Tanten

Har jag rätt att vara så besviken på min mamma? Eller har jag bara bestämt mig för att min barndom var hemsk och att det är synd om mig? Frågan fanns plötsligt i huvudet under föreläsningen idag. Jag har funderat en längre tid på att skapa någon form av sammanställning. Någon lista. Skriva ner några historier.

Det värsta min mor gjort, som drabbat mig. De första åren.

Under ett par år bodde vi i ett gult hus, med Lillasysters pappa. Det var nog bråkiga år, men jag var för liten för att minnas mer än det värsta. Lillasysters pappa är inte en snäll eller särskilt stabil man. Min mor är dålig på män, och jag och Lillasyster är dåliga på pappor. Ingen av oss har förstått riktigt vad de är till för. I det gula huset hade jag långt hår, gluggar i överkäken och älskade Godmorgon Sverige och Nutella. Vi hade en stor, brun burk i kylen som var förbjuden att röra. En tidig lördag kom min unga, trötta mamma upp, gjorde O'boj och leverpastejsmörgås till mig och somnade om. När jag ätit hälften kom jag att tänka på något. Det var så väldigt viktigt, jag bara MÅSTE berätta för mamma, genast. Jag sprang in i sovrummet, skakade henne i armen, viskade Mamma, mamma, hon öppnade äntligen ögonen och skrek Djävla unge, vad har jag SAGT om Nutellan! PANG. En hård örfil, rakt över kinden. Jag förstod ingenting. Du har ju choklad runt hela munnen! Men mamma, det är ju O'boy, det var ju du som gjorde den... Jag grät tröstlöst. Mamma mumlade Jaha, och kanske somnade hon om. Jag vet inte. Jag minns bara att jag länge gick arg och väntade på Förlåt. Örfilar fick jag många, tills någon annan tog över jobbet, men den här sved mer.

När jag var elva träffade min mamma en ny man. Han var lång, glad och snäll och hade en fin röd bil. Det var hemligt att de träffades, han bodde fortfarande med sin fru och alltihop var krångligt. Till slut flyttade han in till oss, mamma, mig och Lillasyster. Lägenheten blev trång och han blev mindre glad. Han sparkade tån i Lillasysters tripp-trapp-trullstol och röt högt och länge. Ofta. Mamma och han köpte hus ihop. Ett fint blått, med stor trädgård. Det var långt till skolan, men nära till stan. Jag var fortfarande väldigt glad att mamma äntligen träffat någon, även om han bestämde så konstigt. Tvärtemot vad mamma sagt. Och så högljudt. I huset blev han ännu mindre glad. Huset var inte vårat, utan hans och mammas. Eller bara hans, när han var arg. Inte under mitt tak. Vi började bråka mer och mer och när han blev riktigt arg slängde han mig i golvet. En gång, efter ett jättegräl på morgonen, slängde han mig nerför trappen. Mamma och Lillasyster var båda där, tysta. En morgon, efter år av bråk, fick jag nog och ringde polisen. Jag var tretton år och anmälde min mammas man för barnmisshandel. Det gick ett skalv genom hela staden. Han är ett välkänt namn där och lokalpressen engagerade sig stort. Rättegången kom, efter ett helt år av kompakt tystnad i huset. Aldrig någonsin nämndes vad som höll på att ske, på advokatkontor, åklagarmyndighet, redaktioner och framför allt innanför de blå väggarna. Det var som ett vakuum. Det är som ett försvunnet år. Under rättegången skulle min mor, som sett, svara på frågor. Jag satt ensam på målsägarsidan och minns bara ett enda svar: Jag vill inte säga att Dottern ljuger, men hon har sitt eget sätt att se på verkligheten.

Som tonåring var jag djupt, ibland brutalt, olycklig. En av många gånger när det blivit mig övermäktigt ringde jag min vän och bad om hjälp. Bad en annan människa att bara hålla mig, låta mig finnas. Jag skolkade och han kom hem till mitt ljusblå flickrum, höll mig hårt och lät förtvivlan skaka oss båda. Natten innan hade jag svalt tabletter mot smärtan och sedan väntat in gryningen, oviss om jag skulle uppleva den eller inte. Genom tom gråt hörde vi ytterdörren slå igen och tystnade tvärt. Fascisten var hemma. Vi kurade i sängen och jag önskade mig utmattat att han inte skulle komma upp för trapporna. Men upp kom han. Och in. Han röt och vrålade, argare än någonsin, Ut, han ska UT! Jag bråkade så gott jag orkade, grät, tiggde. Sade Jag mår dåligt, lita bara på mig, snälla. Jag behöver honom här. Fascisten ringde mamma. Jag tänkte Hon kan förstå, om jag bara förklarar... Hon stod hårdnackat vid sin mans sida. Vad gör du i sängen med en kille, varför är du inte i skolan? Snälla mamma, det är inte så, jag mår så dåligt, jag behöver honom. Snälla förstå. Vad är det då, varför mår du dåligt? Jag kan inte berätta, inte nu, snälla lita bara på mig. Bara den här gången. Snälla mamma. Men min snälla mamma hade en annan lösning. Om du inte säger vad det är drar jag in studiebidraget den här månaden. Är du inte klok?! Du kan väl för fan inte utpressa mig att berätta! Nä, men då drar jag in det för nästa månad också. Vännen slängdes ut, pengarna drogs in, och jag var olyckligare än någonsin.