Jämna år
Skrivet den 9e mars. Ofärdigt.
Fundersam söndag.
Min mamma, min kära mor, Ingens Mamma, fyller jämnt snart. Stora siffror som förtjänar stort firande. Hon har, som bekant, övervägt att ställa in firandet med mig som skäl, men har nu beslutat sig för att ha öppet hus istället. Lite mer informellt. Inga inbjudningskort. Så ingen kan säga att jag inte blivit bjuden.
Jag vet att jag framstår som lätt konspiratorisk nu. Det tror jag inte att jag är. Jag tror inte att min mors tankebanor kring det här är helt och hållet medvetna. Mycket är nog instinktivt, dolt bakom tunga försvar. Att hon fyller jämnt är en situation som gör vår obefintliga relation plågsamt tydlig, en situation som ingen kan undvika eller påverka och som fungerar som strålkastarljus över scenen som är våra liv. Hon sitter i en björnsax av yttre omständigheter.
Mamma fyller jämnt. Hon älskar fester och bjudningar och skulle aldrig komma på den skrattretande tanken att sätta in Uppvaktning Undanbedes i lokaltidningen. Dessa omständigheter är vetskap för hela den mängd människor hon omger sig med. Mamma har en mycket dålig relation till sin äldsta dotter, mig. Det har hon haft länge, kanske alltid. Det är hennes uppenbaraste, hemligaste hemlighet. Med ingen har hon talat om det, för ingen har hon erkänt det, inte heller sig själv. Att det skulle ha undgått någon av alla de vuxna som sett mig passa deras barn på midsommarfester och nyårsmiddagar att Fascisten flyttade in en storm i familjen, att det skulle finnas någon i hennes bekantskapskrets som inte märkt att jag flyttade hemifrån alldeles för ung och sedan dess knappt kommit tillbaka för artighetsvisiter, är en orimlig fantasi. Men det är min mammas orimliga fantasi och hon släpper den inte lättvindligt. På hennes kontor står inramade foton av mig och min syster, där jag är frusen i evig tonårstid. Hennes chef var en av de vuxna i den lilla staden, som stöttade mig genom anmälan och rättegång mot mammas man.
Att jag och min mamma inte talar med varandra behöver inte vara så uppenbart som man skulle kunna tro. Eftersom jag inte besökt henne mer än ett par-tre gånger per år sedan jag flyttade, och de senaste åren ännu mer sällan, är det inte troligt att min frånvaro syns för någon utanför släkten. Telefonsamtalen ett par gånger i månaden innehöll sällan något av värde och den information hon skulle behöva för att verka uppdaterad inför arbetskamraterna får hon av mormor. Inför sig själv kan mamma tänka att konflikten är tillfällig, att hon snart ska ringa mig, att jag snart kommer sluta vara arg och oresonlig och att tiden går så fort, så fort. Inte kan det vara mer än ett år sedan vi senast pratade?
Men så kommer födelsedagen, den stora. Fest ska ordnas. Släkt och vänner ska bjudas. Alla kommer komma. Min mamma är en strålande värdinna, nästan perfekt i leenden, konversationskonst, matlagning och snillrik bordsdekoration. Hennes middagar och festerna hon hjälper till att arrangera är alltid lyckade. Alla kommer komma, men var är äldsta dottern? Mamma tvingas inse att det skulle vara väldigt märkligt att bara skicka mig ett inbjudningskort. Att det skulle vara väldigt märkligt om jag bara dök upp på hennes fest. Att hon behöver ta tag i situationen och lösa den, om det alls ska vara möjligt.
Att ta tag i situationen är detsamma som att erkänna den. Att vägra ta tag i situationen och ha sin stora fest utan att bjuda sin äldsta dotter, är detsamma som att erkänna den.
Alltså tänker mamma att hon inte alls ska ha fest. Sedan inser hon att det skulle få vännerna att undra och att allt ändå skulle bli lika uppenbart. Då beslutar hon sig för att ha öppet hus. Öppet hus innebär att inga inbjudningskort skickas ut. Alltså har hon inte låtit bli att bjuda mig. Alltså är hon inte en dålig mor och alltså är det jag som är en dålig dotter om jag inte vill komma. Problem solved. Mormor och syster drar sitt strå till stacken genom att för mig berätta när firandet ska hållas, med emfas poängtera att INGEN blivit bjuden, det är ju öppet hus, och gång på gång prata om vad som planeras och när och hur. Jag lyssnar artigt. Och tänker inte fira min mors jämna år.
