Tanten

Nu är det söndagen efter midsommar. Det innebär att midsommar har varit, att det nu är EFTER midsommar. Det borde ju rimligtvis betyda, att om någon eller några sagt att de ska vara borta över midsommar, men att de kan ses efter midsommar, så kan de kanske ses nu? Nu är faktiskt efter midsommar.

Jag betér mig.

Jag har drabbats av ett pirr. Jag håller det hyfsat i shack, men ibland betér jag mig lite ändå, för att det är lite skoj att sitta och känna på pirret en stund.  Pirret gäller en gammal kändis. Ingen mindre än den vida beryktade Glasögonmannen.

Några dagar innan Chartern hade sista terminen utspark på skolan. Glasögonmannen råkar gå just den terminen, och jag råkar gå på de flesta utsparker. Jag hade funderat lite kring det hela dagarna innan. Eftersom han är färdig på skolan nu, så kunde utsparken mycket väl vara sista gången jag såg honom. Jag hade ingen aning om ifall han tänker vara kvar i stan till hösten, eller om han flyttar iväg, söker jobb någon annanstans. Dessutom hade jag inte hans telefonnummer. Helst av allt hade jag velat avsluta insparksfesten med att hångla upp honom hela vägen hem till mig, men insåg att det kunde bli ett nästan omöjligt projekt. Glasögonmannen är en mäkta svårfångad fisk under de bästa av omständigheter. Nu skulle han vara omsvärmad av vänner, klasskompisar, kjoltyg och yster över examen och champagnefrukostar. Jag satsade därför på ett lägre delmål: Fixa telefonnumret.

För många av er kan det låta som en smal sak. Kanske verkar det till och med fånigt att jag inte redan har bett om det. Men ni måste förstå. Tanten ber inte om telefonnummer.

Det är rätt måga saker Tanten inte gör, som ni säkerligen skulle bli överraskade av att få veta. Tanten tar mycket sällan första initiativet till ragg. Tanten pratar extremt sällan med främlingar. Tanten tar praktiskt taget aldrig första hångelsteget, Tanten plockar aldrig av första plagget när det ska liggas och Tanten ber inte om telefonnummer. Jag är väl medveten om att allt detta skänker en högst obehaglig femtiotals-lyster åt Tanten. Jag jobbar på det. Men sanningen är att Tanten är skitskraj för att få nobben.

Som tonåring var jag ett rätt misslyckat projekt. Jag var märklig utan att själv förstå det, söt utan att ha en aning om det och vansinnigt osäker och supermedveten om det. Länge, länge ville jag, som de flesta opopulära tonårsflickor, bara få bekräftelse från en man. Eller, pojke. Det gjorde naturligtvis att jag kring män, eller pojkar, fick tunghäfta, fnittrade gällt, sade konstiga saker och betedde mig allmänt trånande på ett högeligen oattraktivt sätt. Jag fick en pojkvän när jag var sexton, av att mer eller mindre halka på ett bananskal. Han var kär i någon annan, men var en mycket samvetsgrann ung man som inte bara ville skicka hem mig efter att vi spenderat en natt tillsammans. Så han tyckte att vi kunde prova. Det gjorde vi. Tjejen han var kär i ville då helt plötsligt ha honom, men han sade nej och fortsatte prova med mig. Det blev rätt bra faktiskt. Vi provade fint i ett år. Sedan följde ytterligare år efter år av längtande trängtan och krossade förhoppningar. Eldsjälen dök upp under den här tiden. Till slut började jag landa i att jag kanske trivdes rätt bra singel. Att förhållanden kanske inte var något för mig. Resten är ett annat kapitel.

Alla dessa år av att bli dumpad, avvisad, bemött som jobbig och efterhängsen, har gjort djupa avtryck i min personlighet. Även om jag idag kan vara rätt full of my self (som de säger, over theeere), vet att jag inte har några svårare problem att få hugg om jag skulle jobba på det och själv har några hjärteblåmärken på mitt samvete, klarar jag bara inte av att ta initiativ. Inte i någon större utsträckning. Varje gång jag försöker känner jag tonårspojkarnas föraktfulla blickar, hör jag det ensliga tutandet från telefonen som ingen vill svara i, upplever jag det frostiga undvikandet från dem som jag så gärna bara ville få ett hej ifrån. Någon del av mig blev aldrig äldre, lärde sig aldrig av de nya erfarenheterna. Jag vet att vi är många, vi med tonårshjärtan.

Anyhow, anywho. Jag och Rex var på utsparken, de hade ett trist spex som aldrig ville ta slut, Glasögonmannen blev kallad ner på scenen och tillägnad en dikt om sina brudmagnetskvalitéer. Jo, jag tackar jag. Efteråt sprang jag på honom, vi kramades lite, pratade fnissigt och lite stelt, jag sade Vet du vad jag inte har, som jag skulle vilja ha? Nä. Ditt telefonnummer. Han skrattade lite och sade Då kan du väl få det då. Mission accomplished. Vi gick åt varsitt håll och pratade knappt alls under kvällen. Jag hittade ett annat hångel som jag trodde att jag skulle få gå hem med, men blev lurad på konfekten i sista sekunden på bästa snålkuksmanér. Mer om det i ett alldeles eget snålkukat inlägg. När jag kom tillbaka in till festen blev jag shanghaiad av en klasskompis som var lite dragen, lite glad och lite kärvänlig. Vi dansade och pratade, kramades ibland, och i närheten stod Glasögonmannen och sneglade. Han dansade lite närmare, men kom aldrig riktigt fram. Jag funderade på att vara berget till hans Mohammed, men blev distraherad av min kärleksfulle klasskompis, och nästa gång jag tittade var Glasögonmannen puts väck. Ute och röker, tänkte jag. När jag fick chansen gick jag och letade. Inga Glasögonmän av god kvalité någonstans.

