Definitionen av för mycket, del II
På måndag börjar jag studierna igen. 09.00, för att vara exakt. Varje morgon de senaste två veckorna har jag vaknat av väckarklockan, stängt av den, sovit två timmar till, vaknat utmattad med minnen av en hel natts vändande, vridande och sparkande. Legat kvar, stirrat i taket och febrilt försökt komma på en lösning. Jag har provat alla tablettkombinationer jag kan komma på, till inga eller otillräckliga resultat. Jag har, kort sagt, inlett alla mina dagar med en fast massa av ångest i magen. Tiden tickar obönhörligt vidare. Nu är det lördag. Imorgon ska jag droga mig själv till sömns klockan tio, med ett mindre apotek bredvid sängen in case of uppvaknande vid vargtimmen, och hoppas på det mirakel som ännu inte velat infinna sig. Att få sova och vakna utvilad. Och ska det bli kul att få börja med studierna igen? Ingen aning. Det har jag inte ens hunnit fundera på.
Dagen efter att syster åkt vaknade jag på samma sätt som vanligt. Jag försökte hitta rätt person på skolan att ringa och ställde frågan som jag kommit på, den som kanske kan vara lösningen. Blev hänvisad vidare. Ställde frågan igen.
Jo, jag tänkte, jag gick ju faktiskt fem veckor på den här kursen förra terminen, det blev visserligen bara sexton heldagar, men kan jag kanske tillgodoräkna mig den tiden om jag blir borta mycket den här gången också?
Nej.
Eh.. nähä? Men, jag tänkte, jag har ju ändå gjort den där tiden, och problemet som jag har är de långa dagarna, och om jag då kunde gå lite kortare dagar..?
Ja, det kan du ju, och dra ut på kursen i några veckor.
Jo, men då kan jag ju inte försörja mig i sommar, det blir ju svårt...
Ja, men hur klarar du att jobba långa dagar då?
Ja, det gör jag ju inte nu...
Nej, men så kan vi inte göra. Du vet, om du hade gått på föreläsningarna på en kurs, men inte gjort tentan, kan du ju inte få poängen.
Nej, men jag skulle ju inte behöva gå på de föreläsningarna igen...
NEJ, MEN JAG KAN FAKTISKT INTE GÖRA OM REGLERNA BARA FÖR DIG OCH NU ÄR DET SÅ HÄR DET ÄR BESTÄMT OCH DET SKA VARA EN SAMMANHÄNGANDE PERIOD OCH DU FÅR FAKTISKT PRATA MED NÅGON HÖGRE UPP OM DU VILL HA EN SPECIALKURS BARA FÖR DIG OCH JAG KAN FAKTISKT INTE BARA ÄNDRA PÅ ALLTIHOP
(Lätt chockad, tårögd) Men snälla Särla, det här är INGET angrepp mot dig, jag ville bara fråga om det var möjligt, det är absolut inte riktat mot dig på NÅGOT sätt!
MEN JAG HAR JU SVARAT!
(Halvkvävt) Ja, och jag är nöjd med det svaret, tack så mycket, det var allt jag ville.
JAMEN KOMMER DET HÄR FUNGERA NU DÅ, DET ÄR JU INTE BARA FÖR DIN SKULL, HANDLEDAREN OCKSÅ
(Snyftandes) Jag kan inte prata just nu, vi får höras en annan dag, hej då
JAHA, HEJ! (klick)
Så gick jag omkring i lägenheten, storgråtandes, försökte komma på någon att ringa till och försökte samtidigt förstå VARFÖR de inte kan böja på reglerna för min skull. Det är inte som att jag ber om att få göra färre timmar på kursen, jag har ju faktiskt redan gjort de där sexton dagarna. Det är inte som att jag ber att få skriva en tenta med facit bredvid mig. Och det är inte så att jag inte har anledning, eller att de inte vet om det. Jag förstår faktiskt inte. Det är väl inte orimligt? Och det är väl inte konstigt, eller provocerande, att vilja ha en förklaring på ett nej? Att lägga fram sina argument? Var jag än vänder mig, när helst mitt handikapp sticker fram sitt fula huvud, känner jag mig som en idiot. Människor blir arga, förolämpade, skriker åt mig, insinuerar att jag hittar på, inbillar mig, i själva verket är deprimerad. Är det jag? Är jag helt och hållet utan takt och ton, rim och reson? Eller är fina, tillåtande, handikappanpassade Sverige ett djävla naziTyskland, där lytta ska hållas gömda och idioter gasas ihjäl? Är det provocerande att jag inte kan lösa min tillvaro på egen hand, att jag gör väsen av mig, ber om hjälp och är obekväm? Vad betyder det egentligen att alla har lika värde? Betyder det att inga undantag görs? Eller, är det bara så enkelt, så jobbigt, att JAG är den minsta gemensamma nämnaren i alla dessa möten. Att JAG provocerar, att JAG förväntar mig för mycket på fel sätt.
Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas, bisarrt och självklart nog, att det är alla andra det är fel på.
Kontakta din studentkår baby. De är skyldiga att tillgodose dina behov på utbildningen.
Det är alla andra det är fel på. Du är fullkomligt ljuvlig.
Men det där är faktiskt inte acceptabelt! Du har rätt att gå ändå! Kontakta kåren, och dessutom bör det finnas nån avdelning som har hand om hjälpmedel, prata med dom! Man har rätt att studera med funktionshinder el liknande, att plugga är definitivt INTE bara till för dom hälsosamma och friska!!!
Det här gjorde mig riktigt ARG, hoppas min ilska kan smitta av sig till dig så att du får lite energi att fortsätta bråka! DU har RÄTT!!!
Massor med kramar!!!
Mania:
Jo, jag har tänkt tanken, till och med så långt att jag skrivit ner telefonnummer. Men vi får se. Jag är lite rädd för att få höra att skolan har rätt och att jag är orimlig. Jag ska tumma på telefonnumret ett tag till.
Maria:
Nä DU är! Men DU är! Jo DU, DU, DU! Fina sötsnut :D
Veggolatte:
Åh, jag hade behövt ha dig här den dagen... Man blir ju bara så utmattad, så ledsen och uppgiven. Jag är säker på att du känt detsamma i malningar genom olika papperskvarnar.
Vi får se hur det går nu. Än så länge, pepparpeppar, är det hanterbart. Men jag ska skriva lite mer om det snart.
Jag längtar efter uppdateringar om ditt liv! Puss!
Hej!
Jag svarade här för några dagar sen, men det gick inte igenom...:(
Ja man blir uppgiven och ledsen och jag har fällt många frustrerade tårar på myndigheter och byråkrati. Men det kan löna sig, jag har fått pengar av ren envishet från min sida...
Jag får lust att skriva ibland, men tiden räcker inte till för allt som ska göras... Det är plugg och hundar och Wilde och allt som är runt omkring och så går ännu en dag utan en uppdaterad blogg..
Det är iaf bra med mig, det går upp och nermen mest är det upp. Mammakomplikationer är du inte ensam om att ha kan jag ju berätta... Att det ska vara så himla svårt!!
Kram på dig, tänker på dig!!