Om ingens mamma.

Just nu vet jag inte vad jag vill skriva om. Så jag antar att det är min mamma jag vill skriva om.

Hör nu på go' vänner så ska jag för er berätta, att det här kommer bli en följetong utan dess like. Vad gäller Mamman, så får jag aldrig slut på ord.

Min mamma är ingens mamma.

Fredag för två veckor sedan bröt jag kontakten med min mamma. Det var tredje, och förhoppningsvis sista, gången. Tveklöst finns det både sju och åtta människor där ute som nu tänker att jag är ett sällsynt otacksamt barn, och att min mor måste vara hjärtekrossad efter denna hårda behandling. Inget av det stämmer.

Min mamma, eller The Artist Formerly Know As Mamma som jag och Rex gärna kallar henne, blev märkligt tjock en sommar under sjuttiotalet. Någon, kanske hennes mor, tvingade iväg henne till en läkare. Där konstaterades att jag planerat min ankomst till fyra månader från dags dato. Min mor, som just fyllt tjugo, inte hade mer än gymnasie- och en kort vävutbildning, hade heller inget jobb och ingen närmare kontakt med mannen som kom att kallas Min Biologiske Far. Entré panik.

Min ömma mormor, som kommer från en Fin Familj, satte en stor klunk äkta Darjeeling-thé i vrångstrupen och deklarerade att allt var förlorat. Inget yrke, ingen man, ingen utbildning. Alla de högtflygande planer som tveklöst funnits för min mor tog mark våldsammare än en JAS Gripen. Hon blev kvickt inskuffad på ett litet jobb sida vid sida med sin mor, som tveklöst vred sina händer och suckade i skam var gång hon lade blicken på vad som skulle bli jag.

Det blev inte så bra.

Min mamma har ännu inte klarat av att se mig. Hon ser det släckta hoppet i sin mors ögon, hon ser sin ljusa framtids förfall, hon ser mannen som vägrade erkänna att han gjort henne med barn. Hon ser sitt största misslyckande, och samtidigt den främsta enskilda orsaken till att hennes liv blivit en taggigt obekväm resa. Men mig har hon ännu inte klarat av att se.

Jag vill sluta vara ett misslyckande, och en orsak. Jag vill börja vara en individ, en helhet. Och jag vill inte längre låtsas att jag har en mamma.


Kommentarer
Postat av: Maria

åh, mammor är svåra ting. Och än gång, du är helvetiskt bra. Faktiskt. Jag tror vi hade skrattat en del om vi träffades.

Förresten, född på sjuttiotalet? TANTEN!? Är du galen?

Postat av: Tanten

Jag bara HETER Tanten, vet inte hur det började...

Jag gillar tanter. Jag odlar inga former av normativa ålderskomplex. I och för sig brukar jag ljuga om min ålder, men uppåt. Det är svårt nog som det är att vara Kvinna, utan att man dessutom ska vara Ung.

Och visst skulle vi ha skönt hoppande skrattmagar om vi sågs! Jag har citerat dig vilt, för alla och ingen som vill höra. Skånsk senap, troll i fönster... Du är skitrolig!

2007-02-18 @ 20:15:58
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: veggolatte

Jag har ingen kontakt med min pappa heller. Det är av helt andra anledningar, men ändå.. Familjer är svåra saker och ibland mår man helt enkelt bättre utan dom.

2007-03-11 @ 01:00:53
URL: http://veggolatte.blogg.se/
Postat av: Tanten

Veggolatte:

Vet du att blod bara mycket knappt är tjockare än vatten? Man kan mäta skillnaden i tjockhet på laboratorier, men inte uppfatta den med sina sinnen.

Ja. Precis så är det.

2007-03-11 @ 09:23:16
URL: http://tantens.blogg.se
Postat av: Snäckan

You go girl.

Det är aldrig försent för en bra barndom, som man brukar säga :)

2007-05-16 @ 16:42:23
Postat av: Tanten

Snäckan:

Välkommen hit!
Är det verkligen aldrig försent? Vad är dina egna erfarenheter på ämnet?

2007-05-16 @ 17:15:43
URL: http://tantens.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback