Tanten

För att låna ytterligare av Radikala Mammans eminenta språkbruk. Snålkukar. Fy fan.

Igår, iförd mitt nya under och en ganska fräsig 80tals-inspirerad stass där minikjol och glansigt illrosa läppar ingick, tog jag mig till skolans pub för att prova lyckan. Jag var rätt säker på utdelning av någon form. Dels var jag motiverad, dels hade jag fått goda indikationer på sugenhet från olika hörn. Lång hade skickat ett sms innehållande den originella och kreativa formuleringen "ja vill ha dig" vid tvåsnåret på torsdagnatten, Glasögonmannen hade tittat trevligt på mig under veckan, och tidigt på fredagkvällen hade ett sms från en gammal folkiskompis trillat in. Framför allt var jag fett het. Det var till och med så att jag övervägde att välja bara en kuk att jobba upp, eftersom jag inte ville avsluta kvällen med för många intressenter och kukhärva. Den som gapar efter mycket, ni vet. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga och tänkte: Man vet aldrig. Kanske blir det inte utdelning på någon av dem. Bäst att jobba på alla fronter samtidigt.

Sagt och gjort. Jag bjöd in Lång till puben, svarade Folkiskompis att jag skulle ut och att vi kunde höras senare, och höll alla tummar jag hade tillgängliga för att Glasögonmannen skulle vara där.

Gled in med klappriga klackar och plutig mun, tog de vanliga skämten om "fint folk kommer sent" (HATAR att vara först på en fest. Mycket bättre att glida in när alla börjat bli trevligt smålulliga.) och hängde lite med klasskompisar. Sprang äntligen på Glasögonmannen, och började smörja upp i halvmörkret. Han är mäkta het. Fläckvis skitrolig, på det där lågmälda, sarkastiska sättet som alltid får mig att gå igång. Vi pratade länge, om vem-vet-vad, och jag hanterade mig själv med äkta stil. Var smart, rolig, lagom avmätt, och log jag-tänker-på-dig-naken-leendet så fort jag kom åt. Glasögonmannen SKA fällas, om det så kräver motorsåg. En kompis till honom avbröt, och jag gjorde kvick och stilren sorti. Aldrig sexigt att stå och vänta.

Efter det fastnade jag i en något innehållsfattig konversation med gott och blandat folk, frekvent sneglandes efter glasögon i faggorna. Såg en öppning och smet. När jag kommer fram ser han lite överrumplad ut. Jag drar till mig en stol och frågar vad de pratar om. "Dig" svarar kompisen, som visar sig vara några kort fattig en full lek. Mig? Glasögonmannen skruvar på sig, men räddar snabbt och pratar om annat.

Så sitter vi där, i en timme eller så. Jag känner hur jag tappar greppet, blir nervös, pratar om konstigheter, allt eftersom tiden tickar sig fram emot "Vill du sova med mig?". När ämnet en alldeles för lång stund varit mopsvalpar och tigerungar glider initiativet så slutligen ur min hand helt. "Nä, jag ska nog gå hem till katten nu."

Aj. Men okej.

"Ska du vara kvar tills de stänger eller?"

En öppning?

"Nja, nä, jag vet inte... Ska du åt samma håll som jag?"
"Nä. Jag ska gå genom parken faktiskt."
"Jaha, okej. Då stannar jag nog och pratar med mina klasskompisar lite."

Kram, hejdå, vi ses.

Jag sätter mig med klassen, bredvid Minx, som haft en egen affär med Glasögonmannen. Hon tittar undrande på mig, har följt utvecklingen under kvällen. "Vad hände?" Jag vet inte, han gick hem, jag fattar ingenting. "Men, ni pratade ju i TIMMAR?" Ja, jag vet! Han är så uppenbart intresserad, han ger hintar titt som tätt, men så slår han igen alla dörrarna framför näsan på mig och går hem. Jag morrar Snålkuuk! i örat på Minx, som fnissar så hon nästan kissar på sig. Vi sitter där ett tag, och mina klassisar är fina och bra. Jag kelar med ett krulligt hår, får komplimanger för mina skådespelartalanger och förmodligen för mina bröst, blir medbjuden på nattklubb men cyklar bestämt hem. Smset till Lång ("Var är du nu?") förblir obesvarat, jag surfar i några timmar och går och lägger mig smågrinig men halvnöjd. På morgonen ser jag att Folkiskompis skickat "Du vet att du alltid får sova hos mig" tjugo över fyra på natten. Vi har knappt pratat på sju år.

Så många kukar, så lite utdelning. De är verkligen helt obegripliga. Och nu sitter jag, halvt förhoppningsfullt, halvt besviket och tänker: Men? Var det inte så att Glasögonmannen egentligen försökte fråga om jag ville med hem till honom?