jag är älskad.
Eller?
Igår trodde jag att Knekten hånglade, förmodligen med Spöket. Han har sagt att pirret för henne gått över och de senaste gångerna han träffat henne har det känts lugnt. Lite mindre lugnt än med andra hångel, men alltid lugnt. Nu... Jag har tittat efter honom på msn hela dagen, och gjorde det samma långt in på natten igår. Till slut ringde jag. Och frågade. Han hade varit på föräldramiddag och sedan jobbat. Inget hångel.
Varför gör det mig så nöjd att höra? Varför har jag varit orolig? Jag, som aldrig blir svartsjuk och tycker att berättelserna om ragg på dansgolv är spännande. Som engagerar mig i misslyckade hemplock och blir frigörelsebitter på Snålfittorna som tror att de ska vara Fina Flickor som inte har sex på första daten. Helt plötsligt sitter jag som ett monogamiknytt och darrar på underläppen vid tanken på ett hångel hemma hos Knekten, som inte involverar mig. Märkligt.
Det kanske helt enkelt är ett hopkok av småskäl. Med storskäl som huvudrätt.
Jag har inga direkta projekt just nu.
Fittan är i vilket fall som helst tillfälligt ur funktion.
Knekten får, i vanlig ordning, mycket mer hugg än jag och jag börjar känna mig lite gammal på raggbanan.
Män är läskiga.
Sex med Knekten får allt annat att blekna och skämmas.
Jag är pank och därmed inte ute.
Och till slut, jag vill bara rulla ihop mig till en beundrad, avgudad och åtrådd liten boll i Knektens famn. Jag vill bara vara tryggtryggtrygg, jag vill att kärlek ska vara tydlig och när är den tydligare än när den talas högt och vidrör mjukt?
Jag känner att jag tigger och jag hatar det. Jag hatar att det är så mycket lättare att tigga ömhetsbetygelser från någon man ligger med, än från en vän. På något sätt tigger jag det härifrån också. På sistone är jag här stup i kvarten, tittar på statistiken och hoppas på nya kommentarer.
Denna bekräftelsetörst. Man skulle kunna tro att jag vandrade genom öknen på jakt efter oasen som kommer rädda mitt liv. Så är det ju inte. Jag vet ju att jag är älskad.
Eller?
Oredigerat
Jag har inte försvunnit. Bloggen är inte nedlagd. Det skulle krävas mycket för att jag skulle gräva igen mitt hemlighetshål, gropen som jag viskar mina sanningar ner i. Jag har varit på semester igen, min alldeles speciella semester som jag åker på varje år.
Jag har väldigt få traditioner, men just den här semestern är en sådan. Jag önskar att jag kunde berätta mer för er men min frihet att tala om svåra saker är viktigare. Jag behöver hålla på detaljerna. Bra var det, mycket sprit blev det, knullade utomhus bland folk gjorde jag. Jag var också passionerat kär, soltorkade bredvid vänner och okända efter sköna nakenbad, vaknade leende omfamnandes Knekten och njöt storartat av vackra människor i en omgivning som får mig att dra djupt efter andan. Det var en väldigt, väldigt bra semester.
Jag har, som ni redan förstått, spenderat tid med Knekten igen. Det finns saker jag inte berättat om. Jag tror att det är viktiga saker.
För några veckor sedan hade jag kalas med arbetskompisar. Det blev en hejdlöst rolig kväll som inleddes med en huvudrätt av sallad och en efterrätt av Men Tanten, få se på lökarna nu då. Hur skulle något kunna gå fel efter en sådan förfrågan? När jag rumlade hem vid tre-snåret denna vardagsnatt ringde jag Knekten. Jag fnissade, bubblade och struntade för en gångs skull i både curfew och sömndruckenheten i hans röst. Jag ville så gärna ha honom nära, dela skrattet. Han fnissade åt mina historier nästan lika mycket som han fnissade åt mig. Det var ett fint prat. Någonstans blev det viktigare. Vi trevade lite kring ämnen som jag duckat tidigare, inget dramatiskt. Så var det plötsligt bara där. Hålet framför mina fötter. Stort, svart, bottenlöst. Jag föll och han lyssnade. Jag grät på ett sätt jag knappt mindes att jag kunde.
Jag snörvlade om rädsla, tappade andan inför ensamhet, snyftade hjälplöst över att förtjäna. Hålet var djupt, djupt. Gråten, skräcken ville aldrig ta slut. Till slut kunde jag bara säga Jag är förtvivlad. Alla andra ord tog slut, räckte inte till, blev bara platta bokstäver.
Jag märker, när jag sitter här och skriver, att jag går i vida cirklar kring området där jag misstänker att hålet kan finnas. Jag har bara inte ord till det här. Jag har känsla. Det är inte något som händer mig.
I hela mitt liv har jag varit tvungen att använda orden för att förstå. Mina ord har varit mina redskap, skalpeller, mikroskop, röntgenkameror. Såväl jag själv som andra, skeenden både inom och utom har gjorts tydliga, lyfts fram av mina ord. Med orden har jag byggt vägar och broar, jag har närmat mig och fjärmat mig. Jag är väldigt bra på att förstå. När livet gör ont, när världen är skitstor, taggig och kall och jag bara liten, då har jag varit tvungen att försöka förstå, för att kunna hantera. Jag vågar nog säga att jag inte hade klarat mig så bra som jag gjort, om min språkliga förmåga varit mindre.
