Tanten

Nu är jag nästan frisk och har samlat på mig så mycket att skriva om att jag inte ens vet vilket humör jag borde försätta mig i för att börja. Fnissigt skandalös? Lättsamt ironisk? Svårmodigt allvarlig?

Förra helgen var jag, som många av er vet, hos Radikala mamman för att få mig en hederlig skandalhelg till livs. I sin hemstad kan man aldrig riktigt leva ut sitt fulla skandalpotential. Skulle man någon enstaka gång lyckas är det sällan med flit, eller särskilt skoj. I Radikala staden är det dock hejdlöst latjo. Jag och Rex förärade SJs överdrivet dyra och likaledes obekväma säten närkontakt med våra välskapta rumpor, med bagagehyllorna ovanför oss dignande av allhelgonakostymer, fulsprit och hångelutstyrslar. På stationen stod inte bara Radikala mamman med armarna utbredda och léendet från örsnibb till örsnibb, utan även Mania, utstyrd i en fantastisk mössa som förlänade hennes nätta uppenbarelse starka drag av kattleksak. I Palatset blev det snabbt dags för utgång. Jag gled i en stekhet liten 50talsstass med klarröda accenter och höll på att bli upphånglad av min egen spegelbild. Glas tömdes, mål bestämdes och som en liten och alldeles fulländad tornado nedsteg vi på Herbariet. Jag blev så snabbt uppfångad av en späd rock'n'rollhjälte, att jag inte ens hann se Mania bli limbohånglad av en för alla i sällskapet okänd rutig skjorta. Rock'n'rollhjälten ville tala med mig om livets stora frågor, se mig djupt i ögonen, bjuda mig på sprit och ta in mig på hotell. Jag var tjäntsvillig med ögon, öron och djupsinnigheter en god stund, men sedan fick det räcka. Det stod ju faktiskt en hel klunga härliga brudar där, bara för mig. Och en rätt härlig snubbe också. Vi skall kalla honom Hårdrock.

Vid något tillfälle under kvällen spelades The Pointer Sisters gamla dänga, I'm so excited. Den passade stämningen utmärkt, men fick ännu skönare dimensioner av Hårdrocks lyckliga ylande. Den här har jag haft våfflat hår till, nu dansar vi! Hårdrock släpade kärleksfullt omilt upp mig på dansgolvet och jag lyckades nappa Mania med mig i farten. Hårdrock svingade sitt långa hår i varje berusat ansikte, jag trutade med illröda munnen i min bästa dansmin och Mania backade in hela vårt sällskap i mitten av en mansklunga. Hon flög runt golvet, slet tag i kragar, tryckte upp näsan i stubbiga fejs och var helt enkelt Mania. Jag bara skrattade och dansade lycklig under Hårdrocks propellrande svall.

Jag minns att jag visade ena skinkan för ett förvånat par som ställt en vänlig fråga och det förtjusta grabbgänget i hörnet bakom dem, jag minns att jag sade till bartendern att jag ville ligga med honom och skrattade mig därifrån när han stammande sökte distraktion hos sin kollega, och jag minns att rock'n'rollhjälten hela tiden fanns som en flyttbar kuliss i närheten. Jag minns en vilt glad kväll, jag minns vackra ansikten, allt för angelägna män och helt fantastiska kvinnor. Jag minns att alltihop slutade med min hand på Radikala mammans arm, ansikte mot ansikte i hennes breda säng.

Dagen efter var huvudvärken av det slaget som får en att ducka för den himmelska vreden. Jag stapplade, dubbelvikt gnällande, ut i köket efter vatten och planterade mig sedan i soffan under en filt. Jag, Rex och Radikala mamman fnissade, stalkade gamla ligg på nätet, spelade musik och älskade varandra alldeles perfekt mycket för en bakislördag. På kvällen kom kostymerna på, spriten fram och gästerna till bordet. Min bakfylla ville fortfarande inte låta orden flyta, så jag tog en extra drink, för att hjälpa till lite. Och en till, för att vara på den säkra sidan. På nattklubben hamnade jag under en bänk med både flytande ord och flytande synfält. Brudarna satte sig runt om, hånglade oss alla glada och sedan var det bara att rocka vidare i natten. Där fanns Skäggiga äcklon, där fanns en massa bröst som jag bara var tvungen att be att få klämma på, där fanns dräktdelar som inte ville sitta på plats. Där fanns gamla kändisar som skulle hälsas på, där fanns kameror att posera för. Och mest av allt fanns där händer. Överallt, händer. Det slets, drogs, klämdes och nöps. Runt omkring, anonyma ansikten utan någon antydan om huruvida de hörde ihop med näven som just tagit ett stadigt tag om mitt bröst eller gett mig blåmärken på skinkan. Jag, som vanligtvis tycker att örfil och rumpnyp hänger ihop som tit for tat, blev helt förvirrad och uppgiven. Det var bara för mycket. Precis som promillehalten.

