Tanten

När jag tittar på mitt liv som det framträder genom bloggen ser jag en bild målad i nyanser av grått och svart. Det är inte riktigt rättvisande. Som jag så många gånger sagt var mina föresatser med den här sidan att skriva för min egen skull, inte för eventuella läsares. Från början visste jag inte ens om jag skulle ha läsare, andra än mina vänner. Med tiden verkar mina berättelser ha samlat en liten och trofast skara. Jag märker hur min glädje inför detta, inför att någon vill veta om mina minnen och tankar, gör det svårare att skriva för min egen skull. Jag blir mån om hur jag framstår inför er. Och jag blir mån om att hålla er kvar. Det sista är på många sätt bra. Det sporrar mig att fortsätta skriva, istället för att låta hela projektet rinna ut i sanden när soffan eller solen högljudt lockar.

Att jag målar mitt liv i så dysta färger känns problematiskt när jag vet att det finns en publik. Jag vill inte vara någon det är synd om. Jag ÄR inte någon det är synd om. Eller, för det mesta inte, i alla fall. Visst lockar självömkan med filt, film och godis inom räckhåll, särskilt de dagar då kroppen eller minnena värker som värst. Men generellt är jag energisk, färgstark och kreativ, glad, och kanske viktigast av allt, nöjd. Det är så små och slitna ord, svåra att fylla med innehåll. Glad och nöjd. Jag älskar att kunna använda dem inför mig själv, att mena dem. Jag tycker om mitt liv.

På många sätt är det naturligtvis det svarta som får de starka färgerna att lysa så klart. En klarröd mun ler allra vackrast över en helsvart klädsel. Jag är genuint tacksam över att tycka om mitt liv. Under så många år ville jag få saker hellre, än att fly det. Jag har fortfarande svårt att inte memorera effektiva sätt att dö på. Det låter fruktansvärt morbidt när jag läser det så här. Det är inget jag medvetandegör, vanligtvis. Men gamla vanor är svåra att göra sig av med. Min poäng är att jag VILL leva. Jag vet det och tänker på det, ganska ofta. Gör man det, om det alltid har varit självklart?

Idag ser jag så tydligt alla de saker jag har fått givna. Jag förstår att jag har något som gör mig speciell, att allt jag har inte är tillkämpat eller tilltvingat. Ingen har fått kämpa sig till allt. Alla människor har sina egna underverk. Att känna att man inte fått någonting givet måste vara en enormt bitter och förminskande känsla. Som om man föddes värdelös och sedan stulit sig det goda i livet. (Jag skulle bli en utmärkt väckelsepredikant... Undrar vad reklambanern under det här blir. www.gudalskardig.com?)

En av de saker jag är gladast för, är att jag trivs i mitt eget sällskap. När jag var yngre blev jag så osynlig utan människor omkring mig. Nu är jag väldigt sällan sysslolös. Jag ser inte tid framför teven, eller datorn, eller med näsan i en bok som förspilld tid. Det är ju min tid. Min tid med mig. Mina förfester börjar med mig, musik och valfri alkoholvariant, framför spegeln med sminkattiraljer i högsta hugg. Det får gärna ta tre timmar. Jag gillar att festa med mig.

Som så många texter tog den här sin egen väg. Det jag skulle skriva var ännu en gråsvart bild av en dålig dag och ett besked som gjorde mig ledsen. Istället blev den inledande ursäkten för glåmigheten en påminnelse om min egen styrka och allt det som ligger bakom och framför griniga morgnar och sorgliga framtidsvisioner. Alla de starka färgerna. Allt jag tycker om.

Allt som är jag.