Och det är här det blir svårt. Jag börjar ana att jag inte klarat mig riktigt så bra som jag ibland fått även mig själv att tro. Jag börjar skönja saker som orden inte hittat.
Fan.
Jag är en djävla överlevare! Jag har ingen far, en mor som aldrig velat vara min mor, en styvfar som använt mig som utlopp för sina frustrationer. Jag har spöken och demoner på alla flanker, men jag har fan lyckats slå ihjäl dem allihop. Alla mina skitiga förutsättningar har jag övervunnit. Jag står här idag, vuxen, fri från beroenden, ekonomiskt självständig, med en fantastisk lägenhet och en prestigefylld utbildning. Jag är lugn, trygg, gillar mig själv, har gott om vänner och ett bra intellekt. Jag GILLAR mitt liv. Det har gått BRA för mig. Och så hittar jag ett djävla avgrundshål, som jag inte ens kan prata, eller för den delen skriva om.
Jag är tydligen livrädd.
Rädd på ett sätt... som får mig att gråta när jag försöker beskriva det.
Jag är livrädd för att behöva, livrädd för att vilja ha, livrädd för att inte förtjäna kärlek, livrädd för att säga högt att jag vill bli älskad, livrädd
bara livrädd
Jag kan inte förklara hur jag är övertygad om att jag inte får vilja ha kärlek. Hur jag kan vara så säker på att jag inte kan älskas om jag säger att jag vill ha något. Hur jag kan veta, så djupt, att jag i slutänden kommer vara själv.
Att allting tar slut. Och att det är fel av mig att vilja något annat.
Jag har väldigt få traditioner, men just den här semestern är en sådan. Jag önskar att jag kunde berätta mer för er men min frihet att tala om svåra saker är viktigare. Jag behöver hålla på detaljerna. Bra var det, mycket sprit blev det, knullade utomhus bland folk gjorde jag. Jag var också passionerat kär, soltorkade bredvid vänner och okända efter sköna nakenbad, vaknade leende omfamnandes Knekten och njöt storartat av vackra människor i en omgivning som får mig att dra djupt efter andan. Det var en väldigt, väldigt bra semester.
Jag har, som ni redan förstått, spenderat tid med Knekten igen. Det finns saker jag inte berättat om. Jag tror att det är viktiga saker.
För några veckor sedan hade jag kalas med arbetskompisar. Det blev en hejdlöst rolig kväll som inleddes med en huvudrätt av sallad och en efterrätt av Men Tanten, få se på lökarna nu då. Hur skulle något kunna gå fel efter en sådan förfrågan? När jag rumlade hem vid tre-snåret denna vardagsnatt ringde jag Knekten. Jag fnissade, bubblade och struntade för en gångs skull i både curfew och sömndruckenheten i hans röst. Jag ville så gärna ha honom nära, dela skrattet. Han fnissade åt mina historier nästan lika mycket som han fnissade åt mig. Det var ett fint prat. Någonstans blev det viktigare. Vi trevade lite kring ämnen som jag duckat tidigare, inget dramatiskt. Så var det plötsligt bara där. Hålet framför mina fötter. Stort, svart, bottenlöst. Jag föll och han lyssnade. Jag grät på ett sätt jag knappt mindes att jag kunde.
Jag snörvlade om rädsla, tappade andan inför ensamhet, snyftade hjälplöst över att förtjäna. Hålet var djupt, djupt. Gråten, skräcken ville aldrig ta slut. Till slut kunde jag bara säga Jag är förtvivlad. Alla andra ord tog slut, räckte inte till, blev bara platta bokstäver.
Jag märker, när jag sitter här och skriver, att jag går i vida cirklar kring området där jag misstänker att hålet kan finnas. Jag har bara inte ord till det här. Jag har känsla. Det är inte något som händer mig.
I hela mitt liv har jag varit tvungen att använda orden för att förstå. Mina ord har varit mina redskap, skalpeller, mikroskop, röntgenkameror. Såväl jag själv som andra, skeenden både inom och utom har gjorts tydliga, lyfts fram av mina ord. Med orden har jag byggt vägar och broar, jag har närmat mig och fjärmat mig. Jag är väldigt bra på att förstå. När livet gör ont, när världen är skitstor, taggig och kall och jag bara liten, då har jag varit tvungen att försöka förstå, för att kunna hantera. Jag vågar nog säga att jag inte hade klarat mig så bra som jag gjort, om min språkliga förmåga varit mindre.
Och det är här det blir svårt. Jag börjar ana att jag inte klarat mig riktigt så bra som jag ibland fått även mig själv att tro. Jag börjar skönja saker som orden inte hittat.
Fan.
Jag är en djävla överlevare! Jag har ingen far, en mor som aldrig velat vara min mor, en styvfar som använt mig som utlopp för sina frustrationer. Jag har spöken och demoner på alla flanker, men jag har fan lyckats slå ihjäl dem allihop. Alla mina skitiga förutsättningar har jag övervunnit. Jag står här idag, vuxen, fri från beroenden, ekonomiskt självständig, med en fantastisk lägenhet och en prestigefylld utbildning. Jag är lugn, trygg, gillar mig själv, har gott om vänner och ett bra intellekt. Jag GILLAR mitt liv. Det har gått BRA för mig. Och så hittar jag ett djävla avgrundshål, som jag inte ens kan prata, eller för den delen skriva om.
