Tanten

Här är jag.

Det är jag som är Tanten. En och annan namne simmar omkring där ute, men ni vet ju. Det är JAG som är Tanten.

Idag är en konstig dag. Jag vaknade, och somnade sittandes på sängkanten. Jag kom upp, tvingade i mig en tokstark kopp Barry's thé, och var halvvägs igenom min tråkmacka när Rex plötsligt kom utsmygande. En sambobästis i sovtrosor och godmorgonfrisyr, med bara ena ögat öppet. Då blev dagen jättebra, bara sådär. Bubblig och pratig frukost, fast ingen egentligen borde vaknat än.

Föreläsningen var viktig men torr, ämnet för dagen smärta och dess hantering. Någon gång efter lunch tappade jag tråden och hittade en helt annan, alldeles glittrig. Overheadbladet ordade om passivitet och krav, att göra för mycket och för lite. Och jag satt med en skimrig liten snörända, som bara tvunget skulle dras i. Tänk om jag skulle skriva en lista? Tänk om allt det där jag vill, borde, SKA göra kunde bli gjort på något sätt?

Jag skrev en lång lång lista på allt som väntar, tynger och leker ok på mina griniga axlar. Listan bara växte, jag blev gladare, regler och belöningar fanns där också. Minst två timmar om dagen ska klockas in, av blandade listsaker. Timmar får flyttas mellan dagar, men bara inom veckan. Klockar jag in 14 timmar gjorda listsaker på en vecka, får jag en PRESENT! Sover jag åtta timmar per natt hela veckan, får jag en gratis listtimme.

När jag kom hem var jag så fylld av glittrigt trådnystan att jag slet fram dammsugaren på en gång. Nu är jag uppe i tre timmar och en trekvart av listigheter, och klockan tickar fortfarande. Jag har läst bok, dammsugit, städat, gått ut med återvinning och öppnat en blogg. Och allt räknas som duktigt. Jag är DUKTIG just nu.

Ni förstår, Tanten har varit i koma ett tag. Ett långt tag. En del har till och med undrat om Tanten är deprimerad, men riktigt så är det inte. Tanten är i en kris. Och kriser, förstår ni, det är bra saker.

Tyvärr har krisen inneburit lite okbygge. Jag har så mycket saker i huvudet, i hjärtat och i kroppen att jag bara inte orkat allt det där utanför. Minst av allt har jag orkat plugga. Så fort jag ska försöka, fastnar jag i en undanmanöver. Som den ansvarsfulla och DUKTIGA halvunga dam jag är, har jag då satt upp vissa regler. Inga roliga saker, förrän de tråkiga är klara. Men de tråkiga BLIR aldrig klara. De bara skjuts upp, längre och längre upp. Till slut räcker inte tiden, och då kan jag inte göra de viktiga sakerna heller. Inte innan de tråkiga.

Det har gått sisådär ett år, och jag lever i ett ständigt fördrivande av tid, ett vakuum, en väntan. En väntan på att orka. Det tråkiga väntar också. Bakom det tråkiga ligger det viktiga, och bakom det viktiga ligger det roliga, och allt bara väntar, väntar och väntar. Nu kan jag inte riktigt se vad det var som skulle vara roligt, eller viktigt, för från mitt perspektiv ser det mesta ut som tråkigt.

Men vet ni? Idag hittade jag en skimrig liten snörända. Jag drog i den.

Det kom fram en blogg!