Fundersam söndag.
Min mamma, min kära mor, Ingens Mamma, fyller jämnt snart. Stora siffror som förtjänar stort firande. Hon har, som bekant, övervägt att ställa in firandet med mig som skäl, men har nu beslutat sig för att ha öppet hus istället. Lite mer informellt. Inga inbjudningskort. Så ingen kan säga att jag inte blivit bjuden.
Jag vet att jag framstår som lätt konspiratorisk nu. Det tror jag inte att jag är. Jag tror inte att min mors tankebanor kring det här är helt och hållet medvetna. Mycket är nog instinktivt, dolt bakom tunga försvar. Att hon fyller jämnt är en situation som gör vår obefintliga relation plågsamt tydlig, en situation som ingen kan undvika eller påverka och som fungerar som strålkastarljus över scenen som är våra liv. Hon sitter i en björnsax av yttre omständigheter.
Mamma fyller jämnt. Hon älskar fester och bjudningar och skulle aldrig komma på den skrattretande tanken att sätta in Uppvaktning Undanbedes i lokaltidningen. Dessa omständigheter är vetskap för hela den mängd människor hon omger sig med. Mamma har en mycket dålig relation till sin äldsta dotter, mig. Det har hon haft länge, kanske alltid. Det är hennes uppenbaraste, hemligaste hemlighet. Med ingen har hon talat om det, för ingen har hon erkänt det, inte heller sig själv. Att det skulle ha undgått någon av alla de vuxna som sett mig passa deras barn på midsommarfester och nyårsmiddagar att Fascisten flyttade in en storm i familjen, att det skulle finnas någon i hennes bekantskapskrets som inte märkt att jag flyttade hemifrån alldeles för ung och sedan dess knappt kommit tillbaka för artighetsvisiter, är en orimlig fantasi. Men det är min mammas orimliga fantasi och hon släpper den inte lättvindligt. På hennes kontor står inramade foton av mig och min syster, där jag är frusen i evig tonårstid. Hennes chef var en av de vuxna i den lilla staden, som stöttade mig genom anmälan och rättegång mot mammas man.
Att jag och min mamma inte talar med varandra behöver inte vara så uppenbart som man skulle kunna tro. Eftersom jag inte besökt henne mer än ett par-tre gånger per år sedan jag flyttade, och de senaste åren ännu mer sällan, är det inte troligt att min frånvaro syns för någon utanför släkten. Telefonsamtalen ett par gånger i månaden innehöll sällan något av värde och den information hon skulle behöva för att verka uppdaterad inför arbetskamraterna får hon av mormor. Inför sig själv kan mamma tänka att konflikten är tillfällig, att hon snart ska ringa mig, att jag snart kommer sluta vara arg och oresonlig och att tiden går så fort, så fort. Inte kan det vara mer än ett år sedan vi senast pratade?
Men så kommer födelsedagen, den stora. Fest ska ordnas. Släkt och vänner ska bjudas. Alla kommer komma. Min mamma är en strålande värdinna, nästan perfekt i leenden, konversationskonst, matlagning och snillrik bordsdekoration. Hennes middagar och festerna hon hjälper till att arrangera är alltid lyckade. Alla kommer komma, men var är äldsta dottern? Mamma tvingas inse att det skulle vara väldigt märkligt att bara skicka mig ett inbjudningskort. Att det skulle vara väldigt märkligt om jag bara dök upp på hennes fest. Att hon behöver ta tag i situationen och lösa den, om det alls ska vara möjligt.
Att ta tag i situationen är detsamma som att erkänna den. Att vägra ta tag i situationen och ha sin stora fest utan att bjuda sin äldsta dotter, är detsamma som att erkänna den.
Alltså tänker mamma att hon inte alls ska ha fest. Sedan inser hon att det skulle få vännerna att undra och att allt ändå skulle bli lika uppenbart. Då beslutar hon sig för att ha öppet hus. Öppet hus innebär att inga inbjudningskort skickas ut. Alltså har hon inte låtit bli att bjuda mig. Alltså är hon inte en dålig mor och alltså är det jag som är en dålig dotter om jag inte vill komma. Problem solved. Mormor och syster drar sitt strå till stacken genom att för mig berätta när firandet ska hållas, med emfas poängtera att INGEN blivit bjuden, det är ju öppet hus, och gång på gång prata om vad som planeras och när och hur. Jag lyssnar artigt. Och tänker inte fira min mors jämna år.
Kommentarer
Trackback