Jag är tydligen livrädd.
Rädd på ett sätt... som får mig att gråta när jag försöker beskriva det.
Jag är livrädd för att behöva, livrädd för att vilja ha, livrädd för att inte förtjäna kärlek, livrädd för att säga högt att jag vill bli älskad, livrädd
bara livrädd
Jag kan inte förklara hur jag är övertygad om att jag inte får vilja ha kärlek. Hur jag kan vara så säker på att jag inte kan älskas om jag säger att jag vill ha något. Hur jag kan veta, så djupt, att jag i slutänden kommer vara själv.
Att allting tar slut. Och att det är fel av mig att vilja något annat.
Spöket
Dagen innan jag och Knekten skulle åka på Charter kom han hit. Vi hånglades på tågstationen, utförde förargelseväckande beteende på lokaltrafiken, klädde av varandra nakna innan resväskan slutat gunga på hallgolvet. Inget nytt. Efter sjungande, rungande kättjeyl låg vi och kelade, pratade. Jag kände ett skav. Jag pratade om skavet. Det skavde lite mer.
För någon månad sedan var Knekten på Sydligare Breddgrader. Jag satt på brittpub med min kära Frk. Blick och inmundigade ale och visdomar. Ikväll kan jag inte minnas vad hon sade som landade så ömt, men jag vet att vi pratade om ensamhet, rädsla, längtan och trygghet. Jag vet att vi pratade om mammor, om föräldralöshet. Jag vet att Knekten fanns med bland meningarna. Jag gick på toa och ringde Sydligare Breddgrader. När Knekten svarade darrade jag ur mig längtan och rädsla. En önskan om att ta bort all distans och försiktighet. Mellan mina tårar svarade han med kärlek, allt kändes varmt och jag återvände till Frk. Blick med bröstet fyllt av sol.
Efter någon vecka kom han hem, vi hade båda mycket att göra och ansträngde oss för att följa vår nya curfew. Ingen kontakt mellan 21.00 och 13.00. Det är det senaste i Projekt Hantera Svartsjuka. Funkar helt okej, men resulterar ibland i att vi inte hinner höras av på ett tag. Så blev det nu. Helt förklarligt, alltså. Ändå...
Mitt skav var svårt att få tag på. Jag kände mig lite undvikt, han kändes lite långt bort, jag funderade kring mina eventuella pirr för eventuella andra (Ha tålamod, det kommer. Förf. anm.). När jag försökte hitta källan till skavet såg det ut som att det kanske hade med det där samtalet till Sydligare Breddgrader att göra. Som att han tyckte att det blivit lite mycket, lite stort. Så jag frågade, i sängen, efter ylandet. Han funderade en stund och svarade att det nog kunde vara så. Vi pratade om det. Så fick jag ett infall. Jag bad honom vara ärlig. Finns det någon annan som gör dig pirrig?
Ja.
Svindel. Och svindeln vill inte släppa.
Jag vet vem hon är. Jag råkade bläddra fram en bild på henne, på hans mobil. Hon är fin. Alternativ, ren, fin. Hon ser ut som En Riktig Tjej. Och jag har svindel. Jag vet att de ses då och då, och jag vet att de nyligen spenderade en hel kväll ute, med varandra och varandras vänner. Hon gör honom pirrig, och i mitt huvud är hon En Riktig Tjej. En tjej som vill vara ihop. En tjej som inte håller på och krånglar med relationsanarki och kärlekskritik, en tjej som bara vill vara med honom när hon är kär, en tjej som blir svartsjuk på ett sätt som får honom att känna sig viktig. En tjej som är alternativ på ett sätt som andra är alternativa, som andra förstår, en tjej som rakar sig och som sminkar sig lagom mycket varje morgon, en tjej som gärna vill ha barn någon gång, en tjej som inte blir arg på hans kompisar när de pratar om tjejerna de dragit över. En tjej som tycker att det är mysigt att bo ihop, en tjej som inte blir enstörig efter att ha umgåtts intensivt i en vecka, en tjej som inte får ångest av att bli inbjuden till föräldrarnas sommarställe på midsommar, en tjej som gillar parmiddagar. En tjej som är lagom mycket vänster och lagom mycket feminist, en tjej som inte skriker sig hes framför barnklädesaffärernas rosa och blå skyltfönster. En tjej med trygg uppväxt och bra relationer till sina föräldrar. En tjej med intressanta, men inte otäcka och inte för många, historier om smärtor och förluster. En Riktig Tjej. The marrying kind, antar jag. Den sorten jag aldrig kommer vara och är livrädd att bli utbytt mot.
Jag är så rädd att han ska titta på mig en dag och tänka: Det har varit spännande. Det har varit passionerat och sexigt, det blir ett fint minne när jag sitter i bostadsrätten med barnen. Det var verkligen ett bra sätt att spendera de vilda åren. Men hon är ingen man åldras med.
