Tanten

Jag har just läst ut den sjätte Harry Potter-boken, Harry Potter och Halvblodsprinsen. Efteråt satt jag, i kvällssolen, med boken i händerna och tittade ut i luften. Tyst, tagen, ledsen.

Det får vara hur patetiskt som helst. Jag identifierar mig med Harry Potter.

För ett par dagar sedan pratade jag med mormor. Hon hade sökt mig ett tag och jag tänkte passa på att göra min dotterdotterliga plikt samtidigt som jag diskade. Vi pratade på en stund om ditten och den så välkända datten, innan hon lite i förbigående sade att hon pratat med mamma. Jaha. Hur var det med henne då? Hon frågade faktiskt efter dig. Hon har ju inte gjort det förut. Tydligen hade min mamma varit ledsen. Hon hade snyftat, gråtit, tyckt att allt var så svårt. Mormor hade hoppats, ja, till och med UTGÅTT från att allt det här kommer lösa sig till slut.

Allt det här. Lösa sig.

Mormor hade föreslagit att mamma skulle skriva till mig. Det hade hon visst försökt, men inte kunnat. Försök igen då, svarade mormor. Ämnet terapi hade kommit upp. Då får jag nog nervsammanbrott, svarade mamma. Jaha. Oj då. Det vore väl besvärligt. Bäst att låta bli. Vad är väl en äldsta dotter för litet pris att betala för sin sinnesro?

Det märkliga var känslan jag hade under samtalet, och fortfarande har. Den är lite ihålig, ger ifrån sig ett dovt, torrt ljud om man knackar på den. Kanske som... ett tomt kokosnötsskal, eller en kalebass utan skramliga frön i. Det känns som att jag inte har en mamma alls.

Efter alla dessa år, efter all denna vånda, smärta, sorg, så känns det nu mest bara tomt. Som att mitt inre faktiskt förstått att relationen jag målat upp aldrig fanns. Som att jag förlorat henne helt, inte nu, utan retroaktivt, så långt tillbaka att jag inte längre minns förlustens smärta. Som att jag är, och alltid varit, föräldralös.

Bokens föräldralösa barn drabbar mig ibland hårt. Hans ändlösa längtan efter någon som ska skydda och älska honom, hans hjärtskärande förluster av föräldrafigurer, gång efter annan, hans slutgiltiga insikt om att han bara har sig själv. Och hans vänners obrottsliga lojalitet, som ändå aldrig når hela vägen in. Ofta är Harry bara en romanfigur, någon som rusar fram genom äventyret och drar mig med. Men ibland... Ibland får han mig att gråta.

Min föräldralöshet är definitiv.

Det är en mening som är nära omöjligt svår att skriva.

Det har tagit mig till vuxendom att förstå att jag saknar. Med den förståelsen kommer sorgen, längtan, men också i fjärran insikten om att det är oföränderligt. I några år var min stora önskan att bli adopterad, som vuxen, av en äldre vuxen som såg mig, tyckte att jag var unik, fantastisk, värd all kärlek i världen och som ville ge mig den trygghet som aldrig funnits. Jag blev, när jag lät min saknad finnas, det lilla ensamma barn jag aldrig haft råd att vara. Det är svårt att trösta det barnet när ingen yttre trygghet finns. Nu försöker jag att inte längre hoppas på att jag ska bli hittad, likt en nyfödd i en korg. Jag försöker förstå hur jag själv ska kunna skapa en yttre trygghet, vilka jag kan söka den hos och under vilka former. Än så länge har jag inga svar, men jag söker i alla fall aktivt. Och jag har omarrangerat den ytliga världen till att stämma bättre överens med min verklighet. Jag har alltid varit föräldralös. Nu börjar andra se det också.