Jag hängde kvar en stund till, gick hem och skickade ett sms på vägen.

Jag hann visst varken säga hejdå,
eller fråga om du ville somna med mig.
Kanske en annan gång.
Hoppas din kväll var strålande. Puss.
Tanten.

En timme senare, runt fem på morgonen, fick jag svar.

Jag var lite spretig och överallt ikväll.
Hann typ inte prata med nån,
och inte säga hejdå heller!
Hoppas du hade en bra kväll!

Men jaha. Svara inte på det jag faktiskt skrev då. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat situationen, att han inte alls kretsat runt mig, och att han var marginellt intresserad. Släppte det hela till further notice.

Kvällen efter ölade jag med Frk. Blick. Klockan var ganska sent och jag gluttade på telefonen då och då för att se om snålkuken från kvällen innan, aka Folkishånglet, behagade svara på mitt lätt dryga sms. Vid en av gluttningarna lyste min telefon glatt ljusblått. Ett nytt meddelande.

Är det nåt kalas ikväll?

Jag hann titta på texten ett par gånger innan jag fattade. Det är från Glasögonmannen! Mitt svar var kvickt.

Jag tänkte fråga dig.
Står på Mediahänget,
ölar och pratar familj.
Jag är lite danssugen.
Vad gör du?

Telefonen var tyst en stund, sedan undrade han hur många barn jag ville ha och förslog ett ställe på BrattStreet. Jag meddelade att jag inte ville ha några, undrade om han skulle ha elva till ett fotbollslag och hur länge stället skulle vara öppet. Just när jag fått Frk. Blick och hennes kära Texas att överväga BrattStreet, ringde det. Jag svarade, förvånat, och det var Glasögonmannen som meddelade att han var i krokarna. Jag styrde omedelbart 90 grader höger efter lyckönskningar från Frk. Blick, och ett par kvarter bort stod han, löjligt snygg och med en mycket väl insatt kompis som sällskap. Kompisen hälsade, konverserade och kramade mig när vi gick åt varsitt håll. Intressant.

I mitt kök drog vi skrönor och gjorde pommes. I soffan åt vi och fnissade. Efter en lång stund lutade han huvudet mot soffryggen och slöt ögonen. Jag erbjöd en rosa tandborste. När jag skulle gå ur soffan började vi hångla lite. Så fortsatte vi lite mer, och sedan blev det mycket hångel. Jag satt gränsle i hans knä, kvarterets fönsterrutor började sakta imma igen. Efter en stund, när andningen blivit både tung och snabb, var han verkligen TVUNGEN att gå på toa. Jag flyttade mig lite, och han välte mig mot armstödet. Han kysste mig, smekte mitt ansikte och sade:
Vad du är vacker.

Så gick han iväg och jag låg kvar. Tittade upp i taket och försökte hitta något jag förstod i allt det mjuka kaoset i min bröstkorg. Telefonen hade pipit, och när jag tittade på den fanns där ett sms från Radikala mamman. Hon sade att hon låg med hjärtat i handen och jag kunde inget annat än returnera ett Jag med.

Natten var skön och fin. Morgonen blev hastigt oavslutad när han gav sig ut på nyckeljakt över staden. I dörren sade vi Vi ses, och när den stängts somnade jag om, brett leende efter en liten privat herdestund. Och sedan dess har jag gått och bollat pirret som en glödhet kanelbulle, direkt ur ugnen. På något vis har jag vetat att det är min tur att höra av mig. Eftersom jag varit på Charter har jag naturligtvis inte kunnat. Jag har också varit osäker på om jag borde. Hur är det egentligen, när man får ligga med vem man vill, men ändå har någon som kommer först? När jag är kär i Knekten och inte vill riskera den relationen, kan jag då följa ett pirr? Var tar pirret vägen om man låter det leva loppan? Hur stort kan det bli? Och finns det något av substans i pirret, något värt att ta chanser för?

Jag vet inte alls. Men efter att Knekten och jag pratat om Spöket, efter att jag låtit honom veta att det finns ett pirr som jag inte bestämt mig för hur jag ska hantera, och efter att han talat om att han vill fortsätta träffa Spöket, så skickade jag i alla fall ett sms till Glasögonmannen. Kontentan av det hela var att vi skulle höras efter midsommar. Som svar på mitt midsommarsms med vidhängande Puss (som jag skickade till totalt 33 personer för att legitimera att jag skickade det till Glasögonmannen), fick jag ett med vidhängande Pöss. Det är fascinerande hur ingående man kan analysera en Pöss.

Nu sitter jag och väntar på att Mohammed ska komma till berget. Berget har faktiskt varit mycket tydlig med sina avsikter gentemot Mohammed och ligger dessutom ute med fler smsinitiativ. Även om Mohammed alltid svarat så är det avgjort hans tur att komma till berget. Berget kan inte förväntas bjuda ut sig hur som helst. Berget övar nu, i all stillsamhet, på kungsfiske...