Jag är ingen man åldras med, inte så. Jag håller inte fast, tryggar inte med krav, fattar inte de svåra besluten åt någon. Jag kan inte skoja avslappnat med föräldrarna, för jag vet inte hur man pratar med vuxna. De saker jag skämtar om är inte för föräldrars öron. Jag kan inte le överseende när kompisarna flatgarvar åt brudskrönorna. Jag blir för arg, för hetsig, för högljudt uppläxande. Polarna slappnar inte av när jag är med, jag blir aldrig klädsamt osynlig. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte dela bostadslån med någon. Jag vet att pappor inte stannar kvar, de är alltid först och främst män. Jag vill inte bli först och främst mamma. Jag vill aldrig vara monogam, aldrig kalla mig flickvän. Jag tycker om att vara min egen, fatta beslut för att jag vill, ha sex med män som tar skönt i mig för att jag kan, för att det känns bra. Jag hatar parmiddagar, jag blir inte svartsjuk, jag är för morgontrött för att måla mitt ansikte vänligare mot andras ögon. Jag hatar rosa flickkläder, de får mig att hota om hemgjorda bomber. Jag måste vara själv, i mitt eget huvud, ofta. Tankarna är för många för att jag ska kunna lyssna på andras för länge.
Han säger att han älskar att jag är sådan. Kanske tror jag honom. Jag önskar att jag kunde tro på det ickenormativa. Att någon kan stå emot trycket. Jag önskar att jag inte visste att allt bara är tillfälligt.
För någon månad sedan var Knekten på Sydligare Breddgrader. Jag satt på brittpub med min kära Frk. Blick och inmundigade ale och visdomar. Ikväll kan jag inte minnas vad hon sade som landade så ömt, men jag vet att vi pratade om ensamhet, rädsla, längtan och trygghet. Jag vet att vi pratade om mammor, om föräldralöshet. Jag vet att Knekten fanns med bland meningarna. Jag gick på toa och ringde Sydligare Breddgrader. När Knekten svarade darrade jag ur mig längtan och rädsla. En önskan om att ta bort all distans och försiktighet. Mellan mina tårar svarade han med kärlek, allt kändes varmt och jag återvände till Frk. Blick med bröstet fyllt av sol.
Efter någon vecka kom han hem, vi hade båda mycket att göra och ansträngde oss för att följa vår nya curfew. Ingen kontakt mellan 21.00 och 13.00. Det är det senaste i Projekt Hantera Svartsjuka. Funkar helt okej, men resulterar ibland i att vi inte hinner höras av på ett tag. Så blev det nu. Helt förklarligt, alltså. Ändå...
Mitt skav var svårt att få tag på. Jag kände mig lite undvikt, han kändes lite långt bort, jag funderade kring mina eventuella pirr för eventuella andra (Ha tålamod, det kommer. Förf. anm.). När jag försökte hitta källan till skavet såg det ut som att det kanske hade med det där samtalet till Sydligare Breddgrader att göra. Som att han tyckte att det blivit lite mycket, lite stort. Så jag frågade, i sängen, efter ylandet. Han funderade en stund och svarade att det nog kunde vara så. Vi pratade om det. Så fick jag ett infall. Jag bad honom vara ärlig. Finns det någon annan som gör dig pirrig?
Ja.
Svindel. Och svindeln vill inte släppa.
Jag vet vem hon är. Jag råkade bläddra fram en bild på henne, på hans mobil. Hon är fin. Alternativ, ren, fin. Hon ser ut som En Riktig Tjej. Och jag har svindel. Jag vet att de ses då och då, och jag vet att de nyligen spenderade en hel kväll ute, med varandra och varandras vänner. Hon gör honom pirrig, och i mitt huvud är hon En Riktig Tjej. En tjej som vill vara ihop. En tjej som inte håller på och krånglar med relationsanarki och kärlekskritik, en tjej som bara vill vara med honom när hon är kär, en tjej som blir svartsjuk på ett sätt som får honom att känna sig viktig. En tjej som är alternativ på ett sätt som andra är alternativa, som andra förstår, en tjej som rakar sig och som sminkar sig lagom mycket varje morgon, en tjej som gärna vill ha barn någon gång, en tjej som inte blir arg på hans kompisar när de pratar om tjejerna de dragit över. En tjej som tycker att det är mysigt att bo ihop, en tjej som inte blir enstörig efter att ha umgåtts intensivt i en vecka, en tjej som inte får ångest av att bli inbjuden till föräldrarnas sommarställe på midsommar, en tjej som gillar parmiddagar. En tjej som är lagom mycket vänster och lagom mycket feminist, en tjej som inte skriker sig hes framför barnklädesaffärernas rosa och blå skyltfönster. En tjej med trygg uppväxt och bra relationer till sina föräldrar. En tjej med intressanta, men inte otäcka och inte för många, historier om smärtor och förluster. En Riktig Tjej. The marrying kind, antar jag. Den sorten jag aldrig kommer vara och är livrädd att bli utbytt mot.
Jag är så rädd att han ska titta på mig en dag och tänka: Det har varit spännande. Det har varit passionerat och sexigt, det blir ett fint minne när jag sitter i bostadsrätten med barnen. Det var verkligen ett bra sätt att spendera de vilda åren. Men hon är ingen man åldras med.