Det kan ha varit i mitten av kvällen som en otäcksminkad kostymman dök upp och bad om ett foto. Jag och Mania poserade in caracter, han tackade och ställde någon fråga och ett helt klockspel ringde i bakhuvudet. Munnen, rösten... Vad heter du? Det är ju jag, Tanten! Du var min milleniedate! Vi skrattade, pratade och han var både trevlig och snygg. Men alla klockorna ville inte sluta ringa. Det var ju något, det var något mer... Milleniemannen mindes att vi haft trevligt. Det mindes jag med. Milleniemannen mindes att jag skällt på honom för något. Det mindes jag inte. Milleniemannen mindes att det var om något oviktigt. Det mindes jag inte heller. Jag mindes något viktigt. Något fel. Men inte vad.

Efter diverse förväxlingar, ordväxlingar och spårväxlingar skulle det hemåt gås. Men var? Mania skrek om problem, jag röt om inga problem, Radikala mamman ville ha efterfest och Rex var borta. I kön till garderoben tappade jag bort såväl brudar som humör men när jag kom ut stod Milleniemannen kvar. Jag vill inte gå på efterfest, sade han. Inte jag heller, jag ville bara få med dig hem, svarade jag. Han förklarade att jag fick följa med honom, men utan löften. Och mitt i det vaga klockringandet var det ett erbjudande jag var nöjd med.

Hemma hos honom, med bortgnuggat smink, var vi båda fortfarande snygga och skittrevliga. I hans säng fanns alla möjliga löften att infria. Det var skönt, det var kul, det var... fortfarande något fel. Jag sov gott på hans arm, vi hade sex en tredje gång, vi pratade länge och jag hade inte bråttom därifrån. Men fel var det. När han ville ha mitt nummer blev jag lättad att hans batterier var döda. Jag tog hans. Jag gick ut i den solstrålande, kristallbitande senhöstdagen, tog in vattenblänk och skrytbyggen och mådde bra. Vandrade genom Radikala staden på lätta, glada fötter. Och funderade hela vägen hem till Radikala mamman på vad det kunde vara som var så fel.

Var det hans dumliberala åsikter? Var det att han ville förklara det som jag så tydligt kunde bättre? Var det hans sockerklistriga röst under akten? Jag vet inte. Jag har legat med otrevligare, hårdhäntare, dummare, men det har sällan känts så fel. Vad hände kring millenieskiftet? Har Y2K-viruset raderat livsviktig, livsfarlig information eller är det som ligger kvar och skaver bara en harmlös trackingcookie?

I Palatsets hjärta satt brudar på varje ledig yta, bakfulla, trötta, rufsigt fnissande. Skvallret lades på bordet, bit för bit, som krusidulliga, glittriga presenter från bijouteridisken. När skymningen svartnat och gatorna glittrade frostigt tomma satt vi fortfarande i soffan, alla fyra hoptrasslade under två filtar. Allt vi pratade om var så viktigt. Allt vi lyssnade till var så stort. Allt vi tänkte var blänkande nytt, hopsmitt av de insikter och erfarenheter de andra hunnit göra. Tåget som skulle ta mig och Rex hem fick åka med oväntat lediga platser, för soffan gick bara inte att lämna. Vi skrattade ju så mycket åt Radikala mammans Anna Skipper-imitation och det fantastiska nya programmet Du är vad du knullar, med veckans intag av nakna män på bordet bredvid kannorna med sperma och strikt flatdiet i åtta veckor.

Till slut hade Radikala mamman tagit av sig strumporna så att ögonlocken föll ihop, Manias föräldrar ringt och längtat efter henne tre gånger och jag och Rex blandat fnissningarna med så många gäspningar att det inte gick att avstyra längre. Läggdags. Uppbrottsdags. Hejdådags. Slut på varma, vackra brudsnack som känns lika enkla och livsviktiga som syre.

Dagen efter åkte jag och Rex hem och lämnade Radikala mamman på en perong alldeles för långt bort. På nästa perong stod Knekten, med sina mjuka läppar och älskade kattögon.

Allt det vackraste, är det jag har.