Tanten

Det här var ett inlägg som skulle handla om saknaden efter kvinnor, efter förståelse, om ångesten inför att behöva möta män i det sexuella spelet, och den djävla sorgen att för evigt vara stämplad som kön. Jag hann bara med det sistnämnda. Det kommer mer.

Jag har varit på spelning.

Jag har sett, lyssnat, tagit in och älskat Maud. Sjungit mig hes och skakat mitt burr. Jag har sett henne flera gånger, hon är alltid fantastisk, men den här gången var det ändå något som hände.

Jag tror att det började med Frida. Hon var först upp. Ensam på scenen läste hon sina dikter, melodiskt och lugnt. Framför scenen, bland alla skrattande människor, stod jag, drabbad.

Hon läste om singellivsexperimenterande, om möten med män som bara inte kan låta bli att vara män. Hur hon själv, besviket, försöker ge dem en chans till, vrida deras ord till något mindre förolämpande. Hur de håller med om hennes tolkning och släpper ut en till padda. Hon läste om sex som nästan, nästan var underbart. Hur de båda låtsades att allt var perfekt. Hur Gud skapade Eva för att underhålla Adam, och om hur händerna som smekte hennes bröst, trevade efter sitt förlorade revben. Hon läste om kärlek. Om gemenskapen, den sanna glädjen i att ha en Vän. Om viktiga nattliga samtal, om delade förbjudna kvinnlighetsaktiviteter, om att förstå och vara förstådd. Om en bästis.

Jag grät.

Jag grät för mig, jag grät för min sanning, jag grät för oket Kvinna och domen Patriarkatet. Jag grät för mitt saknade sammanhang, min förlorade gemenskap.

Hur ska man orka? Hur ska jag orka?

Om jag inte vill Vara Ihop, eftersom jag inte tror på heteronormativ jämställdhet, inte kan förmå mig själv att bli lesbisk, och inte går med på att leva i påtvingat celibat, hur ska jag då ORKA? Hur ska jag kunna vara inte bitter? Vad finns det att inte vara bitter över?

En dag, efter en särskilt jobbig kollektivtrafikresa, klev jag av med en bedövande insikt. Framför mig hade två killar i yngre tonåren suttit och skrikit, bråkat, sparkat på säten och betett sig allmänt tonårspojkigt. Deras fäktande armar träffade gång på gång huvudena på två äldre kvinnor som råkade sitta i sätena framför. Slutligen fick dessa kvinnor nog, vände sig om och sade skarpt till killarna att sluta. De tystnar för ett ögonblick, kvinnorna vänder sig åter framåt, och får ett varsitt tuggummi spottat i permanenten.

Jag satt där, såg hur de ryckte till, men inte vände sig om, såg killarna kliva av på nästa hållplats, hysteriskt skrattandes, och jag var stum. Kanske skrek jag åt killarna, det vore typiskt mig, men jag minns inte alls. Jag minns bara insikten.

Jag kommer aldrig att bli vuxen.

De här kvinnorna var nog sextio fyllda, välklädda, starka, respektingivande, men för tonårskillarna var de fortfarande bara en sak. Kvinnor. Så ser mitt öde ut, så kommer mitt liv vara. Jag kommer, i alla situationer, vara Kvinna främst. Och det kommer inte bli bättre med åldern, med utbildningen, med inkomsten, med livserfarenheten. Att jag tar i från magen, ryter med djup röst, inte backar en konfrontation, kommer inte hjälpa mig. För jag har både bröst och fitta.

Och jag kommer ALDRIG att bli vuxen.