Jag är ingen man åldras med, inte så. Jag håller inte fast, tryggar inte med krav, fattar inte de svåra besluten åt någon. Jag kan inte skoja avslappnat med föräldrarna, för jag vet inte hur man pratar med vuxna. De saker jag skämtar om är inte för föräldrars öron. Jag kan inte le överseende när kompisarna flatgarvar åt brudskrönorna. Jag blir för arg, för hetsig, för högljudt uppläxande. Polarna slappnar inte av när jag är med, jag blir aldrig klädsamt osynlig. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte dela bostadslån med någon. Jag vet att pappor inte stannar kvar, de är alltid först och främst män. Jag vill inte bli först och främst mamma. Jag vill aldrig vara monogam, aldrig kalla mig flickvän. Jag tycker om att vara min egen, fatta beslut för att jag vill, ha sex med män som tar skönt i mig för att jag kan, för att det känns bra. Jag hatar parmiddagar, jag blir inte svartsjuk, jag är för morgontrött för att måla mitt ansikte vänligare mot andras ögon. Jag hatar rosa flickkläder, de får mig att hota om hemgjorda bomber. Jag måste vara själv, i mitt eget huvud, ofta. Tankarna är för många för att jag ska kunna lyssna på andras för länge.
Han säger att han älskar att jag är sådan. Kanske tror jag honom. Jag önskar att jag kunde tro på det ickenormativa. Att någon kan stå emot trycket. Jag önskar att jag inte visste att allt bara är tillfälligt.
Charter
ÄNTLIGEN.
Hemma. Själv. Vid datorn. Omständigheter som inte klaffat med varandra på veckor och därmed förorsakat ett ovälkommet långt uppehåll. Sorry kompisar. Hoppas ni orkat hänga kvar.
Det var faktiskt så att jag skrev en uppföljare på det förra inlägget. Det var till och med så att jag skrev uppföljaren i tre etapper. Sedan var det så att blogg.se inte har världens bästa back up och att jag glömde klicka Spara som utkast, alternativt Ctrl + A, Ctrl + C, vilket resulterade i att det långa, djupsinniga slutet försvann. Då blev jag så arg att jag sket i hela kalaset och drog på Charter.
Jaa, vet ni, det är SANT! Jag har varit på min allra första solsemester och jag åkte med Knekten. Det var parigt, soligt, dammigt och alldeles strålande. Knekten är hittills min bästa chartnerpartner. Vi hade pensionärsmässig dygnsrytm, gick upp till den trista hotellfrukosten och somnade värmeutmattade strax innan midnatt, varje dag. En enda partyfylla hann vi med, men den var fin. Det bör i sammanhanget tilläggas att vi punkterade panschis-imagen något med ylande orgasmer genom öppen balkongdörr, ett par-tre gånger dagligen. A woman's gotta get what a woman's gotta get. Att hjälpa varandra med ACO Barn solskyddsfaktor 25 är överraskande uppeggande.
Förutom gulligullandet, knulliknullandet och det uppenbara pariparandet, så är Knekten och jag sällsynt lyckade chartnerpartners på alla möjliga sätt. Vi älskar att jäsa på beachen med näsan djupt i en bok. Vi spanar på lökar och rumpor och gillar stolta tjockisar. Vi är solrädda blekfisar och vill in under parasoll efter en knapp timme. Vi dricker mer än gärna fyra öl till lunch. Vi provar en ny billig sylta till varje måltid. Jag äter sällan mer än en halv portion, han äter alltid en och en halv portion. Vi sticker iväg från TristaTurista-området och utforskar småhålor med buss. Vi tycker att bästa utflykten är den med en tjock byracka, en Sverigeälskande skulpturmålare i ett garage, spinkiga, skitiga katter överallt, världens minsta smutspub, gubbar utan tänder och krigshistorier. Vi hoppar hoppsasteg tillbaka till hotellet efter en skumpig busstur med öppen dörr. Vi går till farbrorn på trånga frukoststället igen och igen, för att han alltid säger ålraaajt? och gör alla smörgåsarna och de sladdriga pommes fritesen helt själv. När den ena knölar ihop sin solhatt till en boll, eller visar tänderna mot förbipasserande, föreslår den andra ett stillsamt Äta? Vi sjunger samma töntiga ramsa tills vi trillar ihop i fnisshög på hotellsängen. Vi blir kompisar med suraste nattportieren och får honom att sjunga operett om att inte ta upp fyllematen till rummet. När jag får ont bär Knekten alla tusen väskor och agerar krycka och låter mig gå tillbaka till hotellet så långsamt, långsamt jag bara vill. När jag druckit en blå drink i starka solen och springer naken på takterassen håller Knekten med om att det är en jättebra idé att fota min tatuerade rumpa eller mina bröst tryckta mot glasdörren och att de brittiska tanternas solstolar säkert är utom synhåll.
Det var fnissigt, skönt, bra. Så när som på spöket.
Hemma. Själv. Vid datorn. Omständigheter som inte klaffat med varandra på veckor och därmed förorsakat ett ovälkommet långt uppehåll. Sorry kompisar. Hoppas ni orkat hänga kvar.
Det var faktiskt så att jag skrev en uppföljare på det förra inlägget. Det var till och med så att jag skrev uppföljaren i tre etapper. Sedan var det så att blogg.se inte har världens bästa back up och att jag glömde klicka Spara som utkast, alternativt Ctrl + A, Ctrl + C, vilket resulterade i att det långa, djupsinniga slutet försvann. Då blev jag så arg att jag sket i hela kalaset och drog på Charter.
Jaa, vet ni, det är SANT! Jag har varit på min allra första solsemester och jag åkte med Knekten. Det var parigt, soligt, dammigt och alldeles strålande. Knekten är hittills min bästa chartnerpartner. Vi hade pensionärsmässig dygnsrytm, gick upp till den trista hotellfrukosten och somnade värmeutmattade strax innan midnatt, varje dag. En enda partyfylla hann vi med, men den var fin. Det bör i sammanhanget tilläggas att vi punkterade panschis-imagen något med ylande orgasmer genom öppen balkongdörr, ett par-tre gånger dagligen. A woman's gotta get what a woman's gotta get. Att hjälpa varandra med ACO Barn solskyddsfaktor 25 är överraskande uppeggande.
Förutom gulligullandet, knulliknullandet och det uppenbara pariparandet, så är Knekten och jag sällsynt lyckade chartnerpartners på alla möjliga sätt. Vi älskar att jäsa på beachen med näsan djupt i en bok. Vi spanar på lökar och rumpor och gillar stolta tjockisar. Vi är solrädda blekfisar och vill in under parasoll efter en knapp timme. Vi dricker mer än gärna fyra öl till lunch. Vi provar en ny billig sylta till varje måltid. Jag äter sällan mer än en halv portion, han äter alltid en och en halv portion. Vi sticker iväg från TristaTurista-området och utforskar småhålor med buss. Vi tycker att bästa utflykten är den med en tjock byracka, en Sverigeälskande skulpturmålare i ett garage, spinkiga, skitiga katter överallt, världens minsta smutspub, gubbar utan tänder och krigshistorier. Vi hoppar hoppsasteg tillbaka till hotellet efter en skumpig busstur med öppen dörr. Vi går till farbrorn på trånga frukoststället igen och igen, för att han alltid säger ålraaajt? och gör alla smörgåsarna och de sladdriga pommes fritesen helt själv. När den ena knölar ihop sin solhatt till en boll, eller visar tänderna mot förbipasserande, föreslår den andra ett stillsamt Äta? Vi sjunger samma töntiga ramsa tills vi trillar ihop i fnisshög på hotellsängen. Vi blir kompisar med suraste nattportieren och får honom att sjunga operett om att inte ta upp fyllematen till rummet. När jag får ont bär Knekten alla tusen väskor och agerar krycka och låter mig gå tillbaka till hotellet så långsamt, långsamt jag bara vill. När jag druckit en blå drink i starka solen och springer naken på takterassen håller Knekten med om att det är en jättebra idé att fota min tatuerade rumpa eller mina bröst tryckta mot glasdörren och att de brittiska tanternas solstolar säkert är utom synhåll.
Det var fnissigt, skönt, bra. Så när som på spöket.
Gruff
Grufflig. Jag sitter här mitt i natten och är lite grufflig. Borde sova, borde plugga, borde packa, borde en massa grejer. Har ni tänkt på hur många av mina inlägg som börjar med Borde? Borde sluta med borde.
Knekten och jag konfliktar. Det är obekvämt, det är svajigt. Det är kanske omvälvande. Jag tycker inte om det. Och nu har han läst min blogg. Han har alltid vetat att den finns och han har länge vetat var. Jag har inte förbjudit honom att gå in, utan lagt över valet på honom. Du kommer inte må bra av att läsa. Det är inte en bra idé. Men du måste ta det ansvaret själv. Och nu har han läst. Först sade han att han nog skulle läsa igen. Sedan pratade jag om tolkningsutrymme, frihet, rätt att uttrycka sig. Inskränkning och begränsning. Konsekvenstänkande. Rollövertagande. Nu säger han att han nog inte ska läsa. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste fortsätta låta det här vara min röst, mina ögon på mig själv. Min ärlighetsövning. Jag måste fortsätta låta ansvaret vara hans.
Mycket av det handlar om min helg, mitt sex, vår deal. Vår uppgörelse om att fatta beslut utifrån oss själva och mitt praktiserande av den. Vi har pratat mycket om det på sistone, sedan Dansbögen. Jag har krävt. Jag har sagt att distanserandet, straffandet, måste upphöra. Vi fungerar inte annars. Det är för orättvist. Knekten har sitt utrymme, sina brudar och sin svartsjuka. Jag saknar utrymme, snubbar och svartsjuka. Jag vet att han hatar svartsjukan, men den drabbar likväl mig och det måste upphöra.
Jag ser att jag skriver i staccato. Jag tror jag tänker så just nu också. Jag är egentligen för trött, för sur, för stressad och lite för post-berusad för att blogga klockan 01.47 denna onsdagmorgon, men jag har ett trängande behov av att glipa på locket och pysa ut en gnutta. Imorgon åker jag till Knekten och kommer vara borta från bloggen i ytterligare fem dagar. Redan nu börjar de uttänkta inläggen bli för många, pressen att skriva väl stor. Det har blivit ett Borde.
Jag kan inte låta bli att vara glad att jag inte skrev inlägget om en rosa tandborste i söndags, när jag ville. Eller måndags, när jag hade tid. Jag är lättad att Knekten inte läste det också. Det hade bara blivit för mycket att tröska igenom. Berättelsen om den rosa tandborsten är ändå inte till för hans ögon. Den är till för era. Och den skall skrivas så.
