Tanten

Idag har jag jobbat, som de allra flesta andra dagar på sistone. Mitt jobb är ju relativt nytt, jag började på allvar i mars och jobbade då praktiskt taget heltid i två månader, parallellt med studierna. Som också är på heltid. I maj jobbade jag lite mindre, och nu i juni har jag ju varit på Charter. Det har ändå blivit ungefär 120 timmars arbete. Allt detta kan tyckas vara en rätt ointressant och irrelevant inledning på ett Tant-inlägg, men redovisningen av arbetade timmar har sin poäng.

Idag fick jag en tillsägelse på jobbet, av en kollega som jag tycker rätt mycket om. Jag tror nog att hon tycker rätt mycket om mig också. Hon var väldigt mån om att jag inte skulle bli ledsen. Det hon ville prata med mig om var mitt engagemang. Hon tyckte att jag skulle tona ner. Folk har tydligen känt sig trampade på tårna. Hon ville att jag skulle få en chans att ändra på det, innan Folk blev riktigt arga på mig.

Jag är inte det minsta överraskad. Jag är ganska säker på vilka de tåtrampade är och har redan reflekterat över att mitt flitiga antecknande och mina försök att strukturera saker omkring mig obönhörligen kommer reta upp både ett och annat gammalt spöke. Det hade visst talats om att jag faktiskt bara är timvikarie. Liknelsen "tagit på sig för stor rock" användes.

Nu råkar det vara så, att jag är rätt förtjust i mitt jobb. Det är inte det jag utbildas för, men ligger väldigt nära och är en utmärkt förberedelse för vad som komma skall. Under den ganska långa tid jag gått på utbildningen har jag lärt mig mycket som kan och bör appliceras på den här arbetsplatsen och när jag är färdig kommer jag vara kraftigt överkvalificerad. Jag är inte på det här jobbet för att sitta av några timmar i veckan och dra in lite extra fickpengar. Jag är här för att lära mig, för att göra ett bra jobb, för att använda mig av det jag kan. Jag är engagerad och motiverad. Och fan ta mig om jag tänker göra ett halvrisigt jobb för att några kantstötta, iskristallsbräckliga egon ska få känna sig stora i min närvaro.

Morrr.

Det gör mig så innerligt trött. Jag är glad, trevlig, kul, jag jobbar hårt och är uppmärksam. Ser jag att något är trasigt, att ett samtal behöver ringas, att något missats att registreras, då gör jag det själv om jag kan. I de fall jag inte hinner eller inte har befogenheten, skriver jag upp det och ber någon annan att göra det. Sitter jag sysslolös frågar jag alltid kollegorna omkring mig om de behöver hjälp med något. För mig är det precis vad vi är: Kollegor. Jag tänker inte följa någon outtalad rangordning, hellre låta saker förbli trasiga och oåtgärdade än riskera att rufsa till någon på en högre pinne.

Idag är Tanten trött.