Om allt jag inte hinner skriva
Jag blir så glad när jag får era kommentarer. Jag blir så glad när det visar sig att människor som inte känner mig i vardagen läser mina ohemligheter och följer mina historier. Jag blir så glad när ni funderar, stöttar, engagerar er. Varje gång jag hittar en nyskriven tanke på sidan, blir jag lite pirrig. Glad.
Jag har några historier till att dela med mig av. Det blir mer om Ingens mamma, jag suger fortfarande på hur jag ska formulera The bajs that is vara-ihop, insikten om varför män beter sig som grottmongon i sänghalmen har jag inte hunnit utveckla, och det kan möjligen vara så att det ligger en och annan snaskesnuskberättelse om helgens eskapader och lurar...
Nyfikna?
Puss alla fina!
Åh, jag längtar efter dig varje dag, ju.
Gillar din blogg massor och går in varje dag för att se om du uppdaterat. :0) Men kära vettiga (i övrigt vettiga) människa, det här med "grottmongo" (eller som radikala mamman skriver, "stressmongo") ska det vara nödvändigt? Om man tänker ett varv extra? Funktionshindret i sig är inget nedsättande, utan ett kromosomfel, jag minns dock hur särskolebarnen med Downs syndrom blev retade på den gemensamma skolgården då för 30 år sen när jag var liten flicka, och lika retade blir de förmodligen idag. Därför tycker jag det svider till lite varje gång jag läser ett trendigt "nånting-mongo" vare sig det är stress-, damp-, knull-, eller grott-. Du kan väl fundera på saken? Snälla?
Jag är väääldigt nyfiken:) Verkar som den här helgen gett utdelning både här och där:0)
Kolla in den här bloggen: http://magnetenbloggen.blogspot.com/
Jag tror att du kommer att gilla den skarpt.
Maria:
Jag längtar allt efter dig också. Bra att du fortsätter skriva. Du behöver finnas där, med allt ditt mod.
veggolatte:
Utdelning var ordet. Det blev tre körsbär på rad, jackpot och myntrassel. Detaljer kommer!
Snaskefar:
Papi, du är här! Jag har tittat kvickt och kommer titta igen. Jag gillade verkligen retrieverluckan i fingret...