Knekten och jag konfliktar. Det är obekvämt, det är svajigt. Det är kanske omvälvande. Jag tycker inte om det. Och nu har han läst min blogg. Han har alltid vetat att den finns och han har länge vetat var. Jag har inte förbjudit honom att gå in, utan lagt över valet på honom. Du kommer inte må bra av att läsa. Det är inte en bra idé. Men du måste ta det ansvaret själv. Och nu har han läst. Först sade han att han nog skulle läsa igen. Sedan pratade jag om tolkningsutrymme, frihet, rätt att uttrycka sig. Inskränkning och begränsning. Konsekvenstänkande. Rollövertagande. Nu säger han att han nog inte ska läsa. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste fortsätta låta det här vara min röst, mina ögon på mig själv. Min ärlighetsövning. Jag måste fortsätta låta ansvaret vara hans.
Mycket av det handlar om min helg, mitt sex, vår deal. Vår uppgörelse om att fatta beslut utifrån oss själva och mitt praktiserande av den. Vi har pratat mycket om det på sistone, sedan Dansbögen. Jag har krävt. Jag har sagt att distanserandet, straffandet, måste upphöra. Vi fungerar inte annars. Det är för orättvist. Knekten har sitt utrymme, sina brudar och sin svartsjuka. Jag saknar utrymme, snubbar och svartsjuka. Jag vet att han hatar svartsjukan, men den drabbar likväl mig och det måste upphöra.
Jag ser att jag skriver i staccato. Jag tror jag tänker så just nu också. Jag är egentligen för trött, för sur, för stressad och lite för post-berusad för att blogga klockan 01.47 denna onsdagmorgon, men jag har ett trängande behov av att glipa på locket och pysa ut en gnutta. Imorgon åker jag till Knekten och kommer vara borta från bloggen i ytterligare fem dagar. Redan nu börjar de uttänkta inläggen bli för många, pressen att skriva väl stor. Det har blivit ett Borde.
Jag kan inte låta bli att vara glad att jag inte skrev inlägget om en rosa tandborste i söndags, när jag ville. Eller måndags, när jag hade tid. Jag är lättad att Knekten inte läste det också. Det hade bara blivit för mycket att tröska igenom. Berättelsen om den rosa tandborsten är ändå inte till för hans ögon. Den är till för era. Och den skall skrivas så.
Viktigheter
Att utveckla:
Kärlek är inte en orsak. Det är ett resultat.
Kärlek är inte en orsak. Det är ett resultat.
Motvillig monogami
Idag gjorde jag en hjälteinsats på jobbet. Chefen som anställde mig sade: "Ja, du har ju verkligen kommit in med stormsteg! Jättebra jobbat, jättebra!" Tyvärr slutade hon idag. Annars hade väl sommarjobbet varit kirrat. Hoppas att nya chefen, som satt brevid, tog intryck av berömmet och förstår att hon måste låta mig få heltid från juni med två veckors ledigt i augusti. Kräsen sommarjobbare, ey...
I slutet av min stora hjälteinsats, när jag jobbat över en och en halv timme, sneglade jag på telefonen.
1 nytt meddelande.
Knekten:
Jag älskar dig.
Jag har inte gått in på det närmare, av bland annat mycket goda kärlekskritiska skäl, men jag är galen i människan.
Lite senare pratade vi i telefonen. Jag frågade hur det gick med brudarna. Han svarade "Jo, bra. Eller... Ja. Jag ska på date imorgon." Vi dryftade ämnet en stund, han undrade hur det kändes och vi diskuterade skillnaden mellan att gå på date och att hångla upp någon på krogen. Inga större nyheter, men alltid ett bra samtal att ha. Och det känns ju lugnt, honom och mig emellan. Jag tycker inte att det är särskilt besvärligt att han ska på date, tjejen är känd sedan ett tidigare tillfälle och jag föredrar nog att vara förberedd. Om man nu ska prata om vad som eventuellt skulle vara ett bättre eller sämre scenario. Teoretiskt sett spelar det ju ingen roll. Vi gör våra val utifrån oss själva och det är det största, vackraste med vad vi försöker göra.
Det finns dock ett problem. Ett litet, futtigt, småaktigt, klumpartat föremål i min mage. Jag går inte på några dater. Jag hånglar fan inte ens upp någon på krogen. Jag bara sitter här, tråkig, oansenlig och okysst. Stirrar på min datorskärm i ofrivillig monogami. Hur misslyckad är man då som kärlekskritiker? Jag LYCKAS inte vara ickemonogam. Tydligen vill ingen hångla med mig.
Ja, jag vet. Jag är skittöntig. Och nä, det handlar inte bara om att ingen vill hångla med mig. Jag har i inlägg efter inlägg ondgjort mig över miffomän och varit ganska tydlig med min ovilja att ens samtala med dem, än mer utbyta kroppsvätskor. Men jag kan inte råda bot på klumpen. Den hänger och gungar mitt i magsäcken, liten och tung, dovt dunsandes mot kroppens insida. Knekten är sjukt het. Sjukt bra. Sjukt sjysst ligg. Visst. Men är han i en helt annan liga än jag? Hur kan han få hugg näst intill varje gång han smakar på en öl, och jag någon gång varannan månad?
