Eko
Överallt är ödsligt, grått och tomt. I bloggosfären ser alla sidor ut som igår, i förrgår och i förra veckan, på gatorna blåser bruna fjolårslöv långsamt längs marken, himlen är jämngrått stilla och i lägenheten strumplästar jag omkring med bara dammet under sängen som sällskap. Rex är viktig i fjärran land och jag känner mig ensam.
Jag brukar inte känna mig ensam. Jag tycker om att vara själv. Jag är väldigt bra sällskap. Eller, jag kanske ska säga brukar vara. Rex har inte ens varit borta särskilt länge, bara två dagar. Snart tre. Och för att vara helt ärlig är jag inte så säker på att det handlar om henne.
På nätterna är det business as usual. Jag spenderar timme efter timme med att jaga kudden, fly från täcket och tvinna in mig i lakanet. När väckarklockan ringer somnar jag om och om och om. Jag tvingar mig ur sängen efter tio timmars liggande motion, utmattad, stressad och låg. Och tänker på att det är två och en halv vecka tills jag måste vakna utvilad senast sju varje morgon.
På dagarna går jag runt i lägenheten, diskar, lagar lite mat, diskar igen, går min runda på nätet, slår på teven, går tillbaka till datorn, sätter mig vid teven igen. Läser lite. Skickar iväg ett sms och söker sällskap. Väntar på svar. Går min runda på nätet. Funderar på att ringa Knekten. Tittar efter honom på msn, ringer, får inget svar. Ringer senare. Har inget att prata om. Säger Jag tycker om dig varannan minut, i hopp att det ska pigga upp mig lite. Blir ännu lite mer låg av att vi inte har något att prata om. Vill inte lägga på, eftersom allt, precis allt, är så tråkigt.
Eko. Ödsligt ekande tomrum, utanför och i.
När jag sitter framför teven stickar jag, repar upp, gör om, repar upp och gör om i en oändlig loop. Tittar på Ronja och blinkar bort svidiga tårar som får rinna fritt när Mattis slutar äta och förtvivlat hetsrider genom skogen, uppslukad av sorg över Ronjas besvikelse. Jag slår på en fransk dokumentär om tonåringar som försökt ta livet av sig, intalar mig att det är ett lärorikt program och drunkar i min egen ensamma tonåring, fortfarande osedd och obekräftad.
Min ensamhet och ångest studsar på alla tomma, hårda ytor, kommer tillbaka till mig i lätt förändrad form. Jag ser den, upplever den, ropar ut den och den studsar tillbaka.
Det ekar omkring mig.
"Vad tänker du Tant, när du sitter så tyst och mörk?"
En liten parafrasering av Ronjas tankar om Birk när Mattis kramar henne och gråter vid Björngrottan. Jag har faktiskt inget vettigare att säga dig idag. Kanske att det finns några som du träffar ofta, och kanske några du aldrig har träffat som absorberar vågorna och inte slänger tillbaka det du ger ut.
"Nyttan av Snasket" läser jag det som varje gång och kan inte låta bli att bli oändligt hedrad. Tills jag inser att det står Snacket.
I dessa tiders mörker finns det två ljus: Bakslag & Snaskefar. Jag skall personligen se till att det du läser hos mig skall ge dig ett stort leende på dina läppar.
Var redo att bli road!
Snaskefar:
Det var så väldigt vettigt, så väldigt fint och så väldigt tillräckligt. Jag har läst din kommentar många gånger nu och lett varje gång.
Jag är väldigt glad att du finns där ute.
(Och läs noggrannare nästa gång då...)
Bakslag:
Jag måste säga att du lovar runt och håller cirkulärt! Road är jag och ler gör jag. Tack! :D