Det är ingen tävling. Det ÄR ingen tävling. Vore jag trygg nog i att vi inte är ett par, att vi inte kommer fastna i alla de klibbiga, illaluktande ihopfällorna, så vore jag säkert nöjd med hur mitt sexliv för tillfället är upplagt. One-nights är mer risk, smärta och krångel för mig, än njutning. Jag gillar att ligga mycket med en, så länge jag är helt fri att hångla eller ligga med vem jag vill utöver honom. Förmodligen vore det okej om jag inte var kär. Men nu är jag kär. Nu måste jag hålla koll på formen, för att inte innehållet ska bli bajs. Jag kan inte låta mig falla ner i det välkända, göra det som känns braaa, och sedan finna mig själv orörligt insnärjd i förgivettagna flickvänsbeteenden. Jag har varit där. En gång, två gånger, tre gånger. Det har inte varit Fel Män. Det har varit intelligenta, begåvade, kärleksfulla och otypiska män som är ogenomtänkta, bekräftelsesugande, urtypiska pojkvänner. Jag älskar dem alla fortfarande och relationerna tjänar obeskrivligt på att inte vara i parform. Som vänner är vi Människor.
Jag antar att jag inte är helt nöjd med mig själv. Jag antar att det visar sig tydligast på de enkla sätten. Min frisyr är tråkig, mitt ansikte glåmigt, magen småknubbig, benen håriga. Kanske ser mina bitar egentligen inte annorlunda ut. Kanske brukar de bara inte blända mig så, när jag försöker se mig.
I slutet av min stora hjälteinsats, när jag jobbat över en och en halv timme, sneglade jag på telefonen.
1 nytt meddelande.
Knekten:
Jag älskar dig.
Jag har inte gått in på det närmare, av bland annat mycket goda kärlekskritiska skäl, men jag är galen i människan.
Lite senare pratade vi i telefonen. Jag frågade hur det gick med brudarna. Han svarade "Jo, bra. Eller... Ja. Jag ska på date imorgon." Vi dryftade ämnet en stund, han undrade hur det kändes och vi diskuterade skillnaden mellan att gå på date och att hångla upp någon på krogen. Inga större nyheter, men alltid ett bra samtal att ha. Och det känns ju lugnt, honom och mig emellan. Jag tycker inte att det är särskilt besvärligt att han ska på date, tjejen är känd sedan ett tidigare tillfälle och jag föredrar nog att vara förberedd. Om man nu ska prata om vad som eventuellt skulle vara ett bättre eller sämre scenario. Teoretiskt sett spelar det ju ingen roll. Vi gör våra val utifrån oss själva och det är det största, vackraste med vad vi försöker göra.
Det finns dock ett problem. Ett litet, futtigt, småaktigt, klumpartat föremål i min mage. Jag går inte på några dater. Jag hånglar fan inte ens upp någon på krogen. Jag bara sitter här, tråkig, oansenlig och okysst. Stirrar på min datorskärm i ofrivillig monogami. Hur misslyckad är man då som kärlekskritiker? Jag LYCKAS inte vara ickemonogam. Tydligen vill ingen hångla med mig.
Ja, jag vet. Jag är skittöntig. Och nä, det handlar inte bara om att ingen vill hångla med mig. Jag har i inlägg efter inlägg ondgjort mig över miffomän och varit ganska tydlig med min ovilja att ens samtala med dem, än mer utbyta kroppsvätskor. Men jag kan inte råda bot på klumpen. Den hänger och gungar mitt i magsäcken, liten och tung, dovt dunsandes mot kroppens insida. Knekten är sjukt het. Sjukt bra. Sjukt sjysst ligg. Visst. Men är han i en helt annan liga än jag? Hur kan han få hugg näst intill varje gång han smakar på en öl, och jag någon gång varannan månad?
Det är ingen tävling. Det ÄR ingen tävling. Vore jag trygg nog i att vi inte är ett par, att vi inte kommer fastna i alla de klibbiga, illaluktande ihopfällorna, så vore jag säkert nöjd med hur mitt sexliv för tillfället är upplagt. One-nights är mer risk, smärta och krångel för mig, än njutning. Jag gillar att ligga mycket med en, så länge jag är helt fri att hångla eller ligga med vem jag vill utöver honom. Förmodligen vore det okej om jag inte var kär. Men nu är jag kär. Nu måste jag hålla koll på formen, för att inte innehållet ska bli bajs. Jag kan inte låta mig falla ner i det välkända, göra det som känns braaa, och sedan finna mig själv orörligt insnärjd i förgivettagna flickvänsbeteenden. Jag har varit där. En gång, två gånger, tre gånger. Det har inte varit Fel Män. Det har varit intelligenta, begåvade, kärleksfulla och otypiska män som är ogenomtänkta, bekräftelsesugande, urtypiska pojkvänner. Jag älskar dem alla fortfarande och relationerna tjänar obeskrivligt på att inte vara i parform. Som vänner är vi Människor.
Jag antar att jag inte är helt nöjd med mig själv. Jag antar att det visar sig tydligast på de enkla sätten. Min frisyr är tråkig, mitt ansikte glåmigt, magen småknubbig, benen håriga. Kanske ser mina bitar egentligen inte annorlunda ut. Kanske brukar de bara inte blända mig så, när jag försöker se mig.